1 av 5; Ofrivillig barnlöshet

Denhär veckan är det simpukkaviikko. Den kulminerar i lapsettomien lauantai på lördag. Under veckan ordnas en del program för barnlösa och om barnlöshet. Men framför allt just nu är kampanjen #yksiviidestä på gång. En av fem... Med den vill Simpukka-föreningen ge ofrivillig barnlöshet en större synlighet i samhället. Visa andra att vi finns, visa varandra vårt stöd, och visa att det går att prata om barnlöshet. Helt up my alley, alltså. Sånt gillar jag.

Barnlöshet är tungt men behöver inte vara tabu. Det går att prata om barnlöshet! Eftersom vi är så många som berörs av det, i olika former och i olika skeden av våra liv, är det desto viktigare att det är ett ämne som får beröras. Som kan öppnas upp. Som räknas. Och som folk runtom har ens någon form av förståelse för. För stödet behövs. Det av ödeskamrater, det från näromgivningen. Ju mer vi talar desto mer förståelse. Desto större delaktighet.

En av fem är ofrivilligt barnlös. Det är en stor grupp. Du är inte ensam, vi är många. Och hör du inte till gruppen så känner du garanterat nån som gör det. Du kanske inte alltid vet om det, men med den statistiken är sannolikheten stor. Genom #yksiviidestä vill Simpukka ge barnlösheten mera rum och synlighet. Den finns just nu som bilder och berättelser i mitt flöde på sociala medier, både via föreningen och från de vänner jag själv har som delar min erfarenhet, som är i en liknande sits som jag. Jag tycker om att vi får synas. Jag står för att vi får prata och berätta om hur barnlösheten känns. Du är inte ensam, en av fem finns här med dej. Och det kamratstödet tycker jag är värdefullt... Likväl som jag tycker den ökade förståelsen som andra har en möjlighet att få är värdefull. Öppenhet är värdefullt.

En av fem kan ge varandra nånting, och en av fem kan öka andras insikt. Yksiviidestä.

Denhär dikten skrev jag för ett år sen, kring delaktighet och kamratstöd;

Här är min hälsning till dej.

Du som bär samma sorg inom dej.

Som har hoppats och längtat som jag.

Bara för att igen och igen bli besviken...

Jag vill säga att du inte är ensam om det.

Även om din känsla förstås är bara din.

Så finns här andra runtom som delar.

Som kan relatera till det du känner.

Med liknande farhågor och sorg.

Du är inte ensam, vi är många!

En liten stund kan vi länka in.

Förstå och stöda varandra.

Vara tillsammans i sorgen.

Och göra den lite lättare.

Lite mindre smärtsam.

Iallafall för stunden.

Du är inte ensam.

Vi är många.

I längtan.

Enade.

Och vad är barnlöshet för mej? Barnlöshet är en stor sorg. En längtan inte uppfylld. Ibland mer vemod, ibland nattsvärta. Barnlöshet är en bergochdalbana av känslor. Av hopp och tro som byts i oro, tvivel och besvikelse... Barnlöshet är drömmar om hen som inte fått komma. Om föräldraskapet jag inte har fått axla. Om barnet jag inte fått ge liv. Barnlöshet är en tung process. Ett berg att bestiga, med snåriga skogar och djupa raviner. Men barnlöshet är nog också inlärning. Hur gärna jag än hade sluppit gå igenom detta så är jag en annan nu. Lite visare. Lite mognare. Lite mer accepterande. Barnlöshet är för mej just nu en sorg jag vet att jag vid behov kan leva med. Hur detta än slutar så kan jag gå vidare.