Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

fredag 23 augusti 2019

ART en risk för depression

Najs - enligt forskning är stress pga infertilitet en riskfaktor för depression, speciellt om vården slutar utan resultat. Så enligt BioNews. Infertility stress almost dubbles the risk for depression in women, påstår rubriken. Kul. En god sak de poängterar (som också påpekats tidigare) är behovet av också psykiska åtgärder under processen - kartläggning och stöd.

Jag har själv ett par depressionsdiagnoser i min sjukjournal. En under processens gång, en efteråt. Den första helt klart kopplad till barnlösheten och allt kring den, den andra mindre så. Men också där hade hela den rumban helt klart en del i att orken och lusten försvann. Utmattningsdepression. Inte helt återhämtat mej från den ännu. Så, visst har de enorm påverkan, alla de där processerna och besvikelserna. Kanske bra att det kan påvisas.

(ART står för Assisted Reproductive Techniques.)

torsdag 22 augusti 2019

Om barnet inte kommer...?

Tips på inlägg med tema bestående barnlöshet: Selviytyjät

Berättelse, tankar och känslor. Tunga känslor. Och såå mycket jag kunde relatera till. Inte direkt enkelt att lyssna på, men igen en gång så fint med kamratstödet. Tack H&J!

söndag 11 augusti 2019

Tid, pengar och hjärtesorg

Och igen ett par böcker med barnlöshetsanknytning som sidospår!! Ofattbart...

Den ena boken berätta om hur det hade ”kostat så mycket tid, pengar och hjärtesorg” att få det barn de sen fick, via ivf. Och om hur hon kände sig ”misslyckad som kvinna” eftersom hennes ”livmoder inte ville bära frukt utan hjälp”... Drog ett andetag där, trots att jag själv egentligen inte känner lika. Oftast inte, iallafall. Tycker inte jag är mindre kvinna för att jag inte kunde få barn. Massa annat påverkar det ju absolut, som t.ex. uppfattningen om vem jag är, men inte direkt min bild av min kvinnlighet.

Boken tycker också att ”det är ju den enda uppgift man ska klara utan ansträngning som kvinna”. Och det hänger jag nog inte heller med på. Finns massor med grejer man i min värld borde (se ut att) klara utan ansträngning, känns det som. Som kvinna, men säkert också i övrigt. Sköta hus och hem, laga mat, orka med arbetsuppgifter, hålla igång socialt liv... Kunde säkert göra den listan ganska oändlig. Men visst, nog räknas det ju också rätt automatiskt med att man klarar av att få barn. Har barn.

Följande bok (eller om det var samma, är faktiskt lite osäker, men tror inte det) kom med; ”Svårt kommer inte ens i närheten av hur det var. Vi var tvungna att gå igenom så mycket. Alla de där jävla sprutorna och alla läkarbesök, för att inte nämna väntan och den totala oförmågan att koncentrera sig på något annat medan man motstod frestelsen att testa sig innan resultatet var helt tillförlitligt. Det tog fullständigt musten ur en, för att inte tala om hur jobbigt det var att hantera alla andras graviditeter. När jag var i 35-årsåldern kändes det ibland som att det knappt gick en dag utan att någon la upp en ultraljudsbild på Facebook, eller skickade ut ett gruppmejl med rubriken ”goda nyheter!”. Jag är glad för din skull, säger jag och försöker mena det.”

Och där är igenkänningsfaktorn enorm. Inte ens i närheten av svårt är ett bra men ändå såå otillräckligt uttryck för att försöka beskriva hur det är. Mentalt ibland ett helvete, tyckte jag. Tycker fortfarande, 2,5 efter. Skrämmande hur mycket man tappar bort sej själv i det, hur slut man blir, hur fruktansvärt tungt det känns. Mentalt. Inte i närheten av att tänka att jag sku klara av det mer. Och väntan var absolut det värsta för mej. Väntan i osäkerhet om hur det ska bli. Med omväxlande hopp och förtvivlan. Om och om och om och om. Hemskt!

Koncentrera sej på annat tycker jag var svårt inte bara inför testdags, utan ganska överlag. Det sluka nog en alldeles för mycket... Gick inte att göra ”lite vid sidan om”. Fast jag ju nog förstås också (mestadels iallafall) skötte jobb och annat. Och att hantera andras graviditeter och barnnyheter har jag nog fortfarande rätt svårt för. Hanterar, men inte alltid alldeles bra. Men, försöker absolut mena det. Och gör det nog, också. Trots egen sorg. Det påminner lite för mycket... Så första reaktionen är nästan alltid ett hugg i hjärtat.

Ibland känns det nästan lite skrämmande att detta tema så ofta dyker upp. Men samtidigt är det på nåt sätt också en tröst. Igenkänning är en jättebra faktor i det. Trösten. Inte ensam - andra känner lika och går igenom samma. Förstås inte direkt kul, för sku inte önska detta på min värsta fiende ens (fast man nog ibland kan undra varför folk som på riktigt inte kan ta hand om sina barn över huvudtaget kan få sådana), men ändå en delad börda ens för stunden. Så de är nog bra de där olika formerna av delanden - vare sej det är samtal, kamratstödsgrupper, bloggtexter, bokcitat eller intervjuer... Öppenhet, delaktighet och förståelse... Det lindrar en hel del, i denna sits som i flera andra.