söndag 9 september 2018

I musslan finns en pärla gömd?

De senaste dagarna har jag haft en sång som envist sjungit i huvudet på mej. En som vi lyssna på när jag var barn, hade visst en kassett med den. Musslans gåta, heter sången. Texten är skriven av Britt G Hallqvist, och lyder såhär;

Om somligt verkar fult och styggt, du ska dock inte gråta. 
I musslan är en pärla gömd, och det är musslans gåta.

I botten på en gyttjepöl, en skatt ibland förvaras. 
Ha tålamod, ha tålamod! Till sist ska allt förklaras.

Tro inte dina ögon jämt, ty troll kan gå förklädda, 
och hemskt kan bli till underbart för dem som ej är rädda.

Om somligt verkar fult och styggt, du ska dock inte gråta. 
I musslan är en pärla gömd, och det är musslans gåta.

Känns lite som att min hjärna (eller mitt hjärtat?) försöker trösta mej, eller nåt... Säga att också ur tunga, svåra och sorgliga saker kan det komma nånting gott... Och visst vet jag det. Kanske hjärtat också hittar tillbaka till det efter lite fler repriser av sången.

Sen påpekar jag nog här att 1) det är helt okej att gråta och 2) alla situationer ju nog inte innehåller varken pärlor eller skatter och allt hemskt inte blir underbart. Men de finns iaf runtom oss, pärlorna och skatterna. Allt är inte underbart, men mycket är ändå bra.

Simpukka använder ju också musslan som bild för den sorg som barnlöshet innebär. En som man först kanske stänger in sej i, sluter sej som musslan, men som med tiden kan utvecklas till en pärla. Som ibland är det efterlängtade barnet, ibland nåt annat fint.

Alltid är det inte lätt att se det andra fina, när man ändå nånstans tänker att ett barn ju nog naturligtvis hade varit den allra mest efterlängtade pärlan. Den allra vackraste pärlan. Men också jag vet, t.o.m. nu, att många andra saker i livet också kan vara dendär pärlan.

Längtan efter att få uppleva graviditeten, barnet och familjelivet - sorgen över att det inte blev så - skymmer ibland det andra. Och hur mycket man än intellektuellt vet att man har mycket gott omkring sej lyser den ouppnådda pärlan då, de perioderna, starkare.

Men med lite tid så hittar jag säkert igen fotfäste i min gyttjepöl, kommer fram till att trollet som går där och klampar runt inte alls är så skrämmande, och hittar tillbaka till de skatter och pärlor som mitt liv innehåller. Eller stöter t.o.m. på nya, flera pärlor.

lördag 8 september 2018

Nej spara dom - men, för vem?

Berätta om känslorna i ”sen bara jag och sen ingen” för en vän igår kväll. En av dem som stannar upp, lyssnar och förstår... Jag hade tidigare redan sagt nåt om att det perspektivet känns som ett såå stort tomrum just nu, och kommentera sen att jag har lite svårt att se min mening, meningen med mitt liv, för tillfället... På hennes oroliga ”hurså?” brast dammen, och tårarna låg farligt på lut. Några trilla över. Mitt i fredagsvimlet på en bar. Känns nog inte som bästa stället, så jag behärska mej så gott jag kunde. Men det var lite skrämmande hur stark känslan var, hur sårbar denhär tanken gör mej just nu. Verkligen med gråten i rösten, tårar i ögona, som jag försökte förklara vad jag mena. Lyckades kanske inte så bra, delvis för att det är för känsloladdat, och jag fick kämpa med tårarna hela tiden.

Har spekulerat kring värde och mening. Och kommit till att jag just nu har lite av en dubbel dissociation i det på nåt sätt. På jobbet upplever jag att det jag gör (jag) har en mening. Det är väldigt viktiga saker (enligt mej åtminstone) jag får jobba med. Men jag har inte alltid lätt att se mitt värde där, eftersom jag inte är helt säker på att jag vet tillräckligt, kan tillräckligt, är tillräckligt duktig... Privat upplever jag att jag har ett värde. Jag är en av dem som anser att varje människa är värdefull, i sej själv, no matter what... Men jag ser inte att jag har nån mening. Jag personligen, privat. Mitt hjärta är inte riktigt i linje med min hjärna, som nog vet att det finns hur många möjliga meningar som helst. Mitt hjärta säger att när ingen sen finns - vad är meningen med mitt liv då? Varför finnas överhuvudtaget?

Jag är övertygad om att jag i nåt skede kommer att få hjärtat att ta in och lita på hjärnans budskap - att det finns många goda meningsfulla saker i livet. Just nu har jag lite jobb att göra här med att ta in och komma underfund med denhär nya sorgeaspekten. Mer än jag trodde. Kändes ren lite bättre under veckan, så var sen aning konfunderad över hur stark känslan var när jag sku berätta om saken igår... Hur snabbt och totalt jag sveptes över av sorgevågorna. ”För vem?”, svara jag när min vän tyckte att ”nej, spara dem” (om dikter jag skrivit/skriver) - och gav mej med det svaret en trevlig liten hyperventileringsattack - för så mycket ångest framkalla den tanken - vem har jag att spara nåt åt? Där och då var det tur med en nära vän som hjälpte mej andas långsamt och djupt en stund.

Intressant nog så känns ångesten inte lika lätt att skriva öppet om som sorgen. Sorgen har jag själv lättare att relatera till, och den känns också allmänt mera ”rumsren”. Ångest är ett inte lika ”förstått” och öppet fenomen. Jag har iofs sällan direkt ångest, och jag kan definitivt inte jämföra den lindriga formen jag har med verkligt ångestsyndrom, mina små stunder av oro och hyperventilering med riktig panikångest. Det är helt annan kaliber på dem. Men jag drabbas ibland av nån form av ”torgoro” - har svårt att befinna mej i ”öppna sammanhang” - typ på stan, och röra mej bland folk. Såna stunder blir ofta till ett rätt konstant nedlugnande av andningen, som lätt blir för snabb och ytlig, och en konstant inre lugn röst som lite med jämna mellanrum konstaterar att allt är bra... Och jag klarar det. På samma sätt kan vissa tankar numera trigga samma oro och rädsla, och samma ytliga, snabba andning. Som igår då svaret ”för vem”. Hann säga åt min vän att ”herregud vilken ångest den tanken väckte!”, innan hyperventileringen satt igång. Det lugna sej snabbt. Som tidigare. Hittills. Men det är inte trevligt. Jag vet vad det är, och jag vet vad jag kan göra, så det känns som om att jag nog har det under kontroll. Kan ju inte veta om det kommer nåt tillfälle när jag inte har det... Och det är nog aningen skrämmande, det får man ju nog konstatera.

On the plusside today; träffa ett gäng andra bestående barnlösa, och det är nog alltid lika värdefullt att få prata med andra som vet vad man menar, kan relatera till det, och fyller i med egna erfarenheter! Priceless! Det är fint att ha de möjligheterna. Och ännu finare att ha är den vän som satt med mej igår. Kan inte med ord beskriva hur värdefullt och viktigt det är - den kontakten som ser en på djupet, som står ut med vad man bär på, som kan stanna upp och ge det rum, och som hjälper en igenom sorgen och ångesten... Utan att börja fixa åt en, utan att vilja ändra på en. Tusen, tusen tack min vän!!!

lördag 1 september 2018

Om att få ihop de olika rollerna

Sitter och känner mej som något av en lögn här just nu... Eller snarare som att jag bara spelar... Svårt att få ihop de olika delarna av mitt liv, de olika rollerna jag har. Jobbet och studierna kontra känslan i privatlivet just nu. Inte för att känslan är tyngre än tidigare, har ju verkligen varit jobbigare förut, men på nåt sätt får jag inte ihop de roller jag har nu med den känsla som just nu är starkast. Jag är liksom lite borttappad i vem jag är privat, mitt i hela tanken om att ”sen är det ingen”, medan jobbet kräver (och också får) en rätt fokuserad, professionell och i stor del ganska kunnig jag. Och det är så svårt att få mentalt att gå nåtsånär ens ihop liksom... Svårt att hitta sej själv i dem båda två på nåt vänster.

Vet att det inte är nån konflikt i det, och att man kan vara (och är) mycket olika saker. Vet också att jag verkligen (i det stora hela iallafall) är den kompetenta person jag är på jobbet, och litar på att jag hittar den kompetensen och rollen när jag är där och behöver ha dem... Men har i stunderna av mindre väl upplevd kompetens svårt att förstå hur jag kan vara där emellan. Som tur är funkkar det (hittills iallafall) fast jag inte alltid förstår. Att ha den smått borttappade känsla jag har i förhållande till min barnlöshetsstatus sku nog inte funkka på jobbet... Men visst smyger den sej på i stunder där med... Speciellt när nåt påminner... Känslolös är jag ju inte på jobbet heller liksom, och barnfrågor o.d. finns överallt.

Är medveten om att en tyngre känsla inte bör få för mycket utrymme, och att jag bör ha ett öga på det och be om hjälp vid behov. Följer lite med just nu, och tror att det lättar med tid och egen bearbetning nog. Men försöker hålla koll på om gränsen för behov av mera stöd börjar närma sej (igen)... Samtidigt känns det som att jag åtminstone behöver kunna sätta lite bättre ord på det för mej själv innan jag kan be nån annan hjälpa mej att bearbeta...? Och kan jag det så kanske det räcker ren... Det är ofta det oklara som känns tyngst... Correction - det oklara gör en mest konfunderad. Sorgen är nog tillräckligt tung oberoende... Men när man vet vad man känner är det liksom ”lättare”.

Konfunderad är jag just nu alltså över den starka känslan och det enorma tomrummet i tanken om att jag en gång är först äldst och ensam (när mina föräldrar inte längre finns) och sedan inte lämnar något efter mej när jag far. Efter mej är det inget. Jag är förvånad över hur starkt det känns. Vilket enormt tomrum den tanken innehåller... Och jag hittar inte riktigt fotfäste i den tanken just nu. Men försöker ge det tid och tänka att också det hittar sin plats i mitt inre småningom, och lugnar sej. Det borde ju inte spela nån roll alls egentligen - men ändå känns det tomrummet enormt just nu. Och jag försöker vänja mej vid det och hitta mej i det. Och på nåt sätt få ihop det med den tanke jag har haft om mitt liv...

torsdag 30 augusti 2018

Ny sväng på bergochdalbanan

Lite eftertankar till föregående...

På nåt sätt är det ibland så ofattbart (trots att man ju egentligen nog vet), hur enormt mångfacetterad barnlöshetssorgen är. Olika aspekter påverkar olika i olika sammanhang, och olika saker ploppar upp mellan varven. De ”gamla vanliga” sorgeämnena kommer och går, men också helt nya aspekter som inte tidigare har påverkat eller känts sorgliga kan sen plötsligt dyka upp med ett nytt lager sorg och en ny synvinkel man nu måst relatera till. Och hur mycket man än vet att med livets olika lager kommer nya tankar och känslor att relatera till och vänja sej vid så blir man ibland rejält tagen på sängen av dem. Så denna gång. I ett hörn har bergochdalbanan fått en helt ny sväng, som svingar ut en i en totalt oväntad kurva - och man vet inte vart man riktigt far och hur man ska förhålla sej till den svingen. Knepigt. Och jag litar på att jag hittar fotfäste också i detta, men svängen kändes ganska hisnande.

Och som annan ”trevlig” barnlöshetskrydda under en föreläsning idag så diskuterades en kommuns låga antal unga invånare, och föreläsaren berätta att de har funderat mycket nu i kommunen på ”hur man får barn”. Väckte förstås trevligt nog mycket skratt och skämt kring sexualundervisning och samliv hos de övriga - jag satt där med tårarna hotande och blicken på allt utom föreläsnings-powerpointen eller någon deltagare. Suck... En av de andra börja med att berätta ”det viktigaste” om sej själv - ”jag är mamma till fyra barn”. Good for you... Inte ett sammanhang att (iaf ännu) ta upp barnlöshet som fråga. Men det kan mycket väl tänkas komma en situation senare där jag är ”tvungen” att ta upp det... För så ofta var barnfrågorna på tapeten där. De egna barnen alltså. Föreläsare och deltagare. Grejt. Kategorin sådant som ibland påverkar och ibland inte. Denna gång gjorde det.

söndag 26 augusti 2018

Och sen, efter dej, är det ingen

Den första i föräldragenerationen, ur min barndomsfamiljs synvinkel, begravdes igår. Alldeles för tidigt. Det var förutom både oerhört sorgligt och omskakande i sej själv - och fruktansvärt ledsamt framför allt för närmaste familjen - också skrämmande ur perspektivet att mina föräldrars generation nu är den som är på fallrepet, förr eller senare. Fine, det är vi alla, oberoende av ålder och generation, men ni vet... De är inte i sådan ålder ens nu ännu, men detta första dödsfall triggade ändå tanken på att de alla är påväg... Förhoppningsvis inte ännu på länge naturligtvis, men obevekligt någon dag. Det känns inte som en trevlig påminnelse. (Och ogillar mej själv för att jag kopplat till eget perspektiv, när de allra närmaste drabbas så oändligt mycket hårdare. Det känns nästan elakt.)

Orsaken till att tragedin överhuvudtaget dyker upp här är de ord som steg ur hjärnans små vindlingar eller hjärtats gömda vrår när jag igår fundera på det perspektivet... - ”Och sen är det bara du ... och efter det ingen...” Barnlösheten har liksom aldrig tidigare känts jobbig ur perspektivet ”fortsätta linjen” - men nu fanns den tanken där. Att när min föräldrageneration är borta, och jag är nästa äldsta generation, så finns det ingen fortsättning på min linje. Det blir så futtigt lite kvar liksom... Och det är ganska hemskt... Sen efter mej är det ingen. Kan inte annat än hoppas att den ångesten lägger sej igen, men antar att det är ett perspektiv som tyvärr i nån mån kom för att stanna. Ångesten över det blir jag gärna av med tack... Hjälper ju ingenting att ha ångest. Sorgen brukar jag däremot låta komma och gå...

Sorgen får man leva med. De små rycken ibland, ibland de stora svallvågorna. Hade unnat mina släktingar att slippa det ett bra tag ännu, i just detta sammanhang. Men sådär är det - livet kommer med fruktansvärda saker ibland... Tala om det med grannen ovanför igen. En som också fått sin allt för beskärda del av fruktansvärt tunga sorger i livet. Som lever med känslan av att ibland nästan behöva skrika ut sorgen när svallvågorna sköljer över. Och så däremellan trots saknaden leva som vanligt, bara utan... Ledsamt. Att sakna den som inte kom, liksom att sakna den som alltid funnits och plötsligt inte är där. Hur mycket det än hör till livet, och inte går att opponera sej mot, är det ändå emellanåt så helt ofattbart tungt. En sorg som lever med, som aldrig helt går att komma ifrån, fast man också går ”vidare”.

tisdag 14 augusti 2018

MTV.fi synar barnlöshetstemat

Simpukka dela en länk till ett inlägg kring barnlöshetsmyter och fertilitet(svård) på mtv. Lapsettomuusmyytit lääkärin syynissä tar upp en del kring vad barnlöshet på riktigt handlar om, rent fertilitetsvårdsmässigt och medicinskt främst, och bemöter en del av de myter som finns kring saken. Som detdär med vad som påverkar fertiliteten och så.

Den känslomässiga sidan ryms tyvärr mest med bara som små bildtexter, trots att den sidan också har en enorm påverkan för den enskilda personens ork, och på hela livet. ”Barnlöshet kan kännas som ett stort tomrum i livet.”, säger en bildtext. En annan kommenterar att ”Barnlöshet kan vara en av de största livskriserna.” That’s it.

Ett par svar på myter fick mej att lite hicka till, och också dra ett sorgset andetag. ”Största delen av de som går in för fertilitetsvård får barn.” Svaret; ”Det stämmer.” Och så ”En del av dem som avslutade fertilitetsvården ’på hälft’ skulle ha fått barn om de bara hade fortsatt försöka.” Svar; ”Det stämmer.” Och det är väl sant, men känns ju nog väldig ledsamt.

I det första fallet är det ju för all del bra att det är så - att största delen nog får barn via fertilitetsvård. Tyvärr sku den myten snarare behöva slås hål på, eftersom folk har onödigt stor tillit till vårdens effektivitet. Att mirakelbarn blir till är en story folk känner, så det som behöver berättas är att det inte alltid slutar så. Att största delen ju ändå inte är alla.

Att en del (obs - en del) av dem som avslutat sku ha fått barn om dom fortsatt, det känns lite som a) en spark i magen, b) ett skuldbeläggande av dem som inte orkat eller av andra orsaker valt att sluta och c) en dold uppmaning om att fortsätta eller sluta ”gnälla”. Säkert mest för att jag själv mentalt kämpar med dehär frågorna, som ni kan ha märkt.

Det är absolut inte helt oproblematiskt att konstatera att det stämmer. Visst, det stämmer, men vad sen då? Det ger ju vatten på kvarn åt dem som bara konstaterar att ”ge inte upp”, ”min fasters väninnas syster fick också efter 12 års försök...”, ”du kan ju ännu ’bara’ x/y/z...”. Det ger folk rätt att tänka och tycka att hade man bara fortsatt så hade man haft barn.

