Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

fredag 23 februari 2018

Spann lite vidare på diskussionen

Som fortsättning på föregående inlägg ’diskutera’ jag lite med administrationen på Huono Äiti-skribentkollektivet, och det ledde i sin tur till ett eget inlägg som nåt sorts svar på Kirje lapsettomalle ystävälleni... Med fokus på förståelse och dialog, och allas ansvar i att hålla relationen vid liv... Så därmed inte direkt och enbart barnlös till mamma, utan mera till oss alla, som medmänskor och vänner; Kirje meille kaikille - lapsellinen tai lapseton. För att vi verkligen alla - var och en från vårt eget utgångsläge - har ett delansvar för helheten och gemenskapen. Och för hur vi kommunicerar med och om våra vänner, och andra. Vi kan säkert inte komma ifrån att det finns situationer där vi inte alldeles enkelt förstår varandra och våra olika synvinklar och känslor... Men jag påstår att vi kommer mycket längre om vi alla håller vår egen del i öppenhet, ödmjukhet och verklig kontakt. Vi barnlösa önskar och behöver förståelse, men så också ”motpolen” (i denna diskussion) - de med barn. Och vi behöver kunna lyssna på varandra och ge varandras känslor rum. Punkt. Kompromisser.

Och är det viktigt för dej att dina vänner kan ta din situation i beaktande - var öppen med den, och med vad det betyder... Det är svårt att förstå och beakta om man inte vet... Och var färdig att på samma sätt ge rum åt den andra parten också, i din tur. Och vill man inte berätta i detalj kanske ett ”dethär är ett svårt ämne för mej...” kan vara en början, eller ens hjälpa lite. De tyngsta perioderna är det tungt, eller t.o.m. omöjligt, att ställa upp för en vän med barn, jo... Det är fortfarande inte lätt ens för mej, så balansen och gränsdragningarna för att skydda sig själv behövs som ofrivilligt barnlös, och bör nog kunna vara tillåtna. Men försök vara öppen med det också, om du bara kan... Många vänner förstår, och den som inte gör det kanske tyvärr måst vara på paus ett tag just då. Ibland är det ju bara så med vänskapsrelationer liksom. Men vill man hålla kvar den, trots att de olika situationerna kan ge upphov i sorg och brist på förståelse ibland, kan nog en viss öppenhet och dialog kring hur vänskapen ska kunna fungera vara av vikt... Vilka saker kan vi umgås kring och prata om utan att det väcker sorgen (än mera...) hos den barnlösa, och ändå ger den med barn känsla av att också bli sedd? (En vink att det kanske behöver vara nåt annat än barn...?) Fungerar ork och förståelse kan ändå öppna samtal om bägges sits vara rätt berikande. Ömsesidigt i åtminstone nån mån dock, vilket nog ofta är väldigt tungt för den barnlösa... Troligen väl likaså också för mamman...? Så hur kan vi här bägge öppna för varandra?

Bottomline is - vi kan inte bara kräva förståelse utan att också öppna upp för att förstå... Med troligen viktigaste ingredienser att inte ifrågasätta den andras känsla, och ha en god portion eftertanke i hur och vad man säger... Det finns förhoppningsvis andra vänner man kan klaga åt kring hur tungt det är med småbarn, så om du bara kan - bespara gärna din ofrivilligt barnlösa vän från sådant. Och vi kunde t.ex. undvika att klaga på hur trötta vi är just åt den vännen som har spädbarn hemma...? Med lite mer takt och finkänslighet kommer man en bit iaf. Bägge bär vi våra bördor, tunga på sina olika sätt.

tisdag 20 februari 2018

Ganska mållös, för en gångs skull

Jag vet inte ens var jag ska börja dethär inlägget... Herregud... Speechless.

En vän till mej fråga igår om jag läst ”dendär mammabloggarens text”, och skicka en länk när jag inte visste vad hon prata om... Kirje lapsettomalle ystävälleni, heter den texten...

Mådde rätt illa när jag läst igenom texten första och andra varvet igår kväll, och konstatera att det behövs lite tid att smälta det hela. Tydligen sku det behövas ännu mer egentligen... Försöker nu ändå få till stånd nån form av inlägg kring det hela... Vad det nu blir utan ord.

Undrar samtidigt här nu att borde jag alls skriva, för egentligen ska man väl inte ge såntdär mer uppmärksamhet... Men känns ändå som att någon form av kommentar behövs. Att den kommer (delvis) här är nu iofs inte just till nån nytta väl, men om inte annat så för mej själv. Ibland är text ett bra sätt att klargöra tankar, vilket iofs kanske är vad bloggaren ville också?

Antar att texten nog är riktad åt någon specifik person snarare än sådär allmänt, och antar (hoppas!) också att den är menad ironiskt och på skämt. Men jag tycker fortfarande att den är oerhört klumpig, fräck och oförstående. Menar ju då inte att vi inte behöver förstå medan andra behöver, utan att förståelse borde kunna gå åt båda hållen, och i dendär texten hittar jag ingen förståelse alls. Fast kanske den som texten är riktad till börja med att inte förstå?

Tänker framför allt att om man riktar sej till nån specifik, om man skriver i ilska och om man vill vara ironisk och mena det som skämt - så måst man vara så förbenat tydlig med att det är det man gör! I dendär texten känner jag att man inte kan vara så säker. Är det allvar eller inte? Är det allmänt eller specifikt? Oklart. Och framför allt därför (tror jag) tar folk åt sej, blir ledsna och arga. Visst har också skribenten rätt till sina känslor, men det kunde vara bra att vara tydlig med hur de riktas och hur det menas, för att inte i onödan trampa folk på tårna.

Det att texten är publicerat på en sånhär sida bidrar också till min känsla av att den inte är okej. Hade skribenten skrivit samma inlägg på sin privata blogg (kanske hon gjort iofs?) så tror jag nog inte att jag lika tydligt hade tagit avstånd. Kanske? Men det är nu postat till och tillåtet av en bloggcommunity, och har på nå sätt därför (känner jag iaf) lite större ansvar att uttrycka sej tillräckligt tydligt och klart för att det ska vara 1) möjligt att förstå hur texten är riktad och menad och 2) lätt att ta till sig och vid behov ta åt sej - om hon verkligen vill få fram ett budskap och ändra nåt i nån specifik väns sätt att agera, eller nånting liknande.

Hur det än är med denhär texten så får den mej igen att sucka över hur svårt det kan vara med samspel, öppenhet och förståelse. Det är förstås inte okej att som barnlös vara taktlös mot den med barn, vilket kanske har hänt när denhär skribenten behöver rättfärdiga(?) sig såhär...? Men å andra sidan är det ju nog inte heller okej att vara taktlös mot oss barnlösa, vilket jag verkligen anser att denna text är. Speciellt som många av de kommentarer som kommer upp sägs helt på allvar, och ofta. Utan nån förståelse för hur illa de kan kännas.

Och nej - jag kan inte helt sätta mej in i hur det är för dej, och du kan inte helt sätta dej in i hur det är för mej... Oberoende vad saken gäller... Rätt har skribenten också i att vi inte bör anta, dra slutsatser och döma på basen av dem. Varken vi barnlösa eller ni med barn. Eller annars heller... Hur svårt det än är så behövs öppet lyssnande - och ett försök att tillåta den andras verklighet. (Men det är svårt om en varken svarar på meddelanden eller hinner ses.)

Barn ska absolut få vara det allra viktigaste, men kanske inte gå före allt iaf? Nu har jag iofs som barnlös ingen rätt att kommentera vad och hur när det gäller barn... För jag vet ju ändå ingenting och kan inte förstå. Ironi eller inte? Beror nu på vem som läser tyvärr. Håller ändå med i den mån att det absolut finns tillfällen när barnen ska få gå först. Let’s leave it there.

Reflektera sen också över vår tendens att ta upp saker officiellt istället för face-to-face. Om skribenten här verkligen vill uttrycka sin upplevelse åt en specifik vän så hade nog ett privat brev med jagbudskap varit att föredra, och varit mer konstruktivt. Ökat förståelsen bättre.

Och hoppas innerligt att jag inte uttryckt nåt sådär oförstående här på bloggen! Och omvänt - att om nån blir upprörd över nåt jag gör så tar hen upp det (också) personligen med mej.

Igen en gång lite nedslagen över hur svårt det är med förståelse och kommunikation.

måndag 19 februari 2018

Djupdykning igår - uppe igen idag

Nog är det nu f*n emellanåt hur snabbt domdär tyngre stunderna kan komma på, hur djupt man kan dyka, och hur starkt dom kan påverka! Igår kväll fann jag mej mittiallt, utan desto vidare förvarning, i upplösningstillstånd, med tårarna rinnande i strida strömmar. Magen i knut och hjärtat ihopkramat, med en såå fruktansvärt stark känsla av saknad och sorg.

Klar och tydlig inre bild av den lilla som saknas, känsla av graviditeten som aldrig fick mer än lite börja, och så är man vips nere i djupet igen. Det är länge sen drömmen fått plats, för livet är så mycket annat, men när den ens lite ger sej till känna så finns sorgen där. Allt det som inte fick bli. Som, trots att livet är alldeles bra också såhär, ändå saknas så oändligt.

Snabbdykning ner, och idag är jag i det stora hela uppe igen. Det går fort i vändningarna emellanåt. Ibland längre vemodighet för all del också. Och hur mycket jag än vet att känslor svänger så är jag ändå aldrig riktigt förberedd. Har lite svårt att förstå varifrån det kommer mittiallt, iallafall, fast jag vet. Speciellt sådär kraftiga svängar är knepiga att hänga med i.

Det som sen gör det knepigt att berätta att det var en tyngre stund, en tyngre dag, är att folk då lätt vill trösta genom att säga att ”ja men det kan ju nog ännu bli...”. Har t.o.m själv ibland svårt att se att saknad inte är samma sak som måste fortsätta. Det är okej att sörja det som inte blev, utan att blanda in någon tanke om nå fortsatta försök. Man kan sakna barnet, och livet som kunde ha blivit, även om fertilitetsvården (och andra försök att bli förälder) är totalt avslutade. Poängen är inte i sej att saknad måst betyda fortsätta, utan att även om livet kan vara okej med ett beslut att avsluta så finns sorgen och saknaden kvar - och ska ha rätt att finnas, utan att det betyder att man behöver, kan eller ens vill ändra på nå beslut alls.

Samtidigt har jag inte stängt dörren för att ett beslut kan ändras, så om den dagen kommer när drömmen och längtan är så starka att beslutet faktiskt blir ett annat - då kör jag med det sen... Hittills har vågorna kommit, sköljt över, dragit ner mej mer eller mindre, och dragit sej undan. Lämnat mej lite omtumlad, men fortfarande med samma inre känsla, samma beslut.

Och känns lite nu som att dethär ju mest skrivs för mej själv (som det mesta här). Jag vet var jag står, men behöver ändå ibland klargöra mina tankar, så jag fortfarande vet. Att t.o.m själv ha svårt att ge sin sorg och saknad rum, hur mycket jag än vet att de ju är berättigade, visar tydligt på hur svårgripbar barnlöshetssorg är. Hur svårt det är att tillåta den saknaden.

Det som gör det svårt för mej att helt tillåta mej att sörja livet som inte blev, tillåta mej att sakna barnet som inte kom, är att jag sluta innan jag hade vänt precis alla jäkla stenar. Och det är det jag får jobba med nu. Att ge mej tillåtelsen ändå. Jag accepterar ju att mitt beslut finns och att jag måst följa det. Och nu får jag också försöka verkligen ge mej rätt att sörja.

Dethär kopplar också lite till hela diskussionen kring vem som räknas som barnlös, som jag ju varit inne på tidigare, och där jag för andras del har väldigt lätt att se att varje människas sorg över en ouppfylld barnlängtan kan och ska räknas. Livssituationsbarnlöshet till långa och krångliga processer, och allt däremellan. Och ändå har jag svårt att helt ge mej rätten att räkna mej som ofrivilligt barnlös - när jag själv har satt stopp för försöken... Fortfarande. Kanske alltid. Det fascinerar mej lite hur min hjärna är funtad där. Men hela den tanken och känslan påverkar i viss mån min inställning till saknaden. Och så har jag också lite svårt att koppla ihop den övervägande accepterande och positiva livskänslan jag har (trots alltihop) med den sorg som dyker upp i stunder... Att se att det ena inte utesluter det andra, och att verkligen själv se, förstå, acceptera att sorgen lever med. Kommer och går. Och det är ok.

