Julefrid och saknad

Med risk att låta som alla andra - vilket konstigt år det har varit. Vi går mot en jul som för de flesta är annorlunda än andra jular. Och i de flesta fall kanske inte på ett positivt sätt. En jul där saknad har en större roll än samvaro, för mycket flera mänskor än normalt.

Också i vanliga fall bär julen med sej ett strå av saknad för många. Saknade familjemedlemmar, ett sammanhang som saknas - och som blir så mycket mer synligt när gemenskapen i egna kretsen får så stor synlighet och tyngd vid jul - och för oss bestående barnlösa saknad efter det/de barn som aldrig kom. Den dröm om en jul, ett liv, med barn som aldrig kommer att få upplevas... Och många fler sorger, som syns än mera när allt bara borde få stanna upp inför julefrid och samvaro.

I år kan den saknaden bli ännu större, när de alternativa sammanhangen inte finns. Det går inte att åka utomlands, att fira med vänner, att ordna en öppen julträff m.m. dylikt. Alla bör hålla sej till egen nära krets, helst eget hushåll. Så isoleringen kan bli helt enorm.

Och för andra kanske uppmaningen om närkrets kan öka möjligheten till julfrid. Inga släktingar att åka runt till, inga ställen dit man kan eller behöver fara - man får rå om sej själv och den egna kretsen bara, i lugn och ro göra julen helt sådan som man själv önskar. 

Som singel är jag glad att vi har räknat närkrets som föräldrar och syskon - och firar den tillsammans, men bara vi. Sju vuxna, en pytteliten. Ingen som hör till riskgrupp. Inga besök nånstans. Bara vi tillsammans. I stort faktiskt rätt som vanligt, på många sätt, ändå.

Det stora nya blir för oss att se julen genom litens ögon. Systerdotterns. Hon är väldigt fascinerad av ljus, julgran, musik, t.ex. Och det är härligt att följa med, kunna njuta av det genom hennes ögon med. Och så är den egna sorgen lite tydligare också, via det.

Jag hoppas innerligt att ni alla har något sammanhang att finnas i under julen (också) - hur det än ser ut. Att ni trots de här galna tiderna kan hitta ljus och värme, gemenskap och hopp. Att julen, trots allt tunga, också kan få vara fin, njutbar och avkopplande.

En riktigt god och fridfull jul åt er alla!

Ett ordförandeår till

Simpukka hade höstmöte igår, och valde styrelse och ordförande för 2021. Jag fick förtroendet att fortsätta ordförandeskapet ett år till. Som ofta tycker jag själv att det hade funnits andra mycket mer lämpade som kunde ställt upp i ordförandevalet (fanns bara en kandidat denna gång), men fortsätter gärna arbetet om det upplevs som att jag klarat det tillräckligt väl. Första året är dessutom mer lärande, andra har man ren lite koll på saker.

För mej är det främst viktigt att Simpukka känns som en förening där alla känner sej välkomna och sedda. Att Simpukka är lätt att hitta, att man upplever att Simpukka ger stöd och information. Att alla organisationer som rör sej i de här frågorna har kunskap om att Simpukka finns med som möjlig påverkare och partner. Expertis, tillgänglighet, värme, delaktighet. Mycket sånt som också syns i Simpukkas värderingar, vision och mission.

Simpukkas arbetsfält är brett - innefattar både barnlängtan och barnlöshet. Problematiken med en längtan som inte ännu uppfyllts och där vägarna känns svåra och tunga, väntan för lång och osäker (försök på egen hand, adoption eller fosterföräldraskap mm - men också livssituationsbarnlöshet, där längtan inte ens kan kläs i försök och förhoppning...). Och bestående barnlöshet - där alla försöken är slut och vägen fortsätter utan barn livet ut. Både sorg och annat livsinnehåll... Och sen de som har bakom sig en upplevelse av barnlängtan/barnlöshet men fått barn, eller de som längtar efter fler barn. Många att bemöta, att ge rum - och det är jätte viktigt att rum och förståelse finns.

Temat för nästa år är också barnlöshetens många ansikten. Med fokus nu främst på marginaliserade grupper, små grupper som berörs på än mer specifika sätt. Mer om det sen. I alla de mängder av storyn som Simpukkas målgrupp innefattar finns spår av samma sorg, längtan, rädsla, oro - och en hel del olika situationer som skiljer upplevelserna åt. Jag hoppas själv att vi hittar sätt att förenas kring kärnan, sätt att ge rum för varandras upplevelser, och sätt att prata om dem utan att såra eller utesluta.

En del av oss längtar ännu - andra har tvingats stänga dörren om det hoppet. En del fick lämna titeln barnlös bakom men bär ännu med sej upplevelsen - andra får lära sej leva med barnlösheten. Hur vi hittar ett språk som ger alla rum, som alla kan känna igen sej själva och varandra i - det är en utmaning. Men det är också något som finns på agendan -21.

Jag är glad att få fortsätta arbetet, tillsammans med en kunnig, engagerad och diskuterande styrelse, ett diamantgäng anställda och en superb verksamhetsledare!

Om toxisk positivitet

Kopplat till sorg - och till rätten att visa den - är fenomenet toxisk positivitet. Toxisk som i giftig, skadlig - för att det är ett sätt att använda positivt tänkande som tystar sorgen och vägrar ge den rum. Fler av inläggen kring sorg tangerar också den här problematiken.

Har hittat några inlägg med tema toxisk positivitet kopplat till ofrivillig barnlöshet. Det är ett rätt kraftigt förekommande fenomen i det här sammanhanget - fokus på framtidstro, hopp, andra möjligheter, goda råd osv osv, istället för att ge plats åt sorgen.

På bloggen Blooming with care finns en text med rubrik Infertility and Toxic Positivity. Skribenten Carrie skriver om hur vi behöver få rum och rätt att sörja, att vara oroliga, att känna ilska, att falla i bitar osv osv... En för lösningsinriktad och överslätande positivitet signalerar att vår situation och vår känsla inte är rättfärdigad - och åsidosätter därmed det vi går igenom och det vi upplever.

”I am worthy of feeling the emotions I have. ... We need to process all of the emotions we encounter. We are worthy of this time and attention. This self work makes us better as we are learning more about who we truly are. This work is essential.”

En annan resurs kring barnlöshet och toxisk positivitet är Katy (Chasing Creation) och hennes samtal med Carrie (Blooming with Care) och Sadie (This Curious Life), Toxic Positivity in Infertility and Childlessness. Verkligen värt att lyssna på! Orkar du inte lyssna kan du läsa en bloggtext kring samtalet på Childless by Marriage blog.

Katy, Carrie och Sadie pratar om samma överpositiva, åsidosättande tankesätt och stil att kommentera, som för all del är menad som ett stöd och en hjälp - men som gör allt annat än hjälper. Att säga nåt som ”tänk på allt du har”, ”du kan åtminstone...”, ”det kommer att lyckas”, ”din tur kommer ännu” osv osv - det åsidosätter den sorg och oro som har rätt att finnas och synas - och bemötas. Det sätter munkavle på den som försöker öppna upp för det tunga hen har svårt att orka bära ensam.

Och det, känner jag åtminstone själv, är väldigt frånstötande. Det tar bort all rätt att uttrycka sin oro, sorg, rädsla osv osv. Det skuldbelägger, för att man inte lyckas ”vara positiv”. Det åsidosätter den tyngd som hela situationen faktiskt innehåller - vare sej det som i detta fall är barnlöshet, eller nån annan oro eller sorg. Att påstå att ”ja men tänk nu på”, ”fokusera nu på det fina”, eller annat sånt - det sårar. För det säger att du inte har nån förståelse för den andras tunga känslor och situation. Att du inte vill eller orkar höra om dem. Att du inte anser vi har rätt till dem, eller rätt att känna dem. Och då börjar man lätt ifrågasätta dem själv.

Istället - föreslår de - är det en vettig idé att bara finnas där, berätta att man inte vet vad man ska säga eller göra, men att man gärna lyssnar om den andra vill prata. Fråga vad man kan göra. 

Tankar om sorg, del 6

Sjätte och sista delen, även om nästa också tangerar ämnet...

Lite fler citat av @zoeadelle på agendan idag, med lite annat tema.

Den här gången vår tendens att tala om closure, om att se det goda, om att tragedi kan ge upphov i nåt vackert m.m. dylika tankar. Samma ”myter” var uppe tidigare i sorg-serien ren - här lite till...

Zoe liknar tanken om closure vid myten om enhörningar. ”Closure following a loss is as much of a myth as unicorns and fairytales. One can not close a door on grief. ... One can only learn to accept what has happened and live with this new state of reality.”

Vad gäller silver linings, bright sides, beauty out of grief od. är hon lika krass; ”... at times there is no upside, there is no happily ever after... sometimes it is as bad as it looks and there is healing to be found in just acknowledging that fact. Loss is devastating.”

”Often it is suggested that tragedy will turn into something beautiful down the line, and whilst I am a huge believer that joy can arise from the ashes, I am acutely aware that to even suggest something good can come out of loss is hurtful and insulting. Just because someone finds happiness following a loss, doesn’t mean someone’s death turned into something good. Likewise just because someone finds a way to turn their pain into purpose, doesn’t mean the loss happened for a reason.”

