Äntligen är det vår ordentligt! Eller nästan sommar om man ser på värmen. Grönskan på träd, buskar och gräsmattor känns väldigt sen i år. Liksom en del av blommorna. Men nu grönskar det, äntligen!! Har den senaste veckan gått och lett stort åt knoppar, mössöron och blad. Jag älskar när det blir grönt! Först idag slog tanken mej - att det har jag ju inte gjort på ett tag... Älskat vårens nya liv.
De två senaste åren har det nya livet i naturen runtom gjort mej vemodig, ledsen, sorgsen. Känts som ett hån nästan. Vi kan, men du får inte... Bära nytt liv. Vårarna har känts tunga. Iofs också pga missfall förstås, men allt spirande och grönskande har varit en påminnelse om en längtan som inte fått bli till. Jag har inte kunnat ta till mej allt det vackra, det fina, det härliga. Och jag har, utan en tanke, gjort det i år. Glad över det!! Kanske det nu, när tanken slog mej, också finns en liten gnutta vemod med. Får se...
Iaf känns det som att denna vår har varit livgivande på många sätt, om den än inte fick bli det på det sätt jag länge önskade. Livet går vidare, våren kommer med nytt i år igen. Och jag är glad åt att kunna glädjas åt det. Nytt liv finns, iallafall.
Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar