Hen som inte kom

Jösses - ibland lite sammanträffanden... Igår de inre bilderna av ett dansande barn, och idag kom Facebooks ”idag för 4 år sen” med bild av skulpturen The child who was never born. Ganska så samma tomhets- och saknadskänsla i den bilden som i min inre dansande bild. Tidigare kändes skulpturen tröstande, när jag ännu tänkte att barnet var påväg. Nu inte så mera. Nu väcker nog den bilden faktiskt bara saknad och sorg. Och frågan om varför...

Själen av ett litet barn

There’s a little princess dancing in my room.

Så sa mitt inre i morse, och det kändes som början av en dikt. Blev inget av den, när jag just försökte skriva fortsättning. Men ren den meningen känns isande kall inuti mej. Ekande tomhet. För det jag ser framför mej är hen som aldrig kom. Själen av ett litet barn.

Av nån orsak har jag faktiskt nästan sett hen framför mej idag. Satt i sängen och titta in i lägenheten, och den såg så ödslig ut... Fundera vad det var som fattades där, varför bilden kändes annorlunda, och det jag då såg, in my minds eye, var det lilla dansande barnet.

Hen är inte här - därför är det så ödsligt, sa mitt hjärta... Och jösses vad det gör ont, att tänka så, att känna så. Trivs nog i mitt hem egentligen, men just nu känns det allt annat än mysigt och trevligt. Hittar väl tillbaka till det sen igen om ett tag, hoppas jag iallafall.

Såg framför mej i början av processen hur barnet sku komma hit och dela min vardag... Eller tja, ha sin vardag med mej - för det blir ju delvis en helt ny vardag. På barnets villkor, inte mina. Sen när processen sluta utan barn - tja - så fortsatt lägenheten vara ”tom”.

Egentligen har just lägenheten ganska lite känts konkret tom, funderar jag. Har varit bara jag, men det har känts ok, ur boendesynvinkel. Men idag kom den där visionen, synvinkeln, in och störde det. Idag tvinnar hon runt här, dendär princessan, och synliggör tomheten.

Tomhet i kropp, i famn, i vardag, i framtid - har jag tidigare konstaterat. Vardag innehåller väl också lägenhet förstås, men har inte konkret känt det så, riktigt. Så tydligt... Förrän nu. Tomhet i kropp, i famn, i vardag, i lägenhet, i framtid. Nya varianter av sorg och tomhet.

Idag var det också ”ta ditt barn med till jobbet”-dagen. Not cool, kände jag. Jobbar med barn, men har inte kopplat barnlöshet och jobb (annat än att känslorna också påverkar där ibland), men nu hade jag känslan att egna tomheten blev synligare av de som finns där...

There’s a little princess dancing in my room. I sometimes see her clearly, but then she’s more a whisper in the air. She’s twirling all around, her dress and hair afloat. Her laughter fills the air, and echoes in the corners of my mind. She’s happy, she’s radiant.

And she’s also just a dream, just a hope, just a fantasy.

Dröm kontra verklighet

Ibland har jag lite svårt att hålla uppe engagemanget och tilliten till livet, till världen, till mänskligheten. Till mej själv. Efter veckoslutet barnlöshetsskrivande och film har jag haft en tyngre vecka, med t.o.m. en del ångest... Och fundera igår kväll att det till viss del handlar om diskrepansen mellan vision och verklighet. Dröm och önskan, jämfört med hur det är.

Eller, vad världen är, i förhållande till vad jag sku önska att den är. Och det gäller både privatliv - barnlösheten, arbete - typ värdegrund och visioner kontra vardagslunken, och världen rent allmänt - enorma skillnaderna i levnadsstandard, i möjligheter, i jämställdhet... Skrämmande faktiskt! Och konstatera för mej själv igår kväll att jag är såå trött på att gång på gång tvingas ställas inför allt det, relatera till det, försöka vara konstruktiv mitt i allt det.

Ibland klarar jag inte riktigt av att vara mej själv mitt i alltihop. Hantera mej själv, och hantera allt det. Försöka hålla tillit till att det man gör ändå på nåt sätt leder framåt, gör världen till en lite bättre plats ens på mitt lilla hörn. Och orka vara ihärdig, både med sej själv och med andra. Ibland tappar man koncepterna med alltihop. Känns lite som om jag gjorde det denhär veckan. Kommit igenom den hittills ändå, och tror ingen märkt nåt sådär väldigt mycket iallafall. :P Ifall ni har - sorry, doing the best I can! :P Eller nåt ditåt iallafall.

Hjärtat sjunker m.m sånt

Vi har en massa talesätt som försöker beskriva hur saker känns i kroppen. Uttryck som oftast inte är bokstavliga, men som ändå väldigt tydligt beskriver den inre känslan. Fundera på det igår när jag la mej, efter en rätt kraftig repertoar av dylika kroppsliga känslouttryck.

Det var helt tydligt inte riktigt fiffigt att en söndag eftermiddag-kväll sitta och fundera på och formulera sin egen historia. Dessutom var jag dum nog att på kvällen fastna framför filmen What to expect when you’re expecting. Och la mej sen, med huvudet fullt av allt det...

Hjärtat sjunker är en av de uttryck vi har, som definitivt inte är ett rent konkret fysiskt skeende, men som inte desto mindre verkligen kan kännas så. Jag har den känslan både då andra berättar om nåt tungt och jag känner med dem, och i förhållande till egna tunga aspekter, egen saknad och sorg. Starkaste ”hjärtat sjunker”-reaktionen igår var på filmens scen med adoptivföräldrarna som möter sitt barn, och barnet lägger huvudet mot mammans axel. Där tog nog egna saknaden överhand, med kraft...

Kopplat till hjärtat sjunker finns också ofta magen krampar. Det kan väl vara rent fysiskt också, men är nog oftare antar jag mindre en regelrätt kramp och mer en känsla av det. Ungefär som när man inte har ätit nåt under dagen, och magen (känns som om) den krampar för att den är tom. Samma fiilis kring barnlöshetssituationen - tomheten ger upphov i krampen. Och det tar ofta faktiskt rent fysiskt ont, den tomheten.

Sen kan de ju vara åt ”andra hållet” också - den sjunkande känslan i magen och känslan av kramp i hjärtat. Där ingendera är en konkret fysisk företeelse, som tur är. Känner själv igen bägge. Och så har vi hjärtat gråter. Som vi verkligen förstår inte är konkret så - men som åtminstone jag också helt kan känna igen som inre känsla. Oklart hur jag sku förklara det riktigt ändå... Men det är också en slags värk i det, iofs lite lika som hjärtat sjunker.

Sen pratar vi ju om att kroppen saknar. Som en fysisk tomhetskänsla. Och det är en såååå verklig känsla i barnlöshetssammanhang. Som jag tidigare skrivit, tomhet i kropp, i famn, i liv... Kroppen är verkligen, både inuti och utanpå, en del av den tomheten. Önskar ibland verkligen att jag hade fått uppleva en graviditet, och den saknaden känns som ett enormt hål ibland. Kroppen saknar. Likaså saknaden efter det barn jag aldrig får hålla i min famn, i mina armar. Ibland så starkt att jag nästan kan känna hen som ”borde” finnas där.

Finns säkert fler sånahär känslouttryck - ni får gärna tipsa om ni vill. Orkar och hinner inte googla nu, utan tog bara tag i dem jag kom på, dem jag ”råka ut för” igår. Kvällen gick till en del av dem, som sagt. Både från egna tankar och minnen och framkallade av filmen. Hjärtat både grät och sjönk, och magen krampa över de möten mellan förälder och barn som fanns i filmen, och över allt det som hade kunnat vara i eget liv men inte fick bli.

I såna situationer dyker ibland också tanken om att kanske fortsätta upp. Hittills har ju svaret varit nej, orken finns inte. Samma svar nu igen - med besked. Känslan var helt fysiskt motstånd, med kramp i både hjärtat och magen, och nåt slags typ ångestaktigt skakande. Inte aktuellt i nuläge alltså, helt klart. Mår rent fysiskt illa över bara tanken... Fastän längtan och tomrummet känns i hjärta, kropp och själ så känns ens tanken på eventuella fler försök nästan lika illa. Hur man än svänger sej, liksom...

Är vad det är det här livet som barnlös - det har sina situationer som påminner. Prata just också med en som är insatt att det man måst minnas är att situationer ändrar, det kommer nya lager eller vinklar, och man måst komma ihåg att saker kan behöva bearbetas pånytt, eller nya saker behöver tas in. Inte alldeles enkelt bara. Jag har åtminstone svårt att orka ta in det, gång på gång på gång. Och också att vara tillräckligt fokuserad och närvarande för det. För att se när det behövs och varför. Tänker ofta att nu är det mesta rätt bra, och så faller man igen. Kanske nån gång lär sej acceptera det... Hantera? Tja... Knappast fullt ut.

Så, gårdagen sluta med saknad och lite ångest. Den här dagen med fruktansvärt spända muskler, huvudvärk och ännu i viss mån ångest. Att jättefiffigt med söndagkväll kring dessa frågor... Suck. Men, blir ju bättre en annan dag igen sen, som det hittills blivit.

Att gå igenom sin historia

Jag vet att jag skrivit om det här också tidigare, men behöver reflektera, så gör nu det på nytt ändå... Reminiscense... Att gå igenom och påminnas om sin historia. Barnlöshet, igen en gång. Och igen ett projekt jag har lovat vara med i. Och det är jätte givande, men också tungt. Första reaktionen när jag titta på de teman vi sku fundera på var hur superbra de var. Men sen satt jag undan dem - för just då var känslan kring barnlösheten jättetung, sorg och tomhet helt på ytan. Där i samband med att påminnelsen om känslan innan jag starta hela vårdrumban dök upp på fb... Ingen ork för mer fundering just då precis.

Nu satt jag mej ner med bestämda temana igen, och lät tankar och ord flöda. Det är intressant hur lätt det går att sätta ord på det hela, trots att situationer och känslor som beskrivs är delvis galet tunga. Lätt att skriva, men tungt att minnas. Tungt att se på allt det man hoppades på, allt man gick igenom, och hur det sen blev. Men samtidigt också nyttigt. Framför allt de teman som går in på livet ”i övrigt”. För det är en av de frågor som ibland är svåra att se - att livet innehåller en massa gott också som det är - även om jag intellektuellt nog vet det. Så just de temana blir bra att fundera igenom och sätta fokus på.

Det är ibland så knepigt det här med fundera kontra låta vara. Jag har många gånger lite svårt att låta känslan ”bara” finnas, se var den kommer ifrån, och sen släppa den. Och lätt blir det antingen ”bara” vardag eller massa tankar. Och sen tappar jag bort mej i dem. Eller vad man nu ska säga. Blir lätt den känslan, den aspekten, som blir det största, eller allt som just då finns. Även om livet förstås också är mycket annat. Oftast kan jag se det men ibland fungerar det inte. Ibland är barnlösheten och tomheten det som fyller känsla och tankar mest, tyvärr. Och däremellan är de bara en liten del vid sidan av allt annat.

Ibland önskar jag nog att jag kunde bara rycka på axlarna åt saker, låta känslan finnas men inte påverka, och bara vara okej med det som är. Men, barnlöshet är inget man rycker på axlarna åt. Och barnlöshet innehåller en massa känslor, som man inte kommer ifrån. En massa situationer där den egna tomheten blir så alldeles otroligt tydlig. Så här pendlar jag fortfarande, mellan att vara helt (eller nåja, rätt) okej med att livet blev som det blev och att vara fruktansvärt sorgsen över tomrummet. Och allt däremellan.

International Tolerance Day

Lärde mej idag att det är internationella dagen för tolerans den 16:e november. Aldrig hört det förr, trots att dagen instiftades av Unesco redan 1995, då de skrev Declaration of Principles on Tolerance 16 november 1995. I dess första artikel kan man läsa att;

Tolerance is respect, acceptance and appreciation of the rich diversity of our world's cultures, our forms of expression and ways of being human. It is fostered by knowledge, openness, communication, and freedom of thought, conscience and belief. Tolerance is harmony in difference. It is not only a moral duty, it is also a political and legal requirement. Tolerance, the virtue that makes peace possible, contributes to the replacement of the culture of war by a culture of peace.

Hela deklarationen hittar man här. Och UN:s info om dagen här.

För mej är tolerans och förståelse viktigt. Och de går ju ofta hand i hand. Eller, i alla fall så att ökad förståelse gör det lättare att visa tolerans. Tänker så åtminstone. Verkar ofta så. Ju mer vi vet och förstår desto mer kan vi vara öppna för dem runtom oss, och visa dem respekt och tolerans. Ju mer vi förstår, desto mer lika ser vi att vi ändå är.

Diversitet och mångfald är normen i vår värld - vi människor kommer i en enorm mängd olika former, både var gäller kropp och personlighet/temperament, uppväxt och erfarenhet, kultur och härkomst, religion och övertygelse, sexualitet och könsidentitet, livssituation och uppfattningsvärld osv osv... Och det är ju just det som är rikedomen - samtidigt som det är vår utmaning... Vi behöver kunna ge varandra plats, ömsesidigt och inkännande, med alla olikheter vi har. Igen har rätt att kränka någon annan på basen av den person hen är, den kultur hen har, det sätt hen lever osv. Respekt, acceptans och uppskattning för de vi är - våra sätt att uttrycka oss och våra sätt att vara människor. Tolerans som grundsyn.

Som singel och ofrivilligt barnlös är det inte alltid så att man möts av förståelse och tolerans. I bägge hänseenden finns det (som nog ren dykt upp här) en del synpunkter, kommentarer och osakligheter... Att välja att vara singel provocerar en del människor, tydligen. Åtminstone kan de inte förstå eller tro att man kan vara nöjd med singellivet. Senast nu under veckan dök det upp en reklam jag reagera på, med skratt och höjda ögonbryn mest, men också med en viss portion irritation, faktiskt.

Den här bilden kommer från en guldsmedsaffär i huvudstadsregionen, där de tydligen sett det som en idé att marknadsföra förlovnings- och vigselringar som singeldags-erbjudande. Åt singlar, läser nu jag åtminstone ut ur reklamen... Åtminstone är ju singeldagen riktad till singlar alltså. Men efter initiala förbryllade och smått roade känslan blev jag faktiskt rätt sur - för reklamen signalerar ju också att singelstatusen inte är önskvärd, utan det vi borde är att bli förlovade och gifta... Och i det årtusende vi nu lever i tycker jag att det är en signal och uppfattning vi borde kunnat frångå ren. Skicka ett meddelande åt firman om saken...

Också som barnlös borde man ju vara nåt annat, bli nåt annat. Som ofrivilligt barnlös kan man tänkas behöva försöka mer, ”bara” adoptera osv osv, och det signaleras att man inte gjort tillräckligt, eller iaf inte är tillräckligt och inte riktigt har ett fullgott liv då man inte fått barn. Som frivilligt singel får man helt tydligt också en hel del oförstående och intoleranta kommentarer och synpunkter, som t.ex. Noora berättar här. Jag tycker det är skrämmande och fruktansvärt och fel att vi anser oss ha rätt att kommentera så mycket om varandra, ha rätt till så mycket åsikter om varandras liv och varande. Var och en med sitt, påstår jag.

Jag vet att det, speciellt i dagens samhälle känns det nästan, är lite blåögt att tänka att vi alla borde ha öppenhet, förståelse och tolerans för varandra. Men samtidigt - varför är det det? Innerst inne är vi ju faktiskt alla lika, och har vi en förståelse för det så borde vi kunna se varandra lite mer som de viktiga och värdefulla människor vi alla är. Och därmed möta varandra lite mer, och se lite mer av det som skiljer oss åt. Och genom att se har vi en möjlighet att förstå, och sen en möjlighet att visa tolerans och acceptans.

Jag är den jag är, du är den du är - med massa olikheter, och ändå sist och slutligen så lika.

HAPPY TOLERANCE DAY EVERYBODY!

May we see in each other all the goodness, sameness, equality and love that brings us together - and find space and understanding for all the loveliness of our differences... Diversity is the norm, a huge possibility, and a marvelous richness.

Happy Singles Day 11.11

Glad singeldag alla andra singlar! Kommersiell start eller inte - för mej känns det bra med en dag där vi kan uppmärksamma oss själva lite, och också uppmärksamma omgivningen på singelstatusen och dess olika nyanser. 

Del 1 är ganska rättfram - men för alla olika. Var och en av oss singlar tänker lite olika kring dagen, delvis pga hur vi tänker kring singellivet... Vissa firar inte alls, och resten enligt eget huvud. Jag tänker att det är trevligt med en dag (till) då jag kan fira mej själv och mitt liv lite. Blir nu sällan speciellt högtflygande firande, mest en blombukett eller så. Idag en bakelse. Inga singeldags-reor alls, jag behövde liksom inte nåt just nu, och tycker inte det är det viktiga med dagen för fem penni. För mej är dagen om att ge mej själv nåt litet extra i vardagen, och lyfta upp det faktum att mitt liv som singel är ett alldeles värdefullt och fullvärdigt liv. Fast, det behöver jag ju inte direkt påminna mej själv om förstås.