Som jag konstaterat många gånger om - ja, folk vill hjälpa. Jag gör säkert sånthär själv också. Men det är allt annat än hjälpsamt. Sorg är sorg, saknad är saknad - och inget i världen kan ta bort det. De behöver få finnas, få rum och erkänsla. Ett lyssnande öra. Förståelse. Det bara är - utan ”blir bättre sen”, ”har nån mening”, ”kommer nåt vackert ur” och annat sånt. Sorg är brutalt, gastkramande, enormt i början, och måst så få vara. Sen lär vi oss sakta, sakta leva med den ändå.

Tankar om sorg, del 5

En otroligt inkännande röst i sorg-frågor är @zoeadelle på Insta. Hennes vinkel är främst missfall, men också barnlöshet och annan sorg ryms med. Här är några av hennes tankar;

Zoe talar om sorg som vågor, som labyrinter - där vi tappar bort oss och hamnar på samma ställe om och om, eller där vi stundvis finns i dalarna med mindre sorg och stundvis under en vågtopp igen. ”Grief is far from linear, it’s a maze of epic proportions.” ”Eventually, the waves become gentle and the grief becomes more of an undercurrent in your life.”

Något hon är noga med att poängtera är att det inte finns nån tidsram, nån ’rätt längd’ för sorg. ”There is no worldly standard of what is ’normal’ when it comes to mourning...” Hur du än känner, hur mycket du än känner, hur länge du än sörjer, hur (om) du än gråter - det är normalt och det är tillåtet och det är rätt. ”Your grief. Your loss. Your normal.”

Och vad gäller de där vågorna som sen blir mildare - ”The world often states that grief gets less over time, but I disagree. Grieving is a lifelong process. ... What happens is we get stronger. We get better equipped at carrying the weight. We learn new skills to adjust our balance, so we can function whilst journeying with this substantial loss.”

Tankar om sorg, del 4

Farsdag... För en del bara glädje, för en del bara sorg, och för många bägge två i lite olika proportioner och konstellationer. Antar att den sistnämnda är vanligast...

Till alla er som får vara pappor - ett stort grattis! Jag hoppas att ni får njuta av dagen, får ha kontakt med barn (och barnbarn), och kan ta in den fina roll som är er!

Till alla er som hade önskat sig barn, hade önskat få bli pappa - kramar! Det är en enorm sorg att inte få välkomna det barn man längtar efter och hoppas på.

En kram också till alla er som inte får fira dagen med er pappa eller med ert/era barn (och barnbarn). För att de inte finns mer, eller för att kontakten inte finns.

Farsdag är en väldigt känslosam dag för många. Absolut ska vi fira pappor, och deras viktiga roll för oss - men vi behöver också ge rum för att alla inte får och kan bli pappor, att alla inte har en pappa att fira, att många är utan kontakt med sin pappa eller sina barn, och att den familjesituation man finns i kan kännas än mer tung en dag som denna, som så tydligt lyfter upp ”normen” eller idealet.

Också för mej har dagen varit tung. Allt det som inte är fanns mer på ytan, mer synligt. Gick en lång promenad i solskenet, och hade för mitt inre öga med mej det barn som inte kom... Hade första inseminationen lyckats hade hen nu varit 6 år, om sista embryoinsättningen tagit sku hen vara 3 - och där emellan 12 andra möjligheter, andra tidtabeller, som inte heller blev till. Det känns... Kunde inte hålla tårarna borta under promenaden idag.

Megan Devine prata om kratern som finns där vid sidan av det vackra som livet också är. Kratern som sorgen gett upphov i. Ibland finns den bara där, men fokus är på annat. Ibland sneglar man lite, eller får en glimt av den i ögonvrån... Och ibland finner man sig där nere i kratern igen, i sorgen. För sorg lever med, som en del av den man är och det liv man lever.

Tankar om sorg, del 3

Ett pod-inslag att rekommendera till; The howl at the center of grief.

Underbart inkännande inlägg kring hur sorg fungerar, och hur vi som samhälle har så svårt att hantera sorg. Vi är en kultur som är ”illitterate” när det kommer till sorg, säger Megan Devine som intervjuas. Hon är författare till boken It’s okay that you’re not okay - inte läst men hört mycket gott om.

Finns massor jag kunde plocka upp ur det här inlägget, men väljer nu några...

Megan talar om samma bekräftande som Kessler - witnessing. Om hur vi försöker tysta det skrik som finns i sorgen - smärtan - när det den sörjande behöver är att få smärtan, skriket, ekat tillbaka till sig. ”That is the only thing that helps in the moments where the world desolves.” - ”Having people witness; that is how we survive.”

Hon pratar också om vår önskan om att fixa, att göra det lättare. Om hur det inte finns något man kan göra för att lösa det - och det är okej. ”Our job is not to relieve someone’s pain, but instead to support them inside it.” Vad vi kan göra är att finnas där, med den andra i sorgen en stund. Bara se, lyssna. Witness. ”Acknowledge that something is what it is.” 

En annan myt/ovana Megan pratar om är tanken på att komma över, move on eller get closure. We don’t move on, we carry it with us. Det är inte något man kan lämna bakom sej - det finns med, och integreras som en del av en själv och ens liv. Hon talar t.o.m. om att det är fräckt att ens tänka sej att personen bara ska lämna det/den som varit så viktig för hen bakom sej - som om hen inte betydde nåt. 

Dessutom, konstaterar hon, förlorar man inte personen (eller i mitt fall det barn som aldrig kom) i den stund de dör - man förlorar allt hen skulle varit och blivit, hela den framtid man hade haft tillsammans, alla stunder och milstolpar och situationer osv osv. Det är ett helt liv som från och med då inte får bli mer. Ingen del av det. Så det är inget som händer bara isolerat helt just där och då.

Megan listar också några don’t:s - t.ex. jämför inte sorg, ta inte upp din egen - du skiftar bara fokus från den som sörjer till dej själv och signalerar åt den andra att du inte vill höra, tystar hens story. Kom inte med din agenda eller med några råd - ”we don’t need your false confidence, we need your awkwardness”. Och förvänta dej inte att den andra ska ”återgå” till det ”normala” - se det som är. 

Till slut kommer tankarna kring förändringen i sorgen... Megan talar om hur man inte har nån som helst möjlighet att vara där innan man är det, att ta in det innan man kommit dit; ”the idea of this loss not taking up as much space feels horrible”. (Och där är samhället alltför snabb i att ”se framåt”, vilja visa möjligheterna och det ”ljusa” som kommer...) I nåt skede gör det ofta det ändå - blir lite lättare. Inte alltid, men sådär överlag. ”Now it doesn’t feel terrible to have a beautiful life.” ”That crater is still there, and there’s a beautiful life alongside it.”

Tankar om sorg, del 2

Förra inlägget handla om sorgens individuella uttryckssätt och de olika behov vi kan ha i sorg, eller i olika skeden av den. Texten av David Kessler tala om sorg lika unik som våra fingeravtryck. Kessler medverka i ett avsnitt av Brene Browns pod Unlocking us; On grief and finding meaning. 

I enlighet med titeln handla den här diskussionen mycket om vår tanke om mening - och hur vi ofta missuppfattar den, eller använder den fel. Vi talar om mening med allt, mening med det som hände - när meningen istället kan hittas i det vi bygger eller är - trots sorgen, inte i den.

”It’s making meaningful moments, not finding meaning in the situation.”

Kessler konstaterar att ”your loss is not a blessing, a test” ... ”it just happens”. ”There’s no gratitude in it”. Han menar att med tid, när sorgen inte är lika akut, kan man hitta saker att känna tacksamhet för. Men inte saker i själva dödsfallet/krisen, utan i livet, i det personen var för oss...

Och sorg tar sin tid. I början av en sorgeprocess (som INTE är linjär men som formas om och klingar av lite med tid) kan man inte hitta annat än sorg. ”You can not skip to meaning. Meaning is the cussion, but we need to feel the pain.” Först finns bara sorgen och smärtan.

We need to feel the pain. Och vi behöver få den sedd, hörd och bekräftad. Inte åsidosatt med tankar om ”meningen” med sorgen, meningen med det som hände. För meningen finns inte där. Den finns i oss, i livet - oberoende av vad som händer oss. I det vi bygger.

Jag har värde och mening, också som barnlös - men inte för att jag är barnlös. För att jag är jag. Mening finns inte för att jag gick igenom det, den sorgen, utan för att jag finns. Jag kan hitta mening i saker som finns i mitt liv, vissa pga barnlösheten - men jag ser det inte som att de sakerna är ”den mening som kom ur barnlösheten”, ”orsaken till att jag måste den vägen”. Den vägen bara var, bara hände. Och jag tvingades relatera till det, ta in sorgen som en del av mitt liv, och bygga mening(sfullhet) ändå.

Tankar om sorg, del 1

Har en del inlägg med tema sorg jag velat reagera på ett tag - och när passar väl det bättre än i samband med allhelgona. Är så mycket saknad och sorg kopplat till den dagen...

Eftersom sorg är ett så otroligt brett begrepp - innehåller så många aspekter, så blir det här inte ett inlägg, utan en serie. Under november är tanken, men får se om jag hinner...

Hitta för länge sen ren en text med rubrik Our Experience of Grief is Unique as a Fingerprint, och den resonera i mej på många sätt. Säger mycket som känns sååå viktigt.

Det första texten talar om som jag vill plocka upp är tanken om att gemensamt är att vi har ett behov av att få vår sorg sedd och förstådd - ”The need is for someone to be fully present to the magnitude of their loss, without trying to point out the silver lining.” Vi vill ofta hjälpa genom att se det ”positiva”, se framåt - men i sorgen finns inte det. I sorgen behöver vi bara få finnas den. Fully present to the magnitude.

Sorg borde vara en ”no judgement zone”, skriver David Kessler i texten. Bara ett tillåtande av det som finns - det den andra upplever. Inget ”komma över”, ”gå vidare från”, ”låta sorgen fara”. Sorg är, finns, som en del av livet. Och ibland kan man inte annat än försöka acceptera den.

”The act of witnessing someone’s vulnerability can bring the person out of isolation if the witnessing is done without judgment.”

Kessler beskriver sorg som en process, en resa. Utan klart slut. Det är dessutom en resa som biter sej själv i svansen flera gånger - tar steg bakåt lika mycket som framåt. Vartåt nu det är. Sorg finns alltid där med, ibland underliggande, ibland kraftigt på ytan. En process utan slutpunkt.

Och många gånger får sorg också nya lager med tid. Nya milstolpar, nya aldrig mer. Ny förståelse för gamla sorger. Nya synvinklar. Nya kommentarer... Det finns så mycket runtom som kan väcka sorg, och det gör i sin tur att sorg sällan försvinner helt. För tomrummet finns ju kvar.

För mej dök det upp en ny aspekt igår. En tanke inombords, som bara fanns där. Ett förlåt, som jag hörde mej själv säga, inuti - åt det barn som aldrig kom. Ett förlåt för att jag inte orka försöka mer. För att jag inte gav hen den chans som ännu kanske hade funnits för hen att komma.

Och den sved - svider - ordentligt, den tanken. Vet inte riktigt om jag kan sätta ord på det ännu. Men där finns en skuldkänsla som jag inte sett, och ett lager av sorg som får tittas på lite nu då. Förlåt för att jag inte orka mer, lilla du! Förlåt att jag inte gav dej ännu fler chanser till liv.

Ofta vet vi inte vad vi ska säga när vi ställs inför sorg. Och då är väl den bästa tumregeln faktiskt att inte säga något. Att bara lyssna, om den andra vill prata. Ge en kram (förutom i coronatider). Säga att man saknar ord. Berätta att man finns där, om den andra vill prata. 

Eller bara sitta tyst tillsammans. För ord blir faktiskt för fattiga, och många saker kan bli fel - för den situation den andra är i. Vi har väldigt olika behov när det kommer till sorg, så det behövs en stor portion lyhördhet, och acceptans för den andras sätt att finnas i sorgen, bearbeta den. 

”Some grieve with darkness, some with light, some with both, depending on where they are in the cycle of grief. It would be a mistake to conclude that one is better than the other or that there’s a right way to grieve. There are just different ways to grieve, different feelings evoked by loss.”

I havet av ljus - allhelgona

Titta på strömmen av mänskor påväg för att tända ljus för nära och kära som inte längre finns. Tänkt sälla mej till dem senare, och tände ett ljus ren här hemma. Men har nu som vanligt en känsla av att all min saknad inte räknas. De som for - ja. En elev, en vän, mor- och farföräldrar... Men de som inte kom - de tänker jag på mest bara för mej själv. Tänker att många andra inte tycker den sorgen är stor nog bland den som gäller någon som ”faktiskt fanns”. Tänder ett ljus för dem ändå.

Babyloss remembrance day

Idag är det internationella Pregnancy and Infant Loss Remembrance Day. Sista dagen i Pregnancy and Infant Loss Awareness Week, mitt i Pregnancy and Infant Loss Awareness Month. (Fråga inte mej varför det finns både en dag, en vecka och en månad för det.) 

Awareness och Remembrance - både för andra, för att öka insikt i hur vanligt missfall och spädbarnsdöd är och hur enorm kris och sorg det är  - och för oss som varit med om det, som ett tillfälle att stanna upp, ge dem rum, minnas och sörja dem, det som kunde varit.

Under veckan finns det en hel del program, påminnelser och inlägg - t.ex. en serie intervjuer på InstaLive med @zoeadelle. Kan kanske också hittas på sayinggoodbye.org. Lyssna på en om liv som barnlös efter missfall och misslyckad vård. Hög igenkänning...

Under dagen idag går en våg av ljus över världen, klockan sju på kvällen i varje tidszon, för de barn som aldrig blev till, aldrig fick komma hit eller kom men for direkt. För att minnas dem och sörja dem, och för att synliggöra hur många det är. Hur många som påverkas.

Världsdagen för mental hälsa

10.10 är världsdagen för mental/psykisk hälsa. World mental health day. En dag för att påminna om att psykisk hälsa är en viktig del i den allmänna hälsan, att psykisk ohälsa är vanligt, något vem som helst kan ställas inför - och något vi behöver kunna prata om. Dagen påminner om vad vi alla kan göra för att hålla den egna mentala hälsan i så gott skick som möjligt - och vad vi kan göra för att stöda varandra.

I år är temat här i Finland lyssnande, kuunteleminen. Via en kampanj från Psykisk Hälsa Finland rf och Cup of Therapy lyfts betydelsen av att få höra till, synas och uttrycka sej. Att ha någon som lyssnar. Alla de tunga ämnena i livet ökar behovet av ett lyssnande öra - och ändå är det ofta de sakerna vi pratar allra minst om, sådär allmänt som samhälle. Vem hör en då, vem orkar lyssna och stöda?

Psykisk ohälsa är, liksom barnlöshet, ett ämne som syns alltför lite ännu. Ett ämne som alla inte vågar lyfta upp - av rädsla för omgivningens reaktioner. Okunskapen är ännu stor, och därmed är risken för oförstående och sårande kommentarer stor. Som toxisk positivitet - att tysta ner oron, illamåendet, sorgen osv genom en alltför stor fokus på lösningsinriktade, ”optimistiska” uttalanden. Inte okej.

Alla har rätt att bli hörda och sedda - med den verklighet som är vår.

 

Råddigt inlägg kring resurser

Så lite extra tid och så mycket jag sku vilja skriva om...

Har en hel lång lista med inlägg jag sku vilja kommentera, tankar att fundera kring, citat som träffat rätt som jag sku vilja dela med mej av osv. Och alltför lite tid att göra det. Så nu kommer en bunt av dem i ett säkerligen rätt råddigt inlägg. Kring bra saker att läsa och ta in, personer att följa, resurser som finns tillgängliga för oss bestående barnlösa...

Under World Childless Week var det några inlägg som träffa mej mer. Länkar till dem här, ifall ni inte ren följde, eller tyckte det var väldigt mycket att försöka komma igenom.

Never ever

Childless Empowerment

The Child That Never Was

Många andra texter förtjänar också att lyftas upp, och de här hade jag gärna också kommenterat, men de får nu stå för sej själva så här bara. De säger nåt som jag kan relatera starkt till...

Både WCW och andra tillgängliga sidor/bloggar etc. kring bestående barnlöshet listar olika resurser att följa, bekanta sej med osv. Sätter några såna listor här, ifall nån behöver nåt; 

WCW - bloggers

WCW - support groups

Gateway Women - resources

Tutum Global - resources

NotSoMommy - resources

Ju mer jag följer med vad som finns, desto mer inser jag att också det här fältet nog har synlighet - bland oss som söker efter stödet och informationen. I samhället överlag? Tja... 

Och sen kommer vi till Instagram. För där finns mängder! Följ hashtaggen #childlessnotbychoice eller #childfreeafterinfertility... Mängder med folk som delar sin verklighet.

Några jag vill rekommendera är @mstiagendusa, @chasingcreation, @childless_and_confident, @zoeadelle (mer sorg/missfall än CNBC), @anotherhood (både childless och childfree). Finns många fler, som man kan hitta via taggarna eller genom de här kontona och vad de följer.

Katy som är bakom Chasing Creation har många fina, tankeväckande ord kring barnlöshet. Likaså Tia, @mstiagendusa. En av hennes senaste bilder poängterar att det inte så mycket är skrämmande i sej att leva barnlös, men samhällets brist på förståelse gör det skrämmande.

Texten under den bilden lyfter t.ex. upp hur jakten efter barn (också i hennes fall via ivf) kan bli för mycket, för tungt, och det enda rätta för en själv är att stänga den dörren. Att det ofta ses som fel, att få förstår det beslutet - men att också det livet är alldeles bra.

Mycket av det jag hittat nu, t.ex. på Insta, hade jag behövt höra tidigare. Men det är inte lätt att hitta de röster som talar om vad bestående barnlöshet är, good and bad. Tyvärr...

Hoppas ens nån som behöver nåt sånt kan hitta nånting här...

World Childless Week

De här veckan är det World Childless Week. Veckan lyfter upp permanent ofrivillig barnlöshet, med syfte att sprida insikt och förståelse i samhället, och öka känslan av stöd och samvaro hos oss barnlösa. Veckan bjuder på en hel del program - nätbaserat, och en massa inlägg av bestående barnlösa, på olika teman. Program och texter etc hittar du på worldchildlessweek.net.

Välkommen sötnos

Jag fick bli moster för ett tag sen. Träffa typen för första gången igår. Och det är alldeles underbart - hon är totalt superhärlig! Följde med miner och rörelsemönster, lyssna på alla ljuden, och höll henne länge i famnen. Fascinerande, trollbindande, ljuvligt!

Och också en stor portion vemod. Inte medan jag var där, men nu efter. Inte för att hon finns, men för att jag inte får uppleva det. För att jag aldrig får veta hur mitt barn hade sett ut, hurdan hen hade varit. Aldrig hålla hen, se hen växa, höra hens ljud...

Vi har sen början av graviditeten talat om det här med min syster och i familjen. Vi är alla okej med att det finns en massa känslor med för mej. Glädje över nykomlingen, men också sorg över egna tomrummet som syns mer i förhållande till att hon finns här.

Sen har andra runtom svårt med det. Reagerar på att jag säger att det också är tungt. Anser sej behöva (och ha rätt att!?) poängtera att jag måst tänka och känna annorlunda. Skuldbelägger sorgen. Vill å min systers vägnar få mej att se bara glädjen.

Och jag blir alltid rätt ställd. Har svårt att förstå deras behov i detta. Varför är det inte okej att känna bägge två - för folk som inte alls är involverade i hela situationen? Varför är det ett hot (och mot vem?) att jag också upplever sorgen över egna barnlösheten?

Kanske jag i nåt skede är mentalt närvarande och stark nog att fråga. Hittills har jag hittat mej själv i att behöva förklara att jag nog tycker det är underbart. Vilket jag gör... Att också vemodet finns gör det inte mindre underbart - varken för mej eller för övriga.

Att bli moster, eller att andra har barn överlag, är inte ”bort från mej”. Men det synliggör det egna tomrummet mer. Och det tycker jag på nåt sätt är rätt självklart. Ändå har många svårt att acceptera det. Att låta andras sorg också finnas med i situationen.

Jag älskar ren att vara moster. Älskar ren lilla typen som får finnas också i mitt liv nu. Men jag är inte mera mamma för det. Att vara moster är en roll, att vara mamma en annan. Egna barn får jag aldrig uppleva. Och det saknar jag fortfarande, fast hon finns.

Sorg som inte finns

Har de senaste veckorna ställts inför situationer och kommentarer som signalerar att min sorg - barnlöshetssorgen - inte räknas, inte duger, inte finns. På engelska används termen disenfranchised grief - sorg som inte erkänns i samhället. Ofrivillig barnlöshet hör definitivt till den kategorin sorg. Hur kan man sörja något som inte finns, är en av de meningar som Simpukka plockat upp ur samhällets synpunkter - i ett försök att påvisa hur verklig den sorgen är, hur galna de kommentarerna är. Det lyckas tyvärr selektivt, för de kommentarerna är fortfarande väldigt vanliga. Och de gör ont.

Låt dem inte påverka, säger många. Och nej, man borde bara acceptera att folk inte förstår. Borde rycka på axlarna och konstatera att det viktiga är att jag själv ger mej rätt att sörja då när det behövs. Att jag har sådana runt mej som förstår, och ger sorgen erkänsla. Och ofta kan jag. Däremellan kryper de tyvärr in, de där kommentarerna. De som förminskar min upplevelse, min förmåga att känna, min situation, min sorg. Som signalerar att det inte räcker som sorg, att bara ha blivit utan barn. Du har ju annat, fokusera nu på det bara. Dessutom kan din sorg inte vara så stor, när du ändå inte vet hur stort det är att vara mamma. Det kan du ändå inte förstå. (Så hur kan du sörja det då...?)

Att inte förstå och veta hur stort det är att vara mamma, aldrig få chansen att uppleva det, det är en stor del av den sorg som är min. Att vara permanent barnlös är att gå miste om den rollen. Det enorma i att få vara mamma åt ett barn. Det enorma i att vänta barn, föda barn, hålla sitt eget barn i famnen och se det växa upp. Det är att aldrig få följa milstolpar, upptäcka världen med sitt barns ögon, eller för den delen upptäcka sitt barn - få se vem hen är och hur hen utvecklas... Så nej, jag kommer aldrig att få veta och förstå hur stort, enormt, det är att bli och vara mamma. Att få ha barn.

Samtidigt hör det till barnlösheten, eller för mej som singel ren till beslutet att försöka få barn, att man hinner drömma och längta väldigt mycket. För att ta ett beslut om att försöka behöver man se framför sig väldigt starkt hur livet som mamma, livet med barn, sku kunna tänkas vara (som singel). Genom alla försök och besvikelser hinner man drömma om vem som kanske kommer, drömma om sin roll som mamma - och se den gå i kras igen och igen och igen. Då en graviditet börjar hinner man räkna ut (eller få det beräknat åt sej) beräknad födelse, och tänka sej hur livet då ser ut - i november, då barnet sku komma. Och sen drogs den mattan under en totalt, igen en gång.

Så nej, jag fick aldrig - får aldrig - uppleva hur stort det är att vara mamma. Men de drömmarna sa mej nåt om hur det är. Längtan sa mej nåt om den kärleken. Och jag får aldrig se dem uppfyllas. Hur det inte räknas som sorg, hur den känslan inte kan mätas med andras - det har jag svårt att förstå. Ändå ifrågasätts den i samhället om och om igen... Inte lika kraftig som annan sorg. Duger inte, väger inte lika mycket... Fast det är att få alla sina framtidsdrömmar krossade, och tvingas omvärdera både sin egen roll och det man hade föreställt sej om sitt liv. Men nej, ditt liv fortsätter ju som vanligt, du vet inte hur det är att vara mamma, så njut nu av det du har bara.

Delvis är det väl också så att jag själv ”späder på” den uppfattningen, tänker jag... Genom att välja att avsluta vården (för att det var vad jag måste göra). Vända ryggen åt eventuella kvarvarande minimala chanser. Inte orka gå in för adoption. För jag kan ju inte ha ”velat det tillräckligt”, när jag ”ger upp”...? Jag kan inte sörja så kraftigt, när jag väljer att gå vidare. När jag klarar av att ta in annat, att faktiskt njuta av det jag har (t.o.m. av barnlösheten - friheten och lugnet). När jag ser glad ut, har energi och livsglädje, ser framåt och riktar fokus mot annat. Det kan ju inte vara nån stor sorg då.

Sku jag faktiskt ta in allt jag går miste om (vilket jag tvingas göra ibland, när nåt påminner, när det trycks upp i ansiktet på mej genom folks kommentarer osv) så sku jag gå i bitar. Det gör jag ibland. Idag är en sån dag. Att aldrig få bli mamma, aldrig få barn - det är så enormt att man inte riktigt kan ta in det utan att gå sönder. Och av den orsaken måst man - sen när man klarar det - aktivt jobba på att försöka göra allt det andra bra. Inte för att längtan inte var så stor, inte för att sorgen inte finns där - utan för att klara av att leva. Att gå vidare, trots att barnet inte kom, att man inte fick bli mamma.

Att vara permanent barnlös är livslångt. Massor med aldrig. Och de känns. De lever med. De är en sorg som finns i bakgrunden emellan, och emellan sköljer över i vågor. Små och skvalpande eller stora dränkande. Det är inget man kan åsidosätta med ett ”njut nu av din frihet”. Och sen är det nog också att njuta av sin frihet. För att man är tvungen att se annat, tvungen att jobba på att göra det andra bra, tillräckligt, tillfredsställande. Ibland lyckas man, ibland inte. Men jag insåg att jag måste svänga drömmarna ryggen för att kunna hitta fotfäste i livet igen. Hitta till ett annat jag.

Jag är inte skyldig någon en förklaring. Det räcker att jag själv ger min sorg erkänsla och rum. Och det räcker att jag vet hur mycket barnet betydde för mej, hur stor längtan var, hur mycket jag ville bli mamma. På många plan borde jag bara skita i kommentarerna och bara avskriva det som oförstående - men sen har jag valt att försöka öka förståelsen. Jag har en roll där påverkan finns med. Och jag tror själv på att det bara är genom att dela som vi kan få inblick i varandras upplevelser. Det här är min (och många andra barnlösas vad gäller disenfranchised grief åtminstone).

Ett ofrivilligt barnlöst liv innehåller en massa törnen. En massa saker som sticker till ibland, som gör ont, som väcker sorgen. Och ändå behöver man kunna hitta till att njuta av det vackra. Det betyder inte att sorgen inte finns.

Brandy Lytle beskriver lite samma i inlägget The Strength of the Childless Woman på sin blogg Not so Mommy. Om hur tungt det är att tvingas fokusera på allt det som är bra, i en värld som missförstår sorgen. Om hur att vara barnlös (också) är att vara en kämpe.

The strength of the childless woman is like no other.  Our hearts break and yet, we keep going.  Our grief is misunderstood and still, we are empathetic towards others.  Our life choices are judged and even then, we try to look at the bright side.

Fack och förståelse

Har fått mej några tankeställare kring synvinklar och olikheter under sommaren också. I diskussioner med vänner, bl.a. Bra samtal, men inte alldeles enkla samtidigt - för att våra verkligheter ofta ser rätt olika ut, och det som är min upplevelse inte är förståelig för andra alla gånger. Eller deras verklighet fullt förståelig för mej heller för den delen.

