Sheila Heti Moderskap del 3

”Det går inte att bli medveten utan smärta. Smärtan som öppnar dörren.” Ibland är detta ganska sant. Eller åtminstone det, att när man är medveten så finns det allt där. Glädjen och smärtan, och allt där emellan. Nackdelen med att stänga ute smärta och sorg är att då far också glädjen. Det går inte att vara medveten om annat utan att också sorgen har plats.

”Det som hindrar mig är min frihet, min ovilja när jag står ansikte mot ansikte med tomheten. Min ovilja att skapa min egen mening, av rädsla för att göra ett dåligt jobb, rädsla att bli gjord till åtlöje, betraktas som fånig, hamna utanför.” De här meningarna tror jag att jag måst begrunda lite innan jag helt förstår dem, men åtminstone kan jag relatera till skapandet av egen mening som en ganska knepig process, inte lätt att få tag i eller ta itu med. Delvis just för att det som barnlös ganska lätt blir en osäkerhetsfaktor i det - vad finns det då annat som ”duger”? Och ansikte mot ansikte med tomheten - det känner jag rätt ofta igen som tillstånd, plats, varande. Att vara ofrivilligt barnlös är att leva med tomheten. Ofta.

”Jag har svårt att se det bra och det dåliga samtidigt. Kanske är det vägen framåt, att vid varje givet tillfälle se både det bra och det dåliga, snarare än att hoppa mellan dem.” Livet... Och ändå så svårt att leva med det här - att det faktiskt ofta är båda, att båda finns där med. Jag har svårt att ha tillit till att det blir bättre när något känns tungt, och svårt att komma ihåg det tunga när det är bra igen. Mentalt, fast jag intellektuellt vet att de båda finns där, och pendlar lite fram och tillbaka. Hade gärna haft mer balans, mer verklig insikt om att det bägge finns där, och att det är ok så. Livet innehåller ju bara helt enkelt båda.

”Den mänskliga tillvaron är som ett slags närsynthet, där ingen av oss ser mer än det vi har precis framför näsan, om ens det; vi märker inte varandra eftersom vi är så uppslukade av våra egna små skådespel att vi låter allt annat gå förbi, misstar det lilla för det stora.” Tala om just detta med en vän häromdagen faktiskt - hur lite vi verkligen ser, verkligen möter, märker och förstår. Och det är både ledsamt, skrämmande och synd. Jag missar också, naturligtvis, men försöker jobba på att vara närvarande, inkännande och öppen för dem som finns runtom mej, för de känslor och tankar som kommer emot (både i mej och från andra) och för det som verkligen händer. Det stora, djupa och viktiga. För det är i det som livet finns, på riktigt. Allt det vardagliga också, men de delarna som har betydelse, vikt och koppling till dem vi verkligen är... Det är i det, i varandra, som vi hittar mening och djup.

”Vinner jag i kategorin ’den perfekta kvinnan’ om jag skaffar barn? Vinner jag i kategorin ’idealkvinnan’ om jag inte gör det?” Intressant egentligen, och också lite obehagligt, att vi ännu har nån form av kvinnosyn kopplad till att ha barn eller vara barnlös... Egentligen är inget, enligt mej, avhängigt av det när det kommer till vårt värde som kvinnor, som mänskor. Var och en är den hen är, sist och slutligen, med barn eller inte. Man får en sorts roll till i sitt liv och sin vardag ”bara”... Och ändå lägger vi fortfarande in så mycket värdering, mening, tyngdpunkt osv på modersrollen, på barnafödande, på föräldraskapet. Varför, egentligen?

”Det verkar som om vi är tvungna att göra resan ensamma. Och på grund av detta kan vi inte annat än reta oss på varandra. ... Hon retar sig på min frihet, mitt privilegium att kunna ifrågasätta allt, och jag på hennes privilegium att skrida in i ett nytt liv, utan att känna sig tyngd av alla dessa frågor.” Vet inte varför vi jämför, men ändå gör vi ofta det. Inte bara i denhär situationen utan ganska överlag... Vi är olika, våra liv har olika ingredienser, och i allas liv finns goda och tunga sidor. Ett går inte att jämföra med ett annat, inte att väga mot ett annat. Ändå gör vi det, retar oss på det, har åsikter om det och är avundsjuka på det. Då dessutom på aspekter av det, och de aspekterna har ofta också en baksida som man väljer att inte se, eller inte tänker på. Att vara avundsjuk på en barnlös för att hen har så mycket frihet känns ganska absurt, eftersom det är att säga att frihet sku gå före dina barn. Det antar och hoppas jag den inte gör. Det går inte att jämföra, inte att fullt ens ha en åsikt. Eftersom varje liv är sitt eget, med sina egna ups and downs, pros and cons, synvinklar.

”Ingen av oss har mer än den andra och ingen av oss har mindre, det är så svårt att förstå detta: att våra vägar leder oss till samma plats, att livet där man skaffar barn av automatik och livet där man inte gör det på grund av tvivel är likvärdiga liv - att hennes liv och mitt liv uppgår till samma summa. Detta vållar oss större obehag än någonting annat, att modern och den barnlösa är varandras likar.” Jaha. Igen en punkt som nog kräver lite eftertanke tror jag... Men likvärdigheten går jag med på! Vi är alla mänskor likvärdiga, i grunden, även om vårt samhälle inte ser ut så tyvärr. Inte i åsikter och sätt att uttala sej eller signalera heller. Alla vägar leder till samma plats, liven uppgår till samma summa, det är lite knepigare att greppa känner jag. Alla är lika i sin olikhet, som individer och i livsbanor... Allas liv leder i olika form och i något skede till samma slutpunkt ja, men samtidigt blir det också alltid på något sätt något kvar av oss, och där finns det olikheter. Nå, ska fundera lite på denna...

”Men så måste det vara - en exakt likvärdighet och likhet, likhet i tomhet och likhet i fullhet, likhet i erfarenheter och likhet i förlorade erfarenheter; ingen väg är bättre och ingen sämre, ingen är mer skrämmande eller mindre genomsyrad av rädsla.” Den fortsättningen är lite lättare att greppa. Ingen väg är, på ett större plan, bättre eller sämre, även om vi kanske själva lägger värderingar på både egen väg och andras. Alla liven innehåller tomhet och fullhet, erfarenheter och förlorande erfarenheter, goda och dåliga sidor, glädje och rädsla och sorg... På olika sätt hamnar vi alla inför allt möjligt, och visst kan det te sej framför allt totalt annorlunda, men samtidigt finns det nog så mycket som förenar. Kanske vi nån gång kommer till att se främst det...? Likheterna framom olikheterna, och att det mindre handlar om kategorier än om flytande situationer, olika spektrum och överlappande verkligheter.

”Nu ser jag det återigen - det jag såg förut, det jag har sett hela mitt liv - hur långt ut åt alla håll livet kan sträcka sig. Förut, när jag hade tanken på att skaffa barn nära inpå, kunde jag omöjligt föreställa mig att det fanns något djup eller någon räckvidd i ett liv utan barn. Det kändes tomt, som leda, som fattigdom - som om allt som jag älskade aldrig skulle vara nog, aldrig skulle uppväga den bristen, som om det i ett sådant liv alltid skulle fattas något. Men nu när jag är äldre gör min högre ålder att jag inte längre vill skaffa barn. Mitt liv är inte teoretiskt, eller en skiss för ett framtida liv. Det är mitt liv bara. <3 Det är mitt liv bara. Fast jag har svårt att se det ibland, så kan jag också känna det mellan varven - att det är mitt liv bara. Och det är okej. Jag vill nog mellan varven ännu ”skaffa” barn, men 1) orken finns inte och 2) chanserna är mikroskopiska. Det känns ännu ibland tomt, kommer kanske alltid att göra det mellan varven, men samtidigt finns så mycket annat ändå... Massa djup, på olika sätt, räckvidd nästan mera kan jag ibland tänka. Finns såå mycket man kan göra, kan hitta på, kan bygga av sitt liv... Visst kan jag ibland känna att inget kan uppväga den bristen, det tomrummet, men däremellan vet jag att allt möjligt annat ändå ger mitt liv rikedom, innehåll, mening och djup, och det är okej. Eller nej, det är bra. Det är också alldeles fullvärdigt.

”Jag har funderat så intensivt på barn så länge, men nu när jag börjar bli äldre tänker jag allt mindre på det - vilket till viss del är en lättnad, till viss del en sorg, men framför allt inte känns över huvud taget.” Kan känna igen det här, och väntar nog på att det ska gå mot allt mindre tankar på det. Min längtan efter barn var verkligt intensiv, djup, nästan desperat i nåt skede under vården - men den har mattats av med tiden. Sorgen likaså. Visst finns de där, men allt mindre (lite periodvis för all del...), och jag kan se lättnaden i att tankarna, längtan och saknaden avtar. Och också vara glad åt det där ibland inte överhuvudtaget. För ofta är jag bara konkret utan barn, utan att det finns så mycket tanke, känsla eller värdering i det. Mindre fokus på den delen av min situation, känslomässigt, även om den av olika orsaker får rätt mycket fokus nog - via blogg, kamratstöd, styrelsearbetet med mera...

”Att inte skaffa barn är inte detsamma som att undkomma livet, för livet kommer alltid att utsätta mig för situationer och visa mig nya saker och leda in mig i diverse mörker som jag aldrig skulle välja att se, och till alla möjliga slags kunskapsskatter som jag inte förmår begripa.” Vi har en tendens att tänka, signalera och t.o.m. säga att det är via barn man förstår livet, att livet börjar när man får barn, att man upplever kärlek eller oro eller trötthet osv osv på riktigt först via de egna barnen. Och det är egentligen rätt absurt - ändå har jag nog svårt att nånstans helt nonchalera det, helt tro på motsatsen... Men livet innehåller så mycket, och ger så många olika erfarenheter, kunskaper, känslor och vyer också utan barn, så det är ju självklart egentligen att det inte kan stämma. Livet är allt det, helt oberoende.

”Nu kan vad som helst hända. Det känns som om jag har genomlevt den mest prövande fasen i mitt liv.” Och här kan jag tänka att jag längtar efter det... Längtar efter den dag då tiden verkligen är slut och jag kan lägga också den sista oron och funderingen bakom mej och bara leva vidare (om än med sorgen och tomrummet där emellanåt). Med Hetis text i tankarna känns det som ett bra läge, ett lugnt läge. Om än andra frågor säkert finns att bolla och fundera på förstås. För funderingar hör ju nog till livet liksom, i olika aspekter.

Och nu är ju allt detta ett litet plock ur boken, om än tre hela blogginlägg långt. De ger min bild av tematiken, mina axplock ur Hetis tankar, och mina tolkningar av dem. Finns mycket annat som man borde och kunde ta upp, mycket annat värt att filosofera kring, men de här sakerna resonera mest i mej. Jag uppskatta verkligen den här boken, även om synvinkeln ju är annan än min. Det var fint att få följa de tankar boken snurrar kring (bokstavligen), när det gäller att ha barn eller inte. Den frågan är kanske lätt för vissa (både sådana som vill ha och sådana som inte vill), men för dem som är osäkra och oss som vill men inte kan är det en allt annat än lätt fråga, och det syns bra i Hetis bok. Kan nog rekommenderas!