Denna lycka är inte perfekt eller smärtfri.
Den har sorg inom sig. Och den blir starkare av det.
Så citera jag tidigare ur Allt jag inte kan säga, och blev sen och fundera på den meningen.
Det är nog enkelt att se att den lycka som verkligen finns i ett liv trots ofrivillig barnlöshet är uppblandad med sorg, inte perfekt och smärtfri. (Vilket liv, vilken lycka, är nu det för all del.) Men det är sen inte lika enkelt att se att lyckan blir starkare av det. Det finns möjligheter till tillväxt i motgångar ja, även om jag nu inte hör till dem som håller med om att ”what doesn’t kill you makes you stronger”, för det är inget som stämmer alla gånger, och det kan till och med skada att gå och hävda sånt i vilka situationer som helst. Men att en lycka är starkare av sorg? Kontrasttänkande kanske...? Glädje märks inte lika bra om den inte har kontrast i nedstämdhet, uttråkan e.d. Men en lycka som stärks av sorg känns nog som ett knepigare koncept, ännu. Hittar säkert förståelsen i det också, småningom... Ibland behövs tid, eller lite mera perspektiv och visdom... Nånstans hittar jag säkert sanningen i den saken än...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar