tisdag 31 maj 2016

Årstidsbyte, lättare eller...?

Imorgon byter vi från vårmånad till sommarmånad. Maj blir juni. Sommarsemestrarna är i antågande. Just nu är känslan att bara jag kommer igenom sista jobbtiden innan semester så blir det bra sen... Det vet jag ju att det inte blir, sorgen finns kvar ändå, men åtminstone behöver jag inte orka så mycket då. Så bättre, tänker jag, kanske... Det återstår att se. Att vara bara ledig är inte heller alldeles lätt. Att ha så mycket tid för tankarna. Jag tror att det är bra. Att det är bearbetning och tid att ta in känslorna som behövs just nu. Men jag är inte säker. Får se sen... Jag försöker ta det som det kommer. Våren har varit tung, med allt det nya livet, men sommarn är också så starkt förknippad med att njuta av naturen, sol, värme och väder, ja - allt... Njuta, det är det man ska göra på sommaren. Sorg, det har nu liksom inte riktigt plats. Hör inte till agendan på sommaren. (Om det nu nånsin gör det, men ännu mindre då.) Så en liten del av mej bävar (som för ett år sen) för hur den kombinationen ska gå...? Familjen och många av de andra jag har runtom njuter av ledigheten och sommaren, medan jag inte riktigt är där. Visst, nog kommer jag ju också att njuta, men inte enbart. Det gör säkert inte andra heller, men vi försöker lätt ge den bilden. Och det är svårt att förutspå när sorgevågorna dyker upp. De är inte alla gånger direkt finkänsliga med tillfälle och så... Och det blir så konstigt på nåt sätt när en sitter i solen och bara ser allt det vackra och den andra i det vackra också ser vemodet, saknaden och det sorgliga. Det är svårt att dela då, för den som ser vemodet också vill inte förstöra njutningen för den andra, men hen är ju då samtidigt rätt utelämnad i sin sorg. Kontrasten till andras förnöjsamhet kan bli stor, även om den är nåt jag innerligt unnar dem. Men, som hittills, så tänker jag göra mitt bästa för att ta en dag i taget och hänga med här i känslosvängarna. Och mer tid, rum och ork för det är knappast fel. Så jag hoppas nog på att ledighet främst är nåt bra. Känns så nu iaf.

söndag 29 maj 2016

Sömnbrist och sorg och så

Igår kväll igen en såndär jättetrevlig kväll med sorgen på ytan. Sov alldeles superdåligt (bara någon timme) natten före, så var helt snurrig av trötthet. Kändes svårt att fokusera blicken. Märktes speciellt när jag var ute på promenad och blev skrämd av alla fåglar som flög förbi, för jag hann inte se annat än nåt som rörde sig i synfältet. Annars också suddigt i periferin, och allt kändes surrealistiskt. Helt overkligt... Var inte riktigt närvarande. Upp till toppen av medvetandet flöt rädslan just då, medan jag promenera. Rädslan över att det kanske går likadant igen. Rädslan över att det ändå var jag som var orsaken nu till dethär missfallet, och att det därför alla gånger oundvikligen går på samma sätt igen. Fick ideligen lugna ner andningen, fick ideligen försöka sära armarna som jag omedvetet gång på gång knöt hårt i kors. Andas, och intala mej att det är rädslan som talar. Nackdelen är ju att det kan gå så. Det kan också gå bra, men det kan gå så. Så det är svårt att åsidosätta oron. Och just en sån stund får man nog inte tag på dendär känslan som jag annars har, att det går att gå vidare även om det inte sku lyckas. I stunder som den är paniken nära. Klara att hålla tårarna bara i ögonvrån när jag gick, sedan kom de väl hemma, gång på gång. Inte så mycket sovet inatt heller... Dessutom mensen, som säkert är en delorsak till alla de starka känslorna, och som höll mej vaken med illamående och konstiga kramper inatt. (Ifall jag sku ha sovit annars, vill säga...) Helt tydligt mer och värre än vanligt, så var nog kvar från "senast". En del av missfallet kommer först nu. Känns ju inte heller helt trevligt nej, även om det bara är så det ska gå när det gick såhär. Annat också som påverkar känslorna, så blev överlag en jobbig soppa. Och ändå bara att andas igenom vågorna och låta dem komma. Lättare igen sen. Tills nästa. Och nästa. Och nästa... Sen så småningom ebbande...(?)

lördag 28 maj 2016

Inlägg & tankar om missfall

Missfall var varit väldigt på tapeten de senaste veckorna. I mitt liv förstås, men också i övrigt. Dextras fertilitetsklinik hade en föreläsning kring upprepade missfall för ett tag sen, och efter den har medierna fyllts av olika missfallsinlägg. Det är bra att det tas upp, att det talas om. Och det är aningen lättare att ta till sig för omgivningen när det kommer sådär på håll, när det inte är nåt man behöver ge nån reaktion på. Att man som privatperson tar upp barnlöshet och missfall är mer problematiskt, för då möter folk en sen och vet inte vad de ska göra och hur de ska vara. Inte mitt problem direkt, men blir ju indirekt. Väljer som sagt ändå att tala, och att om möjligt lära nån nånting både om barnlöshet och missfall men också om bemötande och öppenhet. Viktiga frågor med behov av mer förståelse.

Dethär inlägget blir långt. Den som orkar läser. Det kommer att bestå av en hel del olika länkar kring missfall. Sånt som dykt upp nu, sånt som jag sparat från tidigare. Med citat från eller kommentar till. För den som kan tänkas behöva det. Eller bara om man är intresserad.


