Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

torsdag 27 december 2018

Bokslut för det här kalenderåret

År 2018 har bara några få dagar kvar, och trots att jag inte egentligen tycker nyår är nåt annat än en ändrad siffra i ett påhittat tideräkningssystem så kan inte min hjärna heller låta bli att tänka lite bakåt och framåt. Så här kommer nu en nyårsfundering iallafall.

2018 var främst nya jobbuppgifter. Som, liksom de flesta jobb, har varit både givande och mindre givande, utmanande både i intressant och irriterande betydelse. Jag har nu lärt mej mycket iallafall. Inte allting alldeles trevliga lärdomar, men också sådana har funnits.

2018 har också varit studier. Både psykologi och välmående ur andra synvinklar. Även de utmanande i dubbel bemärkelse, men mest i betydelsen givande. Jag gillar att studera och att lära mej mer, och mänskans psyke, personlighet m.m. är jätteintressanta områden!

Simpukka och barnlösheten har förstås fått vara med under året. Eller, fått och fått - barnlösheten är bara med. Men tack vare Simpukka är det också bra saker - kamratstöd, stödnätverk, olika happenings och träffar, texter och översättningar, påverkansarbete...

Känslomässigt fortsatt livets bergochdalbana under året - ibland känns det mesta bra, jag kan lita på att saker ordnar sej fast de inte ser ut som jag hoppades och delvis är rätt oklara - och ibland känns allt jobbigt, ledsamt och tungt. Hösten har varit mycket av det senare.

På slutrakan av året ett jobb som jag nästan fick. Som ett led i funderingen kring vad som ska ske sen... Vad ska jag bli när jag blir stor? Många bollar i den funderingen, många trådar man kunde dra i, stigar man kunde följa. Bra, men också lite confusing.

Och så har året förstås innehållit familj och vänner. Som nog till stor del är att tacka för att jag orkar med alltihop och kommer igenom de tyngre perioderna. Tack för att ni finns! Stöd från er, och också från andra barnlösa, det är bara alldeles totalt livsviktigt.

Som med allt annat i livets ström så får man sen bara se vad som kommer emot och vad det blir... Nåt beslut måst göras, gällande detdär bli när jag blir stor, så ganska snabbt sen under nya året krävs det lite mer ”vetande” och agerande. Just nu vet jag inte riktigt, bara nästan, och allt kan jag inte heller påverka. Men mest troligt är att 2019 kommer med förändringar. Eller så inte, vilket också är ett helt ok alternativ. Blir att känna in lite...

fredag 21 december 2018

Jul är vemod och välbefinnande

Christmastime is here, 
happiness and cheer.
Fun for all that children call 
their favorite time of the year.

Julhelgen är just här, och med den för min del lugna dagar med föräldrar, syskon, ett par respektive och en hund. Julgran och julmat och julgodis. Mängder av de senare två. Och julmusik, varav texten ovan är ett exempel. Har inte tänkt på orden i rad tre och fyra förr.

Julsångerna är den främsta orsaken till att vemod hör till min jul. Många sånger har vackra texter om nyfödda barnet, eller påstår att julen är barnens högtid... Jul är för alla, tycker jag, men ändå finns också i mej bilden av julfirande med det barn jag hade hoppats sku komma. Så någonstans är nog melankolin och tomheten hela tiden lite på lut alltid under julfirandet.

Samtidigt är det ändå främst välbefinnande. Lugn och stillhet, samvaro och närhet. Paus i vardagen och tid att stanna upp. Vacker musik, tända ljus och julpynt... Så övervägande är nog min jul väldigt bra ändå. Och jag har nära och kära att fira den med. Tacksam för det!

Önskar er alla en varm, lugn och positiv julhelg, enligt eget recept.
Och en stor och varm kram åt er som tycker julen är tung och jobbig!

tisdag 18 december 2018

Men du får ju gärna vara vikarie

Borde väl egentligen inte alls skriva dethär, men gör ändå... Jag sökte ett jobb här under hösten, och fick idag veta att jag blev rankad på plats 2. Smickrande, men också aningen irriterande. Och sku egentligen inte ha så stort problem med det, om det inte hade varit för fortsättningen på informationen... För det meddelades sen att hon som fick jobbet kommer att bli mammaledig under våren och att de gärna sku se mej som vikarie. Och just nu känns det bara för jävligt. Ena får båda - jobbet och barnet - och jag kan gärna få ställa upp under tiden hon är hemma med sitt barn. Kan nu åtminstone just nu verkligen inte se hur jag sku klara av det, när jag hela tiden sku veta att jag är där bara för att hon som egentligen fick jobbet får vara mamma. Jag är på inget vis upprörd över att hon fick jobbet, för jag är helt på det klara med att hennes meriter är väldigt goda. Men det känns för mej bara så väldigt sorgligt just nu. Att vara andra och inte få jobbet är i sej ok, även om det förstås hade varit trevligt. Men dethär... Det... Vet inte ens vad jag ska skriva. Det känns allt annat än okej.

söndag 16 december 2018

Helmiä-blogi, gästspelsinlägget

Här utlovad länk till mitt inlägg på Helmiä-bloggen; I balansen mellan frihet och tomrum. För er som ev. dyker därifrån in hit så är nedanstående inlägg en liten introduktion till mej och denhär bloggen. Fast i och för sej fick ni ju nästan det ren på Simpukkas blogg...

lördag 15 december 2018

Innehållsöversikt & liten historik

Imorgon postas ett gästinlägg av mej på Simpukkas blogg Helmiä (pärlor). Skrivet på svenska. Länkar till det sen när det dykt upp där. Detta inlägg är skrivet med tanke på sådana läsare som ev. hittar denna blogg via det gästspelet, men kan förstås också vara intressant för andra som läst bara kortare tider, eller för vem som helst. Och framför allt för mej. Här kommer alltså en liten översikt över vad denna blogg innehåller, både i text och i lista på några inlägg enligt teman, och samtidigt en liten historik över min resa från funderare till försökare till bestående barnlös. I korthet, förstås.

Mitt namn är Katja, jag är 36 år gammal och ofrivilligt barnlös singel. Jag starta denhär bloggen i mars 2015 när jag avslutat vården med egna celler och stod i kö för donerade, som ett led i bearbetningen. Bloggen består av berättelser kring min egen process, tankar kring barnlöshet, kommentarer och funderingar kring böcker, artiklar, andras inlägg o.d. Och en maassa känslor. Det är verkligen ingen enkel process, det hela.

Min barnlöshetsberättelse börjar egentligen för ca 15 år sen, när jag kommentera åt en vän att ”har jag inte familj när jag fyllt 30 anlitar jag en spermabank”. Ett skämt som var mer på allvar än vad jag förstod själv ens. När tanken dök upp på nytt före 30-års-dagen tog det sen 1,5 år av funderingar innan jag var där... Alldeles lätt är det inte att ge sej den rätten. Men härligt och rätt när jag gjorde det. Tills processen satt igång och det inte var härligt mera. En evinnerlig tur att man inte vet vad saker leder till, ibland.

Under mina 3,5 år i fertilitetsvården blev 14 möjligheter till 10 negativa graviditetstest, 3 ytterst svaga plus (antingen väldigt tidiga missfall eller sk. kemiska graviditeter) och 1 så starkt plus som bara vara kan. Varje negativt svar och försvinnande svagt plus en oerhörd besvikelse med ett starkt fall neråt i känslobergochdalbanan, som sedan på nåt sätt måst fås att svänga uppåt igen för att nytt hopp och ny styrka ska finnas för nästa försök. Det starka plus som börja så bra, det sluta i tidigt ultra utan några hjärtslag. Och det var en ordentligt kraftig sorg. Något hann börja, och försvann igen.

Någonstans växte med tiden en inre insikt om och känsla av att nu måst det räcka - nu orkar jag inte mer. Och med ett sista negativt graviditetstest avsluta jag vården i februari 2017. Inte ens två år sen, och ändå på nåt sätt långt borta. Det var ett beslut som nu bara fanns inuti, men som ändå förstås inte var lätt. Önskar allt som oftast att jag kunnat besluta annorlunda, men samma beslut finns ännu. Känner ibland att jag borde besluta annorlunda, och sörjer att jag inte kan. Inte orkar. Men gör mitt bästa att respektera mej själv och det jag känner jag klarar. För mycket mer än så kan jag inte.

Idag lever jag som bestående barnlös, med en ny sorts känslobergochdalbana. Ofta är livet allt möjligt annat - som delvis möjliggörs av barnlösheten - och det kan kännas som en stor frihet. Dessutom är det verkligen så att livet innehåller mycket annat är barn som är oerhört tillfredsställande och gott - så ett liv som barnlös är trots saknaden och ofrivilligheten ändå ett alldeles bra liv. Och samtidigt så innehåller det ju också tomrum, saknad och sorg. Mer eller mindre, beroende på stund, dag och annat. Ibland känns saker tyngre, i detta liksom gällande mycket annat. Tyngre aspekter hör till livet.

Orsaken till att jag skriver, att jag delar inlägg om barnlöshet, att jag pratar öppet om det, att jag är aktiv som frivillig inom Simpukka - det är för att 1) jag behöver göra det - det ger mej stöd, krafter, förståelse för mej själv och mina känslor och tankar, 2) om möjligt signalera åt andra i liknande sits att de inte är ensamma, att andra går igenom samma sak och känner liknande känslor och 3) ge folk som inte berörts av barnlöshetsproblematiken en liten inblick i och förståelse för vad det kan handla om. Jag har fått kommentarer om att sistnämnda två lyckats, vet att första gjort det - och är innerligt glad över det!

Vad livet blir här framöver, det vet jag inte. Ingen av oss vet, för all del. Med nuvarande facit och känsla tror jag inte det blir nån fortsättning på barnförsöken - i någon form alls. Ändrar känslan tar jag det till ny bearbetning sen. Just nu lever jag med att livet fortsätter på egen hand, och klarar det mer eller mindre bra. Känslobergochdalbanan kvarstår... Och sorgen, saknaden och vemodet - de går antagligen aldrig helt ur. Och det är nu väl inte meningen heller - sorger fungerar inte så. Gör mitt bästa att orka ge dem plats.

Och däremellan försöker jag i tankarna sätta former på det nya livspussel som jag måst bygga när barnet inte fick komma... Den bild jag såg framför mej har jag inte bitar till, och nu vänder jag på de jag har och ser vilka nya jag kan hitta, för att småningom ha ett annat sorts pussel under arbete. Det jobbet är nog påbörjat ren. Och det är ungefär där jag är nu.

Blogga, det fortsätter jag med, mest för att det ger mej själv så mycket. Framför allt om egna tankar och känslor kring barnlösheten i egna vardagen, stunder när nånting påminner eller saker jag reagerar på. Vilket nog lätt blir sorgebetonat. Men också glädjen och friheten försöker jag få med. Annat som ännu dyker upp här är förstås länkar till barnlöshets-inlägg annanstans, och kommentarer på det om jag orkar. Som del i egen bearbetning det med.

Så om du är intresserad och orkar läsa - välkommen med på resan!

Och sen ett litet inläggs-urval då...

Funderingar & beslut...
Kan jag? Får jag? Vill jag?
Funderingarna blir beslut
Skrämmande stora känslor

Fertilitetsvårdsförsök
Om ägglossningstest
Insemination, äntligen
Hormonsprutor och tabletter
Om att vänta genom odlingen
Läkarbesöket avklarat
Gravid / inte gravid?
Ofattbart - men sant!
Tidiga ultran var idag
Dags att gå på annan stig

Känslomässigheter
Väntetid på väntetid
Känslobergochdalbana
Ta ett steg i taget bara
Skrivargruppen tema 1
När sorgen inte kan synas
Nå, jag överlever, sa hon
Om att göra nåt jäättestort
Stunder av känslosvängar
Djupdyk igår, uppe igen idag
Kommer alltid att vara utan
Bergochdalbanans toppar

Och ett med lite allting;
Text på tema synvinklar

Dethär var nu förstås bara ett ytterst litet urval ur 4 års bloggande (detta är inlägg nr 410), efter en rätt snabb genomgång... Och jaa - får väl konstatera att helt lätt var nog inte den genomgången, emotionellt. Men samtidigt på nåt sätt också rätt bra att göra.

söndag 9 december 2018

Kavalkad av barnlöshets-inlägg

Har dykt upp en mängd inlägg med olika barnlöshetsvinklar på senaste tid, och jag hinner inte riktigt skriva om dem alla, så det blir nu istället nån form av samlingsinlägg av dem...

Det första inlägget går främst in på fertilitetsvårdens mentala bitar, även om där också finns lite praktisk fakta och lite historik... Hedelmöityshoidot vievät toivon pimeälle puolelle målar en bild av de tunga processer som fertilitetsvården utgör, i den ständiga växlingen mellan hoppet och förtvivlan... ”Monet hedelmöityshoidoissa käyvät naiset kokevat hoitojakson raskaana ja synkkänä ajanjaksona, jossa toivo ja epätoivo kietoutuvat tiheästi toisiinsa.” Upplevelser av sämre värde ryms med, liksom känsla av att processen förändrar en, definierar en. Och jag känner igen tanken om att kunna släppa och ’ge upp’ först när känslorna inför själva vården blir för starka, för motbjudande, och bara tanken på nya försök gör en illamående. En slänga till ”synnytystalkoot” finns också med på slutet.

Synnytystalkoot och nativitetsdebatten har också kommenterats i ett par fina kolumner, av Jenni Haukio i Seura och av Hanna Antila i Kirkko ja kaupunki. De skriver båda ur ofrivilligt barnlösas synvinkel, även om ju Haukio sen fick barn. Bägge mycket bra formulerade texter kring hur känslorna hos ofrivilligt barnlösa kan se ut inför enorma ramaskriet runt den låga nativiteten. Något jag ju också kommenterat här ren ett antal gånger... Jenni kommenterar bl.a. att alla ju faktiskt inte kan påverka hur många barn de får - om några alls, med orden ”Kun toive lapsesta on täyttänyt sydämen vuosikausia saavuttamatta, voivat syntyvyyteen ja ”synnytystalkoisiin” liittyvät kommentit loukata syvästi, koska päätös lapsiluvusta ei suinkaan ole jokaisen perheen oma päätös. Kaikki eivät saa valita.” Just exakt så!!

Hanna är ofrivilligt singel och livssituationsbarnlös. Hon skriver att hon i nativitetsdebatten känner sej som en del av ett samhälleligt problem, och poängterar den onyanserade och otrevliga debattstilen i sammanhanget. Hon tar också upp den ytterst positiva aspekten i att kvinnor har en helt annan sits nu än vi historiskt haft, inte är beroende av att ha en man och få (många) barn (för att något sku överleva). Att nativiteten sjunker är också ett framsteg för kvinnan, som får välja själv - men i och med att ofrivillig barnlöshet är en del av problemet, även för henne, poängterar hon ju att den goda utvecklingen ju inte är det vi heller enbart ska fokusera på. Huruvida folk får barn är en komplicerad samverkansprocess med flera faktorer, som borde synas i debatten om vi ska ha nån sån, anser hon liksom jag, och känner att vi onödigt blir stämplade och skuldbelagda i det nuvarande debattklimatet. Känslorna beskriver hon såhär: ”Minuun synnytystalkoojutut ovat kolahtaneet. Ei mene päivääkään, ettenkö tuntisi vähintään häivähdyksenomaista surua lapsettomuudestani. Pettymys, kiukku ja kateus, suru, katkeruus, koko skaala on tullut tutuksi.”

Sen har vi Yles satsningar på temat missfall, ett i artikelform med Annikas missfalls-berättelse, som också går att lyssna på här, och ett fråga läkaren-radioinslag med både fertilitetsläkare och barnmorska. Om vad ett missfall är rent konkret, hur det kan upplevas fysiskt och vilka de psykiska delarna kan vara. Och annat dylikt. Vikten av ett gott och empatiskt bemötande av vårdpersonalen plockades upp, både av journalist, läkare och barnmorska - ett mycket viktigt tema överlag i hela fertilitetsvårds- och barnlöshetsrumban, inte minst vad gäller missfall. En bit att gå där... Men bra att saken poängteras.

Och det sista orkar jag inte kommentera - det finns så mycket att säga om det - utan lämnar bara här det för den som är intresserad av detdär med jämlika rättigheter till vård, ur t.ex. singlars och samkönade pars synvinkel - Kenelle lapsettomuushoitoja julkisin varoin?

lördag 8 december 2018

Bergochdalbanans bergstoppar

Känns som att jag fokuserat mycket på mörka stunder, tunga känslor, bergochdalbane-svackor här under hösten. Delvis för att det varit mycket såna - hösten har känslomässigt varit tung. Men dalarna är ändå inte hela sanningen - också topparna har funnits. Just nu tydligare igen, trevligt nog. Och de kan vara innerligt sköna när de dyker upp! När känslan är frihet snarare än tomhet... För det är ju nog det som är den stora skillnaden - den egna känslan inför den egna sitsen. Ofattbart hur det kan svänga - ena stunden är barnlösheten bara sorg och tomrum och vemod och nedstämdhet... Andra stunder mera frihet, lugn och förnöjsamhet. Svårt att förstå sej på det ibland, hur mycket det kan ändra. Och inte så lätt alla gånger att veta vad som orsakar perspektivskiftet... Inte heller så lätt att veta hur man ställer sej de gånger båda är där parallellt. För så är det ju egentligen, frånvaro av barn är både en tragedi, en sorg, tomhet och en möjliggörande frihet. Just nu ett par dagar där jag riktigt njutit av frihetsaspekten. Inte gjort nåt extra direkt, men fått köra lugna tempon, göra saker i egen takt, bestämma program och ordning, och snöa in mej på studieuppgifterna i timmar. Egentid och frihet. Och ibland kan det bara kännas så alldeles förbaskat skönt. Däremellan är det allt annat - men njuter av bergochdalbanetoppen just nu iallafall.

onsdag 5 december 2018

Lite om Simpukka-engagemang

Simpukka-föreningen har jag ju nämnt ett antal gånger ren, men inte gått desto mer in på min koppling till den. Jag har under åren deltagit i mycket av deras verksamhet, bl.a. har gruppen för kreativt skrivande som jag deltog i synts här också för ett tag sen, i form av texter. Kamratstödsgrupper har jag också deltagit i, på flera håll. Och annan verksamhet.

Det senaste dryga året har jag själv mer aktivt varit en del av frivilligverksamheten, och på Simpukkas dag för aktiva tidigare i höst blev jag förvånad över hur många roller jag haft, så skrev en lista åt mej... Tappa tydligen sen bort den, men åtminstone har jag hittills översatt texter, haft mina texter med i Simpukka-tidningen, ordnat träffar för bestående barnlösa i regionen, varit intervjuad i tidningen (och på pärmbladet), varit med och modererat två facebook-grupper på svenska och startat och lett en kamratstödsgrupp i min hemstad.

Alla dessa är alltså mer eller mindre fortgående uppgifter nog, fast det står har. Och på höstmötet i lördags fick jag äran att få en uppgift till när jag blev invald i Simpukkas styrelse. Fint att få vara med också på den nivån av verksamheten, stöda arbetet i föreningen så!

Vid den snabba genomgången av verksamhetsplanen på mötet konstatera jag igen hur oerhört värdefullt jobb Simpukka gör! Med bl.a. samhällelig påverkan för barnlösas sits i samhället och lika möjligheter till vård, adoption etc, arbete för att öka förståelsen för barnlöshet i omgivningen och stöd för alla oss som berörs av barnlöshet - i vitt skilda situationer. Ett stort arbetsfält, men mycket finns med! Känns värdefullt att få delta.

Och sen försöker jag ju också sprida ordet om barnlöshet och Simpukka förstås, både via denhär bloggen, på sociala medier, i traditionella medier (när jag blivit ombedd/tillfrågad...) och face-to-face (irl, men gillar inte riktigt det uttrycket så mycket). Med hopp om att folk 1) inser att fenomenet existerar och att barn inte är någon självklarhet och 2) kanske får en lite ökad insikt om hur det kan kännas och vad det kan löna sej att försöka låta bli att fråga och kommentera, eller ens ha förståelse för reaktioner ifall man får såna på sina kommentarer.

Long way to go there, känns det som just nu. Kanske delvis pga. nativitetsdebatten...

Men alltså - Simpukkas arbete är delvis beroende av medlemsavgifter, som tyvärr är på dalande. Arbetet de gör är som sagt oerhört viktigt, och både ett stöd och en såå behövlig påverkan för oss som finns i denna sits. Är du målgrupp men inte medlem - överväg att bli det! Jobbet görs verkligen för oss. Och man kan också bli understödsmedlem...

Info om medlemsskap finns på www.simpukka.info/jasenyydesta/