En del av mej säger att ”du har själv valt dethär så håll tyst och suck it up”, och tar därmed bort rätten till saknaden och sorgen. En del av mej säger ”vaddå, du var ju just okej, så vad f*n är dethär nu!?”, och låter inte sorgen få sin plats. Så dehär är de delar av mej som jag behöver jobba på. Naturligtvis ska saknaden få finnas. Också nu. Fast jag oftast mår bra.

Livet är en enda räcka av alla möjliga olika situationer, tankar och känslor. Ibland flyter det på lättare och gladare, och ibland är det tungt. Känslorna likaså - ibland går de lättare att ge rum, ibland är det knepigare och något tar emot. Så tydligen får man bara fortsätta jobba på att ge känslorna rum och acceptans, liksom... Fast de ibland känns onödigt jobbiga.

Tårarna igår kväll har torkat, men ett starkt vemod hänger kvar. Och bilden av gravidmage och nyfödd baby ligger rätt tydliga kvar för den inre blicken. Därav vemodet. F*n så mycket jag hade velat få ta emot just de delarna av konceptet! Och naturligtvis, om det hela hade lyckats, alla övriga delar som hör till, även om en del av dem inte är lika ... ”romantiska”.

fredag 16 februari 2018

Och andras barn blir fler, blir stora

Pust. Igen en del stunder med välbekant styng i hjärta och tomhetssug i magen. Med saknaden som kompanjon... Känns på nåt sätt som att det kommit emot väldigt många kommentarer/statusar/berättelser om barn som blir fler och barn som blir stora. Eller så kanske jag bara har varit mer mottaglig och haft mindre motståndskraft igen just nu, typ.

Det som ändrat sej sen tidigare i dethär hänseendet är att jag inte bara reagerat på magar och bebisar nu, utan dendär sjunkande känslan har också dykt upp t.ex. då folk berättar om milstolpar som deras barn tagit. Penkkis och gamlas dag, födelsedag, körkort, bröllop, egna barn... Såna mängder med allt sådant som jag aldrig får ta del av. Hela livet med (ett) barn.

Och det är ju just allt dethär som gör att barnlösheten följer med livet ut. Att man aldrig ”kommer över” det. För realiteten fortgår - att barnet man så gärna hade välkomnat inte fick komma - och tomrummet fortsätter finnas med, istället för alla de situationer och allt det liv man hade hoppats få istället. Allt det som andra får uppleva med sina barn... Det saknas.

Liten preview nu alltså på vad som kommer att leva med mej härefter. Inte bara magar och nyfödda, utan också alla andra åldrar, allt fler av dem ju mer de barn jag aldrig fick skulle ha uppnått just de åldrarna. För i bakhuvudet nånstans finns det en liten räknare med där nog. Nu hade hen varit... Jag hade kunnat ha en xx-åring nu, om inte... Parallell verklighet typ.

Inget jag funderar mycket på, men ibland finns det där. As you know. Kan inte annat än säga att jag mår bra och har det bra, men visst känns det när dehär stunderna kommer.

onsdag 14 februari 2018

Nånting om vikten av goda vänner

Tänker denna vändag att mina vänskapsrelationer fått en mindre framträdande roll för tillfället. Jag har inte träffat vänner lika ofta, och inte haft lika djupa diskussioner. Främst för att mitt eget behov just nu är mindre än det har varit de senast åren. Jag har haft ett väldigt stort behov av stöd och samtal, och många härliga vänner har svarat på det. Är evinnerligt tacksam för det! Och hoppas innerligt att alla ni samtidigt också fått något tillbaka. För det viktigaste för mej är att vänskap är ömsesidigt. Gemenskap. Både ge och ta... Och om en får mera en gång så balanserar det upp sej senare. Ömsesidighet...

Insikten om att vänskapssidan inte fått så starkt fokus just nu gör mej lite nedslagen. Iofs är det realiteter i livet att saker går i perioder, men vänner är ju ändå verkligen en enormt viktig aspekt i livet... Ger därför mej själv en liten uppsträckning över det, och försöker bättra mej. Vänner är syre, livskraft, en verkligt viktig källa till styrka och livsglädje... Djupa och öppna diskussioner ger mej massor, och jag tänker att jag absolut behöver vara noga med att ge det tid och möjlighet. Jag lever och mår inte bra hemskt länge utan sådana vänkontakter. Vänner är livets salt, och allt detdär... Och det är oersättligt viktigt.

Så denna vändag skickar jag igen ett enormt TACK till alla er härliga som funnits och finns där... Som lyssnar, som öppnar upp sina egna berättelser, som ger stöd, och som låter mig stöda. Jag uppskattar och värderar det enormt högt! Och hoppas att jag får hålla er med på färden ännu. För att få följa er väg lika mycket som att ha er med på min. Att få finnas som stöd lika mycket som, om inte mer än, att få stöd själv. Att glädjas och sörja tillsammans, mötas i djupa diskussioner om allt det viktigaste i livet. Det som på riktigt betyder nåt. Medmänniska till medmänniska, vän till vän. Livsviktigt och nödvändigt.

- Friends are the flowers in the garden of life. -

tisdag 13 februari 2018

Hoppades faktiskt att det var slut

En längre cykel än normalt, och jag kom på mej själv med att faktiskt hoppas att det var slut ren. Är för all del lite för ung för att det ska vara hemskt realistiskt, men visst finns det yngre än jag som får se fabriken stängas. Vilket ju oftast kommer som en chock och en allt annat än positiv förändring. För att det innebär ett brutalt slut på möjligheter.

Nu hann jag ändå riktigt innerligt hoppas att kanske jag är en tidig typ...? För att det sku ta bort alla de kvarvarande frågetecknen. Iaf vad gäller att få barn via fertilitetsvård. Adoption kvarstår ju nog ännu. Av den enkla orsaken att jag inte vet hur jag känner senare och vilka situationer som ännu kan komma emot så kan jag ju (naturligtvis) inte själv ta beslutet att stänga fabriken - men hade den realiteten av biologiska orsaker kommit emot hade det ju varit ett faktum jag hade fått godta. Det hade bara varit så då.

Har ren känt att sen långt i framtiden när jag är där så tror jag att det kommer att vara en lättnad, men nu fick jag inse att hade det dykt upp ren nu så hade en stor del av mej också känt att det hade varit en lättnad. Troligen inte hela jag, men den delen finns alltså helt klart där. Lite intressant, tycker jag. Om mensen hade bestämt sej för att sluta komma hade en del av mej faktiskt dragit en stor suck av lättnad och tyckt att bra så!

Nu gjorde den ju då inte det nej. Och jag vet inte riktigt hur jag ska tänka kring det nu då, när känslan att hoppas inte hann dyka upp så starkt. Realiteter, och det var ju också det förväntade, så bara att leva med det ett tag till. Men på nåt sätt hade självklarheten och slutgiltigheten varit ... tja ... underlättande. Även om den inre känslan att det räcker nu borde räcka och räknas så har ju en liten del av mej ibland lite svårt med det, och en lite större del av omgivningen. Så på nåt sätt hade detdär med självklart svar varit helt trevligt liksom. Att bara kunna säga att nej, jag kan inte, utan några som helst rum för frågetecken och ifrågasättande. Totalt slut på fabriken. ”Bara” adoptera ”kan jag ju” sådär i princip, om man nu vill börja dra i de trådarna. Men en fråga sku vara helt klar och avklarad.

Sen kan det ju hända att jag senare har orsak att tacka för att det inte gick så. Att möjligheten ännu finns kvar (?) ändå. Men just nu tänker jag att det är helt bra att ha fått känna på den känslan - att en avslutad biologisk möjlighet kan vara en lättnad. Och jag tänker tillåta mej att vara lite irriterad över att det inte var så.

Tanken när mensen börja var faktiskt ett irriterat ”äh fan!”. I samma sekund en flashback till tidigare ”äh fan” vid mensstart, många gånger om, med helt annan känsla. Sorg. Över ännu ett försök som slutat utan graviditet. Över hoppet, som senast när mensen börja måst ges upp. Igen. Så konstatera att dethär ”äh fan” nog inte var nån fara i den jämförelsen.

söndag 11 februari 2018

Ett fullvärdigt liv också utan barn

Beställde för närmare ett år sen en bok kring att lära sig leva med bestående barnlöshet, med titeln Living the life unexpected - A meaningful and fulfilling future without children. Boken var inte så aktuell för mej i det skedet mera, jag borde snarare ha läst den tidigare, så har läst slut den först nu. Mycket kan kanske vara till hjälp för andra fast jag inte kände att det behövdes eller kändes rätt för mej, så vill inte säga att boken inte är värd att läsa - men jag har redan insett att ett liv utan barn är alldeles bra det också, och att mitt värde absolut inte är lägre fast jag inte fick barn, så det mesta var rätt så självklart, kände jag mest. En del citat vill jag ändå ta upp, för visst fanns där saker jag också kan relatera till.

”Behind every woman without children is a story, often many stories woven together into a complex pattern of pain and disappointment.” Vill nu här göra en ändring och ta bort every. Den frivilligt barnlösa känner knappast smärta och besvikelse över frånvaron av barn. Men för oss ofrivilligt barnlösa, vilka storyn som än finns bakom, så är nog sorgen, smärtan och besvikelserna ett gemensamt tema. Och en av orsakerna till att dethär påpekas i boken är att vi borde öka förståelsen för att dethär med barn inte är ’sådär bara’, och att de tunga saker folk bär på borde visas mer respekt.

”Amongst the wreckage of my life I saw the beginnings of a new kind of hope.” Det var en orsak till att jag stängde dörren om ”barnprojektet”. Hela saken börja vara så fruktansvärt tung, och nånstans växte nåt annat starkare. Möjligheten till ett bra liv utan barn. Annat hopp, annat liv. Inte vad jag hade hoppats - men bra ändå. Och det kändes, och känns, nästan som en lättnad, efter allt det tunga som hade dragit ner mej, mer och mer, under åren i fertilitetsvården. Mitt hopp för den, för barnet, var slut, men annat hopp börja växa starkare och ta över. Hopp om ett liv där jag får må bra.

”You never ’get over’ childlessness, but it is possible to heal around it. ... It’s a part of me now, thought it will always be a tender spot.” Och dethär kan vi tror jag inte påpeka nog. Att barnlöshet ju alltid kommer att finnas där. Vi kommer inte ifrån att jag inte har barn. Och det är ledsamt emellan. Men jag kan leva med det. Helas runt det, och verka ur det. Ibland utan nåt problem, ibland med ett stråk av saknad och vemod, ibland med styng av regelrätt sorg. Inte över det, men okej med det. Elämä on... Fast det är ledsamt ibland. ”Grief is not about getting over a loss, but about healing around it until that loss is integrated into our new identity.”

”There are moments when something touches the scar on my heart, and it can feel like all the air in my chest is suddenly gone. However, having done my grief work, such moments still hurt but, at a deeper level, I understand that I’m ok and that I can handle it.” Ja, dethär rör sej nu om samma saker som föregående punkt. Även om jag är okej så finns stunderna när något väcker sorgen, och jag är där i alltihop igen. Oftast en kort stund numera, men det kan vara ack så starkt iallafall. Och lämnar nog ofta ett vemod efter sej ett tag.

”Acceptance is about coming to terms with our destiny and making peace with it. It doesn’t mean we like it, or that we think it’s fair. It just is what it is.” Sant, hur vi än kanske vill annat. Det är bara vad det är. Fast jag inte gillar det, fast det inte är ’rättvist’, och fast jag hade önskat mej nåt helt annat, så är det ju vad det är. Och jag är tacksam över att jag kan acceptera att det är så, och faktiskt kan ta det med ro. Mitt liv fick dehär pusselbitarna istället för dem jag hoppats på, och då måst jag bygga nåt annat. Det är bara så det är. Ibland ledsamt, och det får det ju vara, men jag kan acceptera att det är så.