Och eftersom jag flyttat texten hit och dit för att få in hela långa inlägget verkar det tyvärr som att alla länkar försvunnit under bearbetningen, och jag orkar inte börja försöka få in dem i texten igen, så de kommer nu in som lista här under. Kommentarerna till vart och ett finns sen i samma ordning nedan i själva texten.
Först några inlägg från och kring Dextras föreläsning. I radion intervjuades en tidigare ofrivilligt barnlös samt en av Dextras läkare. Hoppeligen kan du ännu lyssna på det här på Arenan. På svenska. (21 dagar från idag, tydligen...) Mtv hade också ett par inlägg (åtminstone) efter föreläsningen, det ena mer kring den medicinska biten och orsaker; Suomessa tutkimukset aloitetaan hälyttävän myöhään, det andra mer kring det mentala, stödbehov; Keskenmeno on traumaattinen kokemus. Det är verkligt bra att Dextra sätter igång nya vindar kring undersökningar och behandlingar när det gäller upprepade missfall, med ny forskning och kunskap utifrån världen, så kanske också övriga kliniker här följer sen småningom... Kanske...? Med policyn nu att undersökningar görs först efter tre på varandra följande missfall så krävs det ju nog nån ändring tycker jag. Det är för mentalt tungt att inte göra nånting tidigare. En del prover är förstås dyra, men andra är lättare att göra. Framför allt för den psykiska biten sku det vara bättre att undersöka det ren efter två. Ren det är statistiskt väldigt ovanligt, så nån väldigt stor grupp handlar det inte om. Jag hör inte till den, och hoppas jag inte behöver göra det heller!! Ren ett missfall är tungt. I det senare inlägget kommenterar läkaren att ett missfall kan vara en verkligt traumatisk upplevelse (förstås för att då inte tala om flera...) och att det aldrig borde få vara bara en klinisk grej utan att psykiskt stöd också är viktigt. "Barnet har ren hunnit konkretiseras för den väntande mamman: det är inte frågan om bara en tömning av fostervävnad, utan en baby som aldrig fick födas." (Min översättning.)

Också på Yle finns ett inlägg utgående från Dextras föreläsning, med intervju av en av deras läkare, men de har också intervjuat Simpukka-föreningens viceordförande Minna Wikström. Hon var med om en foster som dog i livmodern innan de senare fick en dotter, och efter det ännu ett tidigt missfall. Kun plussatestistä alkaa painajainen tar upp både det medicinska och det psykiska. Läkaren säger t.ex kring det att vi i Finland hittills så ogärna undersökt orsaker till upprepade missfall att vi då glömmer att de mänskor som går igenom det har förlorat ett innerligt efterlängtat barn och att ovissheten om varför det (igen) gick så och om det kommer att hända igen är olidlig, och att det därför är viktigt att undersöka så tidigt som möjligt. Minna tar upp dethär med att bemöta, och konstaterar att det är svårt för många att möta en sörjande, men att det viktiga sku vara att bara finnas och lyssna, att inte stänga ute. Till den som sörjer vill hon säga att försök att inte bli bitter. Lättare sagt än gjort ibland, och det skedet finns säkert med ett tag, men därifrån behöver man sen nog försöka arbeta sig uppåt. Sen tillägger hon också att "En sak som jag ännu sku säga om missfall är tomheten. När personen är fysiskt och mentalt helt tom. Den tomheten behöver man sen så småningom fylla med liv." (Min översättning.) På intervjun med henne ser man att missfall är nåt man kan komma över, att livet går vidare, även om sorgen och saknaden alltid är närvarande där nånstans.

I januari hade mtv två inlägg kring missfall; Tabu, josta naisen eivät puhu och Viisi naista kertoo keskenmenoistaan. Båda bra inlägg, som jag då spara länken till, för att... Ja, för omutifallatt... Eller för att jag då ren med en kemisk graviditet hade en litenliten känsla av vad ett missfall kan tänkas vara. Och ville i nåt skede plocka in dem på bloggen. Nu blev det ju aktuellt, så nu kommer de med här. "Mentalt och fysiskt kan missfall vara en så tung erfarenhet att det lämnar eviga spår i den som bär den erfarenheten. Och det värsta är att vi inte talar om det.", börjar det första inlägget. Även om det ju är såå vanligt med missfall fortgår alla känslor av tabu och skam, just på grund av all tystnad. I texten intervjuas Anne Lindfors, då verksamhetsledare för Simpukka. Hon konstaterar bl.a att för den som är inom fertilitetsvården är det en klen tröst att konstatera att man alltid kan försöka igen. Nåt tag är tiden, orken och/eller möjligheterna slut, och även om inte så är det ofattbart tungt att orka försöka och försöka... Och sen när det en gång går få missfall. Och sen ändå orka hoppas igen. Och det gör det inte lättare att det är så svårt att få förståelse och stöd, vare sig från omgivningen eller från vårdpersonal. I det andra inlägget försöker fem kvinnor genom att berätta om sina missfall och känslorna efter dem öka förståelsen för vad det kan innebära. Det är tunga och sorgliga berättelser, men fint att folk orkar och vill öppna upp och hjälpa andra förstå. Bara genom att berätta kan vi småningom öka förståelsen.

Googla också lite på missfall här strax efter mitt missfall, och hitta en blogg med namnet Scarrymommy med några inlägg på temat. Fastna för Coping with a miscarriage och Why don't people talk about miscarriage, men det finns fler för den som vill klicka sej vidare där. Bägge två aktuella funderingar för mej dehär, så därför ville jag ta med dem. Coping with a miscarriage är en lista på tips, sånt som är bra att göra för att orka igenom, för att bearbeta. Som t.ex; stanna upp och låt din sorg finnas. Det är väldigt viktigt att tillåta sig att sörja, det stämmer jag fullständigt in i. Sorgen behöver få ta sin plats och sin tid. Eller; om du kan, låt mänskor veta vad du går igenom. Också en punkt jag är på samma linje med... Förstås så att var och en väljer själv, om och hur och vem, men mej har det nog först och främst bara hjälpt massor att få vara öppen, att inte behöva låtsas och stänga in och hålla upp nå sorts fasader. Nåt hon också skriver om är att vara förberedd på svängarna. Fast man känner att det går bra nu, att man bearbetat, så kommer det sen ändå kanske sådana stunder där nåt påminner en, och så är man tillbaka i sorgen igen. Den kommer att komma och gå, det vet jag. Bara att försöka ta in och ta emot när den igen sköljer över.


Why don't people talk about miscarriage tar upp detdär med öppenhet, som namnet på inlägget säger. Eller ja, snarare instängdhet väl... För omgivningen är inte direkt öppen för att tala om missfall ännu. Som Scarrymommy skriver - även om ingen säger det är ju nog meddelandet rätt tydligt att nu lämnar vi det bakom oss och slutar prata om det... Liksom hon är jag ingen sådan som bara håller tyst och lider för mej själv, jag svarar lika ärligt på frågan "hur mår du?" och tror på samma sätt som hon att det är bästa sättet att öppna för både egen och andras bearbetning. Och för förståelse... Alla är inte redo att prata om så tunga saker, det påpekar hon också, och då får man lämna det där... Man kan inte tvinga folk till mera än de är kapabla till. Men där det lyckas kan verkligt fina samtal uppstå. Och delaktighet. Också i mitt fall har det ren många gånger gått så att jag fått liknande historier tillbaka. Andra som varit med om samma sak. Och det är kamratstöd i sin bästa form, nära och öppet samförstånd. Det hjälper väldigt mycket, känner jag. Och också de andra verkar känna att det hjälper att prata, när det (äntligen, i många fall) ges en möjlighet till det. När nån äntligen öppnar för det ämnet. En börda som lättar, skriver Scarrymommy. "Through my willingness to start these conversations, pregnancy loss is no longer a taboo in my circle. Imagine what it would be like if that circle widened. If other people started their own circles of sharing and understanding. If women knew that they didn't have to feel ashamed when they had a miscarriage. Imagine if those circles converged, and we started building a society where a woman can openly grieve for her lost child instead of hide in embarrassment."

Också Calle Schulman är på öppenhets-linjen i sitt inlägg Tystnaden kring missfall är farlig, som fanns i Expressen för ett bra tag sen. Också en av mina Google-findings. Han skriver om detdär med att inte berätta om en graviditet förrän efter vecka tolv. Fortfarande ett råd man kan få. Också jag fick det av ett par. För att risken är så stor och... Men min tanke är, liksom Calles, att det är ett fånigt råd. Ett som ökar känslan av att det inte är okej att tala om missfall. För det är ju det man säger. Att inte få tala om en graviditet innan man är på "säkra vatten" (by the way, nåt sånt finns ju inte, men kanske är statistiskt lite säkrare ja...) är ju att säga att man inte får tala om de graviditeter som inte gick hela vägen i hamn. Och varför sku man inte få göra det? Jag gladde mej ytterst gärna med dem jag berätta åt. Lika mycket som jag har velat ha gemenskap och stöd i sorgen nu. För mej är det självklart att bägge ska få finnas. För de finns ju. Ohjälpligt. "Att få missfall är inte så farligt egentligen. Och jag tycker att vi ska sluta viska och vara hemliga med det. För hur vidrigt det än är blir det ännu värre att bära det ensam. Vi är extremt många som är med om samma sak. Låt oss prata öppet om det. Låt oss skita i de tolv veckorna och ta glädjen när den kommer och sorgen när den kommer. För en sak vet jag: tar man glädjen ut i förskott får man i alla fall vara glad en gång."

Råka, förutom alla dessa länkar som droppat in, sätta på tv i en dokumentär om missfall häromdagen. På Frii-kanalen, med titel First heartbeat... Lisa och David filmar där sin resa till föräldraskap, med flera missfall på vägen. En tung resa, säkert jobbigt att göra den så öppet som de gjort, men värdefullt för andra som behöver det stödet. "I missed him so much, though we vad never met.", säger Lisa om det första missfallet. En av dem hon intervjuar, som varit med om flera missfall, konstaterar att "For a while they where fully formed hopes." De pratar också om hur svårt det är att våga lita och ha hopp igen, och om hur tungt det är att igen vara tillbaka på ruta ett efter ett missfall. Direkt efter plusset kände jag mig som mamma, säger en deltagare i programmet (singelförsökare som jag). Och då är det ett stort fall sen. Från mamma tillbaka till barnlös. Känner verkligen igen det. För så känner jag med. Ett tag var jag inte längre barnlös, och sen måste jag klä på mej den filten igen. Ta tillbaka den titeln. Och det är rätt tungt, det känns jobbigt. Och väldigt frustrerande stundvis. Men, som dom också konstatera i dokumentären - "What will be will be." Finns ju inget att göra åt det. Bara att försöka hoppas igen, och försöka att inte låta rädslan över att det ska hända pånytt ta över. Återstår att se hurdan känsla jag har i nästa försök sen...

