fredag 26 maj 2017

Lustiga paralleller i mina böcker

De senaste åren har temat barnlöshet ofta dykt upp i de skönlitterära böcker jag läst... Utan att jag vetat om det i förväg, som sidotema. Ofta så att det nämns om någon av personerna att hen väntat länge, men nu äntligen snart får barn. Har skakat på huvudet lite oförstående efter ett tag, när det temat har dykt upp igen en gång. I dagens bok igen barnlöshet som ett sidotema, men med en lite annan vinkling nu. Dagens huvudperson hade försökt många år, med många missfall, men förblivit barnlös. Bestående barnlös. Stanna igen upp då, när jag kom till de ställena i boken, och skaka oförstående på huvudet... Har inte stött på just det i böcker tidigare, vad jag minns. Bestående barnlöshet. Men nu dyker det temat upp när jag själv är där. Känns ofattbart, men är nu väl nån kombination av att temat tas upp allt oftare (vilket ju är jättebra!), att jag mentalt lägger mer märke till det temat än till annat och en hel del slumpmässighet. Känns konstigt ändå. Och de ställen som berörde den saken i dagens bok berörde nog också mej personligen en hel del... Väckte till liv en hel del vemod... Suck.

söndag 21 maj 2017

Hittade inhandlade babykläder

Har funderat nåt tag tidigare på vart två små bodyn jag handla för ett par år sen eller så månne kom. De hängde i mitt klädskåp tidigare, men fanns inte mera där i nåt skede. Hade inget minne alls av vad jag hade gjort med dem. Kom till att jag väl troligen gav dem vidare.

Idag hitta jag dem. Har städat i skåpen en del, men kom på andra tankar med en ryggsäck, som jag tänkte ändå kunde vara bra att ha. Satt den tillbaka, i andra ändan av väskhögen. Och där låg de inskuffade, de där babybodyna. Ännu på sina hängare, intryckta i hörnet.

Reaktionen var rent praktiskt att nappa tag i dem, dra ut dem, och sätta med dem i kassen som ska föras bort. Inget mer med det just då. Sen efteråt slog vemodet mej. Ingen kom som fick använda dem. Är annars också lite ur humör idag, och dethär hjälpte nog inte.

Det är nog oundvikligen nåt väldigt sorgligt i att städa bort små babykläder som man aldrig någonsin fick klä på barnet man drömde om, längtade efter och hoppades på. Undvek att köpa nåt, just för att inte hamna i den sitsen. Men dehär kom ändå i nåt skede med hem.

Återstår ännu att bestämma vad jag ska göra med mjukiskaninen som hela processen igenom har väntat på sin ägare. Men det beslutet måst jag nog ge lite tid ännu.

lördag 20 maj 2017

Nytt liv finns, grönskan är här

Äntligen är det vår ordentligt! Eller nästan sommar om man ser på värmen. Grönskan på träd, buskar och gräsmattor känns väldigt sen i år. Liksom en del av blommorna. Men nu grönskar det, äntligen!! Har den senaste veckan gått och lett stort åt knoppar, mössöron och blad. Jag älskar när det blir grönt! Först idag slog tanken mej - att det har jag ju inte gjort på ett tag... Älskat vårens nya liv.

De två senaste åren har det nya livet i naturen runtom gjort mej vemodig, ledsen, sorgsen. Känts som ett hån nästan. Vi kan, men du får inte... Bära nytt liv. Vårarna har känts tunga. Iofs också pga missfall förstås, men allt spirande och grönskande har varit en påminnelse om en längtan som inte fått bli till. Jag har inte kunnat ta till mej allt det vackra, det fina, det härliga. Och jag har, utan en tanke, gjort det i år. Glad över det!! Kanske det nu, när tanken slog mej, också finns en liten gnutta vemod med. Får se...

Iaf känns det som att denna vår har varit livgivande på många sätt, om den än inte fick bli det på det sätt jag länge önskade. Livet går vidare, våren kommer med nytt i år igen. Och jag är glad åt att kunna glädjas åt det. Nytt liv finns, iallafall.

söndag 14 maj 2017

Och så var det sen morsdag

... och till min förvåning (lite förvåning nog faktiskt, fast jag ju ändå mår bra sådär överlag) så klara jag det alldeles bra. Morsdagshälsningarna på Facebook väckte lite vemod mellan varven jo, men i övrigt nu inte så stort fokus på att det var morsdag idag. Min egen mamma fick en bukett, men det var i stort det firandet liksom. Och det passa för all del mej helt bra. Lugn och laidback vanlig söndag... Eller nå, inte helt vanlig, brukar oftast syssla med en massa studier... Efter mycket program senaste tiden tillät jag mej en ledig dag idag.

lördag 13 maj 2017

Lapsettomien lauantai, igen

Igen har ett år gått, och jag får/måst uppmärksamma de barnlösas dag i år igen... Det ser starkt ut som att det är lapsettomien lauantai jag får "fira" som min dag i fortsättningen, inte morsdag. Tyvärr, men jag kan leva också med det, som vi har sett under veckan... Från de föregående par de barnlösas dag jag har varit medveten om och uppmärksammat så har känslan svängt väldigt mycket. Och bra så! Jag är på ett helt annat ställe nu än för ett år sen, eller två, eller tre. Och jag är innerligt tacksam över det. Verkligen!!