Däremot är det en av de aspekter som man kan behöva uppmärksamma omgivningen kring lite - att singellivet också kan vara ett val, eller något man är fullständigt nöjd med. Som för mej. Jag trivs (som redan flera gånger konstaterats) bra som singel, och har inget intresse av att ändra på det... Jag kan t.o.m. bli rätt förvånad över andras agendor, andras förhållningssätt, och tvingas påminna mej själv om att andra inte kanske är lika bekväma i sitt singelliv som jag. Det som jag på nåt sätt ur min egen synvinkel hoppas är att alla ändå kan känna sej tillräckliga och fullvärdiga i sej själva, oberoende om de kanske också längtar efter att få dela livet med nån. Får känna att de räcker och duger också som singel.

Och sen har vi de andra nyanserna på skalan. För det är väl nån form av skala det där, och en rätt fluktuerande skala för många, antagligen... Från totalt nöjd med singellivet, att ”vara själv”, ”bo själv” som man kanske sku säga i Sverige. Och i andra ändan till totalt missnöje med det, och ständig önskan om att hitta nån att dela livet med. Och sen allt däremellan. De flesta befinner sej väl nånstans på mitten, och flyttar sej väl lite hit och dit i hur stark längtan efter sällskap är. Antar jag. Och sen kanske vi nog kunde komma ihåg att också sällskapet kan se olika ut. Hela tiden med i vardagen eller nån att umgås med lite nu och då osv... Så, det finns ju nog en hel del nyanser i singellivet, för olika singlar.

En sak som en del tycks tänka om singlar, speciellt barnlösa singlar, är att vi på nåt sätt sku vara ute och i farten hela tiden. Mingla och umgås, och oftast också vara ”ute efter någon”. Barer och nattliv osv. Nej, stämmer inte direkt. Jag umgås med en väninna rätt ofta på en av barerna i stan jo, men vi ses då på tu man hand och pratar - nåt vi sgs lika bra kunde göra hemma hos mej. Bara lite trevligare med annat ställe emellan... Annars är jag sällan ute på barer, och framför allt inte på nattklubb. Gillar det inte. Är heller inte på jakt efter någon när jag är ute. Finns inte ens på kartan egentligen. För mej.

Andra har ju sen ett annat förhållningssätt, som ren konstaterats. Och liksom för vem som helst av oss mänskor, och i väldigt många olika frågor, så är det just den nyanserade bilden av fenomenet som ofta saknas. Mänskor är olika, situationer är olika, känslor är olika - och vi kunde med fördel bli bättre på att se, förstå och godta den mångfald som finns... I folks förhållande till sitt singelskap, t.ex. Liksom i mycket annat. Lyssna in den andras verklighet och ge den erkänsla - please. Truga inte på nån din personliga uppfattning som en sanning om hens sits och verklighet, för den visar ju bara din synvinkel på saken.

Låt folks liv vara det de är, utan att signalera att de borde vara nåt annat, känna nåt annat, tänka nåt annat. Jag gillar mitt singelliv, och anser att ingen har nån rätt att komma och ifrågasätta det, eller påstå att det är sämre, begränsat eller mindre värt. Piste. 

Åsiktsspya av värre sort

Jag reagerar inte så ofta med ilska på saker, men idag kom det emot en kolumn, Jokaisen tulisi kasvattaa lapsi, som fick mej rejält irriterad. Skribenten uttrycker på olika sätt i princip hur valet att ha (eller åtminstone uppfostra) barn är det enda rätta, att annan utveckling inte är lika djup och duglig som den man ställs inför när man har barn (vi barnlösa är ju då alltså därmed bara halvfärdiga, ytliga...?) och att våra liv inte är lika rika som hos dem som har barn. Barn är meningen med livet, liksom. Barn är allt som är viktigt, skriver han.

Den både upprör och svider, den här texten. Visst hade mitt liv fått en annan mening med barn, och jag en annan utveckling. Annan, inte nödvändigtvis bättre. Men tyvärr nog enligt honom också bättre. Han kommenterar t.ex. om hur han via barnen lever ett liv ”att skriva om”, att han utan dem inte hade kommit till de djup de gett honom. Well, vi andra är väl ytliga då. Vet inte vad vi pratar om.

Frivillig barnlöshet är åtminstone fel. Han påstår att de som angett som orsak att de redan lever ett tillräckligt rikt liv utan barn inte vet vad de pratar om. Och jag frågar mej varför ett liv utan barn inte sku duga? Varför får man inte känna så och välja så? På vilket sätt är det mindre värt, mindre rikt, mindre rätt? Visst ger barn massor, men är liv med barn inte rätt för dej så ska det ju också vara ok!

Inte heller är det okej att vara sej själv - tydligen. Pekka här skriver att han utan barnen skulle vara nåt mycket sämre (början av stycket) - sej själv (slutet av stycket.). Ok, mycket förkortat nog där, men det är ihopkokat ändå just så det står. Jag skulle vara mej själv, med alltför mycket tid att tänka på världens små ”epäkohtia” - olägenheter, typ. Hm. Jo, för inget är ju lika allvarligt som barnen. Han beskriver sej som en perfektionist före barnen kom, och tydligen mycket bättre när han efter barnen sen släppte på det. Goda och dåliga sidor i allt, säger jag. Och visst, jag är också perfektionist ibland, men ser det inte som nåt jag måst bli av med, bli mindre jag, för att jag ska duga.

I ett perfekt Finland, skriver Juntti, skulle alla som förmår delta i uppfostran av barn, vare sig det är biologiska, adopterade, kompisens eller syskonbarn. Well, bra här att han drar in många möjligheter. Men vad om man inte har något av dem? Eller inte vill? Är man sämre då? Jo. Enligt Pekka. Åtminstone självisk. ”Se on isojen vauvojen ajatuksen pintahaituvia.” Det är jag, jag, jag... Är man inte, på något sätt, inblandad i att uppfostra barn så är man självisk, en stor baby, tänker bara på sej själv. Selvä. Jag är lärare, så jag är väl safe då. Men måst man vara antingen yrkesmässigt eller privat inblandad i barnuppfostran för att duga som mänska, göra sin samhälleliga plikt? Va!?

Barn är, i Pekkas värld, det allra viktigaste. Bra för Pekkas barn, förstås. Men när han sen drar det till samhälleliga mått, till en generell syn på allas liv, så blir det fel. Visst, allmänt som ras är barn det som för oss vidare, men pratar vi individer så ska vi inte komma med såna åsikter, generaliserat till vars och ens liv och plikt, på nåt sätt. Vill du ha barn och kan få dem - good for you. Men låt bli att trycka det kravet på andra, anse de är sämre om de inte kan eller inte vill!

Men, tydligen kan man fortfarande idag anse att all vår tillvaro på denna planet siktar till bättre framtid, där barnet är den viktigaste biten. Jo, barnen är de som finns kvar då. Men är det ens ett självändamål att vi finns på denhär planeten? Den sku klara sej mycket bättre utan oss... Barn är, enligt Pekka, motivationen, orsaken och behovet. För vad? För vem? Barn är också kärleken, allt som är viktigt - och om vi tror nåt annat har vi fel, påstår han. Så jag har nu fel då när jag tror och tänker att också mitt liv kan vara viktigt, innehålla kärlek och mening. Sadly not then...

Sen undrar jag nog också varför han anser det bara är ”koulutettujen maiden fiksujen aikuisten muksut” - barn till fiffiga vuxna i utbildade länder - som kommer att rädda världen.

Anttis barnlöshetsstory

Jag klarade det - du klarar det också, heter det sista inlägget i Anttis berättelse på Simpukkas blogg. Berättelsen kom just nu för att det denna vecka - veckan före farsdag, firas sk miesten viikko, männens vecka, på Simpukka. För att uppmärksamma det att alla män inte kan och får bli pappor. Anttis sista del är nr 6, så den som vill kan börja från ettan och klicka sej vidare, men för mej var det dethär sista inlägget som träffa mest. Som mest av allt kändes som nästan min story. På många, många punkter...

Det första som kommer emot är raden känslor i en sån här process; sorg, glädje, hopp, misstro, avundsjuka, glädje över andras framgång, bitterhet, glädje över det man själv har. Som jag redan tidigare många gånger konstaterat - det ryms en enda bergochdalbana av olika känslor i en sånhär process. Om och om igen, i rätt tvära kast. Men som tur är finns också glädjen och hoppet, om än mot slutrakan allt mindre gällande eventuella kommande barn och (kanske) allt mer på andra fronter i livet. Förhoppningsvis iallafall.

Antti berättar om hur de valde att avsluta vården, framför allt, för hans del, för att han helt enkelt inte orka mer med osäkerheten, det eviga väntandet och alla misslyckanden som krossa hoppet till bara stoft. En jättestark bild det där, ”toivon pelkäksi pölyksi murskaavia epäonnistumisia” - misslyckanden som krossar hoppet till stoft/damm. (Min översättning av hans text här, och på flera andra ställen.) Antti skriver också om hur han har levt tillräckligt ”sen när”-liv och gett för mycket av sitt liv åt barnlösheten. Gett så mycket och fått så lite. Så det var tid att ta. Ta tid åt sej själv, dem och livet.

Det är en väldigt bra och stark beskrivning det här, och en som jag skriver under helt jag också. Min situation var helt lika - orken totalt slut för osäkerheten och väntandet, och alla misslyckanden som gång efter annan krossa hoppet totalt... Känns lite som att få erkänsla för den känslan här, och det är såå skönt! Andra känner likadant, andra har också tvingats sluta för att orken inte fanns mer. Och det är okej. Har svårt att ta in det helt, gällande mej själv, ibland. Att det är okej. Självklart är det, men... Inte så lätt att ta in.

Det där med levt tillräckligt i sen när, det känner jag också igen. Allt var på nåt sätt ett enda tänk om. Kanske. När. Kan jag fara, kan jag göra, vågar jag satsa - för tänk om? Eller, livet börjar på riktigt sen när... Stämmer ju inte förstås, men känns så då. När alla krafter, tankar, mentala krokar är kopplade till den process som, förhoppningsvis, kan ge en det barn man så innerligt längtar efter, och inget annat, just då, egentligen betyder nånting. Annat än det att sen när... Om? Kanske? Det är oerhört tungt att leva i det, och i besvikelserna att om och om tvingas vänta ännu mer... Sen när, så... Men nu då? Finns inte, just då.

Sen ställer sig Antti också ett helt gäng frågor, kring vad livet är då, kring hur man då borde tänka, som också ekar i mitt huvud ibland. Får jag på fb glädjas över egen frihet och lugn, när andra skriver om hur härligt livet med barn är? Ska jag satsa på jobb när jag inte har ”annat innehåll”, eller mera på att kasta loss och njuta av ”friheten”...? Blir det lättare att relatera till andras barn med tiden, eller inte? Och den stora - vad är meningen med och innehållet i mitt liv då, när barnet inte fick komma? Enorma mängder av frågor, med mer eller mindre knepiga svar, i en sånhär process...

Barnlösheten som process, som sorg, är något som det är väldigt svårt att dela så att andra kan förstå. Svårt att beskriva det tillräckligt djupt för det. Antti lånar Simpukkas fras; hur kan man sörja något som inte ens har funnits...? Så stort, så tungt - men ändå så svårgripbart. Just därför är det så viktigt med alla berättelserna, som trots knepigheten i att sätta ord på allt det tunga ändå försöker göra just det, för att sprida känslan av att man inte är ensam med barnlösheten och öka förståelsen hos omgivningen.

Tack Antti för din berättelse!

Havaintoja ihmisestä

Bra inlägg kring ofrivillig barnlöshet på Yles Havaintoja ihmisestä! Igenkänningsfaktor hög igen, och bra översikt kring vanliga tankar, känslor, situationer, bemötanden osv... Och lite om vad omgivningen kunde/borde göra. Speciellt gilla jag delen från ca 12:40 till ca 19:40.

Alla helgons dag

Idag (igen) en dag med fokus på de som inte (längre) finns här. Alla helgons dag. I tankarna finns bl.a. mor- och farföräldrarna, en tidigare elev och grannen som nyss gick bort. Med saknad... Men mitt ljus lyser i år igen också för de(t) barn som inte fick komma. Som saknas trots/för att de aldrig fick bli till. Visst kan man sakna någon som aldrig ens har funnits. Ett missfall, många negativa besked. Som också, i mina tankar, var möjlighet till liv. Ens en liten, liten stund. Tankarna är med också dem idag. De ouppfyllda drömmarna.

Kramar också åt er andra som saknar någon eller flera idag, vare sig det är sådana som fanns men sedan for eller sådana som aldrig ens fick komma. Till er, till dem, till oss alla;