Så ja - som sagt - massor med missfallsinlägg på många håll just nu. Och det är bra. Jag hejar på dethär med att ta upp och prata om, på olika fronter. Både de mer "opersonliga", distanserade media-inläggen och de personliga direktkontakt-samtalen. Så vanligt som det är så borde missfall vara mer synligt. Mängder med kvinnor går igenom det, och ändå vet man inte. Ändå var det många som var helt säkra på att nu när jag äntligen var gravid så var det klart att det sku gå. Sluta skriva om... Sluta säga just nu och hittills... Men nej. En dag i taget, och glad så länge det vara. Jag var lugn, jag våga lita på att det sku gå, men jag sa ändå alltid att just för stunden verkar allt bra. Jag kunde ju inte veta, och trots lugnet och tilliten är realiteten den att mycket kan hända. Och det gjorde det, tyvärr. Så just därför, för att folk ska förstå både att missfall sker och hur det då kan kännas, är det så bra med alla inlägg och alla öppna samtal. Öppenhet ökar förståelsen, och med förståelsen ökar stödet för dem som går igenom allt det tunga i ett missfall.

torsdag 26 maj 2016

Kroppen tillbaka i rutinerna

Nåt tag i månadsskiftet var det tal om att jag kunde förvänta mej att mensen sku sätta igång. Tänkte själv att med min korta cykel troligen lite tidigare. Men ändå, man kan ju inte veta... Har man otur tar det läänge innan kroppen igen är in sync sen efter ett missfall. Har man otur hänger kroppen inte med i svängarna alls, på ett bra tag. Så jag har inte förväntat mej så mycket, bara väntat och sett. Igen en gång. Idag satt mensen igång. Verkar det som iallafall... Och även om det absolut inte var så det skulle vara så känns det framför allt som en lättnad att det tycks gå såhär enkelt och snabbt. Kroppen är med i vad som händer, har förstått vad som gäller. Ny cykel snabbt på betyder att nytt försök är möjligt snabbare sen i följande. Om orken räcker... Så framför allt bara bra, det förstår jag. Ändå säger ju förstås en liten del att ja, men inte vad jag ville... Ändå är det en förutsättning. Än finns det hopp.

måndag 23 maj 2016

Hon står där i vattenbrynet

Deadline för andra skrivuppgiften (för Simpukkas skrivargrupp) är idag. Temat denhär gången var negativa känslor... Eftersom jag egentligen just nu inte har andra sådana än sorg så handlar texten denna gång om det. Sorg.

I skymningen står hon i vattenbrynet precis där vågorna slår in. Med de bara fötterna i den kalla sanden står hon där, stilla, och tar in allt. Känner efter. Andas... Vågorna kommer, en efter en, och sköljer över hennes tår. Ibland sakta och lugnt, ibland med mycket hetsigare tempo. Fötterna är blöta, det kommer hon nu inte ifrån. Emellan tar vågorna mer sats, blir större och mer rasande, får högre räckvidd och spolar över hennes ben. Isar emot knäna. De allra största slår till henne hårt, hårt i magen, tar nästan andan ur henne där hon står. Stänker så iskallt mot hjärtat, och hon får riktigt stålsätta sig för att klara av att stå upprätt. Spänna musklerna för att benen inte ska vika sig. Känner vindens kraft som tårar i ögonen, tätt rinnande ner för kinderna... Som ett lock för öronen, så att suset är allt hon klarar av att uppfatta. Vågorna och vinden, de är allt som finns där just nu. Men ändå är ögonen stadigt fästade vid horisonten, och fötterna står nedborrade i sanden. Hon står, trots alla vågorna som ihärdigt sköljer över. Hon ser framåt, trots att vinden får ögonen att rinna. Där är hon nu, kvinnan som förlorade barnet hon väntade, med sorgens vågor i olika styrka strykande gång på gång över henne. Ändå står hon. Hoppas hon. Trots allt... Mitt i sorg och saknad.

I skogen står hon mellan träden, på den smala stigen, mitt bland blåbärsriset. Allting är så ljusgrönt och fullt av nytt liv. Bladen är ljust gröna på träden, små blommor sticker fram på marken, och allt doftar vår. Doftar nytt. Livet spirar. I henne ökar sorgen då. Ökar längtan. Livet finns runt om, men fick inte finnas inuti. Inuti försvann det, kunde inte fortsätta växa. Och allt det nya gröna livet känns som ett hån. Gör henne vemodig och melankolisk. Gör henne ledsen. Hon sitter ner på en mossig sten, lutar pannan mot knäna och låter tårarna trilla. Tårarna över det lilla livet inuti, vars liv inte bar mer än 6 veckor. En blomknopp som aldrig slog ut och blev en blomma. Ett liv som aldrig fick komma ut i det här livet. Som hon aldrig fick hålla i sina armar. Våren och livet är en ständig påminnelse om det. Blommorna runtom henne med sin så vackra skörhet väcker sorgen inuti. Hon plockar en och insuper dess doft. Vill föra den vidare till den lilla, var hen än numera finns... I tankarna, i hjärtat, i allting runtom. I sorgen och längtan... Hon bär blomman med sig, låter den flyta iväg med strömmen i bäcken. Skickar med en tanke åt barnet. Så torkar hon tårarna, lägger sig ner under björken, ser upp genom de skira löven på klarblå himlen ovanför. Låter längtan löpa.

I tankarna virvlar hon runt i rymderna. Hör det klingande skrattet från barnet som ännu bara gäckar henne. Och hon vet att i drömmarna finns hen alltid där. Hennes längtans barn. Hon kan känna den lena huden mot fingrarna, tyngden i hennes famn. Hon kan insupa doften av den lilla nyfödda. Hon kan höra det späda jollret, och se ögonen tindra. I drömmarna, ännu bara där. De gör ont, de där drömmarna. Alltför ofta gömmer hon dem. Tillåter sig inte att ta in dem. De gör för ont. Barnet finns så starkt i längtan att drömmen känns mer som en sorg än som ett hopp. Bara ibland orkar hon ta in den, känna att den ännu finns kvar. Längtan. I tankarna har hon barnet hos sig. Och därmed är hon ändå för alltid på något plan mamma. Så fort tanken på barnet kom till blev hon det. Och hur det än går finns drömmarnas barn alltid kvar. Nej, det räcker ju inte, vill hon skrika. Jag vill ha dej här! Och igen trillar tårarna, igen sköljer sorgen obevekligt över henne. Mamman som inte ännu fått bli mamma. Barnet som inte ännu fått komma fattas henne. Ooh så det fattas henne! Och saknaden griper tag, gång på gång, om hjärtat. Vågorna på stranden och grönskan i skogen och allt allt allt - det påminner, ger sorgen mer fart, skär i henne emellan. Och bara i drömmen får barnet finnas.

fredag 20 maj 2016

När sorgen inte kan synas?

Lite filosofering idag, så kanske inte helt välstrukturerat... Men har funderat kring detdär med fasader. Och vad det är som gör att de ibland känns så tunga och ibland är mer en bisak... Tror det beror på egna känslan kring situationen. Eller kring nödvändigheten av fasaden. Såhär; när det är en självklar sak att det man bär på för stunden inte kan få rum, inte kan få synas, och man själv är av samma åsikt om det - då är det lättare att orka hålla fasaden uppe. Men i situationer där det nog kunde finnas rum men inte finns - då är det så mycket svårare. På jobbet, under ett mer officiellt möte, hos frissan, i en flyktig kontakt med någon man inte känner och inte kommer att möta igen... Där finns inte ofta möjligheten, inte behovet. Då anser jag att själva saken borde kunna hållas utanför. Är inte alltid nödvändigt, men enligt situation... Just nu har jag haft väldigt svårt att hålla sorgen utanför på jobbet, för jag har varit så trött, så sårbar... Har sovit för lite, har haft för många tunga stunder, och det höll inte riktigt. Sorgen var så på ytan, så nära, och hota att svämma över. Blev för svår att tvinga undan. Mitt team vet om, så där finns folk som ser och visar empati, och det hjälper lite. Men sorgen kan inte få finnas närvarande där, och det blev ohållbart... Fick ta en dag andningspaus, och fick sen sömntabletter för att åtminstone försöka få tillräcklig vila. Så, för- och nackdelar med att tvingas lämna utanför också där nog. Hos frissan häromdagen kändes det som en befrielse att en stund fokusera på helt vardagliga saker och småprata. Så där en fördel. Men framför allt upplever jag det ofta som en nackdel att tvingas lämna sorgen utanför. Tvingas hålla upp fasader som jag inte själv är bekväm med. Med vänner som inte orkar prata om det, med familjen då vi är alla tillsammans (eftersom alla inte är bekväma med de tyngre samtalsämnena), i grupper där en del vet om och andra inte, och sådär allmänt överlag i samhället där det inte är okej att prata om missfall, om barnlöshet eller vadsomhelst annat tungt och jobbigt. Mer och mer lyfts ju nog också denhär katten på bordet, men det är ännu i stort ett tabu-ämne. Folk blir så ställda när man säger sånt... Och så känns det jobbigt för dom, och man borde tagit hänsyn och inte satt dom i en knepig sits där dom inte vet vad dom ska säga... Och så låter dom bli att ta kontakt sen, och frågar inte hur man mår, och så är man utelämnad med sin sorg. Men jag tar ändå hellre upp den, och berättar ärligt hur det är, än låtsas. Min uppfattning är fortfarande den att murar helst sku få raseras, att fasader bara är fånigt och att vi verkligen vinner enormt på att våga och orka ta upp också tunga ämnen. Alla gånger kan inte sorg och annat tungt få synas, men jag tror att vi mår bättre av att låta den leva med, och ge den rum där var den kan få finnas synlig. Alla bär vi på nånting, så varför tror vi att fasaderna behövs?

söndag 15 maj 2016

En hälsning från soffhörnet

Som jag ana innan så har det varit en tung dag idag också, efter gårdagens skrivardag. Att bearbeta är tungt, tär på krafterna, och sätter spår ännu efteråt. Många tårar igår (nej, klara inte hela hemvägen utan) betyder huvudvärk idag. Eller så var det kanske ansträngningen i att försöka hålla mej som gav mej den. Eller bara allt det tunga bearbetandet. Nåt. Vem vet. Huvudvärk har jag iallafall. Och är alldeles erbarmligt trött. Första delen av dagen spendera jag i sängen, under täcket, till stor del i tårar. Mellan gråtskoven läste jag, för att få nån form av paus. Orkar inte gråta hela tiden. Hade som tanke att jag ska lyckas med två saker idag; äta nåt och gå på en promenad. Rätt så osäker på om det sku lyckas... Men - jag klara det. Mycket har jag inte ätit, men iallafall nåt... Och promenaden kom jag mej ut på. Det kändes väldigt osäkert, och jag kände mej verkligt utsatt... Det är tungt att gå ut i världen och möta mänskor när man är så sårbar. Även om folk väl knappast ser det. Kände mej utlämnad på nåt sätt iallafall. Så det var jobbigt, men jag gjorde det... Och jag klara det. Igen en gång är förstås livet ute i våren i kontrast till tomheten och saknaden inuti. Och det gör ont!! Så, väl hemma igen var jag fortfarande ganska väldigt urlakad även om huvudvärken ens lite hade släppt. Imorgon måst jag stå på fötter, hur det nu ska gå? Även om det är bra med nåt som håller en uppe, som tvingar en att lite skärpa sej, som får en att tänka på annat emellan, så är det också väldigt tungt att hålla upp fasaden. Också det gör mej trött och urlakad. Så hur man än svänger sej... Men det är väl bara så just nu - denhär situationen är tung hur jag än gör, egentligen. Att förlora en graviditet är tungt. Bara att andas vidare, en dag i taget...

lördag 14 maj 2016

Idag mer kreativt skrivande

Idag var det dags för andra träffen med Simpukkas grupp för kreativt skrivande. Jag hade ren meddelat tidigare att jag inte deltar, för vet att det för många sku ha varit jobbigt om en närvarande var gravid, hur lite det än sku ha synats. Så det var med blandade känslor jag ändå deltog. Ytterst blandade. Det var bra att vara med, bra att bearbeta, men hade förstås mycket hellre varit tvungen att avstå. Mycket hellre haft graviditeten igång fortfarande... Så lite bittert nog. Och en tung dag överlag. Tårarna hota ren på vägen till träffen, och har varit på lut eller runnit hela dagen igenom. Bearbetande är bra, men tungt. Sorgen behöver gås igenom, men det är inget lätt arbete. Det är jobbigt, jätte. Ändå fint att dela med de andra i gruppen, som alla på olika sätt kan relatera till barnlösheten. Så gav också en hel del trots allt det tunga. Lite undrar jag bara hur jag sen ska plocka upp mej till vardagen igen...

Blev en dag med många olika former av kreativitet idag, i en hel process i flera moment. Trolldeg, målning, skrift och installation. Olika former av samma tema. I mitt fall tomheten, frånvaron av liv, ensamheten och upplevelsen av att vara utan. Också utanför. I text såhär;

Inuti henne är tomhet. Igen. Ännu värre än förut, eftersom den nu är avsaknaden av någon. Någon som hann finnas. Någon som växte ett slag, men som sen stanna upp. Hjärtat sluta slå... Någon fattas nu, finns inte mera, och därför är tomheten så mycket större, så mycket värre. Saknaden likaså. Saknaden tog plats än kraftigare, i tomrummet hen lämnade efter sig när hen for. Och hon är tomrum, sorg, en blå bubbla mitt i vårens nya spirande liv. Alla små bladen och späda blommorna gör henne ännu mer vemodig och ledsen, triggar den sorg som finns i tomheten. Påminner om livet som kunde varit men som inte längre är... Livet som nu är bara tomhet.

Att ta del av helheterna, både den egna och andras, var känslosamt. Plågsamt nästan emellan... Det är starka bilder, starka texter och gripande processer. De egna känslorna blandas med andras, och allt får ett ännu större djup. Nästan mer outhärdligt en stund, men samtidigt, i gemenskapen, också lättare. Jag är inte ensam. Tårarna, sorgen, känslorna och tankarna delade. Tungt, men ändå upplyftande. Väldigt trött nu efteråt, och ännu återstår nu att ta mej hem. Med både gamla och nya tankar och känslor i bagaget. Hemväg utan tårar eller med, det bryr jag mej inte så mycket om just nu. Också sorg bör väl egentligen få finnas, få synas - fast vi verkligen inte är bra på det...

fredag 13 maj 2016

Hur jag tänker om mitt läge

Okej. Det har gått två veckor och jag står på benen trots vemod och sorg. Tack vare att jag klarar av att acceptera att såhär gick det nu. Sörjer det jo, men det är bara så... Sådär rent teoretiskt så tänker jag att när det nu inte lyckades så gjorde det det på bästa sätt. Sku jag fått ett negativt graviditetstest så sku jag inte veta om det berodde på embryot eller på mej. Sku jag ha fått ett spontant missfall så sku det ha varit samma sak, ingen kan säga vad det beror på. Sku läkaren inte ha hittat något embryo alls (isf sk tuulimuna) så sku igen orsaken till nederlaget vara mera oklar. Nu i och med att det konstaterades i ultran att embryot hade dött, men min kropp fortsatte fungera, är det med hög sannolikhet embryot det var något fel på. Så kommentera även läkaren. Så i en verkligt tung och ledsam situation är det nåt som hjälper mej gå vidare. Hjälper mej fortsätta hoppas... (Fast det är inte alls lätt...) Jag kan bli gravid, och min kropp verkar veta vad den ska göra. Denna gång höll nu inte embryot hela vägen, förhoppningsvis går det bättre en annan gång. Och jag har ju två i frysen ännu. För sen nån gång när kroppen hunnit repa sej och hjärtat och hjärnan håller för det igen... För trots att jag lugnt kan acceptera att nu gick det såhär är jag nog innerligt, innerligt ledsen.

söndag 8 maj 2016

"Ingens mamma-morsdag"

I år igen en morsdag som jag inte får fira... Har firat min egen mamma, och det är jag glad över. Men hade gärna också fått fira morsdag själv. Behöver säkert inte säga att det var en tung dag idag med... Liksom igår. Kunde ha fått fira morsdag förra året. Fick inte göra det i år heller. Vet att man inte ska tänka så - men kan idag inte låta bli att tänka tillbaka, på alla möjligheter som inte fick bli. Sammanlagt tolv stycken vid det här laget. Tolv gånger kunde jag blivit gravid. Bara två plus. Bara ett på riktigt. Inget av dem fick komma hela vägen. Så det har varit en vemodig dag idag. Sorglig. Trots min egen mamma att fira, trots solskenet, värmen. Sorgen har varit på ytan idag, ordentligt. Såsom igår också. Det har varit svårt att hålla tårarna borta, och alla gånger har det inte lyckats. Men dom får ju finnas där - för det senaste hoppet som slockna på vägen och för alla andra sorgerna och besvikelserna hela processen igenom. Än är den igång, än finns hopp om att få fira morsdag en dag, men en verkligt tung helg har det varit iallafall. En helg med sorgen och längtan såå nära, så stor.

lördag 7 maj 2016

Lapsettomien lauantai, yei.

Idag är det Lapsettomien lauantai, de barnlösas dag. Jag hade hoppats och trott att jag sku slippa uppmärksamma den dagen i år ren. Slippa sälla mej till de barnlösas skara. Men än är jag där. Än "firar" jag min dag idag, inte imorgon. I hoppet om att sen någon dag få byta. Helst så fort som möjligt, men bättre sent än aldrig. Eller? För i nåt skede tar nog orken att hoppas slut, tar möjligheterna slut, och senast då blir endera dagen permanent. Får hoppas att det före det har visat sej att det är morsdag jag i fortsättningen får fira. Men det finns ju inga garantier. Bara hoppet finns kvar. Ännu.

Lapsettomien lauantai instiftades för att uppmärksamma att det inte är en självklarhet att bli förälder. Barn är ingen självklarhet, inget man bara "skaffar". Ändå uppfattas det fortfarande som så självklart i vårt samhälle idag. "När ska ni skaffa barn?" är en fråga som tyvärr ännu existerar. Något man ännu inte har lärt sig att undvika. Förståelsen finns inte ännu för att de frågorna kan vara såå oerhört smärtsamma, för att kampen kanske finns där bakom lyckta dörrar, och sorgen över att barnet inte kommit är allt man har. Så vi lyfter idag upp det faktum att barn kan vara nåt man bara får längta efter.

Ifjol på Lapsettomien lauantai hade jag en liten seremoni där jag hedrade det barn jag då några dagar hade trott att jag bar på. I mars kom och for hen, antagligen bara en kemisk graviditet. Då flöt en liten blomma ner i ån, för att symbolisera att jag nu släppte iväg hen, släppte en del av sorgen. Men visst var den ju kvar ännu sen, länge. I år är jag inte ännu färdig för nån seremoni... Det är bara en dryg vecka sen jag förlorade den graviditet som verkade vara så bra igång. Hen försvann så nyss, och jag måst ännu ge mej lite tid innan den seremonin. Men den ska nog komma, sen. Senare.

Idag på Lapsettomien lauantai var det tänkt att jag sku berätta min berättelse på Simpukkas info-tillfälle om vård med donerade celler. Jag sku ställa upp som sk "kokemusasiantuntija", erfarenhetsexpert. Jag hade skrivit ner mina tankar ren kring vad jag sku ta upp. Vad mina tankar kring vård och barn med donerade celler är. Min vinkling i ämnet är ju dessutom en dubbel sådan; vård med donerade spermier pga att jag är singel, plus nu vård också med donerade äggceller då mina visa sej inte duga. Jag hade nånting att komma med här, tyckte jag. Men avboka förra fredan. Orkar inte med det nu.

Så istället "firar" jag Lapsettomien lauantai med de delar av familjen som är här just nu. På landet, i lugn och ro... Genom att promenera i skogen och ge tankarna och känslorna rum. Det blir en dag med dej i tankarna, lilla du. Även om jag inte ännu är redo för nån seremoni får det ändå vara din dag... En dag med dej nära, så nära jag får. Kommer aldrig att komma så nära just dej som jag vill, men har dej i tankarna och i hjärtat iallafall. Alltid. Ska köpa en blombukett åt mej själv, som samtidigt får vara åt alla er andra, och åt de liv som inte fått bli till. Alla liv som finns i längtan och i drömmarna. Idag tänker jag på er.

Såhär lät det per dikt för ett år sen på Lapsettomien lauantai. Passar tyvärr också i år.


Jag höll en blomknopp i min hand.
Ett ögonblick fick jag njuta av dess skönhet.
Dra in doften, känna allt det ljuva som den var.
Glädja mej åt vad den kunde bli när den växte.
Men den var så skör, spröd och liten, känslig.
Knoppen fick aldrig växa till en blomma.
Aldrig ens inleda sin livsbana i världen.
Och jag har bara minnet kvar.
Ljuvt, men smärtsamt.

torsdag 5 maj 2016

Sorgen, den kommer & går

En vecka har gått... För en vecka sen var jag ännu gravid. Trodde jag... (För två veckor sen var jag det på riktigt.) Sen blev jag barnlös igen. Fast jag visste att det ju kunde hända kom det ändå som en chock. Och sorgen, den kommer och går... I torsdags, när beskedet kom, rann tårarna hela kvällen - från den sekund läkarn uttala orden "det är nog tomt". Stundvis stilla, stundvis hjärtskärande, krampaktigt. Och de stunderna kommer och går. Emellanåt står jag på benen, känner att jag överlever. Mestadels, förvånansvärt nog. Fast också då finns förstås den stillsamma sorgen med, alltid, om den än ibland är mera i bakgrunden.

Emellanåt griper sorgen ett kraftigare tag igen. Igår kväll var full av såna stunder. Och de stunderna kommer säkert att komma, igen och igen. Jag är förberedd på det. Och jag vet att jag självklart behöver ge mej tid och rum att sörja det som borde ha varit men inte fick bli... Saknar dej!! Allt det spirande vackra livet därute i våren gör mej vemodig. Varför där när du inte fick...? Livets mysterier, ibland bär det och ibland inte. Och hur jag än hoppas kan jag inte ändå påverka... Just nu känner jag att jag klarar av att acceptera att det gick såhär, fast jag inte förstår ens själv hur jag kan göra det!?! Men det hjälper mej att orka.

Jag är innerligt, innerligt ledsen, men jag kan inget annat än resignera inför det faktum att du for. Du finns inte mera. Från ena sekunden till den andra - borta. Saknar dej för alltid.


Någon fanns, växte och kändes.
Och sen fanns hen mitt i allt inte.
Fysiskt ännu där, men ändå borta.
Och lämnade ett tomrum kvar i mej.
En sorg och saknad, alltid närvarande.
Att tvingas ge upp dej är väldigt tungt.
Drömmen var stark ren några veckor.
Glädjen att få bära dej var jättestor.
I mina armar får du aldrig vara.
I mitt hjärta ändå alltid kvar.

tisdag 3 maj 2016

1 av 5; Ofrivillig barnlöshet

Denhär veckan är det simpukkaviikko. Den kulminerar i lapsettomien lauantai på lördag. Under veckan ordnas en del program för barnlösa och om barnlöshet. Men framför allt just nu är kampanjen #yksiviidestä på gång. En av fem... Med den vill Simpukka-föreningen ge ofrivillig barnlöshet en större synlighet i samhället. Visa andra att vi finns, visa varandra vårt stöd, och visa att det går att prata om barnlöshet. Helt up my alley, alltså. Sånt gillar jag.

Barnlöshet är tungt men behöver inte vara tabu. Det går att prata om barnlöshet! Eftersom vi är så många som berörs av det, i olika former och i olika skeden av våra liv, är det desto viktigare att det är ett ämne som får beröras. Som kan öppnas upp. Som räknas. Och som folk runtom har ens någon form av förståelse för. För stödet behövs. Det av ödeskamrater, det från näromgivningen. Ju mer vi talar desto mer förståelse. Desto större delaktighet.

En av fem är ofrivilligt barnlös. Det är en stor grupp. Du är inte ensam, vi är många. Och hör du inte till gruppen så känner du garanterat nån som gör det. Du kanske inte alltid vet om det, men med den statistiken är sannolikheten stor. Genom #yksiviidestä vill Simpukka ge barnlösheten mera rum och synlighet. Den finns just nu som bilder och berättelser i mitt flöde på sociala medier, både via föreningen och från de vänner jag själv har som delar min erfarenhet, som är i en liknande sits som jag. Jag tycker om att vi får synas. Jag står för att vi får prata och berätta om hur barnlösheten känns. Du är inte ensam, en av fem finns här med dej. Och det kamratstödet tycker jag är värdefullt... Likväl som jag tycker den ökade förståelsen som andra har en möjlighet att få är värdefull. Öppenhet är värdefullt.

En av fem kan ge varandra nånting, och en av fem kan öka andras insikt. Yksiviidestä.

Denhär dikten skrev jag för ett år sen, kring delaktighet och kamratstöd;


Här är min hälsning till dej.
Du som bär samma sorg inom dej.
Som har hoppats och längtat som jag.
Bara för att igen och igen bli besviken...
Jag vill säga att du inte är ensam om det.
Även om din känsla förstås är bara din.
Så finns här andra runtom som delar.
Som kan relatera till det du känner.
Med liknande farhågor och sorg.
Du är inte ensam, vi är många!
En liten stund kan vi länka in.
Förstå och stöda varandra.
Vara tillsammans i sorgen.
Och göra den lite lättare.
Lite mindre smärtsam.
Iallafall för stunden.
Du är inte ensam.
Vi är många.
I längtan.
Enade.


Och vad är barnlöshet för mej? Barnlöshet är en stor sorg. En längtan inte uppfylld. Ibland mer vemod, ibland nattsvärta. Barnlöshet är en bergochdalbana av känslor. Av hopp och tro som byts i oro, tvivel och besvikelse... Barnlöshet är drömmar om hen som inte fått komma. Om föräldraskapet jag inte har fått axla. Om barnet jag inte fått ge liv. Barnlöshet är en tung process. Ett berg att bestiga, med snåriga skogar och djupa raviner. Men barnlöshet är nog också inlärning. Hur gärna jag än hade sluppit gå igenom detta så är jag en annan nu. Lite visare. Lite mognare. Lite mer accepterande. Barnlöshet är för mej just nu en sorg jag vet att jag vid behov kan leva med. Hur detta än slutar så kan jag gå vidare.

måndag 2 maj 2016

Nä, går inte som i Strömsö

Tömning, inte helt kul. Tabletterna satt jag in på fredag morgon, första 4 vid halv 7 (kunde inte sova) och när inget hände följande två som instruerat tre timmar senare. Fyra timmar efter det först hände nåt alls. Under fredagen från och till lite mer blödning. Lördag smått, söndag och idag på dan just ingenting. På kliniken tyckte dom då att boka tid till gyn.polin och få nya tabletter. Så det gjorde jag. Fick en tid till imorgon. Suckade lite över att behöva ta mera tabletter, men hellre det än att skrapas... Nå, naturligtvis och typiskt nog - sen satte det igång några timmar senare. Just när man hunnit boka. Absolut. Förstås. Avvaktar nu till imorgon på morgon (dom har ändå stängt för idag), får sen avboka min tid förhoppningsvis. Och så får vi hoppas att kroppen nu fattar och gör vad den ska. Det är inte det minsta roligt att rent konkret se det lilla livet rinna ur, det är hjärtskärande ledsamt. Men det är vad som behöver ske. Hen fanns inte mera ändå. Det var ren över. Det finns ingen räddning.