Bokslut för det här kalenderåret

År 2018 har bara några få dagar kvar, och trots att jag inte egentligen tycker nyår är nåt annat än en ändrad siffra i ett påhittat tideräkningssystem så kan inte min hjärna heller låta bli att tänka lite bakåt och framåt. Så här kommer nu en nyårsfundering iallafall.

2018 var främst nya jobbuppgifter. Som, liksom de flesta jobb, har varit både givande och mindre givande, utmanande både i intressant och irriterande betydelse. Jag har nu lärt mej mycket iallafall. Inte allting alldeles trevliga lärdomar, men också sådana har funnits.

2018 har också varit studier. Både psykologi och välmående ur andra synvinklar. Även de utmanande i dubbel bemärkelse, men mest i betydelsen givande. Jag gillar att studera och att lära mej mer, och mänskans psyke, personlighet m.m. är jätteintressanta områden!

Simpukka och barnlösheten har förstås fått vara med under året. Eller, fått och fått - barnlösheten är bara med. Men tack vare Simpukka är det också bra saker - kamratstöd, stödnätverk, olika happenings och träffar, texter och översättningar, påverkansarbete...

Känslomässigt fortsatt livets bergochdalbana under året - ibland känns det mesta bra, jag kan lita på att saker ordnar sej fast de inte ser ut som jag hoppades och delvis är rätt oklara - och ibland känns allt jobbigt, ledsamt och tungt. Hösten har varit mycket av det senare.

På slutrakan av året ett jobb som jag nästan fick. Som ett led i funderingen kring vad som ska ske sen... Vad ska jag bli när jag blir stor? Många bollar i den funderingen, många trådar man kunde dra i, stigar man kunde följa. Bra, men också lite confusing.

Och så har året förstås innehållit familj och vänner. Som nog till stor del är att tacka för att jag orkar med alltihop och kommer igenom de tyngre perioderna. Tack för att ni finns! Stöd från er, och också från andra barnlösa, det är bara alldeles totalt livsviktigt.

Som med allt annat i livets ström så får man sen bara se vad som kommer emot och vad det blir... Nåt beslut måst göras, gällande detdär bli när jag blir stor, så ganska snabbt sen under nya året krävs det lite mer ”vetande” och agerande. Just nu vet jag inte riktigt, bara nästan, och allt kan jag inte heller påverka. Men mest troligt är att 2019 kommer med förändringar. Eller så inte, vilket också är ett helt ok alternativ. Blir att känna in lite...

Jul är vemod och välbefinnande

Christmastime is here, 

happiness and cheer.

Fun for all that children call 

their favorite time of the year.

Julhelgen är just här, och med den för min del lugna dagar med föräldrar, syskon, ett par respektive och en hund. Julgran och julmat och julgodis. Mängder av de senare två. Och julmusik, varav texten ovan är ett exempel. Har inte tänkt på orden i rad tre och fyra förr.

Julsångerna är den främsta orsaken till att vemod hör till min jul. Många sånger har vackra texter om nyfödda barnet, eller påstår att julen är barnens högtid... Jul är för alla, tycker jag, men ändå finns också i mej bilden av julfirande med det barn jag hade hoppats sku komma. Så någonstans är nog melankolin och tomheten hela tiden lite på lut alltid under julfirandet.

Samtidigt är det ändå främst välbefinnande. Lugn och stillhet, samvaro och närhet. Paus i vardagen och tid att stanna upp. Vacker musik, tända ljus och julpynt... Så övervägande är nog min jul väldigt bra ändå. Och jag har nära och kära att fira den med. Tacksam för det!

Önskar er alla en varm, lugn och positiv julhelg, enligt eget recept.

Och en stor och varm kram åt er som tycker julen är tung och jobbig!

Men du får ju gärna vara vikarie

Borde väl egentligen inte alls skriva dethär, men gör ändå... Jag sökte ett jobb här under hösten, och fick idag veta att jag blev rankad på plats 2. Smickrande, men också aningen irriterande. Och sku egentligen inte ha så stort problem med det, om det inte hade varit för fortsättningen på informationen... För det meddelades sen att hon som fick jobbet kommer att bli mammaledig under våren och att de gärna sku se mej som vikarie. Och just nu känns det bara för jävligt. Ena får båda - jobbet och barnet - och jag kan gärna få ställa upp under tiden hon är hemma med sitt barn. Kan nu åtminstone just nu verkligen inte se hur jag sku klara av det, när jag hela tiden sku veta att jag är där bara för att hon som egentligen fick jobbet får vara mamma. Jag är på inget vis upprörd över att hon fick jobbet, för jag är helt på det klara med att hennes meriter är väldigt goda. Men det känns för mej bara så väldigt sorgligt just nu. Att vara andra och inte få jobbet är i sej ok, även om det förstås hade varit trevligt. Men dethär... Det... Vet inte ens vad jag ska skriva. Det känns allt annat än okej.

Helmiä-blogi, gästspelsinlägget

Här utlovad länk till mitt inlägg på Helmiä-bloggen; I balansen mellan frihet och tomrum. För er som ev. dyker därifrån in hit så är nedanstående inlägg en liten introduktion till mej och denhär bloggen. Fast i och för sej fick ni ju nästan det ren på Simpukkas blogg...

Innehållsöversikt & liten historik

Imorgon postas ett gästinlägg av mej på Simpukkas blogg Helmiä (pärlor). Skrivet på svenska. Länkar till det sen när det dykt upp där. Detta inlägg är skrivet med tanke på sådana läsare som ev. hittar denna blogg via det gästspelet, men kan förstås också vara intressant för andra som läst bara kortare tider, eller för vem som helst. Och framför allt för mej. Här kommer alltså en liten översikt över vad denna blogg innehåller, både i text och i lista på några inlägg enligt teman, och samtidigt en liten historik över min resa från funderare till försökare till bestående barnlös. I korthet, förstås.

Mitt namn är Katja, jag är 36 år gammal och ofrivilligt barnlös singel. Jag starta denhär bloggen i mars 2015 när jag avslutat vården med egna celler och stod i kö för donerade, som ett led i bearbetningen. Bloggen består av berättelser kring min egen process, tankar kring barnlöshet, kommentarer och funderingar kring böcker, artiklar, andras inlägg o.d. Och en maassa känslor. Det är verkligen ingen enkel process, det hela.

Min barnlöshetsberättelse börjar egentligen för ca 15 år sen, när jag kommentera åt en vän att ”har jag inte familj när jag fyllt 30 anlitar jag en spermabank”. Ett skämt som var mer på allvar än vad jag förstod själv ens. När tanken dök upp på nytt före 30-års-dagen tog det sen 1,5 år av funderingar innan jag var där... Alldeles lätt är det inte att ge sej den rätten. Men härligt och rätt när jag gjorde det. Tills processen satt igång och det inte var härligt mera. En evinnerlig tur att man inte vet vad saker leder till, ibland.

Under mina 3,5 år i fertilitetsvården blev 14 möjligheter till 10 negativa graviditetstest, 3 ytterst svaga plus (antingen väldigt tidiga missfall eller sk. kemiska graviditeter) och 1 så starkt plus som bara vara kan. Varje negativt svar och försvinnande svagt plus en oerhörd besvikelse med ett starkt fall neråt i känslobergochdalbanan, som sedan på nåt sätt måst fås att svänga uppåt igen för att nytt hopp och ny styrka ska finnas för nästa försök. Det starka plus som börja så bra, det sluta i tidigt ultra utan några hjärtslag. Och det var en ordentligt kraftig sorg. Något hann börja, och försvann igen.

Någonstans växte med tiden en inre insikt om och känsla av att nu måst det räcka - nu orkar jag inte mer. Och med ett sista negativt graviditetstest avsluta jag vården i februari 2017. Inte ens två år sen, och ändå på nåt sätt långt borta. Det var ett beslut som nu bara fanns inuti, men som ändå förstås inte var lätt. Önskar allt som oftast att jag kunnat besluta annorlunda, men samma beslut finns ännu. Känner ibland att jag borde besluta annorlunda, och sörjer att jag inte kan. Inte orkar. Men gör mitt bästa att respektera mej själv och det jag känner jag klarar. För mycket mer än så kan jag inte.

Idag lever jag som bestående barnlös, med en ny sorts känslobergochdalbana. Ofta är livet allt möjligt annat - som delvis möjliggörs av barnlösheten - och det kan kännas som en stor frihet. Dessutom är det verkligen så att livet innehåller mycket annat är barn som är oerhört tillfredsställande och gott - så ett liv som barnlös är trots saknaden och ofrivilligheten ändå ett alldeles bra liv. Och samtidigt så innehåller det ju också tomrum, saknad och sorg. Mer eller mindre, beroende på stund, dag och annat. Ibland känns saker tyngre, i detta liksom gällande mycket annat. Tyngre aspekter hör till livet.

Orsaken till att jag skriver, att jag delar inlägg om barnlöshet, att jag pratar öppet om det, att jag är aktiv som frivillig inom Simpukka - det är för att 1) jag behöver göra det - det ger mej stöd, krafter, förståelse för mej själv och mina känslor och tankar, 2) om möjligt signalera åt andra i liknande sits att de inte är ensamma, att andra går igenom samma sak och känner liknande känslor och 3) ge folk som inte berörts av barnlöshetsproblematiken en liten inblick i och förståelse för vad det kan handla om. Jag har fått kommentarer om att sistnämnda två lyckats, vet att första gjort det - och är innerligt glad över det!

Vad livet blir här framöver, det vet jag inte. Ingen av oss vet, för all del. Med nuvarande facit och känsla tror jag inte det blir nån fortsättning på barnförsöken - i någon form alls. Ändrar känslan tar jag det till ny bearbetning sen. Just nu lever jag med att livet fortsätter på egen hand, och klarar det mer eller mindre bra. Känslobergochdalbanan kvarstår... Och sorgen, saknaden och vemodet - de går antagligen aldrig helt ur. Och det är nu väl inte meningen heller - sorger fungerar inte så. Gör mitt bästa att orka ge dem plats.

Och däremellan försöker jag i tankarna sätta former på det nya livspussel som jag måst bygga när barnet inte fick komma... Den bild jag såg framför mej har jag inte bitar till, och nu vänder jag på de jag har och ser vilka nya jag kan hitta, för att småningom ha ett annat sorts pussel under arbete. Det jobbet är nog påbörjat ren. Och det är ungefär där jag är nu.

Blogga, det fortsätter jag med, mest för att det ger mej själv så mycket. Framför allt om egna tankar och känslor kring barnlösheten i egna vardagen, stunder när nånting påminner eller saker jag reagerar på. Vilket nog lätt blir sorgebetonat. Men också glädjen och friheten försöker jag få med. Annat som ännu dyker upp här är förstås länkar till barnlöshets-inlägg annanstans, och kommentarer på det om jag orkar. Som del i egen bearbetning det med.

Så om du är intresserad och orkar läsa - välkommen med på resan!

Och sen ett litet inläggs-urval då...

Funderingar & beslut...
Kan jag? Får jag? Vill jag?
Funderingarna blir beslut
Skrämmande stora känslor

Fertilitetsvårdsförsök
Om ägglossningstest
Insemination, äntligen
Hormonsprutor och tabletter
Om att vänta genom odlingen
Läkarbesöket avklarat
Gravid / inte gravid?
Ofattbart - men sant!
Tidiga ultran var idag
Dags att gå på annan stig

Känslomässigheter
Väntetid på väntetid
Känslobergochdalbana
Ta ett steg i taget bara
Skrivargruppen tema 1
När sorgen inte kan synas
Nå, jag överlever, sa hon
Om att göra nåt jäättestort
Stunder av känslosvängar
Djupdyk igår, uppe igen idag
Kommer alltid att vara utan
Bergochdalbanans toppar

Och ett med lite allting;
Text på tema synvinklar

Dethär var nu förstås bara ett ytterst litet urval ur 4 års bloggande (detta är inlägg nr 410), efter en rätt snabb genomgång... Och jaa - får väl konstatera att helt lätt var nog inte den genomgången, emotionellt. Men samtidigt på nåt sätt också rätt bra att göra.

Kavalkad av barnlöshets-inlägg

Har dykt upp en mängd inlägg med olika barnlöshetsvinklar på senaste tid, och jag hinner inte riktigt skriva om dem alla, så det blir nu istället nån form av samlingsinlägg av dem...

