söndag 15 september 2019

Lite äldre Yle-inlägg

Fasen vad det blir många inlägg idag, men...

Via Melas berättelse kom man också in på tidigare Yle-inlägg på barnlöshetstema. En intervju som gjorts med mej faktiskt, och sen ett med rubrik Sorgen över barnlöshet tar tid.

Tänkte kommentera det lite...

Det är, liksom mitt och Melas, ett inlägg kring bestående barnlöshet. Kring att gå vidare trots att barnet inte kommer. I artikeln intervjuas psykoterapeut Arto Pietikäinen.

För det första konstateras (förstås) att det är en stor sorg att vilja ha barn men inte kunna få. Att det krävs tid att komma över chocken, att sörja och bearbeta. Och att sedan hitta nya saker att hitta mening och mål i, utgående från sina egna värderingar. Han var alltså inne på ganska samma saker som vi gick igenom med Mirka igår under SYKE-träffen.

Vad behöver man då enligt detta inlägg för att komma dit, till känslan av ett gott liv?

Pietikäinen nämner först stöd från omgivningen som en viktig faktor i bearbetningen. Sen går han in på faktorer man själv kan ta till för att komma vidare i bearbetning och livet; hit hör att ge tid och utrymme för sorgen, att acceptera och ge tid åt sina känslor, att leva i nuet, att fundera på vad som känns värdefullt i just ditt liv och att sätta mål enligt de värderingarna. Också ganska samma faktorer som kom upp igår. (Nå, inte konstigt.)

Gällande att acceptera sorgen kommenterar Arto t.ex. att det är lättare att göra det då man erkänner den som en naturlig reaktion på en förlust, och ger sej rätten att sörja... Det är väl kanske inte i alla lägen lätt när det gäller barnlöshet, för varken för omgivning eller en själv är det alltid helt självklart att barnlöshet är en legitim sorg, som jag ren var inne på tidigare. Hur sörja nåt som aldrig funnits...? Så det kanske inte alltid är lätt i vårt samhälle att ge denhär sorgen rum. (Nå, inte andra sorger heller, ofta. Vi är rätt fåniga med sorg.)

Vad gäller att vara i nuet tänker han att man lätt fastnar i det som varit, funderar på vad man kunde gjort annorlunda e.d, och också i den framtid man hade tänkt sej, låser sej vid det man inte kan få... Att där hitta till nuet och fundera på vad som känns meningsfullt och värdefullt nu kan hjälpa i den låsningen. Men det tar säkert ett bra tag innan man är klar för den tankeövningen och -ändringen. Säger nån i början av krisen att fokusera på annat så får den på käften. Det tar ett tag att hitta till den bredare synen på vad livet kan vara.

Han pratar sen om hängivenhet, om att hitta annat som känns värdefullt. Här konstaterar han först att efter en stor förlust kan livet kännas tomt (jo verkligen!!), och att det därför är viktigt att stanna upp och reflektera över värderingar och mål. Han säger att ”Lycka är att leva ett meningsfullt liv. Barnlöshet (barn, sku jag nu säga - min anmärkning) går inte att ersätta, men det finns sätt att bygga en meningsfull tillvaro på andra sätt i livet.”. Visst, absolut. Och det måst man ju på nåt sätt göra, småningom. Även om det inte är så lätt.

”Genom att fokusera, märker man att man är kapabel att själv påverka sin egen livskvalitet, trots att man inte kan styra allt. Förlusten och sorgen är starkt närvarande, men man försöker ändå leva i nuet. Tids nog kan en ny, överraskande känsla dyka upp i sorgen, nämligen lycka.”

Och visst är det så, att småningom kryper den på iallafall, lyckan. I små saker, i större helheter, i en själv, i andra och annat... Friheten, t.ex, som jag varit inne på. Eller kanske möjligheter att göra sånt man i viss mån åtminstone hade haft svårare att lyckas göra med barn. Och nej, det kompenserar inte, men det är också bra. Och nånstans svänger det från övervägande sorg till allt större portioner lycka, eller åtminstone förnöjsamhet. Pendlar där emellan jo, mer eller mindre hela tiden, men också lyckan finns. Också detta liv är tja ... okej. Tänkte nog sätta meningsfullt, bra - men de var lite svåra att skriva just nu.

Frihet och tomrum...

Här kommer tidigare inlägget på Simpukkas Helmiä-blogg, från senhösten -18;

I balansen mellan frihet och tomrum

Julbelysning i fönstren, temugg och bok i hand, och fötterna i yllesockorna uppe på soffbordet. Tystnad och frihet – tar ett djupt andetag och njuter av lugnet. Möjligheten att bara vara, att koppla av, för mej själv.

Och samtidigt också en sån enorm tomhet i det ibland... Lugnet i vardagen möjliggörs av en avsaknad. Av att barnet inte fick komma. Och allt som oftast är saknaden ändå större, tar åtminstone udden av friheten.

Som singel krävde längtan efter att bli mamma ett beslut. Ett aktivt steg i att ge barnet möjlighet att bli till. Det steget tog jag hösten 2013, efter en tankeprocess på över ett år. Det var inget alldeles lätt beslut – har inte barnet rätt till en pappa, och vad ska omgivningen säga – men när det fanns var det självklart, härligt, och så innerligt spännande... Tänk, kanske är jag snart mamma! Vet inte om jag nånsin varit så lycklig.

Första kontakt med klinik var nervöst och lite obehagligt, men då visste jag ren vad jag ville, och körde på. Första försöket skedde januari 2014. Och följdes av andra, tredje, fjärde... Av en bergochdalbana av hopp och besvikelse, gång på gång på gång. Det är tungt att falla, klättra upp igen, och försöka fortsätta hoppas. Varje gång kunde bli ett nytt liv, men blir inte. Och inte nästa heller. Och kanske det aldrig någonsin...?

Att byta från inseminationer till de tyngre provrörsbefruktningarna gav nytt hopp, med större procentuell chans. Men fallet var då ack så mycket större, när många befruktade äggceller slutade i ett enda levande embryo vid insättningsdags. Inte bara en gång. Att bli uppringd mitt i arbetsdagen med infon ”det finns bara ett embryo kvar”, det stannar upp vardagen lite. Och de egna cellerna var därmed ute ur spelet.

Byte av celler – det är också att ge upp om den genetiska kopplingen till sitt barn. Det var inte ett helt enkelt beslut att ta det heller. Men genetik är inte allt, och möjligheten att ändå få bära barnet vann den funderingen, så vården fortsatt (efter en god tid i äggcellskö) med äggdonation. Av alla de försöken fanns ett som nästan, nästan... Men som trots starkt plus i inledningen sluta i tidigt ultra med orden ”det finns ju inget här”, och ett sedan nog funnet dött embryo som jagades ut med tömningspiller. Och tårar hela vägen hem, hela vägen genom de kommande dagarna, veckorna och mer sporadiskt därefter. Saknaden är kvar.

Årsskiftet innan hade jag ren kommit till att detta år, men sen inte mer. Sen måste jag stänga den dörren. Då sista insättningen sluta i samma negativa besked som nästan alla andra gånger var inre känslan klar – nu räckte det. Nu har jag gjort allt jag förmår, även om jag inte gjort allt medicinska vetenskapen sku kunna... Visst finns den inre paniken och oppositionen där ibland, och säger ”men hur kan du!?”, och jag vet inte, men måst bara gå med det mitt inre säger är rätt, trots att en annan del ack så gärna hade velat orka...

Att gå från den innerliga oron över att bli utan barn, som jag levde med under tidigare vårdskeden, till att plötsligt ha en inre känsla av att det går att leva också utan – det vet jag inte ens riktigt hur det gick till, men gick, det gjorde det. Och jag kan inte annat än vara tacksam över att jag kände så, att jag klara av det.

Och där kommer vi till balansen mellan frihet och tomrum. Till att livet är både och. För jag vet, och kan verkligen både mena det och känna det, att livet också utan barn är ett gott liv. Jag duger som jag är, fast jag inte fick bli mamma. Ett liv som barnlös singel har också en fullgod mening, är ett lika värdefullt liv. Det kan dessutom – när känslan är rätt, vara verkligt njutbart att få dalla runt på stan i egen takt, inte behöva ha bråttom hem från jobbet, kunna läsa en bok i allsköns ro eller snöa in sej i timmar i studieuppgifter...

Och samtidigt – ack den tomheten. Att vara bestående barnlös är att inte ha egna barn i sitt liv. Tomrum både i kroppen – där graviditeten aldrig fick upplevas, i famnen – där barnet aldrig fått vaggas, kramas och hållas, i nuet – där vardagen levs på egen hand och i framtiden – där inget barn får växa upp med mej som mamma. Dessutom ny vinkel de senaste månaderna; livet efter mej, där ingen lever vidare med minnena, kommer ihåg den jag var, som mamma. Kommer ihåg hur jag präglat hen under uppväxten, och på ens något plan för vidare något av det jag var. Tydligen kan det också kännas rätt sorgligt mellan varven.

Bergochdalbanan tar inte slut när vården tar slut, även och det tack och lov är mindre kraftiga svängar. Liksom många andra sorger försvinner ju känslan ändå ingenstans, och hen som aldrig fick komma är ett mer eller mindre ständigt inslag, på något sätt. Ibland bara som den helt konkreta, inte desto mera tunga, praktiska frånvaron av barn i mitt vardagsliv. Ibland med full kraft, då något påminner om den egna stora längtan, som bara blev ett tomrum och en avsaknad. Sorger kommer man inte ”över”, de lär man sej att leva med. Och det går mer eller mindre bra, beroende på en hel drös olika faktorer. Så är det bara.

Livet i balansen mellan frihet och tomrum är att lära sig leva med tomrummet. Att tillåta sorgen och saknaden när de dyker upp, och att orka bearbeta de nya lager, synvinklar och nyanser som sorgen alltid emellanåt bjuder på. Livet i balansen mellan frihet och tomrum är också att tillåta friheten. Att våga låta glädjen få rum, att mer och mer klara av att se också de goda sidorna – och ge sej lov att njuta av att vara ledig. Att glädjas åt frihet är inte att säga att det är bättre såhär... Jag hade hellre sett barnet få komma, men då jag inte fick välja det så gör jag mitt bästa att njuta av friheten – då när det lyckas.

Ett liv som trots längtan fortsätter utan barn innebär att man behöver hitta sej själv utan den tilltänkta rollen som mamma. Vem är jag då? Vad blir livet utan den väldigt centrala ingrediensen som det önskade barnet hade utgjort? Det är att sitta där med ett pussel vars bitar inte blir till den bild man sett framför sej, men med en småningom växande insikt om vad det kanske sku kunna bli istället, om man vänder på några bitar, sätter dem i annan ordning, och hittar några nya för de där som helt enkelt inte går att sätta dit. Ett inte särdeles enkelt jobb, och det tar tid, kraft och arbete. Ibland tappar man sikte på den nya bild man anat, och så hittar man den sen igen. Eller så hittar man en ny vinkel. Och nånstans för det ju också.

Just nu väger vågskålen som balanserar mellan frihet och tomrum mer mot frihet. För stunden.

Om barnlöshet i Yle!

Blir två inlägg idag, eftersom det just kom ett såå fint inlägg kring bestående barnlöshet på Yle. Det är Mela Nyholm som berättar sin historia som singel i fertilitetsvården. En historia som innefattar ivf med egna och donerade äggceller och som slutar i liv utan barn. Låter det bekant? ;) Det tyckte åtminstone jag. Och också i övrigt innehöll hennes berättelse massor jag kände igen mej i. Känslor, tankar, upplevelser. Både i processen och efter.

Hon pratar om hur längtan efter barn gjorde (gör) henne avundsjuk mot folk som var gravida och hade barn. Om hur längtan efter barn präglat henne sen ung, och rädslan för att hon genom den stora längtan frammanat sitt eget öde - att aldrig få barn. Många år av längtan, kämpande och fertilitetsvård gav ingenting annat än sorg, och i nåt skede måste Mela bestämma att nu avslutar hon försöken. Nu räcker det, nu var hon färdig.

Hennes beskrivningar av hur hon såg vardagen med barn framför sig, det brev hon läser upp som hon skrivit åt det barn hon hoppades sku komma snart, dom sätter igång tårarna hos mej. Det är starka bilder, starka ord, som påminner om det jag nån gång också tänkt, drömt och skrivit. Åt hen som aldrig kom. Nånting blir till, men får aldrig växa klart. ”Du är välkommen mitt fina barn, jag har väntat på dej!” - att skriva det, säga det, och sen aldrig nånsin få ta emot barnet - det är en alldeles egen form av sorg. Avgrundsdjup i stunder.

Fertilitetsvård beskrivs som en helt egen värld som man inte ens riktigt kan beskriva. Jag tänker där att det handlar både om det rent praktiska med alla besök, hormoner, äggplock, insättningar osv osv, men också om den mentala biten med alla de tiotusentals tankar och känslor som finns i den processen. Såå skrämmande mycket och såå skrämmande starkt. Vad gäller det mentala säger Mela t.ex. att omgivningen kunde uppleva att det blir lite som en tvångstanke. Det läste jag nog också ut mellan raderna i diskussion med en del av min vänkrets, att de kände så. Mela säger att ”det sitter i kroppen, i själen”, och det känner jag också såå igen - all den längtan är otroligt genomsyrande, fyller både kropp och själ.

Gällande när vården sen tog slut, när beslutet var taget och livet fortsätter utan barn säger Mela att ”det blev tyst i omgivningen, i livet, i mej”. Att först då tar man itu med verkligheten vad det innebär att vara barnlös. Jättesvårt att ta in, och samtidigt en lättnad, för nu har det man varit mest rädd för hänt och man behöver inte vara rädd mer. Ger en frihet, kan andas igen. Allt detta är sånt jag känner igen. Tomrummet i livet, i vardagen, i famnen, i kroppen, i hjärtat. Verkligheten med ett liv som inte fick det innehåll och den framtid man hade längtat efter såå innerligt och sett framför sej så starkt. Och som ändå småningom också kan ses som nånting gott iallafall, någonting som t.o.m. delvis och stundvis kan vara nästan bättre, lättare. Kanske... Friheten och möjligheten att andas - att få sluta kretsa bara kring allt det och kunna ta in nya saker i livet. Inte lätt, men går först stundvis, sen småningom mer och mer. Lätt har det nog inte varit, men det har gått. Ibland lättare, ibland inte just alls.

Sorgen, den konstaterar inlägget att man bär med sig, och blir påmind om titt som tätt... Alla barn och gravidmagar runtom, nyheter kring omgivningens barn, och sen så kommer barnbarnsrundan... Sorgen gör jätteont, beskriver Mela, man kan inte riktigt andas när nån sätter ord på att situationen är som den är. Men samtidigt är sorgen ju inte konstant, utan försvinner t.o.m. emellanåt. Och sorgen förändras också, ”är ful i sina mörkaste stunder men också emellanåt ljus och full av utrymme för annat”. I ljusa stunder kan man t.o.m. känna att man förskonats från den tunga oron som också hör till moderskapet, funderar hon, liksom jag. Fast den tanken hittar man långt ifrån alltid till. En annan tanke som Mela tar upp, och som faktiskt också kom upp på gårdagens SYKE-träff är att andra former av moderskap kan få utrymme när sorgen inte tar över. Omsorg om andra, om en själv, inför livet. För min del har det kanske mest handlat om kamratstödet, att finnas till för andra i samma båt. Men visst är det lite av en fråga ännu - vad är jag om jag inte är mamma?

Reportern tar upp kommentaren som ofta figurerar om att man inte ska fastna i sorgen. De kommer till att den ju kanske säger mer om den som kommenterar än om sorgen i sej eller den som sörjer, och att det kanske mest handlar om att acceptera att sorgen finns där med som ledsagare och låta den få finnas, för först då kan man kanske också känna sej fri från den, fast den finns där med. Det har också i många repriser varit på tapeten i olika SYKE-sammanhang - att sorgen och saknaden i olika skepnad finns med livet ut, hittar nya vinklar, dyker upp ibland, men att det är nåt man lär sej leva med. (Varierande lätt.)

Vad gäller fortsättningen säger Mela, just som jag, att krafterna tog slut och hon har gjort fred med att nu lever hon så här. Vilket både är ett tomrum och en frihet. Nuläget öppnar nya dörrar - fri från tyngden av att allt kretsar kring detta, men tystnaden finns kvar ändå. Det har jag satt ord på ett antal gånger tidigare, t.ex. i ett gästinlägg på Simpukkas blogg, som tydligen inte finns kvar på deras sida nu. Ska posta det här senare... Men ofta är det lite det som vardagen och måendet handlar om - är det nu tomrummet eller friheten som väger tyngre idag? Båda finns där, men i varierande proportioner olika stunder, dagar, perioder. Att se livet fortsätta utan barn är inte lätt, men det går, trots allt.

Bestående barnlösa

Simpukka ordna träff för SYKE-gruppen (de bestående barnlösa) igår. Med psykologinlägg kring resiliens och anpassning till liv som går vidare utan barn, gemensam lunch och sedan kamratstödssamtal med skumppa. Jag var med och drog den senare delen. Det var en jätte lyckad dag med både allvar och skratt, och lite tårar. Stödet av andra i samma sits är viktigt!

Det är många teman, tankar och känslor som spelar in i både vardag och livsperspektiv då barnlösheten fortsätter livet ut... Många av dem kom upp under dagen. Här ryms bara med en bråkdel av de saker jag ställdes inför, tänkte och kände under dan. Tumlar nog om lite...

Mirka (psykologen) tala om barnlöshetssorgen och dess särdrag som långt utdragen process med osäker slutpunkt, med ständiga kast mellan hopp och förtvivlan, och som dessutom är socialt rätt oacceptabel och oförstådd som sorg. Äänioikeudeton suru, citera hon från boken Surutyö (Poijula). Och visst är det så - en jättetuff och knepig sorgeprocess både för en själv och omgivningen. När kan man sörja, när det hela tiden kommer nya delar i processen, nytt hopp? Fast, sorgen är nog där hela tiden ändå. Hon visa också en mycket stark bild på skillnaden mellan vårt samhälles uppfattning om sorgeprocesser och verkliga erfarenheten som folk har av det - vi tänker oss nåt lineärt med skilda krisskeden, när verkligheten egentligen är mera ett enda pendlande fram och tillbaka. Bra bild!


Vi tala sen mer om anpassning och vad man kan göra för att komma vidare. Om att hitta balans i att ta emot och bearbeta känslor men också ge rum för annat. Om att fundera på vilken beredskap man har att ta emot känslor för stunden, på en skala mellan 0 och 10 typ (kanske rätt bra redskap ibland). Om att fundera på vilka redskap man har för sorgearbetet - annat än gråta. Vad finns det mer? Vad sku kunna hjälpa? Kan jag utöka min ”repertoar”?

Hon plocka också upp de synliga känslorna kontra de som finns där under. Ofta syns kanske ilska, irritation, bitterhet osv - medan det som ligger bakom och tynger är sorg, ensamhet, skam, rädsla... Och de är så mycket svårare att berätta om och visa, för det gör en så sårbar. Ändå är det just de som borde få rum, få bli hörda, åtminstone för en själv, för annars tar bitterheten och tomheten lätt över. De får också finnas men våga ge sorgen rum!

Mest prata vi om resiliens och livsmening. Om att klara av att ”bounce back”, att ”gå vidare”, att hitta annat livsinnehåll istället för den föreställda barnvardagen. Om hur det är allt annat än enkelt, men en av förutsättningarna för att kunna släppa bitterhet och sorg ens delvis småningom. Nå, sorgen följer nog med, i olika former, men påverkar allt mindre med tiden. Och efter den tyngsta krisen kan man smått börja jobba på det... Att hitta annat i livet.

Vad gäller resiliens lista Mirka några saker som ökar resiliensen (och också känslan av mening). Hit hör nära relationer (ens någon sådan), känsla av samhörighet med någon grupp (t.ex. andra barnlösa), självkänsla och att möta sina känslor, förmåga att hantera stress och att tydliggöra och leva ut sina värderingar. Hon prata om hur barnlöshet ofta leder till en omformning av värden i livet, och hur sätten man förverkligar dem mitt i allt måst se annorlunda ut än man tänkt sej, men att det kan underlätta sorgeprocessen att fundera på värderingar och hur man kan bygga mening i sitt liv via dem. Ofta hittar man känsla av mening genom att bygga på värderingarna, konstatera hon, men man måst ju också ”suostua suremaan”, gå med på att sörja. I grunden handlar det kanske egentligen om att så småningom se livsinnehåll lite vidare än man tänkt tidigare, att gå från fokus på tom famn till att öppna famnen mot livet... ”Joskus tulevaisuudessa sitten ehkä pystyy”, sa en av de som varit längre med i processen åt oss yngre. Och så är det, det tar tid att hitta dit. Ingen gör det annat än ”väkisin”, sa Mirka på tal om resiliens... Man bara måst ta sej vidare, på nåt vänster. Småningom lättare... Men kanske aldrig utan en gnutta irritation, ångest och sorg med. Som denna, också helt härliga bild. Goda sidor (blomman) men också lite vituttaa... Och de känslorna har absolut rätt att finnas. Småningom lättare.


fredag 13 september 2019

Gammal & barnlös...

Well. I början av veckan en diskussion som sluta med orden ”du jobba nog där som lärare ren när jag gick där i skolan”. Talar om ett lågstadie. Och en tjej som nu är mamma till en femåring. Och jag reagera på två sätt... Först kom ålderssmällen - kan jag faktiskt vara så gammal!? Jo, visa sej stämma att hon varit där när jag börja där. Ena ung lärare (23, tror jag) och andra en årskurs 5:a. Inte så kiva perspektiv, när jag ju ännu tycker att jag är så ung. (Och är det också jo, 36 är ännu ungt.) Men sen kom den tyngre reaktionen - hon har en femåring! Den som var i lågstadieålder när jag börja som lärare där har barn, och till på köpet en femåring. Fan vad det stack till. Och har varit ett jobbigt perspektiv att ta in hela veckan. Inte helt du med det ännu heller. Känns på nå sätt så ofattbart retligt och ledsamt.

Kommentera om det åt ett par kolleger för en stund sen, när vi hamna in på en diskussion om barnlöshet. Och de förstod båda varför det kändes tungt. Var annars också en fin diskussion med (tyckte jag åtminstone) mycket förståelse. Sånt känns alltid bra. <3

söndag 1 september 2019

Hoppets mörka sida

Hedelmöityshoidot vievät toivon pimeälle puolelle, fertilitetsvården leder till hoppets mörka sida, heter ett inlägg kring fertilitetsvård och dess påverkan på mående och ork. Jag kände igen mej i såå mycket i det inlägget, och tänkte plocka upp och kommentera ett par saker;

Skribenten påpekar (baserat på egen forskning...) att många kvinnor upplever vården som en tung och mörk period, med dess ideliga pendlanden mellan hopp och misstro. Det här upplevde jag också känslomässigt just precis så. Mörkt, tungt och sååå utmattande med den konstanta bergochdalbanan. Tills jag inte mera orka ta mej upp till hoppet igen, tills tilliten till möjligheterna tog slut. Också i efterhand känns den perioden nog rejält mörk.

Allt det som hört till vården lyfter också enligt respondenterna upp frågor kring vad det egna livets värde är, om det man längtar mest efter inte alls får uppfyllas... Vem är jag om jag inte är mamma, vad har mitt liv för mening om det inte finns barn i det?? Det är inga lätta frågor att bära och tampas med. Vet inte om man nånsin helt kommer underfund med dem heller. Ett steg framåt, två tillbaka - emellan går det bra och man har fotfäste, däremellan inte.

Vad gäller de av oss som fortsätter livet utan barn efter vården så konstatera studien att många klara av att avsluta vården först när aversioner mot den blev omöjliga att tåla, och t.ex. bara tanken på nya vårdförsök gav upphov i illamående. Den biten känns också jätte bekant. Det finns just nu inte i min föreställningsvärld ens att jag senare sku kunna känna annorlunda kring vård. Orken tog slut, och tilltro till att det sku kunna lyckas finns inte.

Idag en dag då många saker känts starkt. Har inte hunnit bearbeta en del kommentarer, situationer osv från veckan, så det dyker upp vart efter idag. Ett föräldramöte där jag som personal fick se många av mina årskamrater sitta på föräldrasidan. En föreläsning med konstaterandena ”barnen var den bästa skolan för mitt jobb” och ”det som får mej att fokusera på annat än jobb och hjälper mej orka är barnen”. En promenad med flera gravidmagar som kom emot. Och idag gjorde det ont. Rejält.

fredag 23 augusti 2019

ART en risk för depression

Najs - enligt forskning är stress pga infertilitet en riskfaktor för depression, speciellt om vården slutar utan resultat. Så enligt BioNews. Infertility stress almost dubbles the risk for depression in women, påstår rubriken. Kul. En god sak de poängterar (som också påpekats tidigare) är behovet av också psykiska åtgärder under processen - kartläggning och stöd.

Jag har själv ett par depressionsdiagnoser i min sjukjournal. En under processens gång, en efteråt. Den första helt klart kopplad till barnlösheten och allt kring den, den andra mindre så. Men också där hade hela den rumban helt klart en del i att orken och lusten försvann. Utmattningsdepression. Inte helt återhämtat mej från den ännu. Så, visst har de enorm påverkan, alla de där processerna och besvikelserna. Kanske bra att det kan påvisas.

(ART står för Assisted Reproductive Techniques.)

torsdag 22 augusti 2019

Om barnet inte kommer...?

Tips på inlägg med tema bestående barnlöshet: Selviytyjät

Berättelse, tankar och känslor. Tunga känslor. Och såå mycket jag kunde relatera till. Inte direkt enkelt att lyssna på, men igen en gång så fint med kamratstödet. Tack H&J!

söndag 11 augusti 2019

Tid, pengar och hjärtesorg

Och igen ett par böcker med barnlöshetsanknytning som sidospår!! Ofattbart...

Den ena boken berätta om hur det hade ”kostat så mycket tid, pengar och hjärtesorg” att få det barn de sen fick, via ivf. Och om hur hon kände sig ”misslyckad som kvinna” eftersom hennes ”livmoder inte ville bära frukt utan hjälp”... Drog ett andetag där, trots att jag själv egentligen inte känner lika. Oftast inte, iallafall. Tycker inte jag är mindre kvinna för att jag inte kunde få barn. Massa annat påverkar det ju absolut, som t.ex. uppfattningen om vem jag är, men inte direkt min bild av min kvinnlighet.

Boken tycker också att ”det är ju den enda uppgift man ska klara utan ansträngning som kvinna”. Och det hänger jag nog inte heller med på. Finns massor med grejer man i min värld borde (se ut att) klara utan ansträngning, känns det som. Som kvinna, men säkert också i övrigt. Sköta hus och hem, laga mat, orka med arbetsuppgifter, hålla igång socialt liv... Kunde säkert göra den listan ganska oändlig. Men visst, nog räknas det ju också rätt automatiskt med att man klarar av att få barn. Har barn.

Följande bok (eller om det var samma, är faktiskt lite osäker, men tror inte det) kom med; ”Svårt kommer inte ens i närheten av hur det var. Vi var tvungna att gå igenom så mycket. Alla de där jävla sprutorna och alla läkarbesök, för att inte nämna väntan och den totala oförmågan att koncentrera sig på något annat medan man motstod frestelsen att testa sig innan resultatet var helt tillförlitligt. Det tog fullständigt musten ur en, för att inte tala om hur jobbigt det var att hantera alla andras graviditeter. När jag var i 35-årsåldern kändes det ibland som att det knappt gick en dag utan att någon la upp en ultraljudsbild på Facebook, eller skickade ut ett gruppmejl med rubriken ”goda nyheter!”. Jag är glad för din skull, säger jag och försöker mena det.”

Och där är igenkänningsfaktorn enorm. Inte ens i närheten av svårt är ett bra men ändå såå otillräckligt uttryck för att försöka beskriva hur det är. Mentalt ibland ett helvete, tyckte jag. Tycker fortfarande, 2,5 efter. Skrämmande hur mycket man tappar bort sej själv i det, hur slut man blir, hur fruktansvärt tungt det känns. Mentalt. Inte i närheten av att tänka att jag sku klara av det mer. Och väntan var absolut det värsta för mej. Väntan i osäkerhet om hur det ska bli. Med omväxlande hopp och förtvivlan. Om och om och om och om. Hemskt!

Koncentrera sej på annat tycker jag var svårt inte bara inför testdags, utan ganska överlag. Det sluka nog en alldeles för mycket... Gick inte att göra ”lite vid sidan om”. Fast jag ju nog förstås också (mestadels iallafall) skötte jobb och annat. Och att hantera andras graviditeter och barnnyheter har jag nog fortfarande rätt svårt för. Hanterar, men inte alltid alldeles bra. Men, försöker absolut mena det. Och gör det nog, också. Trots egen sorg. Det påminner lite för mycket... Så första reaktionen är nästan alltid ett hugg i hjärtat.

Ibland känns det nästan lite skrämmande att detta tema så ofta dyker upp. Men samtidigt är det på nåt sätt också en tröst. Igenkänning är en jättebra faktor i det. Trösten. Inte ensam - andra känner lika och går igenom samma. Förstås inte direkt kul, för sku inte önska detta på min värsta fiende ens (fast man nog ibland kan undra varför folk som på riktigt inte kan ta hand om sina barn över huvudtaget kan få sådana), men ändå en delad börda ens för stunden. Så de är nog bra de där olika formerna av delanden - vare sej det är samtal, kamratstödsgrupper, bloggtexter, bokcitat eller intervjuer... Öppenhet, delaktighet och förståelse... Det lindrar en hel del, i denna sits som i flera andra.

måndag 15 juli 2019

Den stora sorgens famn

Denna gång några funderingar utgående från tre sommarprat...

För det första - lyssna på Stina Wollters prat i svenska P1 Sommar och vinter, om du orkar! Det är ett tungt prat, men så innerligt fint. Tårarna trilla, då hon berätta om samtalen med Maja 8 år, som snart sku dö i cancer. Hur dom träna, förberedde, inför det. Tungt, och ofattbart, men ibland hör ju tyvärr också sådant till livet. Fast man verkligen inte vill.

I sommarpratet av en ung arbetsnarkoman, med mängder timmar och utbrändhet bakom, reagera den barnlösa jag på att hon konstatera att sedan när barnen kom rädda de henne från utbrändhet, för då var hon inte längre ”bara” arbetstagaren, utan också mamma. Att de då definiera henne, gav henne en bredare identitet... Och tja, kan egentligen inte opponera sej direkt, men det kändes ändå lite som en smäll på käften. Delvis för att jag också tänker så mellan varven. Att jag nu egentligen inte är annat än arbetstagaren, inte är någon utan jobbet och studierna. Inte har nåt innehåll och nån mening utanför. Stämmer ju nog inte, åtminstone inte helt, men visst sku jag kunna sitta och jobba hela kvällarna, i värsta fall. Gör det också nån gång. Och undrar nu och då vad jag egentligen har och är, annars.

Och sen var det Maarit Feldt-Rantas sommarprat. Där hon berättar om cancern som nu kommer att ta hennes liv. Också väldigt starkt, tungt och känslosamt... Men fint. Ofattbar situation att finnas i, tvingas ta in. Men gladdes med henne över hur hon kan njuta av att hinna ta farväl av barnen och andra, hinner plocka ihop en minneslåda tillsammans med barnbarnet. Och samtidigt tog det ont - för det är ju en av de saker som känns tung som barnlös - att inte ha någon som minns en sen. Inga barn och barnbarn som talar om en, plockar fram sakerna som finns kvar efter en, dansar i ens klänningar, ser på foton av tillfällen då man ännu fanns, tänker på den man varit... Ingen som lever kvar efter.

Maarit spela Ted Gärdestads I den stora sorgens famn. Har hört den förr, förstås, men denna gång satt den sej djupt... Texten och musiken. Den är både trösterik och sorglig på en gång. Framför allt raden ”Jag har ropat allt jag orkat, allt jag orkat, efter dej.” ringer nu i huvudet med jämna mellanrum. För så kändes det, under alla åren av längtan och försök. Jag ropa allt jag orka efter barnet, inombords. Gång på gång på gång. Men ingen kom.


I den stora sorgens famn
Finns små ögonblick av skratt
Så som stjärnor tittar fram
Ut ur evighetens natt
Och I solens första strålar
Flyger svalorna mot skyn
För att binda sköra trådar
Tvinna trådar
Till en tross
Mellan oss
Så vi når varandra
I den hårda tidens brus
Finns de skrik som ingen hör
Allt försvinner I ett sus
Som när vinden sakta dör
Alla tårarna har torkat
Till kristaller på min kind
Jag har ropat allt jag orkat
Allt jag orkat efter dig
Hör du mig
Kan vi nå varandra
I den långa vinterns spår
Trampas frusna blommor ner
Och där ensamheten går
Biter kylan alltid mer
Ändå har jag aldrig tvekat
Mellan mörker eller ljus
För när månens skära bleknat
Har allt pekat åt ditt håll
Och från mitt håll
Kan vi nå varandra
I den stora sorgens famn

fredag 12 juli 2019

Jag, en återvändsgränd

... om hon hade haft barn ... så skulle hon veta att hennes liv inte varit helt bortkastat. Hon skulle vara en del av en kedja som fortsatte långt efter hennes död, i stället för en återvändsgränd. Någon skulle minnas henne.

... läser jag i ännu en bok där barnlöshet finns med på ett hörn. Den texten stack till rejält. För att det är en fråga som funnits i mej, och ännu säkert finns där nånstans. Att när ingenting kommer efter, finns det nån mening då?

Det är inte en alldeles enkel fråga att åsidosätta, mentalt. Visst vet jag att det finns mycket annat som kan ge mening åt mitt liv - för mej personligen, men kanske också för folk runtom mej, av att jag finns. Men sen, efteråt?

Vad finns kvar när jag inte finns? Vem minns mej? Vem för vidare sånt jag varit och sånt jag gett? Inte grejer, tänker jag då - utan mera traditioner, upplevelser, sätt att vara, göra... Inget av det finns kvar sen mer, i längden.

Inte så att jag tänker att mitt liv är bortkastat, egentligen. Men det känns på nåt sätt lite som att det har en ”kortare mening”. En mening nu, men som tar slut sen när jag inte finns. Ingenting som lever vidare. Nå, återstår att se.

För det finns ju förstås andra sätt att leva vidare än genom sina barn. Kanske det finns nåt annat av mej som på nåt sätt fortsätter finnas fast jag inte finns. Vad, tja - ingen aning... Men kanske nånting ändå. Who knows.

måndag 8 juli 2019

De som inte blomstrade

Det var svårt för dem som inte blomstrade 
när allting runt omkring var fullt av nytt liv och hoppfullhet.

Så konstaterar en av böckerna jag nyss läst, och jag kände igen mej...

Hade flera år under vårarna en känsla av att allt runtom bär på nytt liv, utom jag. Kände mej väldigt ledsen och utanför bland allt det nya livet. Ofattbart, för ett har ju inte med det andra att göra alls, men så kändes det då, under försöken... Identifiera mej med (halv)döda träd, och reagera med starkt vemod på blad, blommor och annat växande. Det var jättetungt... Tur att det (för tillfället iallafall) gått över. Men lite skönt att se att det inte bara var jag...

måndag 24 juni 2019

Bara det förbaskade livet

Ni vet detdär med barnlöshet i böcker? Alltså att det dyker upp överallt. Jep, fortfarande. 

Denna gång i boken Vad som helst är möjligt. (Man opponerar ju sej nog en hel del över titeln i barnlöshetssammanhang...) Anyway - hicka till och stanna upp lite när jag kom till nedanstående replikväxling;

Efter en lång tystnad sa Karen-Lucie: 
”Jag är ledsen att du aldrig fick några barn, Yvie, jag vet att du så gärna ville ha barn.”
”Tja”, sa Yvonne. ”Du vet.”
”Du skulle ha blivit en bra mamma, det vet jag.”
Yvonne såg på sin väninna. ”Det är livet. Det är bara det förbaskade livet.”

Ack ja. Det är bara det förbaskade livet. Och ändå ibland så tungt att godta och att bära.

lördag 22 juni 2019

Om en mammas minspel

I serien saker som påminner och väcker sorg hamna jag häromdan i samma bord som en knappa ettåring och hans mamma. Söt sådan, ettåringen, som de flesta. Med stora ögon och förundran i blick. Småningom allt mer frimodiga leenden, alltför söta även de. Hjärtat sjönk lite varje gång, av både blickarna och leendena.

Och än mer av mammans minspel. Hur ögonen följde sonens mimik. Hur hennes ansikte spegla hans minspel. Hur kärleken lyste i hela ansiktet mellan varven. De inre tårarna trilla, utåt syntes antagligen ingenting...? Men situationen sitter kvar i tankarna... Har spelats upp i minnet flera gånger efter det. Med en stor portion vemod.

Den, och kanske annat också, gav upphov i en otroligt stark graviddröm följande natt. En sån som jag sen inte alls ville vakna ur, och som sätter spår i humöret flera dagar. Kunde nästan känna den drömmen fysiskt, och kan ännu inombords känna känslan i den. Och förstås vemodet och tomrummet den lämna efter sej.

Midsommarens plocka sju blomster och andra gamla seder väcker ingen längtan efter partner hos mej, men livsföljeslagaren jag hoppades på - barnet - har ”midsommarmagin” nog stärkt saknaden efter. Och nånstans, i allt detta, dyker också frågan om jag ändå borde orka försöka vidare upp. Svaret ännu också nej, finns ingen ork.

Ibland är jag så upprörd över det. På att jag inte klarar mer. Upprörd på mej själv, på livet, på världen. Hjärtat värker över vad jag stänger dörren om när jag måst välja så. Och ändå måst jag. Ändå väljer jag. Och inser, trots de inre protesterna, att det är det jag behöver och måst göra. Och kan nog se att livet är okej ändå. För det mesta.

Tills nästa lilla typ med gnistrande ögon. Tills nästa gravidmage, gravidnyhet, graviddröm. Tills nästa babysamtal vid kaffebordet. Tills nästa vaddetnuänär som påminner... Ibland klarar jag det utan sorg (nästan iallafall), ibland inte. Ibland försvinner den sorgen efter en liten våg, liten vindpust, och ibland dränker den mej ett tag.

Alla känslor jag läste i mammans minspel hade jag gärna fått uppleva själv. Med mitt barn.

fredag 14 juni 2019

Om att komma över sorg

Det här känns som ett svårt inlägg att skriva, så ber om ursäkt om det blir råddigt, eller om det känns odiplomatiskt och oförstående på nåt sätt... Försöker förstå alla, men...

Var ju tidigare i nåt inlägg inne lite på det här med terminologi inom barnlöshetsfältet, och att det nog inte alltid är nån lätt nöt att knäcka... Barnlös kontra barnlängtan, och vilket begrepp sku kunna tänkas omfatta alla som hör till Simpukka...? (Ingendera av de begreppen gör det.) Vem är barnlös? För vem finns Simpukka egentligen?

Svaret på den sista frågan är brett - det finns många olika undergrupper inom Simpukka, och ska enligt mej så få finnas... Livssituationsbarnlösa, folk som inte ännu hunnit inleda vård (eller annat), folk inom vård (eller annat) och folk som avslutat alla försök. Inom alla grupperna en brokig skara av olika människor, i olika situationer, åldrar och med olika bakgrund. Sådär som det är i livet allmänt - mångfald - och allas rätt till stöd och hjälp.

Det som jag just nu funderat en del på är den där gruppen ”folk som avslutat alla försök”. För den är en grupp som delas i två - de som fått barn, och de som fortsätter livet utan - bestående barnlösa. Lapselliset lapsettomat och ”lapsettomat lapsettomat”, eller SYKE-medlemmar - Simpukan Yksin ja Kaksin Elävät. Och mellan dessa båda grupper syns ibland, just nu igen tydligare, en viss konflikt... Synd, men också rätt förståeligt.

Den handlar bland annat om att ”gå vidare” och ”komma över”. Om vem det är som kan och ska förväntas göra det... Inom Simpukka påpekas tydligt att barnlöshet som upplevelse inte försvinner någonstans (sådär bara åtminstone) även om man får barn. Och jo, har nog en förståelse för det. Men titeln lapsellinen lapseton känns otrevlig. Både i förhållande till oss bestående barnlösa och framför allt i förhållande till barnen som dessa ”lapsellinen lapseton”-typer ändå faktiskt ju har... Har barn, men kallas barnlös...?

Anyway - det finns en förståelse från föreningens sida kring att man som tidigare barnlös inte helt kommer över barnlösheten trots att man får barn, och att det kanske finns saker man upplever lite annorlunda än andra väntande och andra föräldrar. Förståeligt jo...

Samtidigt finns det nån form av åsikt om att syke-gruppen, bestående barnlösa, ska hitta annat liv och gå vidare. Att vi på nåt sätt sku komma över det, lättare än folk som sen fick barn...? Att det inte direkt sku behövas verksamhet för oss, för vi har ju annat liv. Simpukka är ingen ”underhållningsklubb” var en kommentar... Försöken försvann, vi bearbeta, vi gick vidare, vi kom över, stöd behövs inte. Och jag kan inte riktigt se varifrån den uppfattningen kommer. På vilket sätt vi förväntas ”komma över”, men inte de med barn...?

Visst stämmer det att livet efter vården handlar om att hitta annat. Att hitta vägar och bygga nya sätt att finnas och att leva. Att fylla tomrummet som blev kvar i framtidsdrömmarna när barnet inte kom. Och det går ju. Det finns annat. Och livet kan vara bra så med... Samtidigt finns tomheten kvar och barnlösheten består. Livet ut. Den ena situationen efter den andra där barnet fortfarande inte finns. Där andra är med om sådant med sina barn, och sedan kanske barnbarn, som vi aldrig får uppleva. Och trots att livet också är bra, att livet blev annat, så känns det... Vi är utan barn, alldeles tydligt och konkret, i vardag, i famn och i framtid - och hur mycket livet än är bra ändå så finns också behovet av att bearbeta det alltid nu och då mellan varven. Att relatera till andra som känner igen de sorgerna, de tomrummen. Att få förståelse för hur det kan kännas att aldrig få uppleva det man så innerligt drömde om och hoppades på. Av andra bestående barnlösa.

Så när vi frågar oss vem Simpukka finns till för, vem som behöver stöd, när vi kan förvänta oss att nånting kan ”kommas över” osv, så vågar jag nästan påstå att Simpukka nog i första hand finns för barnlösa... Lapsettomien yhdistys. Förening för de barnlösa. Som jo förstås kan finnas till och stöda också i situationen när man går från barnlös till förälder för all del! Men som i första hand finns för att stöda i sorgen efter barnet som inte (ännu) kommit.

Simpukka ser barnlöshet som en barnlängtan som inte har fått uppfyllas (ännu). Och är det inte då ”barnlösa utan barn” som är den främsta målgruppen? De som ännu hoppas och de som blivit utan. De som kämpar förtvivlat för att kanske få kalla sej föräldrar, och de som till sin stora besvikelse tvingats ge upp den kampen och försöka finna annat innehåll och andra vägar i livet. De som tvingas se hela livet framför sej utan barnet.

Nu säger jag inte att inte också de som fått barn kan behöva och ska ha rätt till stöd. Men jag påstår att om någon kan kräva av nån annan att hen ska ”komma över” så är det inte åt det håll som det nu signaleras - att de med barn signalerar att bestående barnlösa ska komma över och gå vidare. När det kommer såna signaler förstår man att folk i syke-gruppen blir rätt upprörda. För vi är ju faktiskt de barnlösa, ”på riktigt”.

Det som jag funderar att nu sku behövas är tre saker; 1) mer fokus på syke-gruppen, på det stöd som också vi behöver trots allt det andra, och för att hitta balansen i tomrummet och friheten... 2) andra termer än vi har idag, så vi inte talar om barnlösa med barn, och 3) verksamhet som mer tydligt särskiljer, så att man inte kommer till ett evenemang för barnlösa och inser att man är den enda barnlösa där. Det känns för jävligt.

Och på nytt - jag vill inte ta bort nåns rätt till känslor, bearbetning och stöd! Men jag hoppas att vi också från andra håll har en lite större förståelse för hur bestående barnlöshet faktiskt livet ut är ett tomrum efter något man så innerligt önskade - med nya skeden och nya lager vart eftersom. Först att ge upp hoppet då försöken slutar, så kanske följande skede av slut då åldern säger sitt och det också tidsmässigt är slut, sen kommer skedet barnbarnlöshet emot, sen funderingar kring vem som tar hand om, vem man ska lämna alla saker till, vad som finns kvar när man inte finns...?? För att inte tala om alla de evinnerliga situationerna som påminner om allt det man inte får, stup i kvarten i vardagen. Bestående barnlöshet är inget ryck på axeln och livet går vidare med en massa annat kul det heller.

Till alla liv hör mer eller mindre både glädjeämnen och sorger, och väldigt få slipper undan ”sådär bara” och går vidare från svårigheter med en axelryckning. Så inte heller bestående barnlösa, även om vi tydligen lyckas rätt bra med att bygga annat livsinnehåll, om folk tror att ”nu är allt bra” och vi kan förväntas ha gått vidare och kommit över tomrummet och sorgen. Mitt liv är rätt bra, men tomrummet och sorgen finns ju nog kvar.

söndag 2 juni 2019

Walk down memory lane

Gick en promenad längs en rutt jag ofta gick under åren av längtan och försök. Brukar gå den ofta under vår- och sommarsäsongen, och tänkte att... Tja, det är en fin promenadväg. Och den har varit till stöd och hjälp många gånger i processerna. Men nu nog mer stjälp än hjälp. Minnena väckte tårar och vemod snarare än tröst. Och så stod jag där och grät då.


Bron på bilden (eller ja, skuggan av bron) har jag stått på många gånger, med blicken ut i fjärran. Ibland försökt hitta nytt hopp för nästa försök, ibland dränkt sorgerna över åter en besvikelse. Undrat hur saker ser ut förbi nästa krök. Och aldrig fått nåt svar. Någon enda gång har känslan varit glädje, alltför ofta sorg. Alla åren och sorgerna dyker starkt upp.


Längs vägen finns också det här trädet, som allt som oftast har väldigt lite blad. Ibland helt utan. Och jag tänker ofta att det är lite så med mej också - en stor del fattas. Inget liv, bara den tomma stammen. Det gör mej alltid väldigt ledsen att se, och känna igen. Det är en rätt obehaglig känsla att relatera till. Men den tanken finns i mej - jag är som ett halvdött träd.

Annars också rätt tunga dagar känslomässigt. Alla bilder på folks barn som fått sluta läsåret i dagis och skolor gör att vemodet väcks. Massa milstolpar som jag inte kommer att få vara med om med eget barn. Och det gör tomrummet ganska enormt för stunden. Skrev nåt om det, och fick som kommentar att man kan vara viktig som moster också. Nå, nu är jag ju för det första inte moster (eller faster) och kommer med stor sannolikhet inte att bli heller. 

Dessutom anser jag nog att det inte alls är nån kompensation, även om andra barn förstås kan vara viktiga för en på olika sätt. Det kändes som en rätt oförstående kommentar, även om den förstås var menad som stöd och tröst. Men trösta gjorde den nog inte direkt...

Pga att känslan varit rätt på ytan har jag också ”ställts inför” en massa graviditetsdrömmar ett par nätter. Väldigt starka såna. Ett bra tag sen sist jag drömde sånt... Och vaknar alltid med tomhetskänslor och hjärtat i småbitar efter en sån dröm.  Och det är rätt tungt.

fredag 17 maj 2019

Simpukkaviikko-inlägg!

Simpukka samla diverse inlägg från Simpukka-viikko på sin blogg, så den som är intresserad hittar dem där. Flera riktigt fina intervjuer, artiklar, blogginlägg m.m. Insåg också att jag glömde länka till texten som hörde till bilderna i föregående inlägg - den hittar ni här.

Det är superfint att alla de här berättelserna delas, att så mycket görs för öppenhet och förståelse - för det ger både andra barnlösa en känsla av att inte vara ensamma, och förhoppningsvis omgivningen en större förståelse för allt dethär.

Dessutom har fler berättelser i årets kampanjer varit bestående barnlösa, något som mer sällan synts tidigare. Berättelser om barnlöshet slutar ofta med barn. Det ”traditionella” lyckliga slutet. Men också det där livet fortsätter ok utan är viktigt att se.

Simpukka-namnet kommer från tanken om att man som barnlös ofta sluter sig som en mussla i sitt skal, där sanden skaver. Men med tiden kan skalet öppnas och pärlan synas. Och pärlan, det är mer den mening och fortsättning man hittat - med eller utan barn.

Jag är själv glad över alla de berättelser och kommentarer som synts under Simpukka-veckan, och glad att själv ha kunnat vara en del av det. Jag tror åtminstone starkt på det att det är genom att öppna upp och berätta om saker som förståelsen runtom kan öka.

lördag 11 maj 2019

Lapsettomien Lauantai

Idag är det Lapsettomien lauantai, de barnlösas dag, som nu firas för 26:e gången. Dagen vill lyfta upp det faktum att föräldraskap aldrig är självklart - alla kvinnor som så önskar blir inte mammor, alla män inte pappor.



För mej är livet efter många år av längtan och försök nu annat, som också är rätt bra. Ibland (ibland!) kan det t.o.m. kännas lättare såhär. Men helt försvinner inte längtan, och tomrummet syns och känns mellan varven.

Alldeles helhjärtat kan jag kanske aldrig säga att också ett liv som barnlös är ok. Kanske jag inte heller behöver. Det är ju ändå ett tomrum som påverkar livslångt och kommer emot i så oändligt många olika sammanhang.

Det tomrummet syns väldigt tydligt i de bilder som togs för Simpukkas kampanj under veckan. En där olika familjer som berörs/berörts av barnlöshet lyfts upp, för att visa att barnlöshet berör många olika konstellationer.



Jag undra när bilderna av mej sku tas hur man fotar en singelfamilj där barnet inte fick komma. Som svar fick jag att med nåt som symboliserar barnet, eller nåt som varit viktigt för en själv under processens gång.

Med kom då kaninen som köptes för barnet i samband med allra första vårdtiden. Som sen aldrig fick välkomna sin ägare. Och en vit gerbera, för den gång jag stod på bron och kasta ner en i ån, för att symboliskt släppa missfallet.

Det var inte alldeles enkelt att ta de bilderna. Inte heller alldeles enkelt att se på dem. Att sätta sej in i det tomrum jag ändå ofta bär på på dethär sättet, det var känslomässigt ganska tungt. Blir så tydligt på nåt sätt. Men är ju sant...

fredag 10 maj 2019

Simpukkaviikko 2019/5

Lite tillbaka till kommentarer och frågor på sociala medierna idag, med en annan bild och annan vinkel. Mer överlag, inte bara frågor/kommentarer kring barn”skaffning”.

Denhär gången mer kring att det inte är så lätt att veta vad man ska säga när någon befinner sig i en kris eller en tung situation, såsom ofrivillig barnlöshet. Ibland är det som sägs allt annat än vettigt, mer för att man försöker hitta nåt bra och tröstande, eller försöker fixa sånt som inte går att fixa. Välmenat, ofta, men blir ändå fel, eller åtminstone jobbigt.

Tumregel är ju nog helt överlag att det viktigaste är att lyssna snarare än tala. Man varken kan eller behöver försöka fixa nåt, och råd känns mest otrevliga och oförstående. Olika rätt bra fraser som går att använda är ”Jag vet inte vad jag ska säga.”, ”Det finns ingenting att säga.”, ”Jag finns här om du behöver det.”, Jag lyssnar om du vill prata.” Som exempel.

torsdag 9 maj 2019

Simpukkaviikko 2019/4

Idag kom some-turen till temat barnbarnlöshet. Idag blir det nu bara samma text här;

Barn är ingen självklarhet, och så då förstås inte heller barnbarn. För många ofrivilligt barnlösa blir det en ny rond av sorg och utanförskap då vänner och andra i omgivningen får barnbarn, och ofta väldigt gärna pratar om dem.

Inte heller för folk med barn är barnbarn någon självklarhet, och det kan för många också vara ledsamt och tungt. Men viktigt förstås att notera att egna barnen varken har skyldighet att ha barn, eller alltid möjlighet att få barn.

Vad gäller det där med att prata om barn och barnbarn så är det förstås ett förståeligt samtalsämne på många sätt, och visst ska de få finnas med. Men är de 1) det första som ”kastas i ansiktet”, 2) ett konstant samtalsämne, 3) bara gnäll om hur tungt det är eller 4) massa lyriska beskrivningar av härligheten i det så är det ofta tungt för ofrivilligt barn- och barnbarnlösa att ta emot.

onsdag 8 maj 2019

Simpukkaviikko 2019/3

Idag var some-budskapet ”låt bli frågorna och kommentarerna”. Detdär med ” har du barn”, ”när ska ni skaffa barn”, ”borde inte lämna det för sent”, ”inte lämna för långt mellanrum till följande” osv. Ni vet... Och detdär med att ta för givet att folk har barn. Jag har främst råkat ut för förstnämnda fråga och sistnämnda antagande. ”Du har ju säkert små barn hemma?” eller ”Hur gamla är dina barn?”. Det är alltid rätt tungt att svara på det. Nej, jag har inte barn alls hemma. Eller på nr 2... Där sku jag ofta gärna vilja svara ”aj vilka barn?” Men gör ju nog inte. Svarar kort att jag inte har barn. Ibland tillägger jag att jag är ofrivilligt barnlös, men det är nog mer sällan... Det blir ofta lite tyst då, efter det svaret... Inte för att det är mitt problem direkt, den tystnaden, men det är oftast lättare utan den svansen. Förutom då den som får svaret kan relatera till problematiken, och det blir ett riktigt bra samtal av det hela. Händer nog mer sällan iofs, för de personerna frågar inte. De vet hur tung den frågan kan vara.

tisdag 7 maj 2019

Simpukkaviikko 2019/2

Idag handla some-budskapet om gemenskap. Du är inte ensam. Det är en av de viktigare och starkare aspekterna i det stöd som Simpukka-föreningen och dess olika stödgrupper erbjuder - möjligheten att känna att andra delar de erfarenheter man själv bär på. Att man inte är ensam med dem. Att andra förstår (åtminstone en stor del av) de tankar och känslor som dyker upp i den bergochdalbana som är barnlöshet. Att få dela med andra som vet vad du talar om är till enormt stor hjälp, tycker åtminstone jag. Förstås är också närstående som lyssnar och finns där viktiga, men kamratstödet ger en särskild form av gemenskap och en delaktighet som åtminstone för stunden tar bort känslorna av utanförskap och ensamhet.

måndag 6 maj 2019

Simpukkaviikko 2019/1

Idag inleds Simpukkaviikko - en kampanj som Simpukkaföreningen startat för att öka insikt i frågor kring ofrivillig barnlöshet. Det gör de förstås också annars, men under denhär veckan är det starkare i fokus. I år delas både citat och viktiga kommentarer som delats ren tidigare år, och också en pod-serie med olika barnlöshetsberättelser och en bild- och bloggkampanj som lyfter upp att barnlöshet berör många olika personer/familjer, och att det inte är nån lätt fråga att bära. Kolla dem på Simpukkas Facebook, websida, Insta etc... Och stay tuned här, länkar säkert till nåt... Och åtminstone kommer mina sociala media-kanaler att vara rätt fulla med sånahär frågor denhär veckan. För att förståelse är viktigt och behöver öka ännu.

Idag dela jag en av Simpukkas bilder, med texten typ ”barnlöshet är vanligt men hålls ofta gömt, också i din närkrets kan det finnas flera som inte vågar prata om det”. Det här är en av de tankar som är bra att försöka sprida mer i omgivningen, få mer fotfäste för. Främst för att folk allt mindre ska ta för givet att folk har barn, sluta ställa frågor och fälla kommentarer som ”när ska ni skaffa barn” eller ”ni borde börja nu så det inte blir för sent”... För vem vet hur mycket de längtat och hoppats, men inte fått välkomna några barn trots alla de tunga försöken... Vi kan aldrig utgå från att barntemat är ett lätt samtalsämne för alla.

En del av Simpukkas politiska program handlar om att se hur mångfacetterat och brett problem barnlöshet är, och utveckla familjemöjligheter för alla. En del kring det hittar ni i dethär inlägget... Stöd och möjligheter till vård etc. plockas upp som viktiga delar... En annan punkt är att familjer/personer som lever utan barn behöver ges likvärdig plats. Det finns mycket som behöver jobbas på i de här frågorna - så det är fint att Simpukka finns! Simpukkaviikko och Lapsettomien lauantai är viktiga tillfällen att lyfta upp frågorna.

lördag 27 april 2019

Offentliga vården breddas!

Rubrikerna om att HUCS startar vård med donerade celler, för både heteronormativa par, samkönade par och singlar, dök upp här för ett tag sen. En alldeles suverän nyhet!! Singlar och kvinnopar har inte fått vård kommunalt, då de inte har ”medicinska orsaker”... Och som svar på diskrimineringsanklagan svara universitetssjukhusen med att slänga ut all vård med donerade celler för några år sen. Nu tar de dem tillbaka, och inkluderar också singlarna och samkönade paren i vårdklientelet. Alldeles som det ska vara, och kunde/borde ha gjorts för länge sen - men bättre sent än aldrig, och superbra att det sker!! Mej hjälper det nu inte det minsta - man får max 3 konstbefruktningar och vård privat räknas in - men mängder andra kan äntligen få del av möjligheten att ha barn, utan att betala sej totalpanka, eller i värsta fall tvingas avstå från drömmen om barn för att finanserna inte räcker. Hurra!!!

Här lite mera på ämnet.

fredag 26 april 2019

Barnlös, eller barnlängtan?

I olika sammanhang har igen diskussionen kring när man är barnlös dykt upp. Och kring om barnlös är rätt ord att identifiera grupper/individer med. Borde det kanske istället vara barnlängtan? På finska alltså lapsettomuus/lapseton kontra lapsitoive - barnönskan, eller barnlängtan. Och det är inte en alldeles enkel och rättfram diskussion, ingendera begrepp känns rätt för alla. Ingendera begreppet inbegriper alla dem som t.ex. Simpukka finns till för. Och tydligen är nuvarande lapsettomien - för barnlösa - svår för många att ta till sej.

Man upplever kanske att man inte platsar innan det är säkert att man inte alls får barn, någonsin, och hoppas naturligtvis ur den synvinkeln att man inte heller kommer att platsa. Detta trots att Simpukka ju finns till för alla som på något sätt berörs av barnlöshet - i form av en längtan efter barn som inte (ännu) fått uppfyllas, eller som trots att den uppfyllts inte ännu är ”ur världen” (jo, fånigt begrepp). Bl.a. därmed diskussionen kring lapsettomien ryhmä versus lapsitoiveryhmä. Dvs kamratstödsgrupp för barnlösa eller för folk med barnlängtan. Är jag barnlös eller inte? Vem är? Det är egentligen ingen lätt fråga.

Simpukka finns också för dem som efter försök eller andra processer fått barn. Och de är ju då inte barnlösa. Så där är begreppet inte heller helt rätt. Även om de förstås har berörts av tematiken, så de känner ju den och identifierar sej med de frågorna, och delvis också med den titeln. Ändå känns den för många, både ”fd. barnlösa” och andra runtom, nog aningen missvisande och konstig i det sammanhanget. Är man barnlös om man faktiskt har barn? Inte alldeles lätt för alla att ta till sej, begreppet lapsellinen lapseton - barnlös med barn, som Simpukka använder. För även om man förstår att upplevelsen hänger kvar känns barnlös-begreppet rätt knepigt i det sammanhanget. För helt konkret är man ju inte det.

Simpukka har under åren hetat allt möjligt annat också. Bl.a. med just lapsitoive-ordet. Eller Saisimmepa lapsen ry - som signalerar den starka önskan om att få barn. Så barnönskan har varit mer i fokus än i nuvarande underrubrik (lapsettomien yhdistys) där barnlösheten lyfts upp. Stödgrupperna använder oftast nåndera, vet inte i hur stor procent. Och vad folk egentligen tänker om dem. Jag kände mej inte helt hemma och välkommen i en lapsitoive-ryhmä (där det stod att den är för folk som inte ännu fått sitt första barn - och jag sku då ren med stor sannolikhet förbli barnlös), medan andra kanske inte ännu känner sej välkomna i en lapsettomien ryhmä när de inte vet om de förblir barnlösa. Så inte alldeles enkelt nej...

Hur det ska gå att hitta ett begrepp som passar alla, som inbegriper alla, som alla känner sej hemma med - det vet jag inte. Om det ens går. Men kanske det kan handla om att fortsätta lyfta fram barnlösheten, som ju är den sorg som förenar oss alla, och sen identifiera de olika situationer som finns inom det. Hur, tja... Inte så lätt det heller.

Men det ställer nog ibland till lite funderingar, dethär. Både situationer och begrepp. I gruppen av bestående barnlösa fundera vi om vi borde specificera oss som barnlösa barnlösa (lapsettomat lapsettomat), när det på olika tillfällen för barnlösa i olika situationer ju kan komma med folk med barn (lapselliset lapsettomat), och det ibland kan kännas lite obekvämt. Rum för alla förstås, men samtidigt är inte det heller alltid helt enkelt.

måndag 8 april 2019

Statsrådets rapport 2019:7

För studier och jobb läste jag igenom en statsrådsrapport kring utveckling, lärande och delaktighet för alla barn och unga, och hicka till lite när jag kom till ett kapitel med titeln ”Föderskornas ålder ökar och ofrivillig barnlöshet blir vanligare” (min översättning).

Rapporten konstaterar som många andra artiklar, rapporter etc. just nu att barn-skaffningens - lastenhankinnan- förskjutning till senare ålder ökar mängden ofrivillig barnlöshet. Men sen lyfter den också upp barnlöshet som psykosocialt problem som ger upphov i djup sorg, känslor av hopplöshet och utmaningar i de sociala relationerna. Den djupa och kroniska sorgen kan fortgå även om fertilitetsvården sen lyckas, och de tunga upplevelserna under vården kan göra föräldraskapet svårt, påverka välmåendet i familjen.

Av de orsakerna påpekas att ofrivilligt barnlösa behöver stöd med att bearbeta de mångfacetterade och tunga känslorna, med de tunga fertilitetsbehandlingarna och med parförhållande och föräldraskap. Det psykosociala stödet för fertilitetsvårdspatienterna borde vara lagstadgat, och psykologtjänster borde ingå i vårdprocesserna, är ett av åtgärdsförslagen i slutet av kapitlet kring ofrivillig barnlöshet.

Lite konstigt kändes det att läsa igenom dethär mitt i arbetsdagen. Men samtidigt är det bra att också detta ryms med. För att det påverkar så mycket, och för att om den barnlösa sen får barn så är de tidigare upplevelserna ofta något som påverkar både under graviditet och i relationerna till barnet. Så det är bra att det lyfts upp. Att personal som jobbar med familjer och barn har en liten uppfattning om när det eventuellt kan behövas mera stöd.

Och att rekommendationen om lagstadgat stöd och psykologtjänster i samband med fertilitetsvård kommer i en sånhär rapport känns väldigt bra. Det borde på nåt sätt vara så självklart att en sånhär process är fruktansvärt tung, både fysiskt och mentalt, och påverkar individ, parförhållande och ev. familj väldigt mycket... Så redan för individen sku stödet vara verkligt behövligt, och finns det sen ett barn med i bilden kan stödet emellanåt t.o.m bli rätt avgörande för att hens varande, familjeliv och utveckling ska bli så bra som möjligt.

Tycker iofs att stöd borde finnas tillgängligt oberoende av vad bakgrunden för familjen är, enligt behov. Liksom jag tycker att stödet borde finnas tillgängligt oberoende om fertilitetsvården ger upphov i barn eller inte.

Celldonationer och den påverkan fanns inte med. Hade nog behövts... Det är ju verkligen en fråga som kan påverka i barnets utveckling. Både för föräldrarna och för barnet. Frågor om genetik, om varifrån olika drag kommer etc... Och sådant som det kunde vara bra för personal som träffar barnen att känna till mera om, för att kunna bemöta på rätt sätt, inte säga nåt fånigt... Fast, sånt finns förstås nog också i andra rapporter. Men helt kort kunde det ju nog rymts med... Ens som nämnande av en aspekt att beakta.

måndag 18 mars 2019

Rörd, glad och tacksam!

Nyaste Simpukka-tidningen fanns på tamburmattan när jag kom hem, och efter mellanmål och liten vilopaus tog jag förväntansfullt tag i den. Det är en tidning som oftast ger väldigt mycket. Medan jag läste ordförandens spalt smög ett bekant namn sig in i nedre ögonvrån. Mitt eget. Förvånat titta jag en gång till. Jo, stämmer. Och läste sen texten...

Den nedre spalten finns till för sk. Simpukan helmi - Simpukkas pärla-utmärkelsen (och Simpukka betyder ju alltså mussla), som ges åt någon som har gjort något för att förbättra ofrivilligt barnlösas välmående i samhället. Och denna gång hitta jag mej själv där!! Var totalt stum av förvåning, rörd till tårar och ödmjukt glad över ett så fint tack!

”Katjan toiminta vapaaehtoisena on ollut Simpukalle suuri voimavara, ja moni on saanut elämäänsä lisää hyvää Katjan ansiosta. Kiitämme Katjaa hänen panoksestaan tahattomasti lapsettomien hyvinvoinnin edistämisestä”, läser jag, om och om igen, med tårarna varje gång nära. Tack för de så oändligt fina orden! Känns ofattbart bra!

Tusen tack till er som valde att ge just mej den utmärkelsen!! Det betyder mycket!

fredag 15 februari 2019

Ansträngning-resultat

Jag har nån gång tidigare skrivit om att en stor del av de skönlitterära böcker jag läser på nåt sätt, nånstans i handledningen, berör barnlöshet. Det har fortsatt vara så, och reagerar oftast numera med ett inre ”inte nu igen!?”. Så även i den nuvarande boken. Som iofs inte är skönlitterär utan en självbiografisk berättelse. Michelle Obamas. I boken Min historia.

