fredag 17 maj 2019

Simpukkaviikko-inlägg!

Simpukka samla diverse inlägg från Simpukka-viikko på sin blogg, så den som är intresserad hittar dem där. Flera riktigt fina intervjuer, artiklar, blogginlägg m.m. Insåg också att jag glömde länka till texten som hörde till bilderna i föregående inlägg - den hittar ni här.

Det är superfint att alla de här berättelserna delas, att så mycket görs för öppenhet och förståelse - för det ger både andra barnlösa en känsla av att inte vara ensamma, och förhoppningsvis omgivningen en större förståelse för allt dethär.

Dessutom har fler berättelser i årets kampanjer varit bestående barnlösa, något som mer sällan synts tidigare. Berättelser om barnlöshet slutar ofta med barn. Det ”traditionella” lyckliga slutet. Men också det där livet fortsätter ok utan är viktigt att se.

Simpukka-namnet kommer från tanken om att man som barnlös ofta sluter sig som en mussla i sitt skal, där sanden skaver. Men med tiden kan skalet öppnas och pärlan synas. Och pärlan, det är mer den mening och fortsättning man hittat - med eller utan barn.

Jag är själv glad över alla de berättelser och kommentarer som synts under Simpukka-veckan, och glad att själv ha kunnat vara en del av det. Jag tror åtminstone starkt på det att det är genom att öppna upp och berätta om saker som förståelsen runtom kan öka.

lördag 11 maj 2019

Lapsettomien Lauantai

Idag är det Lapsettomien lauantai, de barnlösas dag, som nu firas för 26:e gången. Dagen vill lyfta upp det faktum att föräldraskap aldrig är självklart - alla kvinnor som så önskar blir inte mammor, alla män inte pappor.



För mej är livet efter många år av längtan och försök nu annat, som också är rätt bra. Ibland (ibland!) kan det t.o.m. kännas lättare såhär. Men helt försvinner inte längtan, och tomrummet syns och känns mellan varven.

Alldeles helhjärtat kan jag kanske aldrig säga att också ett liv som barnlös är ok. Kanske jag inte heller behöver. Det är ju ändå ett tomrum som påverkar livslångt och kommer emot i så oändligt många olika sammanhang.

Det tomrummet syns väldigt tydligt i de bilder som togs för Simpukkas kampanj under veckan. En där olika familjer som berörs/berörts av barnlöshet lyfts upp, för att visa att barnlöshet berör många olika konstellationer.



Jag undra när bilderna av mej sku tas hur man fotar en singelfamilj där barnet inte fick komma. Som svar fick jag att med nåt som symboliserar barnet, eller nåt som varit viktigt för en själv under processens gång.

Med kom då kaninen som köptes för barnet i samband med allra första vårdtiden. Som sen aldrig fick välkomna sin ägare. Och en vit gerbera, för den gång jag stod på bron och kasta ner en i ån, för att symboliskt släppa missfallet.

Det var inte alldeles enkelt att ta de bilderna. Inte heller alldeles enkelt att se på dem. Att sätta sej in i det tomrum jag ändå ofta bär på på dethär sättet, det var känslomässigt ganska tungt. Blir så tydligt på nåt sätt. Men är ju sant...

fredag 10 maj 2019

Simpukkaviikko 2019/5

Lite tillbaka till kommentarer och frågor på sociala medierna idag, med en annan bild och annan vinkel. Mer överlag, inte bara frågor/kommentarer kring barn”skaffning”.

Denhär gången mer kring att det inte är så lätt att veta vad man ska säga när någon befinner sig i en kris eller en tung situation, såsom ofrivillig barnlöshet. Ibland är det som sägs allt annat än vettigt, mer för att man försöker hitta nåt bra och tröstande, eller försöker fixa sånt som inte går att fixa. Välmenat, ofta, men blir ändå fel, eller åtminstone jobbigt.

Tumregel är ju nog helt överlag att det viktigaste är att lyssna snarare än tala. Man varken kan eller behöver försöka fixa nåt, och råd känns mest otrevliga och oförstående. Olika rätt bra fraser som går att använda är ”Jag vet inte vad jag ska säga.”, ”Det finns ingenting att säga.”, ”Jag finns här om du behöver det.”, Jag lyssnar om du vill prata.” Som exempel.

torsdag 9 maj 2019

Simpukkaviikko 2019/4

Idag kom some-turen till temat barnbarnlöshet. Idag blir det nu bara samma text här;

Barn är ingen självklarhet, och så då förstås inte heller barnbarn. För många ofrivilligt barnlösa blir det en ny rond av sorg och utanförskap då vänner och andra i omgivningen får barnbarn, och ofta väldigt gärna pratar om dem.

Inte heller för folk med barn är barnbarn någon självklarhet, och det kan för många också vara ledsamt och tungt. Men viktigt förstås att notera att egna barnen varken har skyldighet att ha barn, eller alltid möjlighet att få barn.

Vad gäller det där med att prata om barn och barnbarn så är det förstås ett förståeligt samtalsämne på många sätt, och visst ska de få finnas med. Men är de 1) det första som ”kastas i ansiktet”, 2) ett konstant samtalsämne, 3) bara gnäll om hur tungt det är eller 4) massa lyriska beskrivningar av härligheten i det så är det ofta tungt för ofrivilligt barn- och barnbarnlösa att ta emot.

onsdag 8 maj 2019

Simpukkaviikko 2019/3

Idag var some-budskapet ”låt bli frågorna och kommentarerna”. Detdär med ” har du barn”, ”när ska ni skaffa barn”, ”borde inte lämna det för sent”, ”inte lämna för långt mellanrum till följande” osv. Ni vet... Och detdär med att ta för givet att folk har barn. Jag har främst råkat ut för förstnämnda fråga och sistnämnda antagande. ”Du har ju säkert små barn hemma?” eller ”Hur gamla är dina barn?”. Det är alltid rätt tungt att svara på det. Nej, jag har inte barn alls hemma. Eller på nr 2... Där sku jag ofta gärna vilja svara ”aj vilka barn?” Men gör ju nog inte. Svarar kort att jag inte har barn. Ibland tillägger jag att jag är ofrivilligt barnlös, men det är nog mer sällan... Det blir ofta lite tyst då, efter det svaret... Inte för att det är mitt problem direkt, den tystnaden, men det är oftast lättare utan den svansen. Förutom då den som får svaret kan relatera till problematiken, och det blir ett riktigt bra samtal av det hela. Händer nog mer sällan iofs, för de personerna frågar inte. De vet hur tung den frågan kan vara.

tisdag 7 maj 2019

Simpukkaviikko 2019/2

Idag handla some-budskapet om gemenskap. Du är inte ensam. Det är en av de viktigare och starkare aspekterna i det stöd som Simpukka-föreningen och dess olika stödgrupper erbjuder - möjligheten att känna att andra delar de erfarenheter man själv bär på. Att man inte är ensam med dem. Att andra förstår (åtminstone en stor del av) de tankar och känslor som dyker upp i den bergochdalbana som är barnlöshet. Att få dela med andra som vet vad du talar om är till enormt stor hjälp, tycker åtminstone jag. Förstås är också närstående som lyssnar och finns där viktiga, men kamratstödet ger en särskild form av gemenskap och en delaktighet som åtminstone för stunden tar bort känslorna av utanförskap och ensamhet.

måndag 6 maj 2019

Simpukkaviikko 2019/1

Idag inleds Simpukkaviikko - en kampanj som Simpukkaföreningen startat för att öka insikt i frågor kring ofrivillig barnlöshet. Det gör de förstås också annars, men under denhär veckan är det starkare i fokus. I år delas både citat och viktiga kommentarer som delats ren tidigare år, och också en pod-serie med olika barnlöshetsberättelser och en bild- och bloggkampanj som lyfter upp att barnlöshet berör många olika personer/familjer, och att det inte är nån lätt fråga att bära. Kolla dem på Simpukkas Facebook, websida, Insta etc... Och stay tuned här, länkar säkert till nåt... Och åtminstone kommer mina sociala media-kanaler att vara rätt fulla med sånahär frågor denhär veckan. För att förståelse är viktigt och behöver öka ännu.

Idag dela jag en av Simpukkas bilder, med texten typ ”barnlöshet är vanligt men hålls ofta gömt, också i din närkrets kan det finnas flera som inte vågar prata om det”. Det här är en av de tankar som är bra att försöka sprida mer i omgivningen, få mer fotfäste för. Främst för att folk allt mindre ska ta för givet att folk har barn, sluta ställa frågor och fälla kommentarer som ”när ska ni skaffa barn” eller ”ni borde börja nu så det inte blir för sent”... För vem vet hur mycket de längtat och hoppats, men inte fått välkomna några barn trots alla de tunga försöken... Vi kan aldrig utgå från att barntemat är ett lätt samtalsämne för alla.

En del av Simpukkas politiska program handlar om att se hur mångfacetterat och brett problem barnlöshet är, och utveckla familjemöjligheter för alla. En del kring det hittar ni i dethär inlägget... Stöd och möjligheter till vård etc. plockas upp som viktiga delar... En annan punkt är att familjer/personer som lever utan barn behöver ges likvärdig plats. Det finns mycket som behöver jobbas på i de här frågorna - så det är fint att Simpukka finns! Simpukkaviikko och Lapsettomien lauantai är viktiga tillfällen att lyfta upp frågorna.

lördag 27 april 2019

Offentliga vården breddas!

Rubrikerna om att HUCS startar vård med donerade celler, för både heteronormativa par, samkönade par och singlar, dök upp här för ett tag sen. En alldeles suverän nyhet!! Singlar och kvinnopar har inte fått vård kommunalt, då de inte har ”medicinska orsaker”... Och som svar på diskrimineringsanklagan svara universitetssjukhusen med att slänga ut all vård med donerade celler för några år sen. Nu tar de dem tillbaka, och inkluderar också singlarna och samkönade paren i vårdklientelet. Alldeles som det ska vara, och kunde/borde ha gjorts för länge sen - men bättre sent än aldrig, och superbra att det sker!! Mej hjälper det nu inte det minsta - man får max 3 konstbefruktningar och vård privat räknas in - men mängder andra kan äntligen få del av möjligheten att ha barn, utan att betala sej totalpanka, eller i värsta fall tvingas avstå från drömmen om barn för att finanserna inte räcker. Hurra!!!

Här lite mera på ämnet.

fredag 26 april 2019

Barnlös, eller barnlängtan?

I olika sammanhang har igen diskussionen kring när man är barnlös dykt upp. Och kring om barnlös är rätt ord att identifiera grupper/individer med. Borde det kanske istället vara barnlängtan? På finska alltså lapsettomuus/lapseton kontra lapsitoive - barnönskan, eller barnlängtan. Och det är inte en alldeles enkel och rättfram diskussion, ingendera begrepp känns rätt för alla. Ingendera begreppet inbegriper alla dem som t.ex. Simpukka finns till för. Och tydligen är nuvarande lapsettomien - för barnlösa - svår för många att ta till sej.

Man upplever kanske att man inte platsar innan det är säkert att man inte alls får barn, någonsin, och hoppas naturligtvis ur den synvinkeln att man inte heller kommer att platsa. Detta trots att Simpukka ju finns till för alla som på något sätt berörs av barnlöshet - i form av en längtan efter barn som inte (ännu) fått uppfyllas, eller som trots att den uppfyllts inte ännu är ”ur världen” (jo, fånigt begrepp). Bl.a. därmed diskussionen kring lapsettomien ryhmä versus lapsitoiveryhmä. Dvs kamratstödsgrupp för barnlösa eller för folk med barnlängtan. Är jag barnlös eller inte? Vem är? Det är egentligen ingen lätt fråga.

Simpukka finns också för dem som efter försök eller andra processer fått barn. Och de är ju då inte barnlösa. Så där är begreppet inte heller helt rätt. Även om de förstås har berörts av tematiken, så de känner ju den och identifierar sej med de frågorna, och delvis också med den titeln. Ändå känns den för många, både ”fd. barnlösa” och andra runtom, nog aningen missvisande och konstig i det sammanhanget. Är man barnlös om man faktiskt har barn? Inte alldeles lätt för alla att ta till sej, begreppet lapsellinen lapseton - barnlös med barn, som Simpukka använder. För även om man förstår att upplevelsen hänger kvar känns barnlös-begreppet rätt knepigt i det sammanhanget. För helt konkret är man ju inte det.

Simpukka har under åren hetat allt möjligt annat också. Bl.a. med just lapsitoive-ordet. Eller Saisimmepa lapsen ry - som signalerar den starka önskan om att få barn. Så barnönskan har varit mer i fokus än i nuvarande underrubrik (lapsettomien yhdistys) där barnlösheten lyfts upp. Stödgrupperna använder oftast nåndera, vet inte i hur stor procent. Och vad folk egentligen tänker om dem. Jag kände mej inte helt hemma och välkommen i en lapsitoive-ryhmä (där det stod att den är för folk som inte ännu fått sitt första barn - och jag sku då ren med stor sannolikhet förbli barnlös), medan andra kanske inte ännu känner sej välkomna i en lapsettomien ryhmä när de inte vet om de förblir barnlösa. Så inte alldeles enkelt nej...

Hur det ska gå att hitta ett begrepp som passar alla, som inbegriper alla, som alla känner sej hemma med - det vet jag inte. Om det ens går. Men kanske det kan handla om att fortsätta lyfta fram barnlösheten, som ju är den sorg som förenar oss alla, och sen identifiera de olika situationer som finns inom det. Hur, tja... Inte så lätt det heller.

Men det ställer nog ibland till lite funderingar, dethär. Både situationer och begrepp. I gruppen av bestående barnlösa fundera vi om vi borde specificera oss som barnlösa barnlösa (lapsettomat lapsettomat), när det på olika tillfällen för barnlösa i olika situationer ju kan komma med folk med barn (lapselliset lapsettomat), och det ibland kan kännas lite obekvämt. Rum för alla förstås, men samtidigt är inte det heller alltid helt enkelt.

måndag 8 april 2019

Statsrådets rapport 2019:7

För studier och jobb läste jag igenom en statsrådsrapport kring utveckling, lärande och delaktighet för alla barn och unga, och hicka till lite när jag kom till ett kapitel med titeln ”Föderskornas ålder ökar och ofrivillig barnlöshet blir vanligare” (min översättning).

Rapporten konstaterar som många andra artiklar, rapporter etc. just nu att barn-skaffningens - lastenhankinnan- förskjutning till senare ålder ökar mängden ofrivillig barnlöshet. Men sen lyfter den också upp barnlöshet som psykosocialt problem som ger upphov i djup sorg, känslor av hopplöshet och utmaningar i de sociala relationerna. Den djupa och kroniska sorgen kan fortgå även om fertilitetsvården sen lyckas, och de tunga upplevelserna under vården kan göra föräldraskapet svårt, påverka välmåendet i familjen.

Av de orsakerna påpekas att ofrivilligt barnlösa behöver stöd med att bearbeta de mångfacetterade och tunga känslorna, med de tunga fertilitetsbehandlingarna och med parförhållande och föräldraskap. Det psykosociala stödet för fertilitetsvårdspatienterna borde vara lagstadgat, och psykologtjänster borde ingå i vårdprocesserna, är ett av åtgärdsförslagen i slutet av kapitlet kring ofrivillig barnlöshet.

Lite konstigt kändes det att läsa igenom dethär mitt i arbetsdagen. Men samtidigt är det bra att också detta ryms med. För att det påverkar så mycket, och för att om den barnlösa sen får barn så är de tidigare upplevelserna ofta något som påverkar både under graviditet och i relationerna till barnet. Så det är bra att det lyfts upp. Att personal som jobbar med familjer och barn har en liten uppfattning om när det eventuellt kan behövas mera stöd.

Och att rekommendationen om lagstadgat stöd och psykologtjänster i samband med fertilitetsvård kommer i en sånhär rapport känns väldigt bra. Det borde på nåt sätt vara så självklart att en sånhär process är fruktansvärt tung, både fysiskt och mentalt, och påverkar individ, parförhållande och ev. familj väldigt mycket... Så redan för individen sku stödet vara verkligt behövligt, och finns det sen ett barn med i bilden kan stödet emellanåt t.o.m bli rätt avgörande för att hens varande, familjeliv och utveckling ska bli så bra som möjligt.

Tycker iofs att stöd borde finnas tillgängligt oberoende av vad bakgrunden för familjen är, enligt behov. Liksom jag tycker att stödet borde finnas tillgängligt oberoende om fertilitetsvården ger upphov i barn eller inte.

Celldonationer och den påverkan fanns inte med. Hade nog behövts... Det är ju verkligen en fråga som kan påverka i barnets utveckling. Både för föräldrarna och för barnet. Frågor om genetik, om varifrån olika drag kommer etc... Och sådant som det kunde vara bra för personal som träffar barnen att känna till mera om, för att kunna bemöta på rätt sätt, inte säga nåt fånigt... Fast, sånt finns förstås nog också i andra rapporter. Men helt kort kunde det ju nog rymts med... Ens som nämnande av en aspekt att beakta.

måndag 18 mars 2019

Rörd, glad och tacksam!

Nyaste Simpukka-tidningen fanns på tamburmattan när jag kom hem, och efter mellanmål och liten vilopaus tog jag förväntansfullt tag i den. Det är en tidning som oftast ger väldigt mycket. Medan jag läste ordförandens spalt smög ett bekant namn sig in i nedre ögonvrån. Mitt eget. Förvånat titta jag en gång till. Jo, stämmer. Och läste sen texten...

Den nedre spalten finns till för sk. Simpukan helmi - Simpukkas pärla-utmärkelsen (och Simpukka betyder ju alltså mussla), som ges åt någon som har gjort något för att förbättra ofrivilligt barnlösas välmående i samhället. Och denna gång hitta jag mej själv där!! Var totalt stum av förvåning, rörd till tårar och ödmjukt glad över ett så fint tack!

”Katjan toiminta vapaaehtoisena on ollut Simpukalle suuri voimavara, ja moni on saanut elämäänsä lisää hyvää Katjan ansiosta. Kiitämme Katjaa hänen panoksestaan tahattomasti lapsettomien hyvinvoinnin edistämisestä”, läser jag, om och om igen, med tårarna varje gång nära. Tack för de så oändligt fina orden! Känns ofattbart bra!

Tusen tack till er som valde att ge just mej den utmärkelsen!! Det betyder mycket!

fredag 15 februari 2019

Ansträngning-resultat

Jag har nån gång tidigare skrivit om att en stor del av de skönlitterära böcker jag läser på nåt sätt, nånstans i handledningen, berör barnlöshet. Det har fortsatt vara så, och reagerar oftast numera med ett inre ”inte nu igen!?”. Så även i den nuvarande boken. Som iofs inte är skönlitterär utan en självbiografisk berättelse. Michelle Obamas. I boken Min historia.

Stötte mittiallt på meningen ”Vi försökte få barn och det gick inte bra.” Och tyckte först samma suck - inte nu igen. Men sen var följande tanke att oj vad bra att hon tar upp det! Barnlöshet som tyvärr väldigt utbrett fenomen får en ordentlig synlighet via en sådan kanal. I den berättelsen ryms - kortfattat men ändå med - både försök på egen hand, missfall och ivf. Och framför allt meningarna ”Fertilitet är ingenting man kan erövra. Frustrerande nog finns det inget direkt samband mellan ansträngning och resultat.” kröp in under huden.

Ledsamt men sant. Och ändå nåt som folk inte riktigt förstår sej tillräckligt på. Att man inte kan erövra... Ibland totalt, oberoende av alla olika former av ansträngning, inte alls. Ibland bara med yttre hjälp (som för dem). Egen ”ansträngning” hjälper nu alltmer sällan, allt fler behöver idag medicinsk hjälp. Och inte ens med den med i ansträngningarna är resultat garanterat. Fast hur du önskar, försöker och vill så kanske det inte alls lyckas, nånsin.

