En hälsning från soffhörnet

Som jag ana innan så har det varit en tung dag idag också, efter gårdagens skrivardag. Att bearbeta är tungt, tär på krafterna, och sätter spår ännu efteråt. Många tårar igår (nej, klara inte hela hemvägen utan) betyder huvudvärk idag. Eller så var det kanske ansträngningen i att försöka hålla mej som gav mej den. Eller bara allt det tunga bearbetandet. Nåt. Vem vet. Huvudvärk har jag iallafall. Och är alldeles erbarmligt trött. Första delen av dagen spendera jag i sängen, under täcket, till stor del i tårar. Mellan gråtskoven läste jag, för att få nån form av paus. Orkar inte gråta hela tiden. Hade som tanke att jag ska lyckas med två saker idag; äta nåt och gå på en promenad. Rätt så osäker på om det sku lyckas... Men - jag klara det. Mycket har jag inte ätit, men iallafall nåt... Och promenaden kom jag mej ut på. Det kändes väldigt osäkert, och jag kände mej verkligt utsatt... Det är tungt att gå ut i världen och möta mänskor när man är så sårbar. Även om folk väl knappast ser det. Kände mej utlämnad på nåt sätt iallafall. Så det var jobbigt, men jag gjorde det... Och jag klara det. Igen en gång är förstås livet ute i våren i kontrast till tomheten och saknaden inuti. Och det gör ont!! Så, väl hemma igen var jag fortfarande ganska väldigt urlakad även om huvudvärken ens lite hade släppt. Imorgon måst jag stå på fötter, hur det nu ska gå? Även om det är bra med nåt som håller en uppe, som tvingar en att lite skärpa sej, som får en att tänka på annat emellan, så är det också väldigt tungt att hålla upp fasaden. Också det gör mej trött och urlakad. Så hur man än svänger sej... Men det är väl bara så just nu - denhär situationen är tung hur jag än gör, egentligen. Att förlora en graviditet är tungt. Bara att andas vidare, en dag i taget...