Stötte mittiallt på meningen ”Vi försökte få barn och det gick inte bra.” Och tyckte först samma suck - inte nu igen. Men sen var följande tanke att oj vad bra att hon tar upp det! Barnlöshet som tyvärr väldigt utbrett fenomen får en ordentlig synlighet via en sådan kanal. I den berättelsen ryms - kortfattat men ändå med - både försök på egen hand, missfall och ivf. Och framför allt meningarna ”Fertilitet är ingenting man kan erövra. Frustrerande nog finns det inget direkt samband mellan ansträngning och resultat.” kröp in under huden.

Ledsamt men sant. Och ändå nåt som folk inte riktigt förstår sej tillräckligt på. Att man inte kan erövra... Ibland totalt, oberoende av alla olika former av ansträngning, inte alls. Ibland bara med yttre hjälp (som för dem). Egen ”ansträngning” hjälper nu alltmer sällan, allt fler behöver idag medicinsk hjälp. Och inte ens med den med i ansträngningarna är resultat garanterat. Fast hur du önskar, försöker och vill så kanske det inte alls lyckas, nånsin.

”Fertilitet är ingenting man kan erövra. 
Frustrerande nog finns det inget direkt samband 
mellan ansträngning och resultat.”

lördag 2 februari 2019

Barnen som kraftkälla

Prata med en vän om tyngre perioder i livet. Om att sådana kommer mellan varven, hör till, men förstås nog är jobbiga ändå. Hen konstatera att det nog minsann har varit tungt ibland, men att ”mina barn har alltid varit min kraftkälla”. Voimavara... Där tappa jag min kraft, orka inte hålla upp den lilla fasad jag ännu höll uppe trots vänskapen - och tårarna trilla... Hen är inte heller den enda som kommenterat sånt. För nån annan nåt tag tidigare har barnen varit ”det som får en att orka kämpa”. Och dylikt... Så - ifall barnen är det som håller andra uppe, ger andra kraft - vad ska jag då dra på? Vem ska jag tänka att jag måst hålla mej uppe för? Vem/vad ger mej kraft? Ibland undrar man. Och hittar inget. Däremellan ser man att det ju också finns en massa annat som kan vara källa till kraft. Men, inget känns ändå riktigt lika stort, viktigt, värdefullt... Åtminstone då när man själv hade behövt dendär kraftkällan.

söndag 27 januari 2019

När inget riktigt fungerar

Eller nej, det gör det ju nog egentligen. En hel del iallafall. Men känslan är den... Att just nu fungerar ingenting riktigt. Är jag ärlig med mej själv har ork och humör nog varit påväg neråt länge ren. Och har på nåt plan nog varit medveten om det. Och samtidigt inte. Åtminstone inte tillräckligt. Nu fungerar inte den linjen. Nu måst jag försöka orka ta tag i det. Försöka hitta vägar framåt igen. Working on it... För många belastande faktorer ett bra tag här...

Egentligen är det både spännande och skrämmande hur snabbt något som känts helt hanterbart och okej sen inte längre är det. Tillräckligt smygande och krypande för att man inte riktigt ska inse, även om det nog varit på gång ren ett tag. Och sen när man då är där, inser det, så har man inte riktigt längre ork och perspektiv att se vägarna ut ur det. Working on it... Denna gång, som tidigare, finns ju nog vägarna där iallafall, fast man inte ser dem.

Och vad allt detta då handlar om... Tja - både dåtid, nutid och framtid. Med barnlöshet som en faktor, jobbsituation som en. Bägge ur många synvinklar och perspektiv. Mycket har varit tungt länge, och en hel del av det har jag bearbetat jo - men sen tänkt att jag måst relatera till den situation som är nu, och kanske ändå inte haft möjlighet att göra det helt. Eller nåt sånt. Försökt anpassa mej, men lite utan instruktionsböckerna som sku möjliggöra det.

När jag nu äntligen på allvar konstatera och uttala att nu funkkar inte dethär riktigt så gick det som tur är rätt fort att få igång fundering på arbetsuppgifter, och också samtalsstöd. Det senare imorgon, förhoppningsvis med fler gånger än den ena. Iaf lite start på att hitta några ändar i trådnystanet. Och så får vi se vart det nystandet leder, vad jag hittar för vägar via det. Stundvis känns det lite lättare, ren tack vare det... Just nu iaf. Andra stunder inte.

Ibland kan jag känna och veta att det nog blir okej. Att jag nog är okej. Däremellan är det helt totalt bortblåst och jag vet ingenting... Orkar ingenting. Är ingenting och kan ingenting. Mestadels nånstans mittemellan. Men mycket mer åt det negativa än jag brukar vara... Så helt klart nåt som behöver göras nåt åt. Och ren det att jag nu konstaterat det, och låtit bli att svara åt mej själv att det nog blir bättre... För just nu knappast utan åtgärder. Sånt.

Jag har svårt att säga att just nu känns det jobbigt, utan att lägga till ett ”men det blir nog bättre sen”... Visst - som i ett inlägg här nåt tag tidigare - det stämmer ju möjligen, kanske t.o.m. troligen. Men det hjälper en inte då. Och ibland kan den tanken hindra en från att se att nu behöver jag göra något mera aktivt för att det ska ske. Att bara vänta på sen är inte alltid den bästa lösningen. Just nu blev det nog liksom här en rejäl nedförsbacke av det...

Trying to get my gear ready for the climb up again. Hoppas iaf att klättringen kommer...

lördag 5 januari 2019

Börja med ”Hur mår du?”

En rätt bra artikel kring bemötande av mänskor i kris dök upp på fb nyss. Kodin Kuvalehti rubricerar Miksi ystävät katoavat kriisissä?, och skriver om hur vi ofta har så stora krav på oss själva kring hur vi borde kunna bemöta, och så mycket osäkerhet kring vad vi ska göra, att vi istället drar oss undan... Det är lättare att undvika än att utsätta sej för alla känslorna, krisen, egna otillräckligheten och osäkerheten... Och då försvinner folk runtom.

Så vad ska man enligt intervjuade krisarbetaren och terapeuten Veli-Matti Husso göra då? Svar - som så många gånger redan innan - finnas där. Den som drabbats av kris eller sorg behöver mest närvaro, någon som lyssnar och finns där. Kanske hjälper med helt praktiska saker, om sånt behövs. Och kanske - men isåfall väldigt lyhört och finkänsligt - speglar och utmanar sådana tankar som blir för kategoriska och katastroffokuserade. Och vet man inte vad man ska säga så kan man börja med just det - jag vet inte vad jag ska göra eller säga, men jag vill bara fråga hur du mår. Och ge den andra rum att berätta det hen vill.

Dessutom poängterar artikeln att det inte är meningen att man ska lösa nåt, få folk ur sina tunga känslor. Det kommer (kanske) sen, med tiden, och främst från personen själv. Då när hen är klar. Förstås med stöd, ingen klarar sig ensam, men det är inte andra som ska ”lösa” saker, ”komma ur” saker e.d. Om det ens är saker man kan lösa. Många gånger är ju kriser inte det. De är situationer när nåt ändrar radikalt, och det enda man kan är försöka rida ut de allra tyngsta känslorna, hitta ens nån form av fotfäste och sen börja bygga upp sitt liv pånytt, ur helt andra premisser än innan. Det är ingen lätt uppgift... En där stöd behövs, men där vägarna främst måst få komma från personen själv, när hen är där.

Det som också gör det knepigt är att ”där” - det är man ju i varierande mån. Ibland klarar man av att se framåt, har lite fotfäste att stå på, hittar bitar att pussla vägen vidare med. Och däremellan är de borta igen, allt hopp känns totalt försvunnet, och orken för att se vägar vidare är på noll. Och så pendlar det. Nånstans måst man lära sej leva med det. Själv. Vilket är helt tillräckligt svårt ren det. För att inte tala om andras förståelse.

fredag 4 januari 2019

Det hjälper mig ju inte nu

”Och alla säger till mig att jag har hela livet framför mig, 
att jag kommer att komma igenom det här, 
men det hjälper mig ju inte nu.”

... säger en huvudperson i en av böckerna jag nyss läste. Och jag stanna upp inför det...

För just så är det ofta. Det hjälper inte nu. Fast det kanske stämmer, så hjälper det inte. Inte då, när man är i alla de känslor som allt det tunga för med sej. Då finns det inget sen, ingen framtid, inget komma igenom nån dag. Då är det bara tungt. Och det måst också få finnas.

Fundera på det här fenomenet med mamma också under en promenad till gravgården idag. Hur vi så snabbt vill övertyga oss själva och den som sörjer om att det nog blir bra igen. Vill hjälpa, vill ställa allt till rätta, vill komma ifrån den tunga känsla den andras sorg innebär... Och det bara fungerar ju inte så! En sorg kan man inte underlätta med ett ”blir bättre sen”. Istället åsidosätter man då sorgen. Och det bara gör saker än värre, än tyngre att bära.

Så vad gör man då? Man säger ingenting. Man säger att det inte finns nåt att säga, att man önskar att man kunde hjälpa men att man inte kan - men att man finns där. Och lyssnar, vid behov, om och om och om igen. Utan kommentarer, utan ”bättre sen”. Ger en kram om man tror det är okej för den andra. Försöker att stanna upp i det som är, hur evinnerligt tungt och skrämmande det än kan kännas. För den som verkligen drabbas av sorgen, vad den än må vara - den har det nog garanterat mycket tyngre... Så den stunden vi är där måst vi kunna klara av utan att försöka fixa, förbättra, förklara och förändra. För det kan ju vi ändå inte.

Kanske kommer man igenom, kanske finns hela livet ännu framför, kanske blir det lättare att bära med tiden. Kanske inte. Ingen kan lova nåt om det. Och hur det nu än är med den saken så hjälper inte det just då, i allt det svarta. Då måst man bara få hjälp att uthärda det.