”Sometimes I feel like a fish out of water. I am neither clearly straightforwardly childfree or clearly straightforwardly childless, but I do suspect this is not uncommon. At this point whatever I was or am is not so important anymore because I am happy to be where I am and it doesn’t really matter whether it’s ’less’ or ’free’.” Och intressant nog så kan jag helt relatera till detdär också, fast min bakgrund ju är flera år av fertilitetsvård och verkligen en stark önskan att få barn - och därmed helt klart barnlöshet mer än barnfrihet. Och ändå kan frihetsaspekten också finnas där i känslan. Och framför allt så spelar det egentligen inte så stor roll numera. Jag definieras inte av frånvaron av barn. Visst påverkar barnlösheten mej, på flera sätt, men inte enbart negativt. Så det är liksom ibland en icke-fråga, ibland en barnlöshet och ibland barnfrihet.

”When we are ready, we can create our life around something that makes us feel alive in the way we were convinced only having a child could.” Nå nu tror jag att jag aldrig har tänkt att bara ett barn kan ge mej känslan av att vara levande iochförsej, men visst har det krävt en hel del att komma från bilden av moderskapet och barnet till en bild av ett gott liv utan barn. Det tog sin tid, och sitt jobb. Det är inget man kommer till sådär bara. Och framför allt - när vi är redo. Jag tror inte att vi kan kräva den insikten eller inställningen av någon innan hen är färdig för den. Det betyder inte att vi måst släppa sorgen - den finns säkert alltid där - men trots den kan livet utan barn få ett gott innehåll.

”Childlessness is not the end of our story. It’s the start of a new way of life - the life unexpected. There’s no reason why our new lives can’t be meaningful and fulfilling - and whatever that is will be unique to each of us.”

Mer om boken och annat kring bestående barnlöshet på gateway-women.com.
En annan webbsida med likande teman och stödfunktioner är thedovecote.org.

fredag 9 februari 2018

1 år... Ibland en dag, ibland ett liv

Efter en tillbakablick här på bloggen kan jag konstatera att det idag har gått ett år sen den sista slutpunkten på det sista försöket. Det sista graviditetstestet gjordes 9 februari ifjol, och efter det har försöken fått ge vika för annat. Annat liv. Livet som bestående barnlös.

Ett år är, som vi ju alla vet, och som så många andra tidsrymder, väldigt varierande långt ur mental synvinkel. Oftast känns det året som en hel evighet sen. Ett annat liv. Svårt att förstå att det bara är ett år... Men sen ibland kryper året ihop till ingenting, och jag är tillbaka där igen. Som om allt det hade varit igår, och ingen tid alls gått ännu. Tiden spelar spratt... Känslomässigt. För det är känslan som seglar. Ibland stabilt lugn, ibland tillbaka i sorgsenheten och vemodet. Bara att vänja sig vid och leva med.

Då, för ett år sen, när känslan inför det inre beslutet om avslut tumla om ganska vilt ibland, sa jag till mej själv att andas lugnt och avvakta, se sen om ett år eller så. Och ett år kändes oändligt. Här är vi nu, ett år senare, hux flux iallafall. Fast det är en annan tidsrymd.

Och om jag idag skulle evaluera det (drygt) ett år gamla beslutet om att nu sätter vi stopp här, så skulle jag lugnt och säkert säga att det var rätt beslut. Ännu mer säker på det nu. Eller, visst var jag säker då också, för det mesta. Men känslan att det var ett ohyggligt obeskrivligt beslut fanns ofta där i bakgrunden. Ofattbart att besluta så, att stänga dörren om eventuella möjligheter. Ändå kunde jag då inget annat. Och ser fortfarande att så är det, så ska det vara. Just nu. Kanske för alltid. Det får jag se. Med tiden.

fredag 2 februari 2018

I drömmar dyker allt möjligt upp...