För två år sen skrev jag att "Känslan är faktiskt mest tacksamhet idag... Vemodet finns där, men också glädjen över att min resa har en fortsättning." Jag fixa då en liten egen ceremoni för att släppa en del av sorgen över ett mycket tidigt missfall lite tidigare under året. Och jag såg framåt, nya möjligheter. "Jag är ledsen att det inte har lyckats, att jag firar de barnlösas dag istället för morsdag, men jag känner att jag kan leva ändå. Jag kan hoppas ändå."

För ett år sen innehåller blogginlägget bl.a. orden "Än "firar" jag min dag idag, inte imorgon. I hoppet om att sen någon dag få byta. Helst så fort som möjligt, men bättre sent än aldrig. Eller? För i nåt skede tar nog orken att hoppas slut, tar möjligheterna slut, och senast då blir endera dagen permanent. Får hoppas det före det har visat sej att det är morsdag jag i fortsättningen får fira. Men det finns ju inga garantier. Bara hoppet finns kvar. Ännu." Också då ett missfall strax innan, i vecka sju, konstaterat under tidiga ultran, och jag var ännu inte färdig att ta farväl och släppa sorgen. Men gjorde det nog, sen. Och hoppades ännu, lite.

I år fira jag faktiskt stort. Och hade en bra dag! Jag var på Simpukkas brunsch, tillsammans med ett gäng andra ofrivilligt barnlösa, i olika situation. Många som jag på olika sätt har lärt känna under vägens gång. Och det kändes fint! Det var en gemenskap som var konstruktiv och uppbyggande. Samtidigt kunde jag konstatera att jag har ett helt annat förhållningssätt till den gemenskapen nu. På ett bra sätt. Jag är, som sagt, på ett helt annat ställe nu. Och jag har det bra. Jag har min dag idag, men det är okej. Och det går att fira lapsettomien lauantai! Ofattbart, men sant... Det var en riktigt, riktigt bra dag idag. Glad över det!

Ren nu, eller just nu, kan jag säga att det är helt ok också att vara barnlös.

Dagens länkar;
Pauliinas berättelse om missfall & barnlöshet
Tidigare barnlöshets-inlägg på Lujasti lempeä
Barnlöshets-tema i Lapin kansa & Pääsky-lehti
Inlägg på Helmiä-blogi om att bemöta barnlösa
Bloggen Vitun syöpä om Lapsettomien lauantai
Riikkas berättelse om fertilitetsvård och graviditet
Maaseudun tulevaisuus om nya fotoboken Odotus
Många inlägg idag... Och det tycker jag är jättefint!!

fredag 12 maj 2017

Simpukkaviikko - nya vyer...

Längtan, hopp, förtvivlan, misströst. Och någonstans en acceptans som börja gro. Ett sorgset men lugnt konstaterande om att denna resa inte blev som jag hoppades, men att också det måst gå att leva med. Att också det kan vara bra.

Ur misströstandet växte nya tankar, om andra stigar och nya vyer. Om att kunna ge tillbaka och hjälpa någon annan. Om att bygga nytt. Inte utan vemod, men med tillförsikt. Inte utan röster som opponerar sig inuti, men med en grundläggande säkerhet.

Så en resa mot frivilligt singelföräldraskap gick via ofrivillig barnlöshet till en känsla av att framtiden också utan barn kan vara ljus. Ofrivilligt barnlös är jag ännu, och kommer med stor sannolikhet alltid att vara. Rent praktiskt, och också mentalt.

Men livet bär iallafall. Jag kan gå vidare på nya stigar.

Dagens länkar;
Väestöliittos blogg om barnlöshet
På Kaksplus-bloggen om barnlöshet
Berörande berättelse om missfall på mtv

torsdag 11 maj 2017

Simpukkaviikko - misströst

Längtan blir hopp blir förtvivlan, som naggar hoppet i kanten tills det stupar. Och då hamnar man i misströstan. Konstaterar, tänker, känner att ingenting ändå går ju... Vad är det för idé liksom? Slutar ändå i samma j*vla nederlag, besvikelse, sorg, ilska, uppgivenhet.

Går vidare bara för att man måst, men ingen del av en tror mera på att det kommer att leda till det man hoppades på. Hoppet är borta, alltså. Bara förtvivlan kvar, som leder till att man helt enkelt inte mera orkar tro. Misströstar. Varje liten glimt av hopp blir igen krossat.

Och där nånstans finns olika vägar... Misströst kan bli bitterhet, cynism, livsfrånvänd ilska. Hade säkert en period av det. Ja, jag var arg. Jag var besviken. Jag var innerligt, innerligt ledsen. Jag kunde inte förstå. Inte alls. Hur gick det såhär? Varför, varför, varför??

Men någonstans innerst inne växte ändå nånting nytt...

Dagens länkar;
Nordea tar upp barnlöshet & vård
Att fundera på inför/i fertilitetsvården
(Tänkt för par, men kan ju delvis också bra funderas igenom ensam.)

onsdag 10 maj 2017

Simpukkaviikko - förtvivlan

Med hjärtat fullt av hopp och glädje, men också nervositet i maggropen, seglade jag in i fertilitetsvårdens värld. Och tänkte att snart, snart... Hoppades. Och blev besviken. Hoppades igen. Bara för att åter ställas inför besvikelser.

Småningom blev besvikelserna förtvivlan. Oro över att jag kanske aldrig skulle få uppleva vad jag så innerligt längtade efter och hoppades på. Hoppet steg nog varje gång upp igen, hur påtrampat det än blev. Gång på gång.

Men vartefter naggade förtvivlan det i kanten allt mera. Hoppet blev aldrig riktigt sig självt igen. Förtvivlan naggade också mej i kanterna allt mera. Gjorde mej tunn, genomskinlig, bräcklig, skör... Och förtvivlad. Ack så förtvivlad.

I huvudet snurrade oron - tänk om jag aldrig...? Vad gör jag då!?

Dagens länkar;
Om att hållas ihop trots barnlöshet
Simpukkas videon med barnlöshetstema

tisdag 9 maj 2017

Simpukkaviikko - hoppfull

När längtan fick vingar och gavs tillåtelse att flyga dök hoppet upp... Den enorma glädjen i att jag kanske snart sku vara mamma... Tror jag aldrig varit så lycklig som då, när jag hade gett mej tillåtelse att ta in längtan, och gett den tillåtelse att leda till handling. Längtan ledde till beslut, som gav hopp. Och hela jag fylldes av glädje över att det hoppet fanns.

Hoppet betydde i mitt fall fertilitetsvård, och ivern var stor att den skulle ge min längtan fysisk form. Genom att vården kom igång fanns möjligheten att barnet skulle bli till. Hopp. Och glädje. Tänk, jag kunde snart bli mamma! Snart kunde längtan realiseras. Jag trodde på det. Jag hoppades. Innerligt. Med tillförsikt och glädje. Hoppet fyllde hela mej.

Men resan ville nånting annat. Gick in på en helt annan väg...

Dagens länkar;
Händelser under Simpukkaviikko
Happy Mama inlägg på Helmiä-blogi
Om att få välja sin väg, på Helmiä-blogi

måndag 8 maj 2017

Simpukkaviikko - längtan

Denhär veckan är det Simpukka-viikko. I väntan på Lapsettomien lauantai på lördag. Som instiftades för att uppmärksamma att alla inte är föräldrar. Att barn inte är självklart. För att ge tröst åt dem som känner att morsdag, och tiden innan den, är en av de tyngsta under året. För när något uppmärsammas allra mest blir den egna saknaden allra störst.

Under veckan kommer jag att dela en del av de texter/artiklar/bloggar som veckans tema ger upphov i, och som dyker upp i mitt sociala flöde via t.ex. Simpukka-föreningen. Och jag kommer också att se tillbaka på och granska min egen barnlöshetsresa lite, med ett tema per dag. Ett steg i taget, fram till dagens läge. Idag är temat längtan...

Längtan var inledningen på resan. Eller snarare anledningen till den. Längtan efter barn. Och önskan om att få bli mamma. Det var nog en viss rannsakan associerad med att tillåta den längtan att finnas, och att realiseras, men den var ju ändå själva orsaken till resan, och gnistan som över huvud taget fick den att dyka upp i tankarna. Utan längtan ingen resa.

Längtan efter barn är en stark känsla. En enorm drivkraft. En av de största önskningarna. Då när den finns. Alla har inte den drivkraften, och det är ju fullständigt okej. Men när den finns tar den lätt över. Blir väldigt viktig. Och någonstans i tvivlen och funderingarna insåg jag småningom att jag måst ta den på allvar. Lyssna på den på riktigt. Nåt annat går inte.

Och så kom det sig att en längtan satte igång en resa...

Dagens länkar;
Kolumn, Piinaavia päiviä
Yle om endo & fertilitetsvård
Simpukka, attityder & medvetenhet