Jag försöker verkligen ha en rätt bred förståelse för folks erfarenheter och upplevelser - försöker lyssna mer än tycka, förstå mer än påstå. Men naturligtvis lyckas jag inte alltid förstå, eller vara tillräckligt lyhörd och inkännande, trots att jag gärna sku vilja.

I och med att jag skriver, pratar och berättar om min upplevelse, min verklighet, upplever folk ibland att jag inte har förståelse för nåt annat än den. Att jag tycker den upplevelsen är viktigast. Ber om ursäkt om det känns så - det är inte meningen. Men jag kan inte uttala mej om en annan verklighet än min. Jag kan bara sätta ord på den - för att klargöra den för mej själv, för att kanske stöda nån annan i samma sits eller hjälpa någon förstå hur jag reagerar och upplever saker. Eller så inte, jag kan ju inte styra hur nån annan reagerar.

Barnlöshet som sorg är en sorg med många dörrar - vi hamnar in i den via många olika vägar, olika synvinklar. Och pga att utgångspunkten är olika innehåller sorgen också olika ingredienser, även om flera av dem i grunden är samma. En ouppfylld barnlängtan, i princip oberoende i vilken form, är alltid en sorg - men hur den ger sej uttryck och vilka saker som är tyngst kan variera kraftigt... För den som är mamma men inte kan få flera barn kan det tyngsta vara att veta hur enormt moderskap är men inte få uppleva det igen med ett barn till. För den som aldrig kan få barn är det tyngsta kanske att veta att man aldrig kan få uppleva hur enormt moderskap är - aldrig få delta i erfarenheten av att vara mamma.

Varje sorg är lika berättigad, varje känsla lika sann för den som bär den - och samtidigt kan det bli lite av ett minfält pga olikheterna i synvinklar och utgångspunkter. För den som aldrig får bli mamma kan det kännas tungt att ta emot nån annans sorg över att inte få flera barn, även om man har förståelse för den längtan. Jag vet att jag själv också har haft svårt att uttrycka förståelse, för att den egna sorgen säger att ”ja men jag har ingen, jag får aldrig uppleva det”. Och vill då inte ta bort den andras rätt till sorg, men min egen sorg kommer liksom i vägen. Utan att jag på nåt sätt försöker rangordna dem ed. Min sorg är bara närmast och tyngst för mej. Liksom din sorg är närmast och tyngst för dej.

Och det här berör ju också andra sorger än barnlöshet. Både berättigandet och tendensen till att rangordna. Vi har mer eller mindre medvetet ofta ett köpslående eller en tävling kring sorg. Kring vems sorg som väger tyngst, vems som är mer berättigad, vem som har rätt att uttrycka sin sorg osv. Jag har fått höra att man inte borde prata om sin sorg, för att alla har nån sorg. Eller att jag inte borde hålla mej till bara en sak och en synvinkel, för att det finns många sorger, och många synvinklar på samma sorg... (Och till det säger jag samma som tidigare - jag kan bara uttrycka mej om min verklighet, även om jag absolut försöker vara ”inkluderande”, skriva att samma saker gäller många.) Och jag har fått uppleva måånga gånger, i många olika forum, hur sorgen blir en tävling; vem har mest rätt till den, störst upplevelse av den osv osv. Som om sorg är en bristvara, på nåt sätt...

Oundvikligt sitter jag ju förstås delvis i mitt eget fack - den permanent barnlösas. Jag relaterar till saker utgående från det. Jag har erfarenheter jag aldrig kommer att få, som ligger som en stor grund till min sorg, och gör den till det den är. Andras sorg är annorlunda - ren inom barnlöshetsfältet - för att inte tala om ifall vi sen går in på andra sorger. Sorg har saker som förenar - rätt universellt, och saker som särskiljer... Tyvärr blir det lätt så att det som särskiljer är det som syns, och vi försöker berättiga vår sorg inför varandra istället för att se att varje sorg är berättigad, på sitt eget sätt. Se gemenskapen.

Man får inte bli för ”fackad”, sa en vän. I betydelsen hålla sej för mycket till sin verklighet. Och visst, det kan jag hålla med om. Även om det här på bloggen och i sociala medier rätt långt behöver vara så att jag delar det jag kommer från - inte sånt jag inte har erfarenhet av. Men jag upplever själv att jag ofta är lyhörd för olikheter, olika synvinklar, olika upplevelser. Tydligen har jag missat rejält på den punkten emellanåt, på basen av dehär samtalen. Will do my best to correct that. Och nej, jag kommer säkert inte alltid att lyckas.

Viktigast, tänker jag, sku vara en ödmjukhet inför att alla har rätt till sin sorg - utan att trampa på nån annans. Att min ingångsvinkel är annan än din betyder inte att min sorg är mindre, mindre viktig, mindre betydelsefull (för mej). Att du vet hur stort moderskap är ger dej inte större rätt till sorgen. Att jag aldrig får uppleva hur stort moderskap är ger mej inte heller större rätt till sorgen. Alla har vi rätt till den, och om vi är lite lyhörda för varandras synvinklar i sorgen kan vi samexistera i den. Jag har iallafall lärt mej en del kring andra synvinklar på sorg. Och ska försöka vara mera lyhörd för dem än jag lyckats.

Tack för sommaren!

Har haft en alldeles underbar sommar i år! Lugn, skön - och till sgs 100 % positiv! Vet inte när jag senast mått så bra, varit så glad och tillfreds, optimistisk. Antagligen åtminstone före fertilitetsvården, möjligen var det ett tag sen också innan dess... Också nu när egna arbetet ren inleddes för en vecka sen och hela större rumban kör igång imorgon, är känslan glädje och iver. Öppenhet och lugn. Och det är så sabla skönt hörni! Tacksam över de saker jag har i mitt liv, och också tacksam över det lugn och den tid som barnlösheten möjliggör. Känns ännu lite knäppt att skriva så, men njuter av det ändå! (Det kan säkert pendla.)

”Unexpectedly Childfree?”

Lite mer kring Chasing Creation och Katy - från ett podavsnitt på Infertile AF. Som med samtalet mellan Katy och Jody jag länka till senast identifiera jag mej nu också i massor som Katy lyfte upp, och det känns alltid så otroligt stärkande och bekräftande att höra någon säga det man själv känt, tänkt och upplevt. 

Katy talar mest om att avsluta och gå vidare. Om hur försöken att bli mamma tog allt mer av henne, tills hon inte hade mer att ge. Om hur alltför mycket av ens identitet kan dras till endast den här ena delen av livet - tills hon kom till en plats där hon bara måste släppa det och fokusera på, bygga upp annat - reroute and redirect. 

”I’ve been really focusing on how do I work through the grief and kind of rebuild those other aspects of my identity, and think about who I want to become now that that piece of mother-hood is not going to be a part of my life - what other things do I want to fill that space with.”

Katy påminner också om att man får stänga dörren, man får välja att avsluta, om och när det är det som är bäst och rätt för en själv. Många gånger överöses vi av tankar på att ”inte ge upp”, att om man vill, orkar och försöker tillräckligt så ”går det nog”. Som om det vore beroende av vilja, ihärdighet eller intensitet i strävandet.

Som med Katy så var beslutet av avsluta där jag gjorde bara nåt jag behövde - för mej och mitt liv. Utan att det är att ge upp eller vara svag - det är att värna om sej själv och det man behöver. Det är att hitta tillbaka till ett liv som är bra, men med andra ingredienser än det man såg framför sej. Och det är inte alltid lätt, men det går.

Att sen (be)finna sej i ett läge där man behöver hitta tillbaka till sej själv - hitta vad man vill fylla tomheten det tänkta moderskapet lämna efter sej med - det är inte heller lätt. Frågor om vem man är då, vad man vill, vilket ens värde och mening är osv. Och omgivningens tankar och åsikter om att inte ha velat tillräckligt när man sluta...

Att befinna sej i det, och hitta fotfäste och ork att både komma vidare och stöda andra - det är tufft! Och jättefint. Gladdes åt att få känna igen mej i och hitta stöd i Katys tankar... Och insåg sen också att jag gjort på många sätt samma resa själv. Så när jag lyfte på hatten åt henne för det så får jag väl också lyfta på hatten åt mej medsamma.

Som namnet Chasing Creation antyder så fokuserar och jobbar Katy på andra former av skapande. Barn är inte det enda vi kan skapa, påpekar hon - och fast hon var dålig på att skapa det så kan hon skapa allt möjligt annat. Chasing Creation lyfter på ett starkt och positivt sätt upp skapandet av liv utan barn efter längtan som avslutades utan.

Och där har vi sen lite frågan om vad vi är då. Jag har använt barnlös, eftersom jag ville men inte fick. Använt barnfri för känslan jag kan ha mellan varven, fast jag är barnlös. Men Katy och en del andra använder barnfri - barnfri efter infertilitet, eller att bygga ett oväntat barnfritt liv. Och det är något jag på senaste tid kunnat känna att låter rätt bra...

Mer om den aspekten senare, tror jag. Bara jag kommer lite längre i tankarna.

Plan b som ett inre arbete

Följde häromdagen ett härligt webinarie kring mening, Meaning beyond motherhood, med Katy och Jody Day. Katy driver webbsidan Chasing Creation - designing an unexpectedly childfree life, och Jody är grundare av nätverket Gateway Women och författare till boken Living the life unexpected. Du hittar fler av Katys samtal kring barnlöshetsfrågor genom att söka på Chasing Creation på YouTube, och både Chasing Creation och Gateway Women finns också på Insta och Facebook. Rekommenderar!

Ur samtalet vill jag plocka främst en sak - tanken om vad en ”plan b” är. Jody och Katy tala om hur grundläggande en barnlöshetssorg kan vara, hur viktigt det är att bearbeta och ta in den, hur massa frågor om mening, värde och livsinnehåll od dyker upp och behöver tacklas småningom - när sorgen först är ”på bättre sidan” - och hur vi behöver hitta det som är vår nya syn på våra liv - vår plan b... När barnet inte fick komma, framtidsvyerna försvann, är det oftast ett alldeles enormt arbete att göra.

Men det Jody poängtera, som jag fastna för nu, är att det ju inte behöver vara enorma förändringar utåt. Det kanske kan innebära det, men det är ju inget tvång. De förändringar som görs är kanske ofta framför allt inombords - mentala, tankemässiga förändringar. Vem är jag då, hur ska jag se mitt liv? Vad vill jag fylla det med istället, hur ska jag tänka kring mej själv, vilka roller kan jag ha, vilka olika sätt kan jag ha att förverkliga och visa mina värderingar...? Framför allt en inre process.

Jag har tidigare tagit upp tanken/citatet ”du har alltid varit barnlös - embrace that”. Som tanke bra, men samtidigt knepigt - för det är ju som att säga att vi skippar de år vi längtat och försökt, den sorg barnlösheten innebär - och det fungerar ju inte riktigt så... Allt det vi varit med om har format oss, har ändrat oss. Och de framtidsvyer vi hade, de drömmar vi hade, de finns inte mer. Vi måst jobba oss tillbaka till de vi är - med de nya ingredienser processen har fört med sej integrerat.

Många gånger tappar vi (som sagt) uppfattningarna om oss själva, om vårt värde och vår mening, om vårt liv som innehållsrikt och värdefullt, om våra möjligheter och förmågor... Ja, massor. Det är svårt att se sej själv som aktör och förmögen att påverka, när det man allra mest önska inte fick bli till. Att se sitt liv som rikt, då en så enorm önskan aldrig fick bli en del av det. Och att hitta sitt fotfäste i sorgen, och sen jobba sej fram till sin plan b, sin känsla av ett meningsfullt liv, är tufft.

Därför kändes det rätt bra att höra och inse, också för mej som till stora delar kanske ren är där - i att ha hittat mej själv i ett barnlöst liv, mitt värde och min mening, värdefullheten i det jag är, kan bli, får ha och bygga i mitt liv, osv. Min plan b är att hitta mitt fotfäste i det liv som blev mitt - inte så mycket att förändra nåt egentligen. (Om jag inte vill förstås.) Har ju skrivit om det tidigare också, men det är alltid bra att höra någon säga det man själv tänker och känner också... Få bekräftelse på det.

Helt i enlighet min egen övertygelse (om jag än inte alltid tror på den gällande mej själv) poängtera Jody också att värde har vi ren som den vi är - unconditionally. Att hitta sin plan b är mer att hitta tillbaka till det, hitta sej själv som de vi är, och hitta de ingredienser för sitt liv som ger uttryck för de värderingar och (nya) önskemål vi har. Var och en av oss har sin egen, unika plan b, som utgår från just den vi är. Och bara vi själva kan hitta den vägen, hitta det som känns som vår mening.

Andra resurser som jobbar kring mening och liv efter infertilitet od är t.ex. Anotherhood och Tia Gendusa, som man hittar t.ex. på Insta med användarnamn mstiagendusa. En pod med henne hittas på The uprising spark. Andra poddar man kan kolla på är t.ex. The Fullstop pod, Infertility and me, Childless not by Choice, Happily ever after (without kids), Unclassified Woman och Live Childfree. Och jag har listat en del inlägg etc. kring fortsättning utan barn t.ex. här och här.

Från tom till full - av annat

Fortsättning på föregående - tanken om ett barnlöst liv som en vas fullt med annat... Glad åt att inse att den egna känslan har svängt så under de senaste åren - för det är inte länge sen jag såg mej själv som ett dött träd bland alla andra som grönska. Kände och såg bara tomheten, ofruktbarheten, det som saknades. Och inser att den känslan nog säkert också kommer att finnas där stundvis ännu... Men är innerligt tacksam över att också känslorna av rikedom, mening, värde och mångfald nu finns där. Att paletten av känslor är bredare.

Jag inser att mångfalden av känslor, upplevelser och innehåll är nåt som kännetecknar alla liv, mer eller mindre. I viss mån är våra möjligheter olika, våra utgångslägen skilda - men ofta dyker samma funderingar kring mening, innehåll och värde upp - ur olika synvinklar och med olika ingredienser. Samma bild med tom vas eller dött träd kan säkert användas också i andra livssituationer, för att visa på andra livsaspekter - och vackert så. Jag tror det är bra om vi kan försöka relatera till varandras liv och varandras synvinklar - förstå att vi alla har tunga aspekter, tomrum, obekvämheter osv i våra vaser, våra liv. Men samtidigt kan var och en bara tala ur sin egen erfarenhet - så den jag visar på i den här bloggen är min. Min upplevelse av barnlöshet, min väg mot att se den mer som en del av min livsvas, inte som det som fyller hela livet. Om du är annanstans på vägen - du har full rätt till de känslor du bär på just nu - t.ex. att vasen (livet) bara är tom, och inte kan fyllas av annat än blommor (barn). Om det är andra saker du kämpar med - hoppas att du känner att trots att jag här relaterar bara till barnlöshet - för att det är min verklighet - så vet och förstår jag att också andra liv innehåller stenar, tomrum och livsfrågor. Alla liv har sina bördor, på olika sätt. Det här är min. Och det att jag lyfter upp de frågor som är mina tar inte bort din rätt till dina frågor, dina bördor. Lika lite som det att alla har frågor och bördor tar bort min rätt att reflektera kring och bearbeta mina - ens såhär ”offentligt” på blogg och sociala medier.

Orsak till att barnlöshet, och kanske speciellt bestående/permanent barnlöshet, är teman som ännu behöver lyftas upp - teman jag fortfarande ”tjatar på om” - är bl.a. att barn ofta ännu tas som något självklart, att barnlöshet som sorg sällan förstås eller erkänns bland våra nära och i samhället, att slutpunkten fortsätta utan barn trots massa försök väldigt sällan existerar i folks förståelsevärld, att vi allt som oftast behöver förklara vår status, förklara varför vi inte prövat xyz (eller att vi faktiskt gjort det men inte heller det lyckades), eller försvara vår rätt till att lämna försöken där för att kunna leva vidare. Det är så mycket i barnlöshet som tema som ännu inte syns, finns och förstås - och jag för min del upplever ju att förståelse och öppenhet ger så otroligt mycket - hjälper både oss och andra - så jag har nog tänkt fortsätta dela med mej av min verklighet, skriva ner mina tankar. Om så bara för att klargöra dem för mej själv. Bloggen är ju för all del nog mest min ”externa dagbok”.

Kanske kommer bloggen med tiden att bli allt mindre aktiv - eftersom mitt liv kanske i allt mindre grad kommer att kretsa kring barnlöshet. Jag kommer alltid att vara barnlös, och det är en fråga som kommer att finnas med - stundvis som möjliggörare och en fördel, stundvis som sorg - men framför allt är jag mycket annat. Allt mindre tänker jag (hoppas jag) att jag kommer att identifiera mej med och existera mest utgående från den här frågan - allt mer utgående från sådant jag är, har och kan. Och det känns bra. Sen kommer ju sorgen också att finnas där, och dyka upp - t.ex. (tänker jag) då tiden verkligen fysiskt tar slut, då tiden för barnbarn hade varit möjlig om..., eller i relation till barn, gravidmagar etc runtom mej... Det finns alltid ett stråk av vemod i det - det jag inte får uppleva. Alltså - frågan försvinner inte, sorgen försvinner inte, men de får förhoppningsvis vara allt mer ”bara” del av den helhet som är jag, det som är mitt liv. Jag är inte en tom vas, jag är en vas fylld med annat.

Som en vas utan blommor

I nån av barnlöshetsgrupperna på fb posta någon en bild med text ungefär ”ett liv utan barn är som en vas utan blommor”. Tom, tänkte kanske nån... Eller att det viktigaste och finaste då saknas. Och jag tog mej en funderare på det hela, och bestämde mej för att fylla en vas med annat... För en vas kan vara fylld och vacker också med annat än blommor. Ett liv vackert och bra också med annat än barn. Challenge accepted!

Min vas var modell stor, för att kunna rymma mycket. Bestämde att gräns egen gårdsplan här på landet där jag är nu... Steg på en avbruten körsbärsgren, så fick nöja mej med lite mindre promenader runt för att hämta saker. Men med kom en hög olika stenar, en bunt olika kottar, lite bark och en gren, och en hel mängd olika kvistar av buskar, träd och rabarber, och flera olika sorters långa gräs (som typ timotej...).

Och jag tänker att det är väl just så livet är - mycket ryms med. En del saker är tunga, vassa eller kantiga - andra är lätta, ljusa, vackra och rörliga. Jag tänker att oberoende om du har barn eller inte så är det bra att ha många saker sin vas - variation i sitt liv... Man får åtminstone hoppas att man har förmånen att få uppleva många år, och många saker. Och tyvärr kommer en del av det att vara rätt tungt, obehagligt, skrämmande och jobbigt. Men annat säkert också härligt, givande, upplyftande och fint.

Om att hitta sej själv på nytt

Med avstamp i förra inlägget kommer här lite tankar från ett par andra inlägg kring att avsluta och gå vidare, och att hitta sej själv i ett liv utan barn.

Missy Desiree skriver i inlägget Learning to love myself again in my childfree life after infertility att hon bara ville leva livet, inte den här cykeln av hopp och sorg. ”...The fear of never becoming a mother outweighed the fear of living without children.” Den meningen kräver lite eftertanke, men jag kan känna igen den känslan - att nu känns det tyngre att fortsätta leva med rädslan för att det inte ska gå än att välja ett liv utan barn. 

Missy påpekar också att vi alla har vår ”stopping point”, och att vår egen väg alltid är unik, ”and when you get there, you will know”. Nå, kanske inte så enkelt för alla, men jag hade ju definitivt en tidpunkt när jag bara visste att nu är min stopping point här.

En annan intressant tanke ur Missys inlägg är ”I heard someone once say that you’ve always been childless so embrace who you’ve always been and begin to love and live that life.” Nå, delvis kan jag tänka mej att många - och jag också tidigare - nog sku reagera med ilska på det - för hur kan man älska sitt liv eller vara nöjd med att fortsätta vara barnlös, när längtan efter barn inte uppfylldes. Men samtidigt finns det en gnutta sanning i det. Det finns saker man var, gjorde, hade, trivdes med innan all den barnlängtan, den försöksprocessen - och de är oftast möjliga också efter. Att hitta tillbaka till dem, eller kanske vidare till annat, är en bra sak att börja fundera kring och jobba på... ”There is no one answer to how to live a fulfilling life. A fulfilling life doesn’t just look like a life with children.” 

Det andra inlägget jag vill kommentera har rubriken The fertility outcome no one talks about. Texten berättar en historia om fertilitetsvård, och om att vilja komma ur den, avsluta den, men inte få stöd och förståelse för den känslan och önskan. Om hur de svar man får ofta fokuserar på att ge nytt hopp och ny styrka för flera försök, eller på att ”bota” den ”rädsla” man har för vården. Utan att ge rum för att utforska vad de inre känslorna och tankarna faktiskt säger oss, vill att vi ska göra. Som om det inte är ett alternativ, inte okej, att vilja sluta försöka, tycka att man gjort allt man kan. Som om det inte duger som avslut.

”I felt like I’d gone as far as I wanted to go in my efforts, and that maybe, just maybe, my life would be okay if I didn’t have kids. But surrounded by these stories of perseverance I felt like the only woman in the world who had ever contemplated walking away. As someone who wanted children, I felt ashamed for not wanting them enough.”

Och här kommer våra sätt att lyfta upp barnlöshet in. Det är så mycket enklare att hitta berättelser om försök som lyckats till slut, än om vård som slutar utan barn. Det är lättare att hitta berättelser om den sorg barnlöshet innebär än om allt det andra fina livet kan vara. Bägge de senare har sin vikt - det är viktigt att omgivningen och samhället hittar en större förståelse för barnlöshet som kris - men jag tror att vi borde fokusera mer än vi gör nu på att visa liv som är värdefulla, meningsfulla och innehållsrika trots en ouppfylld barnlängtan.

”I don’t doubt that having kids is a lifelong adventure with joys and rewarding moments - and these are experiences I’m going to miss. But I also believe that my life will be equally amazing without kids. On most days, it already is.”

Det här är det som är mitt liv

Tankarna har snurrat en del de senaste veckorna, men landa sen i en ganska abrupt iakttagelse och känsla som säkert växt fram ett tag, men kändes ganska ny...

Den där längtan efter att få uppleva graviditet och barn har gnagat i hjärtat, främst som avundsjuka och vemod i relation till sådant som andra får vara med om.

Och sen slog tanken ner som ett blixtslag - jag vet inte om jag längre skulle vilja ha barn! På nåt plan vilja uppleva det ja - men vill jag ge upp allt det jag nu har?

Jag har jobbat hårt på att hitta mitt värde, min mening och innehållet i mitt liv. Hitta känslan av att jag och mitt liv duger, trots att jag är utan barn. Och nu mitt i allt, lite som att molnen skingra sej och visa en klarblå himmel, kan jag känna att jag ju har allt det - värde, mening, livsinnehåll. Det jag byggde upp som alternativa vägar när barnet inte fick komma - det är nu det som är mitt liv. Ett bra liv. Ett liv med ingredienser jag inte är helt villig att släppa.

På insta kom det emot en lista med förslag kring att hitta vägar i fundering kring fortsätta eller inte. Och en av punkterna resonera starkt i mej. ”Focusing on what you have to gain by letting something go and not what you’d be losing.” Och ”Not excluding everything else in life in the pursuit of one thing.”. Att fokusera på vad man vinner genom att låta nånting gå kändes som en bra approach, och nånstans omedvetet har säkert den tanken fått fotfäste.

Jag tog emot tanken om ”vill jag ens mera” med en stor portion förvåning. Tanken känns radikal, nästan lite vågad eller skruvad. Vaddå vill jag ens? Såå mycket som jag ville ha barn, hur kan jag nu mittiallt inte vilja? Och ändå - nej, vet inte om jag vill mera. Finns så mycket annat jag har, är och vill. Och insåg att det inte tar bort nåt av signifikansen i den drömmen, den processen eller det tomrummet - det som var - och säkert inte helt heller själva tomrummet eller sorgen, men det ger rum för det andra som har fått växa runtom. Som jag har kämpat för att hitta som nya vägar. Och ärligt talat - det känns för jävla bra!!

Att gå från att kämpa för att se mej själv, mitt liv och saker i det som värda och tillräckliga, till att nu inse att jag kan njuta av en mängd saker tack vare att jag inte har barn - det är ett rejält fokusskifte! Har förstås ren tidigare kunnat, ren tidigare lyft fram de goda sidorna och uttryckt att ett liv som barnlös också är ett bra liv - men nu känns det mer som helhet så. Mer som att nu har jag internaliserat det, nu är det så. Nu är mitt goda barnlösa liv där.

Skrev om det på fb i en grupp för bestående barnlösa, och fick frågan vilka faktorer som ger mej den känslan - som är sådana som får mej att inse att jag nu inte sku vilja byta ut mitt liv mot ett med barn mera. Fundera en stund på den saken, och posta sedan denna lista;

METIME! I love having my own peace, and my own pace. A calm and quiet home and control over my sparetime. Get to mostly do whatever I want when off work.

MEET FRIENDS! Especially the ones I can have deep and meaningful conversations with. Having the time, being able to meet them on short notice, and so on...

CONVERSATIONS! In general. Just being able to give them my full attention and staying in them with the people I meet. Letting that be important.

SELF-IMPROVEMENT! I enjoy pondering things, writing, and exploring my mind. Thinking about who I am and who I would want to be, what I would want to do.

STUDY! My childlessness pushed me into an even stronger interest in psychology, have done some studies already, hoping to one day be a therapist.

PROFESSIONAL FOCUS! I have the luxury to take my time planning and pondering, having time and space to read up on things etc. (I’m a teacher.)

TRAVEL! (Well, of course, not right now.) Having the freedom to go where ever I choose, getting to explore the world. Meeting people, learning...

READ! Oh my good - could do this all day! Summerholiday right now, at our summer cottage - mostly enjoying a good book in the sun (or well, shade - it’s hot!).

NATURE! And being able to enjoy it in peace. Not having to have my focus on children running around so they don’t hurt themselves or something.

FOOD! Choosing myself what to buy and what to cook (or choosing not to cook). Having a glas of wine or cider just because I can. In my own time.

BE A COOL AUNT/OTHER! And this is a new one! Have been feeling too sad to do things like this. But now feel I can enjoy other peoples kids more...

I’m sure there’s more. These where just some that popped into my mind now, and that have been feeling like parts in really wanting to continue this life.

Giving up or letting go, vol x

Bekant tema, men behöver försöka bena ut tankarna lite...

En del har hänt som lyfter upp den egna längtan och det egna tomrummet mer, och i de situationerna dyker sen ibland också ifrågasättandet av mitt beslut upp... Gör jag rätt som stänger den dörren? Och jag har då svårt att se om det jag gör är att ge upp (för lättvindigt) eller att gå vidare...? Mitt inre säger oftast att det var det jag måste göra - stänga och gå vidare. Men ibland undrar jag ifall jag egentligen bara är ”feg” och svag och ger upp.

Runtom mej finns också två synsätt - ”omgivningens” (de icke insatta) signaler om att inte ge upp, att ge allt för sin dröm å ena sidan - och å andra sidan andra permanent barnlösa som kan lyfta upp rätten och behovet att gå vidare, att prioritera sej själv och sin hälsa och ork, sitt liv. Tankarna om att gå vidare resonerar såå starkt i mej - känns så rätt, att jag har tänkt att det måst vara så det ska vara. För att det beslutet fanns och finns i mej och för att alla de kommentarerna känns så starkt som bekräftelse av mitt sätt att besluta och tänka.

Amen to that, kan jag tänka och ibland nästan säga högt, åt många sådana olika citat, kommentarer, bilder... Men ibland undrar jag om det är för att de ger mej rätten att fortsätta ”fly”, att fortsätta vara ”feg”... Det känns inte så, men en del av mej undrar ändå, emellanåt. Ger jag upp eller går jag (med all rätt) vidare...? Och det knepiga är att ingen annan än jag själv kan veta vad som är rätt för mej. Ofta vet jag, men sen finns stunder när jag inte gör det. När jag ifrågasätter det. Och de stunderna är tunga. Känner sej så borttappad då.

Listen to your gut, it’s okay to quit - säger en permanent barnlös. Och jag håller numera helhjärtat med om att det är det. Det som snarare är idiotiskt är att hålla på med sin egen mentala hälsa på spel försök ut och försök in. It’s okay to quit! Men är det det rätta för mej? My gut is still telling me yes, för det mesta - men däremellan undrar jag... Och kan bli smått tokig med de funderingarna ibland. Är en så enorm sak, med så enorm påverkan... Knepigt.

År 2017 när jag avsluta vården, när det beslutet bara fanns där, så var att let go och gå vidare det enda jag kunde. Att faktiskt avsluta, släppa allt det, och ge plats för annat. Fanns inte andra möjligheter, om jag sku hålla ihop och orka vidare. Om jag inte sku gå under helt. Och jag har fortfarande kvar den känslan - jag måste lämna det om jag inte ska gå under. I don’t have it in me to go through that again, skrev en ödeskamrat i en grupp. Och likadant känner verkligen jag med. I don’t have it in me. Det finns inte den orken och möjligheten.

Dessutom är jag rädd för vad en sådan process sku ställa till med. Jag vet hur jag mådde senast, hur enormt tungt det var, och jag vet att det inte är en process man går in i med ett halv lillfinger vid sidan av allt annat, sådär lite utan att tänka på det eller bli känslomässigt involverad i det. Det är klart att det känns, att det tär, att det är fruktansvärt tungt. Och det är så mycket jag kan rasera om jag sku gå in för att försöka mera trots allt. Jag har ren haft en del depressioner de senaste åren och sku med stor sannolikhet hamna där igen. För att inte tala om det tunga i att allt på nåt sätt blir och hänga, livet bara ”väntar och ser”. Orkar inte med det! Och jag har så mycket som är bra i mitt liv nu som sku riskera att försvinna.

Det sistnämnda också på lång sikt. Att gå in i en process som inte slutar med att man får barn är ju skräckscenariet förstås, men samtidigt kan jag också nu tänka att om jag sku få barn nu så innebär det att sådant jag byggt upp som alternativ framtid inte kan bli av. Och är osäker om jag sku vara så glad åt det. Absolut, sku jag veta att barnet sku komma (och att det inte sku komma att kosta mej exponentiellt mer pengar än jag har plus min mentala hälsa) så sku jag svänga från de plan b-vyer jag har... Men samtidigt kanske med ett visst vemod över den drömmen också. Och när det inte finns några garantier om barn (eller det andra heller) tror jag helt enkelt inte att jag kan riskera att rasera allt i denhär framtidsvyn.

Dethär börjar kännas lite som ett sätt att försöka övertala mej själv. Det är det inte. Det är ett sätt att hitta rätt i mina tankar och känslor. 90 % av tiden vet jag att jag har rätt beslut, att jag ska bygga upp ett liv som är gott utan barn. Och däremellan, ibland, tappar jag bort den tilliten, och tappar fotfäste i mitt liv som bestående barnlös. Just nu en sån tidpunkt igen... Jag vet att livet kan vara bra också utan barn, både generellt och gällande mej själv. Men ibland, när tomrummet och längtan lyfts till ytan, känns det inte riktigt så tyvärr.

Om livet efter försöken

Att stå i vägskälet och fundera på fortsätta eller sluta, kastas ut i livet utan barn för att alla möjligheter bara tog slut, eller stå inför valet att låta den längtan vara osv osv - det är ofta enormt tungt, skrämmande, hjärtskärande och svårt. Det betyder att inget hopp finns mer, eller att man vänder det hoppet ryggen, för att kunna fortsätta, för att kunna och orka leva. Och det har sina egna känslostormar, tunga situationer, fallgropar, bergochdalbanesvängar. Plockar här upp några inlägg kring liv efter försök, liv när insikten eller beslutet finns om att man fortsätter utan barn. Hoppas de kan ge också er någon tröst, några tips, någon lättnad på vägen vidare. För också bestående barnlöshet är väldigt ofta en tung väg att vandra...

Börjar med How to start a childfree life after infertility... Många fina tankar i den artikeln, även om jag själv har svårt att se att jag sku helhjärtat anamma titeln barnfri. Texten går först igenom lite vad barnlös/barnfri handlar om, och vad det kan ingå för alternativ och tankar i fasen ”efter infertilitet”. Slutdelarna ger mej mest, t.ex. funderingar kring var man kan hitta sin ”enough point” och hur olika det är för alla, vilka känslor som kan dyka upp (lättnad men också sorg, bl.a.) och tankar kring sånt som kan hjälpa i att hitta nya vägar i livet. Här nämns t.ex. att ge det tid, att hitta stöd, att skriva, men också t.ex. att ge sig lov att också vara glad och njuta;

”It really is okay to be happy. Sometimes, people feel it’s a betrayal of their loss to be happy childfree after infertility. They (mistakenly) believe that to enjoy their life without children implies they didn’t want them as much as they did. You can simultaneously enjoy your childfree life and mourn the life you once imagined. Both can be true.”

Nästa text har titeln How to be childless and happy in 10.000 easy steps, och jag älskar både titeln och texten! För att de tydligt visar att det är möjligt, men också tydligt signalerar att det inte går alldeles enkelt. Det finns inga klara och universella svar på hur, eller på hur länge, det senare dessutom antagligen i nån mån för alltid, eftersom sorgen ofta dyker upp genom livet på olika sätt. Och även om man till stora delar är ok (at peace) med situationen så finns det stunder när känslan är annan. Också i den här texten finns några tankar om vad som hjälper - bl.a. skrivande.

Childlessness and childfree after infertility plockar också upp en del frågor kring liv efter, ur olika synvinklar och olika personers erfarenheter. Flera CNBC (childless not by choice) -aktiva finns med här. Gillar t.ex. Justines tankar om små steg av self love och self care, som småningom blir allt större, ger allt mer rum för bättre mående, och Brandis tankar om att fokusera på det som är positivt med situationen.

Texten Can you get over not having children when you really wanted children? ställer i mina ögon en lite dum fråga - delvis för att orden get over känns fel, och delvis för att det är klart man kommer vidare och kommer underfund med, på nåt sätt. Samtidigt vet jag att det för många inte alls är så självklart, och inte heller för mej själv ibland. Det är faktiskt ingen självklarhet att man hittar annan mening, lär sej leva med ett liv där barnen inte kom. Bitterhet och tomhet kan sitta i, hårt, och fylla en stor del av ens liv och vardag.

Så visst, en rätt viktig fråga ändå. Och texten tar också upp det - att det inte är enkelt, inte är något som bara händer, eller som kanske någonsin händer helt... När dessutom, som också tydligt visas i inlägget, omvärlden ännu så tydligt lyfter upp kvinnans roll och värde som kopplat till att ha barn, att ha burit barn och fött barn, gör det inte saken lättare. Och eftersom en viktig aspekt i att hitta fotfäste och ny mening är att gå igenom sorgen - att få sörja - är det ytterligare ett snäpp knepigare i samhället att kunna göra det, eftersom sorg överlag inte är nåt vi öppet visar, och barnlöshet som sorg inte ännu är accepterad i vårt samhälle. Vem lyssnar alltså på din sorg, så du kan hitta vägen i den?

Being childless is painful listar 9 copingstrategier vid t.ex. morsdag och dylikt, och sådant som också kan användas i att hitta vägar vidare, vägar mot annat. Här finns också med att skriva, att hitta stöd bland andra barnlösa, att ge sina känslor rum - men som andra faktorer t.ex. att göra en ”vision board” - fokusera på vad man vill ha med i sitt liv och sin framtid, sina värderingar, sånt man är tacksam för...

Som sista (finns säkert mer, men här nu några jag stött på) ett pod-avsnitt med Jody Day (Gateway Women) med titel Rediscovering joy after infertility. Lite av samma tankar som i ovanstående inlägg, men också en del annat. Och Jody uttrycker det väldigt bra!

All in all vill jag själv konstatera att det går att hitta glädje, mening, livsinnehåll, värde osv också i ett liv som fortsätter utan barn trots barnlängtan och försök... Det är inte lätt, men går. Ibland tappar man det ur sikte, ramlar ner i tomheten, sorgen, meningslösheten och värdelösheten igen - men med tiden blir det (hoppas jag åtminstone) allt lättare att hitta fotfästet efteråt igen. Åtminstone kan jag med emfas säga att också vi är lika värda som människor, också våra liv har mening. Sen söker jag däremellan efter dem igen. Bergochdalbanan fortsätter, men that’s life I guess.