Det första inlägget går främst in på fertilitetsvårdens mentala bitar, även om där också finns lite praktisk fakta och lite historik... Hedelmöityshoidot vievät toivon pimeälle puolelle målar en bild av de tunga processer som fertilitetsvården utgör, i den ständiga växlingen mellan hoppet och förtvivlan... ”Monet hedelmöityshoidoissa käyvät naiset kokevat hoitojakson raskaana ja synkkänä ajanjaksona, jossa toivo ja epätoivo kietoutuvat tiheästi toisiinsa.” Upplevelser av sämre värde ryms med, liksom känsla av att processen förändrar en, definierar en. Och jag känner igen tanken om att kunna släppa och ’ge upp’ först när känslorna inför själva vården blir för starka, för motbjudande, och bara tanken på nya försök gör en illamående. En slänga till ”synnytystalkoot” finns också med på slutet.

Synnytystalkoot och nativitetsdebatten har också kommenterats i ett par fina kolumner, av Jenni Haukio i Seura och av Hanna Antila i Kirkko ja kaupunki. De skriver båda ur ofrivilligt barnlösas synvinkel, även om ju Haukio sen fick barn. Bägge mycket bra formulerade texter kring hur känslorna hos ofrivilligt barnlösa kan se ut inför enorma ramaskriet runt den låga nativiteten. Något jag ju också kommenterat här ren ett antal gånger... Jenni kommenterar bl.a. att alla ju faktiskt inte kan påverka hur många barn de får - om några alls, med orden ”Kun toive lapsesta on täyttänyt sydämen vuosikausia saavuttamatta, voivat syntyvyyteen ja ”synnytystalkoisiin” liittyvät kommentit loukata syvästi, koska päätös lapsiluvusta ei suinkaan ole jokaisen perheen oma päätös. Kaikki eivät saa valita.” Just exakt så!!

Hanna är ofrivilligt singel och livssituationsbarnlös. Hon skriver att hon i nativitetsdebatten känner sej som en del av ett samhälleligt problem, och poängterar den onyanserade och otrevliga debattstilen i sammanhanget. Hon tar också upp den ytterst positiva aspekten i att kvinnor har en helt annan sits nu än vi historiskt haft, inte är beroende av att ha en man och få (många) barn (för att något sku överleva). Att nativiteten sjunker är också ett framsteg för kvinnan, som får välja själv - men i och med att ofrivillig barnlöshet är en del av problemet, även för henne, poängterar hon ju att den goda utvecklingen ju inte är det vi heller enbart ska fokusera på. Huruvida folk får barn är en komplicerad samverkansprocess med flera faktorer, som borde synas i debatten om vi ska ha nån sån, anser hon liksom jag, och känner att vi onödigt blir stämplade och skuldbelagda i det nuvarande debattklimatet. Känslorna beskriver hon såhär: ”Minuun synnytystalkoojutut ovat kolahtaneet. Ei mene päivääkään, ettenkö tuntisi vähintään häivähdyksenomaista surua lapsettomuudestani. Pettymys, kiukku ja kateus, suru, katkeruus, koko skaala on tullut tutuksi.”

Sen har vi Yles satsningar på temat missfall, ett i artikelform med Annikas missfalls-berättelse, som också går att lyssna på här, och ett fråga läkaren-radioinslag med både fertilitetsläkare och barnmorska. Om vad ett missfall är rent konkret, hur det kan upplevas fysiskt och vilka de psykiska delarna kan vara. Och annat dylikt. Vikten av ett gott och empatiskt bemötande av vårdpersonalen plockades upp, både av journalist, läkare och barnmorska - ett mycket viktigt tema överlag i hela fertilitetsvårds- och barnlöshetsrumban, inte minst vad gäller missfall. En bit att gå där... Men bra att saken poängteras.

Och det sista orkar jag inte kommentera - det finns så mycket att säga om det - utan lämnar bara här det för den som är intresserad av detdär med jämlika rättigheter till vård, ur t.ex. singlars och samkönade pars synvinkel - Kenelle lapsettomuushoitoja julkisin varoin?

Bergochdalbanans bergstoppar

Känns som att jag fokuserat mycket på mörka stunder, tunga känslor, bergochdalbane-svackor här under hösten. Delvis för att det varit mycket såna - hösten har känslomässigt varit tung. Men dalarna är ändå inte hela sanningen - också topparna har funnits. Just nu tydligare igen, trevligt nog. Och de kan vara innerligt sköna när de dyker upp! När känslan är frihet snarare än tomhet... För det är ju nog det som är den stora skillnaden - den egna känslan inför den egna sitsen. Ofattbart hur det kan svänga - ena stunden är barnlösheten bara sorg och tomrum och vemod och nedstämdhet... Andra stunder mera frihet, lugn och förnöjsamhet. Svårt att förstå sej på det ibland, hur mycket det kan ändra. Och inte så lätt alla gånger att veta vad som orsakar perspektivskiftet... Inte heller så lätt att veta hur man ställer sej de gånger båda är där parallellt. För så är det ju egentligen, frånvaro av barn är både en tragedi, en sorg, tomhet och en möjliggörande frihet. Just nu ett par dagar där jag riktigt njutit av frihetsaspekten. Inte gjort nåt extra direkt, men fått köra lugna tempon, göra saker i egen takt, bestämma program och ordning, och snöa in mej på studieuppgifterna i timmar. Egentid och frihet. Och ibland kan det bara kännas så alldeles förbaskat skönt. Däremellan är det allt annat - men njuter av bergochdalbanetoppen just nu iallafall.

Lite om Simpukka-engagemang

Simpukka-föreningen har jag ju nämnt ett antal gånger ren, men inte gått desto mer in på min koppling till den. Jag har under åren deltagit i mycket av deras verksamhet, bl.a. har gruppen för kreativt skrivande som jag deltog i synts här också för ett tag sen, i form av texter. Kamratstödsgrupper har jag också deltagit i, på flera håll. Och annan verksamhet.

Det senaste dryga året har jag själv mer aktivt varit en del av frivilligverksamheten, och på Simpukkas dag för aktiva tidigare i höst blev jag förvånad över hur många roller jag haft, så skrev en lista åt mej... Tappa tydligen sen bort den, men åtminstone har jag hittills översatt texter, haft mina texter med i Simpukka-tidningen, ordnat träffar för bestående barnlösa i regionen, varit intervjuad i tidningen (och på pärmbladet), varit med och modererat två facebook-grupper på svenska och startat och lett en kamratstödsgrupp i min hemstad.

Alla dessa är alltså mer eller mindre fortgående uppgifter nog, fast det står har. Och på höstmötet i lördags fick jag äran att få en uppgift till när jag blev invald i Simpukkas styrelse. Fint att få vara med också på den nivån av verksamheten, stöda arbetet i föreningen så!

Vid den snabba genomgången av verksamhetsplanen på mötet konstatera jag igen hur oerhört värdefullt jobb Simpukka gör! Med bl.a. samhällelig påverkan för barnlösas sits i samhället och lika möjligheter till vård, adoption etc, arbete för att öka förståelsen för barnlöshet i omgivningen och stöd för alla oss som berörs av barnlöshet - i vitt skilda situationer. Ett stort arbetsfält, men mycket finns med! Känns värdefullt att få delta.

Och sen försöker jag ju också sprida ordet om barnlöshet och Simpukka förstås, både via denhär bloggen, på sociala medier, i traditionella medier (när jag blivit ombedd/tillfrågad...) och face-to-face (irl, men gillar inte riktigt det uttrycket så mycket). Med hopp om att folk 1) inser att fenomenet existerar och att barn inte är någon självklarhet och 2) kanske får en lite ökad insikt om hur det kan kännas och vad det kan löna sej att försöka låta bli att fråga och kommentera, eller ens ha förståelse för reaktioner ifall man får såna på sina kommentarer.

Long way to go there, känns det som just nu. Kanske delvis pga. nativitetsdebatten...

Men alltså - Simpukkas arbete är delvis beroende av medlemsavgifter, som tyvärr är på dalande. Arbetet de gör är som sagt oerhört viktigt, och både ett stöd och en såå behövlig påverkan för oss som finns i denna sits. Är du målgrupp men inte medlem - överväg att bli det! Jobbet görs verkligen för oss. Och man kan också bli understödsmedlem...

Info om medlemsskap finns på www.simpukka.info/jasenyydesta/

1 år till på egen mätare

Och så sätts ett år till på min ålder. Och slutpunkten för funderingar på barn kryper lite närmare. Inte så att tiden ännu tar slut, men varje år till är ändå ett steg närmare det, och visst finns den mentala medvetenheten kring det där nånstans i bakhuvet. Ålder är ändå en kraftig faktor i detta sammanhang. Det finns ett klart slut nånstans, och det kryper närmare. Inte så att jag nu tänker att jag kommer att fortsätta nån gång, men så att jag ändå gillar att ha möjlighet att tänka att kanske nån dag. Tyvärr kan jag ju inte göra det speciellt länge till.

Vem hade du varit, om?

De senaste veckorna har funderingar kring vem mitt barn hade varit om hen hade fått komma snurrat i huvet en del. Inte så att jag bygger upp nå gissningar eller storyn kring det, mer bara som en känsla av att jag ju gärna hade fått lära känna hen. Och det känns väldigt vemodigt att aldrig nånsin få det... Ett barn som inte kom är en rejäl tomhet, både som den person hen aldrig blev och som alla de tillfällen livet igenom där hen inte finns med och formar det liv jag lever. Och det är inte så lätt att förhålla sej till det alla gånger.

Kommer alltid vara utan

”Det där är de riktigt jobbiga orden”, säger huvudpersonen i slutet av boken jag nyss läste ut. ”För alltid. Jag kommer alltid att vara utan dej.” Och jag sluter ögonen och andas igenom knivsticket i hjärtat en stund. De senaste dagarna har tomrummet igen känts totalt enormt, saknaden och sorgen varit väldigt på ytan, ofattbart tunga att bära, och jag har inte riktigt klarat det så bra... Orden tar så fruktansvärt ont, perspektivet att alltid vara utan känns fruktansvärt, avgrundsdjupt sorgligt. Och ändå måst man försöka leva med det. Typ. Emellanåt undrar jag om jag kan, fast hjärnan nog nånstans vet...? Kanske...?

Politik kring barnlöshet...

Lite långa tänder och ovilja inför detta inlägg, men kände det behövs ändå...

Många inlägg kring olika aspekter på barnlöshet de senaste dagarna, som på olika sätt visar på de oförstående synvinklar som finns i samhället. Ska försöka lite kommentera...

Det första inlägget, Barnlösheten är inte mitt eget fel (Hbl), tar upp skuldbeläggningen och omgivningens åsikter kring orsakerna till barnlöshet. Att det ofta uppfattas som en följd av något man gjort eller inte gjort, eller åtminstone att man väntat för länge... Eget fel, på sätt eller annat. Skribenten plockar upp både de egna känslorna av skuld och dem som sätts på en utifrån. Och jag tänker att om vi nån gång ska komma bort från de egna skuldkänslorna som många kvinnor går med så måst vi som samhälle definitivt sluta lägga dem på barnlösa! Som det här med ”vänta för länge och bli utan”.

Följande som dök upp, också från Hbl, var impulsen Barn och barnbarn som rättighet. Den är säkert skriven ur ett personligt perspektiv, men det kändes ändå rätt otrevligt att läsa de åsikter skribenten har... Kanske bara min tolkning... Jag blir lite upprörd över diskussionen kring barn som en grundläggande rättighet, om att vi numera, oberoende av civilstånd och läggning, ”tar för givet” att vi ska få hjälp. Och det är en knepig fråga. Men samtidigt undrar jag att varför sku vi inte få hjälp? Det finns ju vård att få - varför sku vi förvägras den? Tror ingen direkt tar för givet eller som självklart, men vården är ju utvecklad av en orsak... Det verkar som att skribenten inte anser det ska finnas rätt till vård. Åtminstone inte som singel, hbtqi eller om det är barn nummer 2 (eller mera)... Kommer sedan till frågan huruvida man har rätt att efterfråga barnbarn, och tolkar mellan raderna att man borde ha rätt att göra det. Som ofrivilligt barnlös sku jag hata den pressen från föräldragenerationen - så är definitivt inte av åsikten att det borde vara okej att fråga, kommentera eller insinuera. Tror inte heller att hemskt många frivilligt barnlösa (eller såna som inte ännu vet) sku tycka att det är okej att få press på sej. Jag förstår längtan - och den har också föräldragenerationen rätt till - men det betyder ju inte att de har rätt att föra vidare den på sina barn. Undrar nog också definitivt över meningen ”behöver inte vara mindre svårt” för de äldre som inte fick barn. Insinuerar att det är jobbigare för dem som fick barn som sen inte ger dem barnbarn, jämfört med dem som aldrig fått nåndera... Hm? Ur min synvinkel ser nog tomheten definitivt större ut i det senare fallet, med ingendera.