”Fertilitet är ingenting man kan erövra. 
Frustrerande nog finns det inget direkt samband 
mellan ansträngning och resultat.”

lördag 2 februari 2019

Barnen som kraftkälla

Prata med en vän om tyngre perioder i livet. Om att sådana kommer mellan varven, hör till, men förstås nog är jobbiga ändå. Hen konstatera att det nog minsann har varit tungt ibland, men att ”mina barn har alltid varit min kraftkälla”. Voimavara... Där tappa jag min kraft, orka inte hålla upp den lilla fasad jag ännu höll uppe trots vänskapen - och tårarna trilla... Hen är inte heller den enda som kommenterat sånt. För nån annan nåt tag tidigare har barnen varit ”det som får en att orka kämpa”. Och dylikt... Så - ifall barnen är det som håller andra uppe, ger andra kraft - vad ska jag då dra på? Vem ska jag tänka att jag måst hålla mej uppe för? Vem/vad ger mej kraft? Ibland undrar man. Och hittar inget. Däremellan ser man att det ju också finns en massa annat som kan vara källa till kraft. Men, inget känns ändå riktigt lika stort, viktigt, värdefullt... Åtminstone då när man själv hade behövt dendär kraftkällan.

söndag 27 januari 2019

När inget riktigt fungerar

Eller nej, det gör det ju nog egentligen. En hel del iallafall. Men känslan är den... Att just nu fungerar ingenting riktigt. Är jag ärlig med mej själv har ork och humör nog varit påväg neråt länge ren. Och har på nåt plan nog varit medveten om det. Och samtidigt inte. Åtminstone inte tillräckligt. Nu fungerar inte den linjen. Nu måst jag försöka orka ta tag i det. Försöka hitta vägar framåt igen. Working on it... För många belastande faktorer ett bra tag här...

Egentligen är det både spännande och skrämmande hur snabbt något som känts helt hanterbart och okej sen inte längre är det. Tillräckligt smygande och krypande för att man inte riktigt ska inse, även om det nog varit på gång ren ett tag. Och sen när man då är där, inser det, så har man inte riktigt längre ork och perspektiv att se vägarna ut ur det. Working on it... Denna gång, som tidigare, finns ju nog vägarna där iallafall, fast man inte ser dem.

Och vad allt detta då handlar om... Tja - både dåtid, nutid och framtid. Med barnlöshet som en faktor, jobbsituation som en. Bägge ur många synvinklar och perspektiv. Mycket har varit tungt länge, och en hel del av det har jag bearbetat jo - men sen tänkt att jag måst relatera till den situation som är nu, och kanske ändå inte haft möjlighet att göra det helt. Eller nåt sånt. Försökt anpassa mej, men lite utan instruktionsböckerna som sku möjliggöra det.

När jag nu äntligen på allvar konstatera och uttala att nu funkkar inte dethär riktigt så gick det som tur är rätt fort att få igång fundering på arbetsuppgifter, och också samtalsstöd. Det senare imorgon, förhoppningsvis med fler gånger än den ena. Iaf lite start på att hitta några ändar i trådnystanet. Och så får vi se vart det nystandet leder, vad jag hittar för vägar via det. Stundvis känns det lite lättare, ren tack vare det... Just nu iaf. Andra stunder inte.

Ibland kan jag känna och veta att det nog blir okej. Att jag nog är okej. Däremellan är det helt totalt bortblåst och jag vet ingenting... Orkar ingenting. Är ingenting och kan ingenting. Mestadels nånstans mittemellan. Men mycket mer åt det negativa än jag brukar vara... Så helt klart nåt som behöver göras nåt åt. Och ren det att jag nu konstaterat det, och låtit bli att svara åt mej själv att det nog blir bättre... För just nu knappast utan åtgärder. Sånt.

Jag har svårt att säga att just nu känns det jobbigt, utan att lägga till ett ”men det blir nog bättre sen”... Visst - som i ett inlägg här nåt tag tidigare - det stämmer ju möjligen, kanske t.o.m. troligen. Men det hjälper en inte då. Och ibland kan den tanken hindra en från att se att nu behöver jag göra något mera aktivt för att det ska ske. Att bara vänta på sen är inte alltid den bästa lösningen. Just nu blev det nog liksom här en rejäl nedförsbacke av det...

Trying to get my gear ready for the climb up again. Hoppas iaf att klättringen kommer...

lördag 5 januari 2019

Börja med ”Hur mår du?”

En rätt bra artikel kring bemötande av mänskor i kris dök upp på fb nyss. Kodin Kuvalehti rubricerar Miksi ystävät katoavat kriisissä?, och skriver om hur vi ofta har så stora krav på oss själva kring hur vi borde kunna bemöta, och så mycket osäkerhet kring vad vi ska göra, att vi istället drar oss undan... Det är lättare att undvika än att utsätta sej för alla känslorna, krisen, egna otillräckligheten och osäkerheten... Och då försvinner folk runtom.

