söndag 27 januari 2019

När inget riktigt fungerar

Eller nej, det gör det ju nog egentligen. En hel del iallafall. Men känslan är den... Att just nu fungerar ingenting riktigt. Är jag ärlig med mej själv har ork och humör nog varit påväg neråt länge ren. Och har på nåt plan nog varit medveten om det. Och samtidigt inte. Åtminstone inte tillräckligt. Nu fungerar inte den linjen. Nu måst jag försöka orka ta tag i det. Försöka hitta vägar framåt igen. Working on it... För många belastande faktorer ett bra tag här...

Egentligen är det både spännande och skrämmande hur snabbt något som känts helt hanterbart och okej sen inte längre är det. Tillräckligt smygande och krypande för att man inte riktigt ska inse, även om det nog varit på gång ren ett tag. Och sen när man då är där, inser det, så har man inte riktigt längre ork och perspektiv att se vägarna ut ur det. Working on it... Denna gång, som tidigare, finns ju nog vägarna där iallafall, fast man inte ser dem.

Och vad allt detta då handlar om... Tja - både dåtid, nutid och framtid. Med barnlöshet som en faktor, jobbsituation som en. Bägge ur många synvinklar och perspektiv. Mycket har varit tungt länge, och en hel del av det har jag bearbetat jo - men sen tänkt att jag måst relatera till den situation som är nu, och kanske ändå inte haft möjlighet att göra det helt. Eller nåt sånt. Försökt anpassa mej, men lite utan instruktionsböckerna som sku möjliggöra det.

När jag nu äntligen på allvar konstatera och uttala att nu funkkar inte dethär riktigt så gick det som tur är rätt fort att få igång fundering på arbetsuppgifter, och också samtalsstöd. Det senare imorgon, förhoppningsvis med fler gånger än den ena. Iaf lite start på att hitta några ändar i trådnystanet. Och så får vi se vart det nystandet leder, vad jag hittar för vägar via det. Stundvis känns det lite lättare, ren tack vare det... Just nu iaf. Andra stunder inte.

Ibland kan jag känna och veta att det nog blir okej. Att jag nog är okej. Däremellan är det helt totalt bortblåst och jag vet ingenting... Orkar ingenting. Är ingenting och kan ingenting. Mestadels nånstans mittemellan. Men mycket mer åt det negativa än jag brukar vara... Så helt klart nåt som behöver göras nåt åt. Och ren det att jag nu konstaterat det, och låtit bli att svara åt mej själv att det nog blir bättre... För just nu knappast utan åtgärder. Sånt.

Jag har svårt att säga att just nu känns det jobbigt, utan att lägga till ett ”men det blir nog bättre sen”... Visst - som i ett inlägg här nåt tag tidigare - det stämmer ju möjligen, kanske t.o.m. troligen. Men det hjälper en inte då. Och ibland kan den tanken hindra en från att se att nu behöver jag göra något mera aktivt för att det ska ske. Att bara vänta på sen är inte alltid den bästa lösningen. Just nu blev det nog liksom här en rejäl nedförsbacke av det...

Trying to get my gear ready for the climb up again. Hoppas iaf att klättringen kommer...

lördag 5 januari 2019

Börja med ”Hur mår du?”

En rätt bra artikel kring bemötande av mänskor i kris dök upp på fb nyss. Kodin Kuvalehti rubricerar Miksi ystävät katoavat kriisissä?, och skriver om hur vi ofta har så stora krav på oss själva kring hur vi borde kunna bemöta, och så mycket osäkerhet kring vad vi ska göra, att vi istället drar oss undan... Det är lättare att undvika än att utsätta sej för alla känslorna, krisen, egna otillräckligheten och osäkerheten... Och då försvinner folk runtom.

Så vad ska man enligt intervjuade krisarbetaren och terapeuten Veli-Matti Husso göra då? Svar - som så många gånger redan innan - finnas där. Den som drabbats av kris eller sorg behöver mest närvaro, någon som lyssnar och finns där. Kanske hjälper med helt praktiska saker, om sånt behövs. Och kanske - men isåfall väldigt lyhört och finkänsligt - speglar och utmanar sådana tankar som blir för kategoriska och katastroffokuserade. Och vet man inte vad man ska säga så kan man börja med just det - jag vet inte vad jag ska göra eller säga, men jag vill bara fråga hur du mår. Och ge den andra rum att berätta det hen vill.

Dessutom poängterar artikeln att det inte är meningen att man ska lösa nåt, få folk ur sina tunga känslor. Det kommer (kanske) sen, med tiden, och främst från personen själv. Då när hen är klar. Förstås med stöd, ingen klarar sig ensam, men det är inte andra som ska ”lösa” saker, ”komma ur” saker e.d. Om det ens är saker man kan lösa. Många gånger är ju kriser inte det. De är situationer när nåt ändrar radikalt, och det enda man kan är försöka rida ut de allra tyngsta känslorna, hitta ens nån form av fotfäste och sen börja bygga upp sitt liv pånytt, ur helt andra premisser än innan. Det är ingen lätt uppgift... En där stöd behövs, men där vägarna främst måst få komma från personen själv, när hen är där.

Det som också gör det knepigt är att ”där” - det är man ju i varierande mån. Ibland klarar man av att se framåt, har lite fotfäste att stå på, hittar bitar att pussla vägen vidare med. Och däremellan är de borta igen, allt hopp känns totalt försvunnet, och orken för att se vägar vidare är på noll. Och så pendlar det. Nånstans måst man lära sej leva med det. Själv. Vilket är helt tillräckligt svårt ren det. För att inte tala om andras förståelse.

fredag 4 januari 2019

Det hjälper mig ju inte nu

”Och alla säger till mig att jag har hela livet framför mig, 
att jag kommer att komma igenom det här, 
men det hjälper mig ju inte nu.”

... säger en huvudperson i en av böckerna jag nyss läste. Och jag stanna upp inför det...

För just så är det ofta. Det hjälper inte nu. Fast det kanske stämmer, så hjälper det inte. Inte då, när man är i alla de känslor som allt det tunga för med sej. Då finns det inget sen, ingen framtid, inget komma igenom nån dag. Då är det bara tungt. Och det måst också få finnas.

Fundera på det här fenomenet med mamma också under en promenad till gravgården idag. Hur vi så snabbt vill övertyga oss själva och den som sörjer om att det nog blir bra igen. Vill hjälpa, vill ställa allt till rätta, vill komma ifrån den tunga känsla den andras sorg innebär... Och det bara fungerar ju inte så! En sorg kan man inte underlätta med ett ”blir bättre sen”. Istället åsidosätter man då sorgen. Och det bara gör saker än värre, än tyngre att bära.

Så vad gör man då? Man säger ingenting. Man säger att det inte finns nåt att säga, att man önskar att man kunde hjälpa men att man inte kan - men att man finns där. Och lyssnar, vid behov, om och om och om igen. Utan kommentarer, utan ”bättre sen”. Ger en kram om man tror det är okej för den andra. Försöker att stanna upp i det som är, hur evinnerligt tungt och skrämmande det än kan kännas. För den som verkligen drabbas av sorgen, vad den än må vara - den har det nog garanterat mycket tyngre... Så den stunden vi är där måst vi kunna klara av utan att försöka fixa, förbättra, förklara och förändra. För det kan ju vi ändå inte.

Kanske kommer man igenom, kanske finns hela livet ännu framför, kanske blir det lättare att bära med tiden. Kanske inte. Ingen kan lova nåt om det. Och hur det nu än är med den saken så hjälper inte det just då, i allt det svarta. Då måst man bara få hjälp att uthärda det.