Det sista inlägget är från Talouselämä, Moni lykkää lapsen saamista - och igen är vi i att eget fel när det sedan inte går. Att försöka få barn sent gör att man kanske har svårare att få barn, och det är iofs nåt folk borde veta mer om kanske, men samtidigt kan man ju inte försöka tidigare om man inte vet tidigare huruvida man vill eller inte. Det är en stor sak att bli förälder, och är man inte klar för det så är det knappast bara sådär att tycka att gör det tidigare. Vill man inte ska man inte heller pressas till det. Och alla vi som inte kunde (fine, jag var också över 30 så tydligen för sent då...) vi sku önska en större satsning på att göra det möjligt för oss att försöka få barn, istället för skuldbeläggning. Detta inlägg poängterar sen, förutom att vi väntar för länge, också att vi som inte har barn inte bidrar till samhälls-ekonomin tillräckligt. Oanvändbara, med andra ord. Och om min arbetsplats sku börja poängtera åt mej att det är en bra sak att få barn sku jag nog slå någon på käften. Synnytystalkoot är tydligen en helt bra term, enligt Anna Rotkirch som intervjuats. Antagligen behöver jag inte ens säga att jag inte håller med...

Och sku säkert finnas mycket mer man kunde säga om dehär. Orkar inte, så får räcka. Barnfrågor är, som ofta konstaterats, inga lätta frågor. Inte heller ur politik- och samhälls-synvinkel. Men samtidigt så är krisen ändå störst för den enskilda ofrivilligt barnlösa, så det känns ordentligt otrevligt att det sedan är vi som också ska stå där med omgivningens skuldbeläggning, förväntningar och åsikter. Mej gör det iaf rätt matt.

Lite krishanteringstankar

Kodin Kuvalehti hade ett inlägg kring kriser häromdan, som hade så många bra poänger att jag vill lyfta upp det här. Miten kriiseistä selviää, hur klarar man kriser, är frågan i rubriken.

Tänkte lyfta upp ett par citat främst;

”Se on isoin ja tärkein asia. Ei neuvon antaminen vaan se, että toinen uskaltaa olla kuuntelemassa, jakamassa tarinaa ja läsnä.” Och dethär är ju en av de saker jag mest lyfter upp, både här och i min närmiljö - att det viktigaste stödet är nån som bara lyssnar, delar en stund, finns där. Det är allra mest värdefullt och hjälpsamt.

”Tärkeintä on antaa itselleen aikaa. Mieli tekee töitä, vaikka siltä ei tuntuisi. Siitä kertoo esimerkiksi se, että kriisi palaa jatkuvasti ja pakonomaisesti mieleen ja nostattaa voimakkaita tunteita.” Bra för både en själv och andra att veta - att de återkommande känslorna, tankarna och funderingarna är en del av bearbetningen.

Lita på ditt psyke (luota mieleesi) konstaterar krisarbetaren som intervjuats också. Och - det finns inga genvägar, man måste gå igenom sina känslor. En viktig poäng också angående krisfaserna, som ofta lite missuppfattas - de är ingen rätlinjig utveckling, utan pendlar och kommer ofta gång på gång över en. Inte minst så i en barnlöshetsprocess.

”Elämä on elämää. Asioita tapahtuu. Emme voi muuta kuin hyväksyä, että minun kohdallani on sattunut näin.” Men också - ”Surun ja epätoivon tunteillakin on merkityksensä. Kriisi vie oman aikansa. Siihen pitää vaan suostua.” Det är en ”liten” balans där - acceptera att det gått såhär för mej, men samtidigt också inse att känslorna måst få sitt rum... Och hitta ny balans varje gång det igen svänger, i den smått ständiga bergochdalbanan.

Barnlöshet i lunchbordet

Shit... Har klarat mej från civilstånds- och barnlöshetsdiskussioner på jobbet hittills... Ingen har frågat nåt om mitt privatliv sådär mer ingående än huruvida jag haft en bra helg eller så. Idag fick jag vid lunchbordet frågan om jag är singel eller nåns fru. Svara singel, fick förslag tinder och kommentera nej tack, jag är nöjd såhär. Ena i sällskapet tyckte att jamen bra så, andra konstatera att för att bilda familj så... Drog ett djupt andetag, och poängtera att man nog numera kan få barn på egen hand också, men att det ju förstås inte alltid lyckas. Och så var vi i en diskussion kring barnlöshet. Var själv lite för trött och överarbetad, så märkte att ämnet gjorde mej både gråtfärdig och skakig. Klara det bra ändå, mycket tack vare den mer förstående av kollegorna. Hon styrde rätt skickligt det hela, insåg jag efter. Måst tacka för det imorgon. Inte den allra enklaste situationen precis, trots att jag är rätt van vid att tala om barnlösheten. I den situationen kändes det åtminstone ganska så jobbigt... Vi rörde nog oss mera kring barnlöshet överlag, och hur det påverkar mänskor, men kommentera att jag har varit inom fertilitetsvård när sån kom på tal. Antar nu att en del på jobbet har registrerat min sits, eftersom den varit rätt offentlig här nyligen... Men åtminstone inte den ena av dem tydligen. Och inte en enda har vågat säga att ”jag såg/hörde...”. Så har ju inte tagit upp det själv heller då. Förrän nu. En aning... Hann prata lite mer med den mer förstående av dem på vägen tillbaka till arbetsbordet, så lite lugnare känsla efter det. Men visst var det ju en stund aningen utmanande att hitta fokus på jobbuppgifterna. Och känslan sitter nog lite i. Slås igen av hur väldigt olika det känns att prata om det, i olika situationer och stunder.

Happy Singles Day 11.11

För ett år sen upptäckte jag (den ursprungligen kinesiska och kommersiella) Singles Day, och bestämde att den dagen tänker jag hädanefter uppmärksamma! Inte i nåt kommersiellt syfte (som marknadskrafterna hoppas) utan mer som awareness, acceptans och firande av det egna livet, typ. För att lyfta upp att också singellivet är ett mycket bra och fullvärdigt liv.

Att vara singel är för mej på nåt sätt en självklarhet i dagsläget. Jag trivs bra med det. Åtminstone den biten av livet är jag helt lugn och tillfreds med liksom. Vackert så... Och framför allt i alla barnlöshetsprocesser har jag konstaterat att det åtminstone är skönt att jag inte behöver sörja avsaknad av parförhållande också. Barnlöshetssorgen räcker verkligen.

I dagens värld är allt fler singlar. En del är nöjda med det, andra är inte. Att vara ofrivilligt singel är inte lätt, och ensamheten kan där vara ordentligt tung att bära. Om det dessutom innebär att man pga sin livssituation inte kan få barn är det ett ganska gediget sorgepaket. Framför allt för män är det ju en aning kört där liksom, men inte är ju alla kvinnor heller så bekväma med att försöka få barn på egen hand. Och som vårdmöjligheterna ser ut idag (bara privatkliniker ger vård åt singlar) blir många utanför då det inte finns ekonomiska möjligheter att försöka. Processen är på gång, så det ändras förhoppningsvis snart.

Och detdär med nöjda singlar är ett kapitel för sej. Allt hade på nåt sätt varit ganska frid och fröjd där (ur singelskaps-synvinkeln) om omgivningen inte hade haft så kraftiga åsikter kring hurdant civilstånd som godkänns och hurdant inte... Många har svårt att förstå att man kan vara nöjd som singel, att man kan välja det livet, att man gärna fortsätter det så... Trots alla diskussioner om att alla är olika och var och en har rätt till sitt liv, på sitt sätt. Inlägg i media med tema singelliv handlar till mycket stor procent om dating. Jag kan bli lite störd på det... Visst, för många singlar handlar det om det, men singelliv är också mycket annat. Fast, det är ju helt vanligt liv det förstås, så inget intressant att skriva om. Inget direkt mediasexigt...

Inför dagens Singles Day föreslog jag i våras en singelträff för Simpukkas barnlösa singlar. Det har i fb-grupperna varit på tapeten att också den gruppen önskar program, när mycket görs kring parförhållande (som naturligt kan behöva stödas en hel del i en så tung process som barnlöshet). Tänkte alltså (när jag nu är den som tar tag i saker) att då fixar vi då, och planera tillsammans med Simpukkas kamratstödskoordinator i stora drag en dag med nåt program för att lite granska det egna förhållandet till singelskapet och barnlösheten m.m... Utrymmen preliminärbokades, och sen vänta jag lite på att se hur många av de som har efterlyst en sådan dag som sku vara intresserade innan jag börja planera mer detaljerat. Long story short - idag på Singles Day vad vi två (2) som träffades på en inofficiell lunch. Resten droppa av på vägen. Needless to say så tror jag inte jag ställer upp på att planera nåt liknande flera gånger. Men vi 2 hade för all del en trevlig träff, med mycket igenkänning.

På vägen hem köpte jag en blombukett åt mej själv, som fortsatt Singles Day-firande. Och en chokladask åt pappa som farsdagspresent. Är det själviskt och elakt att buketten kosta mer än dubbelt mer... :P Fast det behöver han ju inte veta förstås... Tror inte han läser...

Anyway - en god Singles Day-kväll åt alla singlar, om nu nån sån råkar läsa detta ännu här idag. Jag tar iallafall denna dag som ett tillfälle att stanna upp i mitt eget singelskap, känna efter var jag står i det (yep - still happy), fira mej själv och mitt liv lite. Because I’m worth it.

Och by the way - detta är blogginlägg nummer 400. Från start i mars 2015.

European Fertility Week

Den andra europeiska fertilitetsveckan har gått av stapeln denna vecka. Jag hade tänkt posta flera saker under veckan, men har inte hunnit, så kommer nu istället ett samlande och sammanfattande inlägg med tema och lite bongade inlägg annanstansifrån.

European Fertility Week administreras av takorganisationen Fertility Europe, som samlar föreningar för barnlösa från olika europeiska länder till en gemensam intresseorganisation. Från Finland är alltså Simpukka med, och sköter ordförandeskapet just nu.

Årets tema är Happy Birthday, för att fira den första ivf-babyn Louise Browns 40-års-dag, och för alla de andra barn som finns till och kan fira födelsedag tack vare fertilitetsvården. Samtidigt påpekas att det inte för alla är en självklarhet att få fira sina barns födelse.

Under veckan har Fertility Europe också lanserat en ”call to action”, med teman som tillgång till fertilitetsvård, bättre information om infertilitet och kampanjer som minskar stigmat kring det. Hela call to action hittas på adressen fertilityeurope.eu/cta/.

Och ett par fina inlägg har jag hunnit bonga under veckan, det främsta nog avsnittet kring barnlöshet i programmet Jenny+, Nainen mikset jo lisäänny? En av intervjuerna i det finns i också i textform. På sociala medier har en del filmer också delats, bl.a på Simpukkas och Fertility Europes fb och insta. Och på www.simpukka.info och www.fertilityeurope.eu.

Själv har jag också delat en hel del på sociala medier under veckan, och synts en del också själv. Är alltid lite fundersam över hur mycket folk tröttnar på temat och blir mer irriterade än upplysta, men är ändå viktigt att sprida info om att barnlöshet existerar, öka förståelsen lite, och framför allt ge andra som drabbas en bild av att de inte är ensamma, så delar ändå.

Här i Finland har Simpukka också, som länge ren, uppmärksammat mäns barnlöshet under denna vecka. Från ifjol sammanfaller männens vecka (miesten viikko) med EFW (sen den starta), här har barnlösa män fått lite mer fokus och stöd inför farsdag ren länge. Många män känner sej rätt utanför framför allt i fertilitetsvården, så det är en viktig fråga.

Själv har veckan varit både tung och upplyftande. Att prata om fertilitetsvård och barnlöshet i media och åka raka vägen på inte helt lätta jobbmöten var inte direkt en höjdare. När olika frågor lyfts upp och ventileras lyfter det också alltid lite den känslomässiga biten. Samtidigt ger det också alltid lite egen klarhet, att sätta ord på, höra sig säga, fundera igenom...

Efter en rejält tung period här emellan så känns det nu igen som att jag har lite mera botten och lugn. Att det egna beslutet, den egna sitsen och det egna livet igen känns mer ok som de är. Tills nästa dal. I dehär processerna, som i mycket annat, får man väl konstatera att livet är en bergochdalbana. Eller like a box of chocolate - man vet aldrig vad man får.

Prestationer, överallt

Ibland blir vissa saker och snurra i skallen på en, gnaga lite nånstans i bakhuvet. En sån grej dök upp i medvetandet igår, från ett blogginlägg kring stress och dess påverkan på fertilitetsvården. I sej ett bra inlägg, som försöker slå hål på myten att ”om man slutar stressa går det”. Men insåg att nånstans tog en liten del av mej åt mej att jag borde fungerat ändamålsenligare, gjort annorlunda, presterat bättre...

Inlägget konstaterar att stress inte minskar sannolikheten för att vården lyckas, men att den psykiska belastningen ofta är orsak till att vården lämnas på hälft även om det kunde finnas medicinskt hopp att den lyckas... Det är alltså väldigt viktigt att ta hand om sin mentala ork och använda stresshantering för att orka även då vården inte lyckas snabbt, konstateras det i inlägget. Och visst, alldeles rätt är det ju för all del...

Men nånstans känner jag att nu blev också detta en prestation. Inte alltså i frågan få barn eller inte få barn, men orka vara inom vården, orka göra sitt allt. Och det orka jag inte. Jag har typ nånstans inte hushållit med orken tillräckligt, inte klarat av stresshanteringen snyggt nog, inte varit mentalt tillräckligt ... taggad, eller vad vi nu ska kallat det...? Det hela blev ett maraton, och jag var inte tillräckligt duktig i mina prestationer för att klara av att ta mej hela vägen i mål med det. Jag klarade inte måttet för detta...

Och egentligen vet jag att jag gjort massor. Både vad gäller att jobba på ork och hopp och mående och stresshantering, och rent konkret i fertilitetsvårdsprocessen... Jag har gett det många chanser, även om jag inte gav det precis alla möjliga chanser. Och jag har verkligen gjort massor för att orka, för att klara av. Ibland funkka det bra, ibland nu inte just alls. Och i slutändan tog orken slut ändå. Fast jag gjort så mycket. Bra men inte tillräckligt bra? F*n att också mental hushållning kan bli en fråga om prestation och nederlag i detta sammanhang, och påverka en långt senare... Borde jag klarat det bättre?

Inlägget hittar ni på Simpukkas sidor eller i senaste tidning.

Så, här har ni mej nu

Skrev i augusti att jag gick igenom stora delar av min barnlöshetsberättelse och att ni kanske får se sen varför... Så here you are - Inhimillisiä uutisia, Kun sitä eniten odottaa.

Shh, hemlighet... ;)

Kan nog konstatera att aningen utmanande att få in en sammanlagt nästan 7 års process (funderingar till nutid) i en text, om än en rätt lång sådan. Tillräckligt bra för att våga dela.

Gamla, kända & nya

Spann lite vidare på gårdagens tankar, och en diskussion med en vän häromdagen, och kommer till att jag typ borde göra skillnad på tre kategorier av sorgevinklar, som antagligen alla behöver sin plats. Gamla sorger, kända sorger och nya sorger...

Gamla sorger är i detta sammanhang de tunga erfarenheter som fertilitetsvården innebar. Sådant som i princip redan är genomlevt, delvis bearbetat, men som ändå delvis påverkar ännu, och åtminstone kan aktiveras via minnen och platser etc.

Kända sorger är sådana som lever med... Ofrivillig barnlöshet och uppfylld barnlängtan är ett konkret tomrum i vardagen och livet, med mer eller mindre känslomässig påverkan. Saknaden dyker upp med jämna mellanrum, som en ”invand” aspekt.

Nya sorger är sådana synvinklar i känslor och uppfattning som dyker upp och överraskar. Som inte tidigare varit på tapeten, som man inte förr insett är en del av barnlösheten, som på nåt sätt är en ny botten, ett nytt lager av sorgen, nåt oväntat.

Man blir med tiden ”bättre på” de kända sorgerna. De kan kännas frustrerande när de dyker upp igen, och alltid orkar man kanske inte riktigt med dem eller kan ta dem lika bra, men man vet iallafall vad de är och varifrån de kommer, rätt bra iaf.

Nya sorgerna är tunga. De är förbryllande, när de kommer med aspekter man inte sett. De är svåra att greppa och knepiga att förstå. Hör till förstås, men då de kommer innebär det ofta en större svacka, mera krävande bearbetning... Det är rätt tungt...

Gamla sorgerna har jag som igår konstaterades inte riktigt insett att också behöver leva med och kan behöva bearbetas mellan varven. Minnena från vårdtiden är tunga, så det var en rejäl smäll att ta det sådär rätt pang på nu i veckan... Mitt i resten...

Och sen då det faktum att en sak triggar en annan sak. En ny sorg väcker de kända sorgerna, och visst har ju också de gamla sorgerna lite funnits med på nåt hörn mellan varven. Ibland blir det så fruktansvärt många lager och aspekter som triggas igång och påverkar så man inte hittar någon botten alls... Just nu åtminstone inblandat både nya, gamla och kända aspekter i soppan. Till slut vet man inte ens vad det är för sorts soppa.

Tycker du att det går snabbare att komma ur svackorna med tiden, undra min vän, som vet en hel del (ur egen synvinkel) om vad svackor kan handla om. Vi enades om att inte då när det är en ny sorg... Då är gropen nog inte helt lätt att hitta ut ur.

Promenad & känslor

Idag igen en miljö med minnen. Vanlig söndagspromenad på en väg där jag inte gått på ett tag. Tänkte inte på det när jag valde den men insåg när jag kom dit att det måst vara länge sen, med tanke på hur minnesbilderna och känslorna dök upp... Vägen är starkt förknippad med åren av försök, då jag gått där otaliga gånger, i mina försök att komma underfund med tankar och känslor, få lite av sorgen ut ur systemet och någonstans hitta trådändar att nysta fram nytt hopp med. Många, många gånger om under åren, ofta just på denna väg.

Ren i början av vägen, när jag nyss svängt in på den, var det en annan jag som fanns inuti. En försökande jag... Misströstande och sörjande å ena sidan - ändå ännu med längtan och hoppet kvar. Kände tydligt och starkt hur mycket alla faser varit med och bearbetats på just denna väg. Tårar har trillat, så även nu. Glädjen har också fått finnas där, några gånger. Men mest sorg och besvikelse... I såna helt ofattbara mängder och proportioner!

Konstatera för mej själv att 1) det inte är konstigt att jag inte orka längre och att 2) jag nog definitivt inte kan kräva av mej själv att all den sorgen och besvikelsen ska vara bearbetad och ”bakom mej” nu, bara knappa två år efter att vården avslutades. Ändå har jag svårt att ge den rum och acceptans. Hitta balansen i att livet som barnlös kan vara ett helt bra liv, samtidigt som det också är en stor sorg. Och att ”ännu” ge mej rätten att sörja åren av misslyckade försök, det har jag inte kanske ens tänkt på. Även om det är självklart.

Sorgen är som tidigare konstaterat på nåt sätt så knepig att få grepp om. Den kommer och går, i större och mindre vågor. Barnlöshet är ett enormt tomrum, och jag har accepterat att det påverkar, och kommer att fortsätta göra det. Tomrummet känns i varierande mån i min vardag, och den sorgen försöker jag ge tid och rum att finnas. Men jag har kanske inte i tillräcklig mån insett att också tidigare år och erfarenheter ännu behöver bearbetas.

Möte bakom kliniken

Checka platsen för ett jobbrelaterat möte igår under förmiddagen, och insåg halvt med fasa att mötet är i samma byggnad som fertilitetskliniken jag anlita i slutskedet av vården, bara i ett annat hörn. Min första reaktion var en lite oförstående känsla, följd av fasa och matthet. ”Vill inte gå dit!”, sa hjärnan. Känns smått omöjligt att promenera förbi klinikens dörrar, ta in alla minnen av det som pågått där, och så effektivt och fokuserat ta itu med mötesagendan.

I natt vakna jag vid halv 4, med bilderna av kliniken i huvudet... Minnen av att gå dit, med olika mängd hopp och besvikelse, omvartannat. Av läkarsamtal, ultraljudsundersökningar, läkemedelsrådgivning, äggplock, embryoinsättningar... Av ett tidigt ultra utan hjärtslag. Av hormoner att blanda och sticka. Av negativt besked efter negativt besked. Inte de lättaste tankarna att somna igen till. Låg lääänge och vred mej. Just före en alldeles skitlång dag.

Och det var helt overkligt att gå där, samma väg som jag hittills bara gått, gång på gång, till kliniken. Helt overkligt, och ganska så skrämmande. Första delen av mötet, en ganska lång räcka av presentationer, stördes av minnesbild efter minnesbild som sköljde över. Sånadär som får kalla kårar att gå genom en, hjärtat att sjunka och magen att knyta sej. Aning svårt och stundvis nästan omöjligt att försöka hålla fokus på agendan och klara av att lyssna.

Lätta lite under följande del med aktivare arbete i team, när jag fick tydligare och klarare svänga tankarna till annat, och måste koncentrera mej på det. Lättare, ett tag. Efter kaffet, sista timmarna, var orken slut. Då var jag så trött att tårarna på allvar låg på lut och jag inte klara av att se något som möjligt och engagerande mera. Riktigt på vippen att börja gråta flera gånger. Men klara mej. Tills läkaren kom emot på gatan, på vägen från mötet.

Ganska utpumpad nu efteråt. Och pendlar mellan gråten i halsen och fundering över varför det var en så starkt negativ och obehaglig upplevelse. Minnena det väckte är inte lätta och trevliga, så ur den synvinkeln ganska klart. Men obehaget känns onödigt stort på nåt sätt. Nå, det är vad det är. Försöker nu mest bara ta in att såhär kändes dethär, och se sen i förlängningen var känslorna landar. En del obearbetat tycks finnas i det hela iallafall...

En del av mej undrar om detta är ”universums” sätt att säga att jag ska fortsätta försöka, en del är mera på linjen att jag behöver jobba på den egna acceptansen för och tilliten till mitt beslut att förbli barnlös. Som tidigare konstaterat känns bägge sidor tunga och omöjliga just nu, något som är annorlunda än hittills, då först beslutet att försöka (när det en gång fanns) var rätt självklart, och sedan beslutet att avsluta lika självklart. Om än inte direkt lätt nej.

Återstår att se var funderingar, tankar och känslor landar - men en sak som är säkert är att orken för fortsatta försök inte finns. Blir totalt matt av alla tunga minnesbilderna, och känner väldigt starkt den totala hopplöshet som på nåt sätt ändå är mest framträdande känsla som ”summa summarum” av alla åren av försök och besvikelser. Visst fanns det glimtar där av glädje och hopp, men de fick ju inte stanna... Och visst kanske den lillalilla möjligheten till hopp ännu finns kvar, men den räcker inte för att ge mej ork att kämpa vidare, ingjuta ork att tro att det kanske kunde gå. Jag bara inte kan... Jag har bara inte den orken kvar mer.

Trevligt nog lär denna sammansättning träffas på samma ställe ännu flera gånger till.

Barnlöshet på podd!

Ooh - bonga ett fint samtal om barnlöshet mellan Anne Hietanen och Ida Henrikson nyss. Den sämsta sexscenen någonsin är rubriken, men från 17:10 rör sig samtalet kring frivillig och ofrivillig barnlöshet, och Anne delar sin erfarenhet och sina tankar och känslor kring sin ofrivilliga barnlöshet. Många viktiga frågor kommer upp... Såå fiint - lyssna!!

De talar om kommentarerna och råden, välmenande men ack så jobbiga. ”Dom tog inte min sorgsenhet och oro på allvar.” Om känslor; ”Det går ju fram och tillbaks.” Om öppenhet; ”Vi måst prata mycket mer om dethär.” och ”Det är ju helande att prata om dehär sakerna.”

Om livet och barnlöshet flera fina kommentarer, som jag måst sätta till bearbetning lite... ”Det är lite jobbigt att hitta på en livsmening.” - just precis det jag kämpat med nu... ”Man måst ju hitta på sin egen berättelse så att det blir så att man orkar.” Trying, trying...

”Man kan vara lycklig och olycklig utan barn, och man kan vara lycklig och olycklig med barn.” Och framför allt i diskussionen frivillig-ofrivillig barnlöshet är det verkligt sant. Liksom annars också. Alls livssituationer har sina sidor. Alla, eller de flesta, har lite av bägge.

Tack för att du delar med dej Anne - det är sååå viktigt och värdefullt!!

Simpukka-arbetsfält

Simpukka ordna idag sk. ”minisuperdag” för sina aktiva frivilligarbetare av olika slag. Vi var ett gäng olika former av kamratstödsledare, textskrivare, styrelsemedlemmar m.m. på plats. Många av oss med många roller. Flera av dem sådana jag träffat eller haft annan kontakt med, några nya. Nu efteråt, som oftast, överst i tankarna hur viktigt och fint det är med samvaron och stödet av varandra, förståelsen från andra som finns i samma sits.

Fint var också att igen påminnas om allt det goda som redan görs, och få en bild av nytt som är på kommande. Verkligt viktiga, värdefulla, värmande saker! Händer massor inom Simpukka just nu, och det känns såå fint med allt det engagemang som finns! Framför allt arbetstagarna som är engagerande, innovativa, kunniga och ivriga. Men också alla härliga frivilliga, som ger av sin tid och sig själv för att andra ska ha möjlighet till information och stöd. I styrelse, tidning, på nätet och via sociala medier, i grupper, via evenemang...

Fundera själv igenom under dagen vilka roller jag själv har. Fick ihop en liten lista faktiskt. Jag har översatt texter och skrivit texter, och fortsätter säkert med båda... Jag är med och leder en grupp, och ordnar verksamhet för ett par andra målgrupper. Jag modererar ett par fb-grupper. Och jag delar en hel del på egna sociala medier. Får se i framtiden, kanske blir nåt slags delande via Simpukkas some också... Och annat, möjligen... Möjligheterna finns iallafall, av massa olika slag, för den som vill delta i att göra livet lite lättare för folk som ställs inför ofrivillig barnlöshet. För mej känns det iallafall väldigt viktigt och värdefullt.

Simpukka sysslar med informationsspridning, intressebevakning, kamratstöd i en mängd olika former, och mycket mer. Viktigt arbete. Som bl.a. fungerar med medlemsavgifter. Alltså - medlemmar behövs... Om du själv hör till målgruppen - visst är du medlem? Förutom medlemsavgifter behövs också frivilliga som vill delta i arbetet. Du?

Känns åtminstone efter en sånhär dag som att man med varmt hjärta kan rekommendera Simpukkas verksamhet för den som berörs av ofrivillig barnlöshet... Öppenhet hjälper och känslan av att man inte är ensam kan underlätta väldigt mycket - vertaistuessa on voimaa.

Respektera din ork...

Med botten i de senaste dagarnas känsla av att varken fortsätta eller låta bli känns möjligt skrev jag ett mail, som väl nog var mer ett hjälprop än nånting annat. Med ganska samma andemening som söndagens inlägg här... Och fick ett svar som hjälpte en hel del, trots att jag inte ännu håller med helhjärtat känslomässigt. Intellektuellt jo, men inte känslomässigt ännu. Svaret var i korthet att ”respektera din ork”! Säg inte åt dej själv att det är fel att inte orka och hur kan man bara inte orka... ”Man kan! Och får!” Försöker ta in det... Men, ännu är känslan den att jag borde ha ork att göra allt som bara går att göra, när det är möjlighet till barn det handlar om... Och fastnar i träsket av att jag inte orkar tänka mej det, men inte heller klarar av att ge mej rätten att inte orka. Försöker nu ta detta som mantra då ett tag - respektera din ork! Just nu allt jag kan försöka göra... Ta in och finnas i de känslor som aningen övermäktigt kört in, och låta sorgen och saknaden finnas just nu. På nåt sätt.

De är inte mina barn

Påväg hem från jobbet nyss blev jag omsprungen av två rätt små barn på gångvägen. De sakta ner till gångtakt strax framför mej, och vi kunde ha hört till samma gäng ett tag. Såhär kunde det ha varit, sa min hjärna, och hjärtat stanna lite en sekund. Hoppades innerligt att ingen sku tolka bilden så och komma med nån kommentar, för jag undrar om jag hade klarat av att svara ”de är inte mina barn” utan att gå sönder. Inga kommentarer. Men meningen snurra i mitt huvud resten av vägen hem. De är inte mina barn.

Hur ska du riktigt ha det här...?

Ibland undrar man nog om man är helt ... tja ... på rätt köl med sej själv. Svar nej, egentligen iofs. Så man borde väl inte vara förvånad då över alla möjliga känslosvängar.

Kom igår till att 1) jag för inget i världen har mental ork att ens tänka mej ordet hopp i förhållande till barn i mitt liv. Reagera rent fysiskt starkt, känslomässigt ännu starkare. Innebar bl.a. en total orkeslöshet inför ens en liten insinuation om att fortsätta försöka. Herregud - klarar inte av att ens föreställa mej, så fruktansvärt tung kändes den tanken. Totalt så bara helt utan ork för den tanken att jag direkt hade tårarna i ögona. Orkar inte, orkar inte! Rent fysiskt helt avvärjde mej direkt.

I nästa stund kom jag så 2) till att tanken på att inte alls ha möjligheten känns så för jävlig och så full av sorg och småpanik att jag totalt tappa konceptet en stund pga det. Hur kan man säga att man inte orkar försöka mer - när det (aning osannolika) möjliga målet är ett barn!? Hur kan man vara så hjärtlös att man svänger ryggen åt det?? Hur ska jag klara av att fortsätta låta bli att försöka!? Och hur ska jag kunna påstå att det är ok att jag gjort vad jag kan? På vilket sätt kan jag säga att det räcker!?

Och så satt jag där och insåg att hur f*n ska man nu sen svänga sej mellan domhär då, när bägge ger en ångest och får en att börja gråta, och ingendera känns möjlig alls!?

Försöker ge mej tid i detta lilla minfält just nu, och bara acceptera att bägge sidor finns, och bägge är lika slut på alltihop. Känslan inför ordet hopp och fenomenet fertilitetsvård är ändå så kraftigt en stark aversion och orkeslöshet - som att all ork bara totalt rinner ur mej där av blotta tanken - att jag på inget vis ser att jag klarar av att ge punkt två rätt och rum på riktigt. Känslan måst få finnas, måst jag försöka ge erkänsla, fast det känns såå tungt att ta in den, när jag inte klarar av att... Var så slut på både mej och känslorna och barnlösheten och allt till slut igår att jag inte visste ut eller in... Men får nu leva igenom det ett tag.

Insåg också här tidigare att en sak som gör det tyngre med alla svängar är att jag inte på länge än kan helt starta någon ”slutgiltig” sorgeprocess i detta. Jag har stängt dörren, jag identifierar mej som slutgiltigt barnlös, men jag kan inte slutgiltigt avgöra att det är så det kommer att fortsätta vara. Om känslan ändrar, om orkeslösheten i blotta tanken på att ge sej in i allt det pånytt försvinner, så måst jag ge mej rätten att ta beslutet till ny behandling. Och det är för tusan ett bra antal år kvar tills jag i detta sammanhang verkligen kan säga att nu behöver jag inte fundera alls mer. Suck... Orkar inte riktigt med det heller just nu. Att det ändå nånstans måst vara aningen öppet... Kan rent konkret inte besluta att aldrig mer, för den rätten måst jag ge mitt framtida jag ifall eventuella ändringar sker, men har samtidigt svårt att orka med tanken på att det inte finns nåt mentalt totalslut på länge än.

Vikten av att få hjälp att känna

Konstatera här tidigare att avvaktar och söker mer stöd vid behov. Konstatera också rätt snabbt att behovet nog finns. Efter nämnda mera stöd känns det nu (åtminstone tillfälligt) mycket lugnare. Visst finns sorgen där ännu, men den skrämmer inte. Mera/tillfälligt?

Ibland är en barnlöshetssorg, som vilken annan större sorg som helst, för stor och för tung att bära. Den senaste svängen med ”sen finns ingen” har jag inte ens vågat släppa in helt nu hittills faktiskt. Redan att artikulera det - jag vågar inte, om botten inte finns - hjälpte.

Nackdel med känslor är att de ibland är för mycket. Och då kan man behöva säkerheten som någon som hjälper en se på dem, hjälper en känna, kan utgöra. Behövs inte alltid så mycket mer (men ibland gör det förstås det). Just nu tror jag detta räckte denna gång.

Och det betyder inte att känslan är ”över”. Det betyder att jag tror att jag nu vågar låta den finnas. Jag tror jag vet vad den är, lite vilka dimensioner den har. Och litar på att den inte drar ner mej för långt. Det finns en botten nånstans också i denna aspekt av sorgen.

På ytan är den ändå. Idag har den ren gett upphov i en diskussion om barnlöshet med en kollega som inte mer än anat (tack vare Facebook) men som ändå så oändligt fint kunde relatera till min berättelse. Och några ”tårarna precis bakom hörnet-situationer”.

Både fint och jobbigt. Som med så mycket annat i denna sits. Är glad att också det fina finns, hade definitivt varit såå mycket jobbigare att klara av detta annars. Om jag alls hade gjort det. Vikten av att få hjälp att känna, att bearbeta, att bära - den är helt enorm!

Igen en gång tacksam över yrkesmänskor som vet vilka frågor som behöver ställas, vilka speglar man kan behöva syna berättelsen i och var känslorna behöver ges mera rum och tillstånd att finnas. Och tacksam över vänner och bekanta som lyssnar och finns till. Till det dessutom ännu kamratstödet av andra i liknande sits, där man både ger och får... Framför allt delar. Och känner igen sig i de känslor andra bär på. Och i och med det hittar lite mer acceptans och fotfäste i dem. Alla tre viktiga, på olika sätt, i att hitta plats för känslorna.

I musslan finns en pärla gömd?

De senaste dagarna har jag haft en sång som envist sjungit i huvudet på mej. En som vi lyssna på när jag var barn, hade visst en kassett med den. Musslans gåta, heter sången. Texten är skriven av Britt G Hallqvist, och lyder såhär;

Om somligt verkar fult och styggt, du ska dock inte gråta. 

I musslan är en pärla gömd, och det är musslans gåta.

I botten på en gyttjepöl, en skatt ibland förvaras. 

Ha tålamod, ha tålamod! Till sist ska allt förklaras.

Tro inte dina ögon jämt, ty troll kan gå förklädda, 

och hemskt kan bli till underbart för dem som ej är rädda.

Om somligt verkar fult och styggt, du ska dock inte gråta. 

I musslan är en pärla gömd, och det är musslans gåta.

Känns lite som att min hjärna (eller mitt hjärtat?) försöker trösta mej, eller nåt... Säga att också ur tunga, svåra och sorgliga saker kan det komma nånting gott... Och visst vet jag det. Kanske hjärtat också hittar tillbaka till det efter lite fler repriser av sången.

Sen påpekar jag nog här att 1) det är helt okej att gråta och 2) alla situationer ju nog inte innehåller varken pärlor eller skatter och allt hemskt inte blir underbart. Men de finns iaf runtom oss, pärlorna och skatterna. Allt är inte underbart, men mycket är ändå bra.

Simpukka använder ju också musslan som bild för den sorg som barnlöshet innebär. En som man först kanske stänger in sej i, sluter sej som musslan, men som med tiden kan utvecklas till en pärla. Som ibland är det efterlängtade barnet, ibland nåt annat fint.

Alltid är det inte lätt att se det andra fina, när man ändå nånstans tänker att ett barn ju nog naturligtvis hade varit den allra mest efterlängtade pärlan. Den allra vackraste pärlan. Men också jag vet, t.o.m. nu, att många andra saker i livet också kan vara dendär pärlan.

Längtan efter att få uppleva graviditeten, barnet och familjelivet - sorgen över att det inte blev så - skymmer ibland det andra. Och hur mycket man än intellektuellt vet att man har mycket gott omkring sej lyser den ouppnådda pärlan då, de perioderna, starkare.

Men med lite tid så hittar jag säkert igen fotfäste i min gyttjepöl, kommer fram till att trollet som går där och klampar runt inte alls är så skrämmande, och hittar tillbaka till de skatter och pärlor som mitt liv innehåller. Eller stöter t.o.m. på nya, flera pärlor.

Nej spara dom - men, för vem?

Berätta om känslorna i ”sen bara jag och sen ingen” för en vän igår kväll. En av dem som stannar upp, lyssnar och förstår... Jag hade tidigare redan sagt nåt om att det perspektivet känns som ett såå stort tomrum just nu, och kommentera sen att jag har lite svårt att se min mening, meningen med mitt liv, för tillfället... På hennes oroliga ”hurså?” brast dammen, och tårarna låg farligt på lut. Några trilla över. Mitt i fredagsvimlet på en bar. Känns nog inte som bästa stället, så jag behärska mej så gott jag kunde. Men det var lite skrämmande hur stark känslan var, hur sårbar denhär tanken gör mej just nu. Verkligen med gråten i rösten, tårar i ögona, som jag försökte förklara vad jag mena. Lyckades kanske inte så bra, delvis för att det är för känsloladdat, och jag fick kämpa med tårarna hela tiden.

Har spekulerat kring värde och mening. Och kommit till att jag just nu har lite av en dubbel dissociation i det på nåt sätt. På jobbet upplever jag att det jag gör (jag) har en mening. Det är väldigt viktiga saker (enligt mej åtminstone) jag får jobba med. Men jag har inte alltid lätt att se mitt värde där, eftersom jag inte är helt säker på att jag vet tillräckligt, kan tillräckligt, är tillräckligt duktig... Privat upplever jag att jag har ett värde. Jag är en av dem som anser att varje människa är värdefull, i sej själv, no matter what... Men jag ser inte att jag har nån mening. Jag personligen, privat. Mitt hjärta är inte riktigt i linje med min hjärna, som nog vet att det finns hur många möjliga meningar som helst. Mitt hjärta säger att när ingen sen finns - vad är meningen med mitt liv då? Varför finnas överhuvudtaget?

Jag är övertygad om att jag i nåt skede kommer att få hjärtat att ta in och lita på hjärnans budskap - att det finns många goda meningsfulla saker i livet. Just nu har jag lite jobb att göra här med att ta in och komma underfund med denhär nya sorgeaspekten. Mer än jag trodde. Kändes ren lite bättre under veckan, så var sen aning konfunderad över hur stark känslan var när jag sku berätta om saken igår... Hur snabbt och totalt jag sveptes över av sorgevågorna. ”För vem?”, svara jag när min vän tyckte att ”nej, spara dem” (om dikter jag skrivit/skriver) - och gav mej med det svaret en trevlig liten hyperventileringsattack - för så mycket ångest framkalla den tanken - vem har jag att spara nåt åt? Där och då var det tur med en nära vän som hjälpte mej andas långsamt och djupt en stund.

Intressant nog så känns ångesten inte lika lätt att skriva öppet om som sorgen. Sorgen har jag själv lättare att relatera till, och den känns också allmänt mera ”rumsren”. Ångest är ett inte lika ”förstått” och öppet fenomen. Jag har iofs sällan direkt ångest, och jag kan definitivt inte jämföra den lindriga formen jag har med verkligt ångestsyndrom, mina små stunder av oro och hyperventilering med riktig panikångest. Det är helt annan kaliber på dem. Men jag drabbas ibland av nån form av ”torgoro” - har svårt att befinna mej i ”öppna sammanhang” - typ på stan, och röra mej bland folk. Såna stunder blir ofta till ett rätt konstant nedlugnande av andningen, som lätt blir för snabb och ytlig, och en konstant inre lugn röst som lite med jämna mellanrum konstaterar att allt är bra... Och jag klarar det. På samma sätt kan vissa tankar numera trigga samma oro och rädsla, och samma ytliga, snabba andning. Som igår då svaret ”för vem”. Hann säga åt min vän att ”herregud vilken ångest den tanken väckte!”, innan hyperventileringen satt igång. Det lugna sej snabbt. Som tidigare. Hittills. Men det är inte trevligt. Jag vet vad det är, och jag vet vad jag kan göra, så det känns som om att jag nog har det under kontroll. Kan ju inte veta om det kommer nåt tillfälle när jag inte har det... Och det är nog aningen skrämmande, det får man ju nog konstatera.

On the plusside today; träffa ett gäng andra bestående barnlösa, och det är nog alltid lika värdefullt att få prata med andra som vet vad man menar, kan relatera till det, och fyller i med egna erfarenheter! Priceless! Det är fint att ha de möjligheterna. Och ännu finare att ha är den vän som satt med mej igår. Kan inte med ord beskriva hur värdefullt och viktigt det är - den kontakten som ser en på djupet, som står ut med vad man bär på, som kan stanna upp och ge det rum, och som hjälper en igenom sorgen och ångesten... Utan att börja fixa åt en, utan att vilja ändra på en. Tusen, tusen tack min vän!!!

Om att få ihop de olika rollerna

Sitter och känner mej som något av en lögn här just nu... Eller snarare som att jag bara spelar... Svårt att få ihop de olika delarna av mitt liv, de olika rollerna jag har. Jobbet och studierna kontra känslan i privatlivet just nu. Inte för att känslan är tyngre än tidigare, har ju verkligen varit jobbigare förut, men på nåt sätt får jag inte ihop de roller jag har nu med den känsla som just nu är starkast. Jag är liksom lite borttappad i vem jag är privat, mitt i hela tanken om att ”sen är det ingen”, medan jobbet kräver (och också får) en rätt fokuserad, professionell och i stor del ganska kunnig jag. Och det är så svårt att få mentalt att gå nåtsånär ens ihop liksom... Svårt att hitta sej själv i dem båda två på nåt vänster.

Vet att det inte är nån konflikt i det, och att man kan vara (och är) mycket olika saker. Vet också att jag verkligen (i det stora hela iallafall) är den kompetenta person jag är på jobbet, och litar på att jag hittar den kompetensen och rollen när jag är där och behöver ha dem... Men har i stunderna av mindre väl upplevd kompetens svårt att förstå hur jag kan vara där emellan. Som tur är funkkar det (hittills iallafall) fast jag inte alltid förstår. Att ha den smått borttappade känsla jag har i förhållande till min barnlöshetsstatus sku nog inte funkka på jobbet... Men visst smyger den sej på i stunder där med... Speciellt när nåt påminner... Känslolös är jag ju inte på jobbet heller liksom, och barnfrågor o.d. finns överallt.

Är medveten om att en tyngre känsla inte bör få för mycket utrymme, och att jag bör ha ett öga på det och be om hjälp vid behov. Följer lite med just nu, och tror att det lättar med tid och egen bearbetning nog. Men försöker hålla koll på om gränsen för behov av mera stöd börjar närma sej (igen)... Samtidigt känns det som att jag åtminstone behöver kunna sätta lite bättre ord på det för mej själv innan jag kan be nån annan hjälpa mej att bearbeta...? Och kan jag det så kanske det räcker ren... Det är ofta det oklara som känns tyngst... Correction - det oklara gör en mest konfunderad. Sorgen är nog tillräckligt tung oberoende... Men när man vet vad man känner är det liksom ”lättare”.

Konfunderad är jag just nu alltså över den starka känslan och det enorma tomrummet i tanken om att jag en gång är först äldst och ensam (när mina föräldrar inte längre finns) och sedan inte lämnar något efter mej när jag far. Efter mej är det inget. Jag är förvånad över hur starkt det känns. Vilket enormt tomrum den tanken innehåller... Och jag hittar inte riktigt fotfäste i den tanken just nu. Men försöker ge det tid och tänka att också det hittar sin plats i mitt inre småningom, och lugnar sej. Det borde ju inte spela nån roll alls egentligen - men ändå känns det tomrummet enormt just nu. Och jag försöker vänja mej vid det och hitta mej i det. Och på nåt sätt få ihop det med den tanke jag har haft om mitt liv...

Ny sväng på bergochdalbanan

Lite eftertankar till föregående...

På nåt sätt är det ibland så ofattbart (trots att man ju egentligen nog vet), hur enormt mångfacetterad barnlöshetssorgen är. Olika aspekter påverkar olika i olika sammanhang, och olika saker ploppar upp mellan varven. De ”gamla vanliga” sorgeämnena kommer och går, men också helt nya aspekter som inte tidigare har påverkat eller känts sorgliga kan sen plötsligt dyka upp med ett nytt lager sorg och en ny synvinkel man nu måst relatera till. Och hur mycket man än vet att med livets olika lager kommer nya tankar och känslor att relatera till och vänja sej vid så blir man ibland rejält tagen på sängen av dem. Så denna gång. I ett hörn har bergochdalbanan fått en helt ny sväng, som svingar ut en i en totalt oväntad kurva - och man vet inte vart man riktigt far och hur man ska förhålla sej till den svingen. Knepigt. Och jag litar på att jag hittar fotfäste också i detta, men svängen kändes ganska hisnande.

Och som annan ”trevlig” barnlöshetskrydda under en föreläsning idag så diskuterades en kommuns låga antal unga invånare, och föreläsaren berätta att de har funderat mycket nu i kommunen på ”hur man får barn”. Väckte förstås trevligt nog mycket skratt och skämt kring sexualundervisning och samliv hos de övriga - jag satt där med tårarna hotande och blicken på allt utom föreläsnings-powerpointen eller någon deltagare. Suck... En av de andra börja med att berätta ”det viktigaste” om sej själv - ”jag är mamma till fyra barn”. Good for you... Inte ett sammanhang att (iaf ännu) ta upp barnlöshet som fråga. Men det kan mycket väl tänkas komma en situation senare där jag är ”tvungen” att ta upp det... För så ofta var barnfrågorna på tapeten där. De egna barnen alltså. Föreläsare och deltagare. Grejt. Kategorin sådant som ibland påverkar och ibland inte. Denna gång gjorde det.

Och sen, efter dej, är det ingen

Den första i föräldragenerationen, ur min barndomsfamiljs synvinkel, begravdes igår. Alldeles för tidigt. Det var förutom både oerhört sorgligt och omskakande i sej själv - och fruktansvärt ledsamt framför allt för närmaste familjen - också skrämmande ur perspektivet att mina föräldrars generation nu är den som är på fallrepet, förr eller senare. Fine, det är vi alla, oberoende av ålder och generation, men ni vet... De är inte i sådan ålder ens nu ännu, men detta första dödsfall triggade ändå tanken på att de alla är påväg... Förhoppningsvis inte ännu på länge naturligtvis, men obevekligt någon dag. Det känns inte som en trevlig påminnelse. (Och ogillar mej själv för att jag kopplat till eget perspektiv, när de allra närmaste drabbas så oändligt mycket hårdare. Det känns nästan elakt.)

Orsaken till att tragedin överhuvudtaget dyker upp här är de ord som steg ur hjärnans små vindlingar eller hjärtats gömda vrår när jag igår fundera på det perspektivet... - ”Och sen är det bara du ... och efter det ingen...” Barnlösheten har liksom aldrig tidigare känts jobbig ur perspektivet ”fortsätta linjen” - men nu fanns den tanken där. Att när min föräldrageneration är borta, och jag är nästa äldsta generation, så finns det ingen fortsättning på min linje. Det blir så futtigt lite kvar liksom... Och det är ganska hemskt... Sen efter mej är det ingen. Kan inte annat än hoppas att den ångesten lägger sej igen, men antar att det är ett perspektiv som tyvärr i nån mån kom för att stanna. Ångesten över det blir jag gärna av med tack... Hjälper ju ingenting att ha ångest. Sorgen brukar jag däremot låta komma och gå...

Sorgen får man leva med. De små rycken ibland, ibland de stora svallvågorna. Hade unnat mina släktingar att slippa det ett bra tag ännu, i just detta sammanhang. Men sådär är det - livet kommer med fruktansvärda saker ibland... Tala om det med grannen ovanför igen. En som också fått sin allt för beskärda del av fruktansvärt tunga sorger i livet. Som lever med känslan av att ibland nästan behöva skrika ut sorgen när svallvågorna sköljer över. Och så däremellan trots saknaden leva som vanligt, bara utan... Ledsamt. Att sakna den som inte kom, liksom att sakna den som alltid funnits och plötsligt inte är där. Hur mycket det än hör till livet, och inte går att opponera sej mot, är det ändå emellanåt så helt ofattbart tungt. En sorg som lever med, som aldrig helt går att komma ifrån, fast man också går ”vidare”.

MTV.fi synar barnlöshetstemat

Simpukka dela en länk till ett inlägg kring barnlöshetsmyter och fertilitet(svård) på mtv. Lapsettomuusmyytit lääkärin syynissä tar upp en del kring vad barnlöshet på riktigt handlar om, rent fertilitetsvårdsmässigt och medicinskt främst, och bemöter en del av de myter som finns kring saken. Som detdär med vad som påverkar fertiliteten och så.

Den känslomässiga sidan ryms tyvärr mest med bara som små bildtexter, trots att den sidan också har en enorm påverkan för den enskilda personens ork, och på hela livet. ”Barnlöshet kan kännas som ett stort tomrum i livet.”, säger en bildtext. En annan kommenterar att ”Barnlöshet kan vara en av de största livskriserna.” That’s it.

Ett par svar på myter fick mej att lite hicka till, och också dra ett sorgset andetag. ”Största delen av de som går in för fertilitetsvård får barn.” Svaret; ”Det stämmer.” Och så ”En del av dem som avslutade fertilitetsvården ’på hälft’ skulle ha fått barn om de bara hade fortsatt försöka.” Svar; ”Det stämmer.” Och det är väl sant, men känns ju nog väldig ledsamt.

I det första fallet är det ju för all del bra att det är så - att största delen nog får barn via fertilitetsvård. Tyvärr sku den myten snarare behöva slås hål på, eftersom folk har onödigt stor tillit till vårdens effektivitet. Att mirakelbarn blir till är en story folk känner, så det som behöver berättas är att det inte alltid slutar så. Att största delen ju ändå inte är alla.

Att en del (obs - en del) av dem som avslutat sku ha fått barn om dom fortsatt, det känns lite som a) en spark i magen, b) ett skuldbeläggande av dem som inte orkat eller av andra orsaker valt att sluta och c) en dold uppmaning om att fortsätta eller sluta ”gnälla”. Säkert mest för att jag själv mentalt kämpar med dehär frågorna, som ni kan ha märkt.

Det är absolut inte helt oproblematiskt att konstatera att det stämmer. Visst, det stämmer, men vad sen då? Det ger ju vatten på kvarn åt dem som bara konstaterar att ”ge inte upp”, ”min fasters väninnas syster fick också efter 12 års försök...”, ”du kan ju ännu ’bara’ x/y/z...”. Det ger folk rätt att tänka och tycka att hade man bara fortsatt så hade man haft barn.

Och man borde så tydligt observera detdär ”en del”. Och det är det folk inte gör. ”En del” hade fått barn via vården om dom fortsatt. ”En del” kanske kan få det på naturlig väg i ett parförhållande trots att vården inte lyckades. (Enligt texten.) Men en del är inte alla. Och det glömmer folk bort. Dom ser bara vad dom vill se här. Och kör stenhårt med det.

Jag vet inte vart jag sku höra, den delen som hade fått barn om jag fortsatt eller den del som inte hade det, men jag ogillar argumentet och sättet att tänka... Man kan inte veta om man skulle få/fått eller inte, och det kan inte vara ett argument för att puscha folk till något dom inte orkar eller kan. Om ett beslut att sluta är taget borde ju det kunna respekteras.

Läkaren som bemöter myterna kommenterar nog sen att beslutet att avsluta ju alltid ska vara den enskilda personens eller parets. Att de upprepade försöken och kasten mellan hopp och förtvivlan inte gör gott åt en del (ei tee joillekin hyvää). Aning understatement!! Gör knappast gott åt någon, men påverkar en del kraftigare, sku jag nu mera påstå.

I det stora hela gav dethär inlägget mej dålig fiilis. Bra med myter som spräcks, och en del av de aspekter som togs upp är viktig info, för folk som själva är inne i fertilitetsfunderingar och för allmänheten. Men att späda på tankar om att vården nog hjälper nästan alla och att de flesta nog har fortsatta möjligheter att få barn - det känns nu inte speciellt vettigt.

Vi behöver allt annat än det. Vi behöver få ut att alla inte kan få barn - trots fast vad. Vi behöver få ut att för vissa slutar hela rumban utan. Vi behöver få fram att det är (ska vara!) okej att välja att avsluta - utan kommentarer och ifrågasättande. Vi behöver berätta att också ett liv utan barn kan vara ett bra liv, trots att det var allt annat än man önskade.

Som ett lite positivare inlägg hitta jag sen en äldre grej jag missat bland de länkar mtv kommentera att ”läs också det här”. Uskoutuiko ystäväsi lapsettomuudesta? plockar upp de önskemål en ofrivilligt barnlös har kring bemötande. Som att ge rum, vara lyhörd för hur mycket personen vill berätta just nu, lyssna och finnas närvarande... You know...

”Tämä aihe on niin herkkä, että monet lapsettomat varmasti liikuttuvat joka ikinen kerta, kun se tulee vastaan. Se ei kuitenkaan välttämättä tarkoita, etteikö asiasta silti haluaisi puhua.” Tungt och mycket känslosamt ämne, men ändå ofta viktigt att få rum och tid att berätta, om och om igen ibland - och ett närvarande, accepterande och lyhört bemötande.

Om tomheten efter berättelsen

Gick i runda slängar igenom stora delar av min barnlöshetsberättelse idag. (Anledning kanske vi kommer till senare, eller så inte - beror på.) Från funderingar till beslut om vård på egen hand och genom vården till bestående barnlöshet. Om känslor, tankar, processer och bemötanden, och en massa annat. Och det är så enormt mycket som känns så viktigt att få fram! Kring vad barnlöshet handlar om och så. Och hur ska man få allt det förklarat och visat på bästa sätt!? Känns som att jag ändå kanske lyckades rätt bra. Huruvida det stämmer eller inte får man (jag, kanske också ni) se sen. Eventuellt, beroende på...

Nu efteråt är jag aningen slut. Tom. Utpumpad. Det är en ansträngning nog att gå igenom allt det. Och att gå in på känslorna så att de känns tydliga och äkta, men ändå klara av att fortsätta berättelsen. Balansgång där. Det är en tung berättelse, och det behöver komma fram. Men man vill ju också kunna berätta resten. Så måste spara lite, så att jag klara att fortsätta. Klara av att hålla huvet skarpt och fortsätta den (ens någotsånär) röda tråden. Med känslorna synliga och uttalade, men ändå utan att de påverka alltför mycket.

Nu återstår det då att se hur reaktionen är efteråt. Många saker lyftes till ytan under berättelsens gång. Att ta upp saker är alltid att väcka lite liv i dem. Så någonstans finns säkert känslorna där under och väntar på rum att dyka upp. Bakom tomheten som just nu råder... Redan innan har saknaden märkts mera några dagar, och små saker runtom har påmint mer och träffat lite kraftigare just nu. Vagnarna, magarna, de lekande barnen, kommentarerna... Så antagligen lever känslorna med lite kraftigare ett tag nu.

Sekundärbarnlöshetsradio

Karin Erlandsson berättar i sitt sommarprat öppet och ärligt om sekundärbarnlöshet. Om att längta efter ett till barn, om att försöka men inte få, om missfall, om adoptionsprocessen.

Kring missfallet berättar hon om hur oerhört tungt det var. - ”Ett mycket efterlängtat barn som aldrig blev ett barn, bara en längtan. ... All den glädjen och längtan ska nu sörjas.”

Vad gäller missfall lyfter hon också upp det faktum att så många går igenom missfall men att vi inte pratar om det. - ”Många sörjer liv som inte blev, ändå pratar vi inte om det.”

Vad gäller processen överlag talar hon om att det inte finns några garantier, någonstans i det hela. - ”Det är det som är det hemska med längtan - man vet inte hur det slutar.”

Adoptionsprocessen beskriver hon i all sin tunga och ekonomiskt enorma börda. Den stora mängden papper, de många åren, listan på ”fel” man godkänner, de minst 25 000 eurona.

Hon frågar sig varför sekundärbarnlöshet inte riktigt räknas, och varför man måst ställa den längtan mot längtan hos såna som inte alls har barn. Varför den räknas som mindre värd. - Det är inte girighet att längta efter barn, det är sorg.” Hon erkänner förstås att den som inte alls har barn inte har några barnarmar runt halsen... Får inte fira morsdag, medan hon får. Och konstaterar att hon ju inte kan veta hur det sku vara att gå denhär processen och ”befinna sej i en nollpunkt”. Och jag har svårt att veta hur jag ska förhålla mej till detta. Delvis för att jag har full förståelse för sekundärbarnlösheten som sorg. Men delvis för att jag ändå känner att har du barn är du inte barnlös. Kan längta ja - men ändå - inte samma tomrum. Men, sorg och längtan går inte att tävla i, och jag vill inte ta bort nåns rätt till sorg. Knepiga frågor många gånger ändå. Jag tror det handlar mycket om hur man uttrycker sej. Jag kan godta, är ok med, Karins tankar, men har svårt med dehär aspekterna däremellan.

Karins och hennes mans adoptionsprocess är på slutrakan, men inte ännu klar. Inga garantier, men troligt, och kanske snart...? Tungt har det varit, det hör man. Och hon konstaterar att strandar det nu så orkar dom knappast fortsätta. Det är svåra val detdär... Fortsätta eller inte? Hur länge orkar man? Karin pratar om det ”fasansfulla i att ge upp”, om att man (därför) ”fortsätter framåt fast livet står stilla”. ”Vi längtar så mycket att vi inte kan gå vidare, inte kan välja sorgen”. Känner igen det. Fast, jag valde ju sedan sorgen. För att jag inte kunde annat. Fasansfullt är det ju att ge upp. Att stänga dörren om möjligheten. (Som ni kanske har läst tidigare här...) Att livet står still - i väntan på det som det inte ges några garantier för - det var det tyngsta för mej. Vänta, längta, hoppas - men inte nu heller. Igen och igen. ”De sku gärna få ge besked nu så vi sku veta”, säger Karin om adoptionen. Och det var där jag insåg att nu måst jag stänga dörren - för att jag måste få veta. Behövde ett svar på hur livet sku gå vidare. Trots allt det fasansfulla i att ”ge upp”, välja barnlösheten.

”Vanligen kan man inte räkna sorg eller mäta längtan. Men just i ärendet barn går det faktiskt. Sorgen blir värre för varje gång mensen kommer, längtan eskalerar.” Ack ja. Den sorgen drog en med så obarmhärtigt, mer och mer, djupare och djupare. Längtan blev det enda som fanns. Men - till en gräns. För någonstans smög acceptansen in. Känslan av att hur stor sorgen än är så går det att leva med den... Går det att leva som barnlös. Och där släppte längtan det mest krampaktiga greppet. Där fanns insikten om att livet också är ok såhär. Aldrig totalt och helt utan längtan, helt utan sorg - men ok ändå. För det mesta.

Har ni några barnbarn då?

Mamma berätta häromveckan om en diskussion som utspela sej tidigare i somras med ett par som ofta promenerar förbi vår sommarstuga. Mannen i paret hade undrat om mamma och pappa har några barnbarn. Modigt och ärligt hade mamma svarat att äldsta dottern är ofrivilligt barnlös, två följande frivilligt barnlösa och den yngsta iaf än så länge utan barn.

Jag blev glad och stolt över att hon är okej med att ventilera sådana frågor och berätta om min situation. Det är inte alldeles enkelt att ta upp nåt sådant. Samtalspartnern hade först blivit lite ställd, men sedan tydligen vågat (och varit insatt nog att) fortsätta samtalet med frågor kring vad jag gjort för försök och sånt. Kändes också bra. Att det är en sak som går att tala om i en diskussion när man möts på sandvägen under promenaden. En snabb liten tankeställare kring att frågor om barn, och därmed också barnbarn, inte är helt rättframma och självklara, men att de nog går att tala om - även om vinkeln blev lite annan än väntat.

Heja mamma! Heja paret hon prata med! Och heja öppenhet också mera sådär allmänt!

Men sen är det förstås en knepig fråga nog. Har du barn, och också har du barnbarn. För alla har inte. Alla kan inte få. Alla får inte umgås med barnen eller barnbarnen. Alla har inte kvar dem. Det finns många tunga frågor som berör barn och barnbarn. Så - som tidigare konstaterat - inte ett lätt ämne. Och alla vill, vågar och orkar inte prata öppet om det.

Överlag tänker jag att öppenhet på större plan är bra och viktigt, samtidigt som var och en har sin fulla rätt att bestämma själv hur man vill göra. Det är alltså naturligtvis fullständigt ok att inte säga, inte berätta. Men som samhälle behöver vi ännu mera storyn, mera öppenhet, för att det ska bli lite mindre vanligt med raka frågor om barn och barnbarn - eller alternativt mera okej att svara på de frågorna med en öppen berättelse om barnlöshet, utan att nu samtalspartnern blir helt ställd och totalt utan ord. Vi behöver, som samhälle, större förståelse för hur man kan bemöta en berättelse om tunga saker på bra sätt.

Vi behöver mänskor som klarar av att ta och bemöta ett ärligt svar på ställda frågan. Egentligen är det ju nog lite dumt att fråga om man inte klarar av att sen bemöta svaret. Tyvärr är det ändå ofta så vi gör. Kanske för att vi oftast får diplomatiska och undvikande svar, och aldrig lär oss att just den frågan (eller den typen av kommentar) kan vara väldigt tung för någon. Hög tid - tycker jag - att ärliga och öppna svar blir mer vanliga. Hög tid att vi lär oss bemöta dem. Hög tid att vi låter folk veta att denhär frågan ev kan få ett knepigt svar som följd, och att vi förväntar oss att det beaktas. Den som frågar får svar... Kan du tackla svaret? Kan du ta in det, lyssna på det, bara finnas med en stund? Låta det vara ledsamt. Krävs säkert en liten övergångsperiod av klumpiga bemötanden ännu, men jag tror och hoppas att vi nån gång kommer dit - där allt fler vet hur ett gott bemötande av tunga berättelser bäst går till. Jag hoppas att vi kommer dit. Jag själv, hela samhället.

Vad kostar barn, undra yle

... och räkna förtjänstfullt ut det åt oss. Prkl. ”Kuinka paljon maksaa lapsen saaminen?” Hur mycket kostar det att få ett barn? - ”Yle räknade prislapp på babyn.” Det gör lite ont såntdär.

Ja, saker kostar, men på vilket sätt säger det vad ”babyn kostar”?? Och om vi nu räknar vad det kostar att få barn, då glömmer dom nog bort att för en hel del människor börjar prislappen med åtskilliga tusen av t.ex. fertilitetsvårdsbehandlingar/adoption först.

Dom 4800 och 8500 som exempelfamiljerna kom till dyker sen gladeligen upp där utanpå det, för dem som har börjat med att slänga ut ev en hel del fler tusenlappar innan barnet kommer. Om barnet får komma. Jag tror ingen av dem fokuserar på vad ”babyn kostar”.

Med sånahär räkningar blir ju slutsumman dessutom vitt skilda, beroende på hur mycket man sätter ut på diverse nödvändigheter, och vad allt man sätter pengar på därutöver.

När artikeln dessutom är skriven som del i rapporteringen kring att så få får barn (möjligen för att visa att det nog inte blir såå dyrt, vad vet jag) så känns det lite konstigt alltihop. På vilket sätt är ”barnets prislapp” ett naturligt argument i debatten kring den saken...?

Det känns lite som att ”jamen - det blir nog bara ca 4000, så inte är ett barn så dyrt, så mycket är det nog värt!” - vilket är en hemsk tanke. Att ett barn har ett begränsat värde. Sen samtidigt lite knepigt att det faktiskt påverkar t.ex. lön och pension en hel del...

”Yle laski, mikä lapsen saamisessa maksaa.” - Yle räknade vad det är som kostar i att få barn. Borde man skicka kvitton för fertilitetsvård åt dem, för att visa vad som kostar rejält?

Att det överhuvudtaget finns en ekonomisk aspekt i att få barn är sorgligt. Det är väldigt ledsamt att behöva välja bort barn för att man inte har ekonomisk möjlighet att ha dem, eller att få dem. Många tvingas sluta försöka för att pengarna inte helt enkelt räcker mera.

Men - jag tycker det är rätt fatalt att det talas om ”vauvan hintalappu” - prislapp för babyn, eller om att barnet kostar. Saker kostar, så att ha barn innebär att behöva sätta ut en del pengar - men det känns totalt fel, iallafall för mej, att uttrycka det som babyns pris.

Har du mätt ferritin-nivån?

Helt out of the blue undra en bekant, som också gått (går?) igenom fertilitetsvård, igår om man har mätt ferritinvärde på mej, och kommentera att ”gå och få det mätt!”. En typ jag inte direkt har nån kontakt med, men ändå en som jag nog trodde vet var jag står när det gäller dehär frågorna. Tydligen inte. Hon verka vara av den uppfattningen att jag fortfarande har vård på gång. Förklara att så inte är fallet. Men blev lite ställd och fundersam av det hela.

Främst av dessa tre orsaker;

1) För att det väl överlag inte är andras sak att säga åt mej att jag ska göra x, y eller z - eller överhuvudtaget kommentera min situation när de inte vet vad den är.

2) För att jag naturligtvis är väl medveten om hela diskussionen kring ferritin-nivåer, och övertygad om att min klinik hade mätt det ifall att det hade varit befogat.

3) För att hon sen fortsatt med ”och nu börja du direkt fundera att har allt säkert gjorts”. (Antagligen för att ursäkta sej för att hon tog upp denhär frågan, antar jag.)

Och jag vet att hon mena väl och ville hjälpa. Hade antingen själv just hört om ferritinet (som har med järnreserver i kroppen att göra och säger mer än hemoglobinvärdet) och dess koppling till fertilitet, eller av nån orsak just kommit att tänka på mej. Och ville dela med sig kunskapen och den goda nyheten att dethär ännu kan göras om inte ännu gjort. Ville förvissa sej om att jag vet, att det redan fixats eller att det kan tas i beaktande ännu. Hade jag inte vetat om det, och haft vård på gång ännu, så hade det kanske känts bra...? Men med alla år på privatklinik (en av de mest framåtsträvande) hade det varit rätt lustigt om jag inte vetat iochförsej. Och det är ingen ny grej. Pratats om åtminstone ett par år nu.

Det är överlag väldigt krångligt med folk som vill hjälpa genom att dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper. De vet sällan vad den andras sits är, vad hen ren gått igenom och vad hen fått för olika besked. Ingen barnlöshetsresa är den andras helt lik, så vad som fungerar för en kanske inte är rätt för nån annan. Medicinskt eller psykiskt eller annat... Om man vill komma med råd så borde man kunna gå så väldigt försiktigt fram, och veta att det är ok för den andra att man ger dem. Mer sällan är det ok, tänker jag, på basen av alla berättelser om olika liknande händelser jag hört i olika barnlöshetsdiskussioner.

Framför allt den sista punkten, den sista kommentaren, ställde till med lite huvudbry och fundering. Jag svara att ”nåja, alltid emellanåt”. För så är det. Visst funderar man emellanåt att har man gjort allt man kunnat!? Speciellt som jag faktiskt inte gjort allt läkarvetenskapen hade kunnat - utan ”bara” vad jag kunnat. Hon utgick från det förra. Läkarvetenskapens allt. Och det kändes aningen jobbigt att kommentera att allt kanske inte är gjort, men jag måste sluta där ändå. Jobbigt för det är såå många som inte alls förstår det. Ibland förstår jag det inte själv heller. Hur kan man sluta innan varenda sten är vänd, när det handlar om en så stor sak som att få barn eller inte!? Mitt svar är att när man måst så kan man. Som tur är.

Dendär sista punkten ger upphov i två sidospår i mina tankar - försvarandet av mitt beslut och mitt nuläge å ena sidan och funderingen om jag ändå borde fortsätta å den andra. Det är förståeligt nog två rätt olika spår där, och de är ganska svåra att kombinera. Som vanligt landar min känsla på att mitt beslut är rätt för mej - men en viss oro finns över att jag ändå borde, för om kanske utifallat...?? Ferritin eller annat - ofta väcker sånahär frågor, nyheter, kommentarer, uppmaningar etc den lilla oron över om beslutet är rätt, och om en omgång till (med någon av alla de olika föreslagna grejerna kanske) ändå sku kunna tänkas...?

Att jag behöver försvara och förklara, om än bara i egna tankar, för att folk rakt ut eller underförstått ifrågasätter mitt beslut, det känns varken bra eller rätt. Det känns som ett underkännande av mej och av min förmåga att veta vad som är rätt för mej själv. Som ett underkännande av min livssituation, som ju inte borde ”finnas”, när jag inte har svängt alla stenar ännu. När är det sen tillräckligt då? För en del kanske aldrig. Godtagbart slutgiltigt barnlösa är bara såna som inte fick barn trots varenda ett sjuttons steg i fertilitetsvården och som dessutom har bakom sig en misslyckad adoptionsprocess och strandade försök att bli fosterföräldrar...? Räcker det ens då? När är det okej att säga att man slutat försöka?

Och jag antar att hon nog inte mena så, liksom en del av dem som kommenterat tidigare inte heller menat så. Men det är en knepig fråga för många. Kan man säga att det räcker fast ferritinet inte är kollat, fast man inte prövat alla olika sorters örter/homeopati/kinesisk medicin/zonterapi/meditation/bön/whatever, fast man inte kört en omgång donerade celler till, fast man inte tänkt adoptera eller bli fosterförälder...? Får man ”ge upp” ändå, tycka att man gjort vad man kunnat ändå...? Sku man också kunna tänkas få göra det utan att folk ifrågasätter och signalerar att man inte gör rätt...? Verkar vara för mycket begärt ibland.

Jag vet var jag står i den frågan. Och i min egen fråga (tja, frågor) kring barnlösheten och besluten kring den. Just nu iallafall. Och det är det viktiga förstås. Sku gärna slippa extra ifrågasättande av mej själv och mina beslut iallafall. Även om de uttalas i all välmening.

Viktigast sku kanske vara att vi börjar ta in att det finns två sorters ”göra allt”. Allt som i varenda sak som GÅR att göra. Hit hör alla ”hemmakonster”, hela den medicinska vården, stödåtgärder av olika slag, adoption och fosterföräldraskap etc. etc... Till alla delar inte ens tillgängliga för alla eller anpassningsbara för alla. Det betyder att allt som går att göra är då inte ens samma för alla, eftersom utgångslägena är olika och folk är olika, så ren där skiter det sej eventuellt om man bara utgår från sej själv. Vi kan inte utgå från att det som går för mej går för andra. Allt som går att göra kan alltså ta slut tidigare för en än för nån annan.

Och sen har vi allt som i varenda sak JAG kan göra. Vi har olika uppfattningar om när vi gjort vårt allt. När vi är beredda att sluta. Och det behöver respekteras. En del går aldrig in för fertilitetsvård, men har samma rätt att sörja barnet som inte kom ändå. En del slutar före provrörsrond, andra efter nån eller några ronder. Nån väljer att sluta innan donerade celler kommer in i bilden, andra efter en rond med dem. Vissa avstår från adoption, andra startar process men slutar. Vissa vänder uppochner på sig och prövar alla världens österländska och västerländska tips och allt däremellan, andra väljer någon, eller ingen. Var vår egen gräns än finns så borde den respekteras. Att ha tagit ett eget beslut ska vara okej.

Att ha gjort allt JAG kunnat borde vara lika ok som att ha gjort allt som GÅR att göra. Tydligen inte ok för alla ännu, tyvärr, med tanke på alla kommentarer, berättelser och råd... Som med andra förståelse-diskussioner så hoppas jag att vi ännu kommer dit. Nån dag...