Och man borde så tydligt observera detdär ”en del”. Och det är det folk inte gör. ”En del” hade fått barn via vården om dom fortsatt. ”En del” kanske kan få det på naturlig väg i ett parförhållande trots att vården inte lyckades. (Enligt texten.) Men en del är inte alla. Och det glömmer folk bort. Dom ser bara vad dom vill se här. Och kör stenhårt med det.

Jag vet inte vart jag sku höra, den delen som hade fått barn om jag fortsatt eller den del som inte hade det, men jag ogillar argumentet och sättet att tänka... Man kan inte veta om man skulle få/fått eller inte, och det kan inte vara ett argument för att puscha folk till något dom inte orkar eller kan. Om ett beslut att sluta är taget borde ju det kunna respekteras.

Läkaren som bemöter myterna kommenterar nog sen att beslutet att avsluta ju alltid ska vara den enskilda personens eller parets. Att de upprepade försöken och kasten mellan hopp och förtvivlan inte gör gott åt en del (ei tee joillekin hyvää). Aning understatement!! Gör knappast gott åt någon, men påverkar en del kraftigare, sku jag nu mera påstå.

I det stora hela gav dethär inlägget mej dålig fiilis. Bra med myter som spräcks, och en del av de aspekter som togs upp är viktig info, för folk som själva är inne i fertilitetsfunderingar och för allmänheten. Men att späda på tankar om att vården nog hjälper nästan alla och att de flesta nog har fortsatta möjligheter att få barn - det känns nu inte speciellt vettigt.

Vi behöver allt annat än det. Vi behöver få ut att alla inte kan få barn - trots fast vad. Vi behöver få ut att för vissa slutar hela rumban utan. Vi behöver få fram att det är (ska vara!) okej att välja att avsluta - utan kommentarer och ifrågasättande. Vi behöver berätta att också ett liv utan barn kan vara ett bra liv, trots att det var allt annat än man önskade.

Som ett lite positivare inlägg hitta jag sen en äldre grej jag missat bland de länkar mtv kommentera att ”läs också det här”. Uskoutuiko ystäväsi lapsettomuudesta? plockar upp de önskemål en ofrivilligt barnlös har kring bemötande. Som att ge rum, vara lyhörd för hur mycket personen vill berätta just nu, lyssna och finnas närvarande... You know...

”Tämä aihe on niin herkkä, että monet lapsettomat varmasti liikuttuvat joka ikinen kerta, kun se tulee vastaan. Se ei kuitenkaan välttämättä tarkoita, etteikö asiasta silti haluaisi puhua.” Tungt och mycket känslosamt ämne, men ändå ofta viktigt att få rum och tid att berätta, om och om igen ibland - och ett närvarande, accepterande och lyhört bemötande.

torsdag 9 augusti 2018

Om tomheten efter berättelsen

Gick i runda slängar igenom stora delar av min barnlöshetsberättelse idag. (Anledning kanske vi kommer till senare, eller så inte - beror på.) Från funderingar till beslut om vård på egen hand och genom vården till bestående barnlöshet. Om känslor, tankar, processer och bemötanden, och en massa annat. Och det är så enormt mycket som känns så viktigt att få fram! Kring vad barnlöshet handlar om och så. Och hur ska man få allt det förklarat och visat på bästa sätt!? Känns som att jag ändå kanske lyckades rätt bra. Huruvida det stämmer eller inte får man (jag, kanske också ni) se sen. Eventuellt, beroende på...

Nu efteråt är jag aningen slut. Tom. Utpumpad. Det är en ansträngning nog att gå igenom allt det. Och att gå in på känslorna så att de känns tydliga och äkta, men ändå klara av att fortsätta berättelsen. Balansgång där. Det är en tung berättelse, och det behöver komma fram. Men man vill ju också kunna berätta resten. Så måste spara lite, så att jag klara att fortsätta. Klara av att hålla huvet skarpt och fortsätta den (ens någotsånär) röda tråden. Med känslorna synliga och uttalade, men ändå utan att de påverka alltför mycket.

Nu återstår det då att se hur reaktionen är efteråt. Många saker lyftes till ytan under berättelsens gång. Att ta upp saker är alltid att väcka lite liv i dem. Så någonstans finns säkert känslorna där under och väntar på rum att dyka upp. Bakom tomheten som just nu råder... Redan innan har saknaden märkts mera några dagar, och små saker runtom har påmint mer och träffat lite kraftigare just nu. Vagnarna, magarna, de lekande barnen, kommentarerna... Så antagligen lever känslorna med lite kraftigare ett tag nu.