En del har hänt som lyfter upp den egna längtan och det egna tomrummet mer, och i de situationerna dyker sen ibland också ifrågasättandet av mitt beslut upp... Gör jag rätt som stänger den dörren? Och jag har då svårt att se om det jag gör är att ge upp (för lättvindigt) eller att gå vidare...? Mitt inre säger oftast att det var det jag måste göra - stänga och gå vidare. Men ibland undrar jag ifall jag egentligen bara är ”feg” och svag och ger upp.
Runtom mej finns också två synsätt - ”omgivningens” (de icke insatta) signaler om att inte ge upp, att ge allt för sin dröm å ena sidan - och å andra sidan andra permanent barnlösa som kan lyfta upp rätten och behovet att gå vidare, att prioritera sej själv och sin hälsa och ork, sitt liv. Tankarna om att gå vidare resonerar såå starkt i mej - känns så rätt, att jag har tänkt att det måst vara så det ska vara. För att det beslutet fanns och finns i mej och för att alla de kommentarerna känns så starkt som bekräftelse av mitt sätt att besluta och tänka.
Amen to that, kan jag tänka och ibland nästan säga högt, åt många sådana olika citat, kommentarer, bilder... Men ibland undrar jag om det är för att de ger mej rätten att fortsätta ”fly”, att fortsätta vara ”feg”... Det känns inte så, men en del av mej undrar ändå, emellanåt. Ger jag upp eller går jag (med all rätt) vidare...? Och det knepiga är att ingen annan än jag själv kan veta vad som är rätt för mej. Ofta vet jag, men sen finns stunder när jag inte gör det. När jag ifrågasätter det. Och de stunderna är tunga. Känner sej så borttappad då.
Listen to your gut, it’s okay to quit - säger en permanent barnlös. Och jag håller numera helhjärtat med om att det är det. Det som snarare är idiotiskt är att hålla på med sin egen mentala hälsa på spel försök ut och försök in. It’s okay to quit! Men är det det rätta för mej? My gut is still telling me yes, för det mesta - men däremellan undrar jag... Och kan bli smått tokig med de funderingarna ibland. Är en så enorm sak, med så enorm påverkan... Knepigt.
År 2017 när jag avsluta vården, när det beslutet bara fanns där, så var att let go och gå vidare det enda jag kunde. Att faktiskt avsluta, släppa allt det, och ge plats för annat. Fanns inte andra möjligheter, om jag sku hålla ihop och orka vidare. Om jag inte sku gå under helt. Och jag har fortfarande kvar den känslan - jag måste lämna det om jag inte ska gå under. I don’t have it in me to go through that again, skrev en ödeskamrat i en grupp. Och likadant känner verkligen jag med. I don’t have it in me. Det finns inte den orken och möjligheten.
Dessutom är jag rädd för vad en sådan process sku ställa till med. Jag vet hur jag mådde senast, hur enormt tungt det var, och jag vet att det inte är en process man går in i med ett halv lillfinger vid sidan av allt annat, sådär lite utan att tänka på det eller bli känslomässigt involverad i det. Det är klart att det känns, att det tär, att det är fruktansvärt tungt. Och det är så mycket jag kan rasera om jag sku gå in för att försöka mera trots allt. Jag har ren haft en del depressioner de senaste åren och sku med stor sannolikhet hamna där igen. För att inte tala om det tunga i att allt på nåt sätt blir och hänga, livet bara ”väntar och ser”. Orkar inte med det! Och jag har så mycket som är bra i mitt liv nu som sku riskera att försvinna.
Det sistnämnda också på lång sikt. Att gå in i en process som inte slutar med att man får barn är ju skräckscenariet förstås, men samtidigt kan jag också nu tänka att om jag sku få barn nu så innebär det att sådant jag byggt upp som alternativ framtid inte kan bli av. Och är osäker om jag sku vara så glad åt det. Absolut, sku jag veta att barnet sku komma (och att det inte sku komma att kosta mej exponentiellt mer pengar än jag har plus min mentala hälsa) så sku jag svänga från de plan b-vyer jag har... Men samtidigt kanske med ett visst vemod över den drömmen också. Och när det inte finns några garantier om barn (eller det andra heller) tror jag helt enkelt inte att jag kan riskera att rasera allt i denhär framtidsvyn.
Dethär börjar kännas lite som ett sätt att försöka övertala mej själv. Det är det inte. Det är ett sätt att hitta rätt i mina tankar och känslor. 90 % av tiden vet jag att jag har rätt beslut, att jag ska bygga upp ett liv som är gott utan barn. Och däremellan, ibland, tappar jag bort den tilliten, och tappar fotfäste i mitt liv som bestående barnlös. Just nu en sån tidpunkt igen... Jag vet att livet kan vara bra också utan barn, både generellt och gällande mej själv. Men ibland, när tomrummet och längtan lyfts till ytan, känns det inte riktigt så tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar