Never give up - ever

Lite självplågeri här på gång kanske, men försöker förstå... Mina egna tankar, vår mentalitet, våra sätt att försöka ”uppmuntra” och peppa osv osv. Ge inte upp-synsättet...

Som ren kommit fram har jag ju ibland svårt att själv komma överens med min sits. Med att jag avsluta vården. Med att jag ”gett upp”, i vissas ögon. Ibland i mina egna med. Jag valde att avsluta, jag måste avsluta, trots att jag inte hade gjort allt vad medicin eller annat kunde göra. Jag gjorde allt jag kunde göra, och oftast vet jag det, ofta är jag ok med det. Och ser det inte som att ge upp. Jag behövde avsluta, behövde ta in annat, och det är ju fullt okej.

Sen andra dagar, andra stunder, har jag svårt att se det så. Själv. Och de stunderna är tunga. Då är känslorna lätt ganska ångestladdade, och tankarna oroliga. Räckte det sen faktiskt, att jag gjorde allt jag kunde? Duger det, är det tillräckligt, har jag gjort allt jag borde ha gjort? Tänk om jag ändå borde...? Är det okej att vara okej med att avsluta där? (Jep, en rejält fånig mening det där, men så undrar mitt hjärta och min hjärna allt som oftast just nu.)

Det finns en stor fara i de här citaten, de här tankesätten om att inte ge upp, att följa sina drömmar no matter what (typ), att aldrig sluta tro, att aldrig sluta försöka - att sedan en dag kommer nog din dag... För det gör det ju faktiskt inte alltid. Ändå har vi en tendens att tro det, och att försöka indoktrinera både oss själva och varandra med den tanken. Din dag kommer, bara du tror, bara du försöker tillräckligt, bara du aldrig någonsin ger upp.

More difficult to regret? Ja kanske, men vem ska säga när man har rätt att ”ge upp”, att ta ett steg tillbaka och låta livet vara något annat? Om att fortsätta, att inte ge upp, antagligen innebär att slå huvudet i samma sten gång på gång igen en gång, komma in i samma jvla återvändsgränd och fortsättningsvis vara utan sin dröm - hur kan det vara okej att bara fortsätta signalera ”ge inte upp”!? Tja, finns så mycket mirakelstoryn som stöd för det...

Great things take time. Tja, kanske. Men alla drömmar går inte att uppfylla, hur mycket tid de än får... Och att köra slut på sej själv medan man försöker är inget bra alternativ. Ändå fortsätter signalerna, från omgivningen, från mej själv, om att jag ”gett upp för lättvindigt”, om att jag måst fortsätta, inte gjort tillräckligt... Senast i en dröm där en bekant skällde ut mej. Ja, min inre röst som tala, förstås... Ganska obehagligt att ta in den tanken ändå.

Och mitt i allt detta kom en slutkläm i en samlingsvolym, kapitel med tema barnlöshet. Där storyn (som oftast) sluta med barn efter försök från a till ö. ”Ge aldrig upp om det ännu finns en chans.” (min översättning), lydde det citatet. Oh thanks. Det hjälpte ju massor just nu... Fick nästan ångest av att läsa det, måst jag erkänna. För det finns ju i princip ännu en chans. Men jag har inte kapacitet att ta den. Och är jag ”för svag” då...? Ger upp?

Sen fortsatt texten, sista två meningarna, med att konstatera att man ska lyssna på sina känslor. Nå, hur ska hen sen ha det!? För del två går inte alltid ihop med del 1! Om känslan säger nu räcker det, men det ännu finns en chans - ska man köra med ”ge aldrig upp” då, eller med känslan...? Lustigt. Anyway - min känsla för alltihop är rätt hakusessa just nu. Men tanken på att fortsätta ger mej ännu ångest, så not applicable...

Vad ska vi riktigt tro om alla dessa jäkla citat här va...!? Suck med oss mänskor...

Styrelsemöte 1/2020

Årets Simpukka-styrelse hade sitt första möte igår, och ett ivrigt gäng på 8 personer + verksamhetsledaren hade goda diskussioner mellan kl 11 och kl 15. Lyckades hålla oss precis till tidtabellen, två minuter till godo när utsatta tiden tog slut. Stor del gick till att sätta in oss i arbetet inom föreningen, när 6 av 9 (styrelse + suppleanter) är nya. Men det var bra också för oss som varit med tidigare att bli påminda om föreningens uppbyggnad, strategi och agenda. Det är ju ändå viktigt att de styr också styrelsens arbete.

Simpukka har jobbat mycket med strategi, vision och bränd de senaste åren, och har mycket förtjänstfullt (tycker jag) gett uttryck för det de vill vara och vill ge. Visionen är att alla i Finland som råkar ut för ofrivillig barnlöshet får hjälp och stöd. Missionen att vara en gemenskap för barnlösa, som genom information, stöd och samhällspåverkan förbättrar de barnlösas situation. Värderingar som föreningen bygger sin verksamhet på är sakkunskap, gemenskap (yhteisöllisyys), öppenhet, empati, tillgänglighet och mod, och den upplevelse man vill ge är att föreningen är lätt att ta kontakt med, alla är välkomna, att verksamheten kan underlätta den situation medlemmarna finns i och att vi beslutsamt driver ofrivilligt barnlösas ärenden och är den främsta sakkunniga i de frågorna.

Mer kring strategi och vision hittar ni på finska på föreningens websida.

Mötesärenden förstås en del klubba-igenom-grejer enligt stadgar och bestämmelser, men också vissa viktiga diskussionsärenden med funderingar kring vad som behövs, och hur vi som styrelse kan delta i och underlätta för det arbete som föreningen gör. Vad kan vi göra för att synliggöra ofrivillig barnlöshet, olika aspekter, synvinklar och påverkansområden? Vad är viktigt för just oss, just den här styrelsen? Vilka kunnanden har vi inom gruppen, som det är bra att lyfta fram och ta hjälp av? Det är ett brett kunnande, och ett brett barnlöshetsperspektiv, i den här styrelsen... Så jag tror vi kan hitta många verkfulla metoder, som kan ge ansikte åt den här så tunga problematiken.

Och sen är det alltid lika fint att se, som info i slutet av möteslistan, hur mycket verksamhet som är på gång! Vad har hänt sen förra mötet, vad händer innan nästa. Trots bara dryga två månader mellan är det många punkter på de listorna. Sånt som händer finns också i händelsekalendern på föreningens nätsida.