Så vad ska man enligt intervjuade krisarbetaren och terapeuten Veli-Matti Husso göra då? Svar - som så många gånger redan innan - finnas där. Den som drabbats av kris eller sorg behöver mest närvaro, någon som lyssnar och finns där. Kanske hjälper med helt praktiska saker, om sånt behövs. Och kanske - men isåfall väldigt lyhört och finkänsligt - speglar och utmanar sådana tankar som blir för kategoriska och katastroffokuserade. Och vet man inte vad man ska säga så kan man börja med just det - jag vet inte vad jag ska göra eller säga, men jag vill bara fråga hur du mår. Och ge den andra rum att berätta det hen vill.

Dessutom poängterar artikeln att det inte är meningen att man ska lösa nåt, få folk ur sina tunga känslor. Det kommer (kanske) sen, med tiden, och främst från personen själv. Då när hen är klar. Förstås med stöd, ingen klarar sig ensam, men det är inte andra som ska ”lösa” saker, ”komma ur” saker e.d. Om det ens är saker man kan lösa. Många gånger är ju kriser inte det. De är situationer när nåt ändrar radikalt, och det enda man kan är försöka rida ut de allra tyngsta känslorna, hitta ens nån form av fotfäste och sen börja bygga upp sitt liv pånytt, ur helt andra premisser än innan. Det är ingen lätt uppgift... En där stöd behövs, men där vägarna främst måst få komma från personen själv, när hen är där.

Det som också gör det knepigt är att ”där” - det är man ju i varierande mån. Ibland klarar man av att se framåt, har lite fotfäste att stå på, hittar bitar att pussla vägen vidare med. Och däremellan är de borta igen, allt hopp känns totalt försvunnet, och orken för att se vägar vidare är på noll. Och så pendlar det. Nånstans måst man lära sej leva med det. Själv. Vilket är helt tillräckligt svårt ren det. För att inte tala om andras förståelse.

fredag 4 januari 2019

Det hjälper mig ju inte nu

”Och alla säger till mig att jag har hela livet framför mig, 
att jag kommer att komma igenom det här, 
men det hjälper mig ju inte nu.”

... säger en huvudperson i en av böckerna jag nyss läste. Och jag stanna upp inför det...

För just så är det ofta. Det hjälper inte nu. Fast det kanske stämmer, så hjälper det inte. Inte då, när man är i alla de känslor som allt det tunga för med sej. Då finns det inget sen, ingen framtid, inget komma igenom nån dag. Då är det bara tungt. Och det måst också få finnas.

Fundera på det här fenomenet med mamma också under en promenad till gravgården idag. Hur vi så snabbt vill övertyga oss själva och den som sörjer om att det nog blir bra igen. Vill hjälpa, vill ställa allt till rätta, vill komma ifrån den tunga känsla den andras sorg innebär... Och det bara fungerar ju inte så! En sorg kan man inte underlätta med ett ”blir bättre sen”. Istället åsidosätter man då sorgen. Och det bara gör saker än värre, än tyngre att bära.

Så vad gör man då? Man säger ingenting. Man säger att det inte finns nåt att säga, att man önskar att man kunde hjälpa men att man inte kan - men att man finns där. Och lyssnar, vid behov, om och om och om igen. Utan kommentarer, utan ”bättre sen”. Ger en kram om man tror det är okej för den andra. Försöker att stanna upp i det som är, hur evinnerligt tungt och skrämmande det än kan kännas. För den som verkligen drabbas av sorgen, vad den än må vara - den har det nog garanterat mycket tyngre... Så den stunden vi är där måst vi kunna klara av utan att försöka fixa, förbättra, förklara och förändra. För det kan ju vi ändå inte.

Kanske kommer man igenom, kanske finns hela livet ännu framför, kanske blir det lättare att bära med tiden. Kanske inte. Ingen kan lova nåt om det. Och hur det nu än är med den saken så hjälper inte det just då, i allt det svarta. Då måst man bara få hjälp att uthärda det.