Iakttog roat mej själv häromnatten, i en mycket tydlig och detaljerad dröm där jag både var med och åskådare. Och konstaterade när jag vakna att ja, nånstans finns ju verkligen alla dehär frågorna alltid med...

I drömmen figurerade en ung man, 31 år gammal berättade han när jag frågade, och jag. Vad som hände innan vet jag inte, men i slutet av drömmen fanns en diskussion där han berättade att han inte har barn men gärna sku ha. Någonstansifrån kom då min försiktiga fråga om att slå ihop vår längtan och ingå ett avtal kring ett gemensamt barn. Hans svar, lugnt och varsamt, var att han inte är beredd att ha barn bara på deltid. Kände min egen rodnad, men svarade att jag förstod, och egentligen helt höll med.

Och där vakna jag, och fortsatt iaktta diskussionen en stund, fascinerad över att den fanns där. Frågan har funnits, från andra, om det inte hade varit enklare och billigare att göra just så. (Eller ragga upp nån på krogen bara. Vilket ju verkligen känns ännu mindre vettigt.) Min egen inställning har nu hela tiden varit att nej, att ha barn tillsammans med någon som inte finns med i samma vardag, och därmed ha barn bara på halvtid - det är inte för mej. Iaf inte som första lösning. (Alltså, skiljer man sej är det ju en realitet, men jag ville inte planera in en sån lösning liksom, ha den som förstaalternativ och utgångsläge.)

Därmed är jag fortfarande lite fundersam över varför en sån fråga dök upp i drömmarna. Både för att jag alltså inte själv känner att det är en lösning för mej oberoende, och för att det ju rent medicinskt antagligen inte heller är en reell möjlighet, då jag med allra största sannolikhet inte kan få barn med egna celler, och åtminstone inte utan provrörsassistans. Ändå tycks en del av mej ha kvar dendär längtan, och fortsätta försöka hitta lösningar. Spännande... Iakttar det hela med lugnt intresse just nu.

Det är ändå på inget vis något jag tar ”på allvar” eller uppfattar som en signal om fortsatta försök. Någonstans finns delen av mej som viskar att borde du inte, men trots att jag förstås väldigt gärna skulle ha barn så är jag helt enkelt inte i den sitsen (nu) att jag skulle fortsätta försöka. Det finns inte i min verklighetsbild, just nu... Trots diverse påminnelser och tyngre stunder är jag förvånansvärt nöjd med mitt liv som bestående barnlös, så låter det därmed förbli så, for now iaf. Livet får sen avgöra vad som sker, med tiden.

Säger naturligtvis inte att jag anser att ett kontrakt mellan vänner/bekanta om gemensamt barn är något dåligt. Jag känner till flera såna lösningar, som verkar fungera ypperligt. Och för många är just det rätt sätt till föräldraskap. Jag säger bara att det inte kändes/känns rätt för mej. Att ha sitt barn bara på deltid, eller ha en överenskommelse där en part har mindre rätt. Och ett sådant kontrakt bygger alltid i stor mån på en gemensam överenskommelse, och vem vet vad som sker med känslor och annat under ett barns uppväxttid. Knepiga frågor. Inget oöverkomligt, men jag valde iaf att inte ha det som alternativ. Väljer nog fortfarande så, om jag sku frångå möjligheter och svårigheter. 

Och överlag så väljer jag ju faktiskt nu aktivt att inte försöka uppnå ett liv med barn. Jag väljer bort. Att skriva det, tänka det, känns ännu lite skrämmande och ledsamt - men helt konkret är det ju så. Jag väljer att inte fortsätta fertilitetsvården, efter att ha försökt så länge jag kände att jag klara det. Jag väljer att inte inleda en adoptionsprocess. Jag väljer att inte utreda fosterföräldraskap. Jag väljer, just nu, att forsätta vara ofrivilligt barnlös. Att lägga lock på den biten, och fokusera på annat. För att jag behöver göra det.

Med jämna mellanrum dyker ändå frågan upp. Ibland utifrån, ibland från mej själv. Vissa gånger med påverkan på känslor och mående. Andra gånger, som denna, resulterar det mera i ett stilla och intresserat iakttagande.