Väntetid på väntetid

En fertilitetsvårdsprocess är ett enda sjuttons väntande. Ren innan man får komma igång, och sedan ännu mer. Först väntar man på att mensen ska börja (vilket man ju nog liksom aldrig direkt gjort förut), sen på positivt ägglossningstest, sen på själva inseminationen och sen på resultatet av den. Och sen börjar det om igen. Och igen. Och igen. (I mitt fall.)

Skrev i dagboken i nåt skede att "hinner tänka igenom allt så snabbt och så många gånger, och så är man fortfarande inte längre hunnen än man var just, så blir ju lite frustrerad och otålig emellan". För tiden går bara sååå långsamt i allt väntande. En process av väntan, konstaterade jag ganska snabbt. Tålamod krävs. Ibland har man det, ibland är det bara fruktansvärt jobbigt med väntan. För viljan är så stark, hoppet pendlar, och man sku bara vilja att all väntan är över ren.

Nå, ibland kan väntan bli en vilopaus, som under förra sommaren t.ex, då kliniken var stängd och inget kunde hända. Efter en initial irritation över det så var det sen skönt att lite kunna lämna allt räknande av dagar och kontrollerande av tidtabeller osv, och få tankar och känslor sorterade, rum också för annat. Så även just nu, småningom mer och mer, i den längre väntan på nästa skede.

Ändå längtar jag självklart efter att få komma in i den slutgiltiga väntan - graviditeten.