onsdag 20 juni 2018

Med rätt att ge sorgen sin plats

En av de aspekter av barnlösheten jag kämpar med nu och då är rätten att kalla mej barnlös... Rätten att sörja att jag inte har barn, trots att jag inte gjort precis allt, vänt på alla stenar. Jag avslutade själv vården trots att det nu kanskemöjligeneventuellt hade funnits en liten chans ännu. Och jag har inte tänkt försöka mej på att adoptera. Ibland kämpar jag med det. Att jag inte har gjort totalt allt som går att göra. Och undrar om jag har rätt att sörja då.

I en diskussion tidigare idag uttryckte en annan bestående barnlös det så fint att jag måste fråga om jag får stjäla den kommentaren och använda den här. Använda den för att ge mej själv lite mera ro i den frågan... Hon skrev ”tahtoisin suoda tilan surulle ilman, että syyllistän itseäni siitä, etten tartu muihin mahdollisuuksiin”. Jag skulle vilja unna sorgen sin plats utan att jag skuldbelägger mej själv för att jag inte griper andra möjligheter. Bara såå bra sagt!

Och jag tror det är såå väldigt, väldigt viktigt! Att ge sig rätten att sörja. Men också rätt att avsluta. Och att se att de båda går att tillåta samtidigt. Att det ena inte utesluter det andra. Verkligen se det, och ge det plats... För det blir inte konstruktivt om man fortsätter när man själv är färdig att sluta. Och det blir inte konstruktivt om man inte tillåter sej att sörja. Vilket som så kör man troligen snabbt in i väggen liksom, och tappar bort sej själv i alltihopa.

Jag har gjort det jag kände att jag kunde göra, och det är bra så... Det ska få vara bra så, både i mina ögon och andras. Jag får ibland lite kämpa för att acceptera det, men ändå är det bara så. Det ska inte vara min sak att förklara det för andra, tycker jag. Och jag borde inte behöva argumentera för min rätt att sörja, när jag redan har tillräckligt med att ge mej den rätten själv. Igen ett område där vi borde få slut på folks tyckande och kommentarer.

Vilken livssituation vi än pratar om så är det viktigaste att lyssna på personen själv, och ge rum för den väg hen vill gå. Vilken kris och sorg som helst så är det vi kan och ska göra att stöda och lyssna, låta personens sorg bara finnas, utan att försöka fixa någonting. Sorgen behöver få sin plats och sin tid... Och vägen behöver få se ut just så som den personen upplever är rätt. (Utan att skada nån förstås.) Vi andra - vi bara stöder och bekräftar.

Visst?

lördag 16 juni 2018

Barnlöshetsterapeuten berättar

Helsingin Sanomat hade en bra intervju med barnlöshetsterapeut Mirka Paavilainen häromdagen. Jag har delat texter hon skrivit tidigare, kanske också nån intervju med henne ev, och också annat med samma teman och kommentarer. Men repetition är kanske inte till skada... (Eller så är det, folk tröttnar ju nog om man delar för mycket kring samma tema...) Delar iallafall, för att jag tycker att det är verkligen viktiga saker som tas upp i den... Kan tyvärr inte läsa om man inte är prenumerant, antar jag. Men valda delar kommer här...

Paavilainens främsta budskap i denna text är att vi måst sluta fråga om och kommentera folks barnplaner. För att 1) barnlöshet är vanligt, 2) barnlösheten är en allvarlig kris, och 3) frågorna ofta ger upphov i väldigt tunga känslor hos de barnlösa. Det är alltså inte speciellt finkänsligt och trevligt att utsätta folk för den sortens frågor, och vi borde kommit ifrån det.

Artikeln uttrycker det såhär (min översättning); ”För det första: ungefär vart femte par (och många singlar - mitt tillägg) i Finland lider i något skede av barnlöshet. När man frågar om barn utgår man ifrån att alla kan få barn om dom vill ha dem. För det andra: barnlöshet är en allvarlig kris som ger upphov i traumasymtom. Det är därför inte särskilt finkänsligt att peta i ämnet. För det tredje: människor förstår inte hur hemsk känsla de utlöser med sina frågor. Den barnlösa tvingas möta sin barnlöshet och all smärta som hör därtill i en hastigt påkommen och oförutsebar situation.” Så pga att det är vanligt och alldeles för tungt är det viktigt, eller egentligen nödvändigt, att vi kommer ifrån dehär frågorna och kommentarerna.

Som andra tema handlar intervjun och artikeln om olika känslor som Paavilainen möter på sin mottagning... Rädsla för att barnet kanske aldrig får komma. Och om inte - för hur man ska hitta nåt annat som ger mening i livet. Oro över om man har rätt att sörja när den man sörjer ju inte ens finns. Och förstås sorg över att barnet man längtar efter inte fått komma. Känsla av utanförskap finns ofta med, när så mycket i samhället och omgivningen kretsar kring barn, och man hellre undviker kaffebordets diskussioner eller dopfestligheterna m.m. Överlag konstaterar Paavilainen (liksom var och en som har gått igenom det hela) att den barnlösa är i en rejäl känslostorm. Där ryms skam, känsla av att ha misslyckats, skuld och ilska. Med mera. Ack så mycket mera... En hel del av det är sådant som dyker upp i mötet med omgivningen. Mieleen tunkeutuvuus - kryper in i tankarna... Och, när det handlar om barnlöshet, ofta sådant som får en att tappa fotfäste och hamna i dendär känslostormen.

Vad gäller stress konstaterar Paavilainen att alla som går igenom fertilitetsvård stressar, och att det ju sku betyda att ingen sku bli gravid om man påstår att stress gör att det inte lyckas. Enligt henne finns det inga studier som påvisar att stress minskar chansen att bli gravid via provrörsbefruktning. (Hjälper åtminstone inte att kommentera ”sluta stressa”.)

Att ”gå vidare” finns också med på ett hörn i texten. Hur klarar sig människor genom barnlöshetskrisen, frågar artikeln. Genom att hitta mening i andra områden i livet, verkar vara svaret. (Sen när man är klar för det, så inte direkt lätt eller sådär bara, utan sen när man hunnit tillräckligt långt i krisbearbetningen.) Paavilainen nämner begreppet resiliens, psykisk återhämtningsförmåga. Som i detta sammanhang innefattar att anpassa sig till (vänja sej vid - mukautua) det som är, och via det hitta nya riktningar. Ändå kan barnlösheten finnas med som en sorg resten av livet, påpekar Paavilainen.

Sista temat jag tänkte ta upp ur denna barnlöshetsartikel är förhållningssätt. Som många andra påpekar Paavilainen att några magiska ord inte behövs, utan bara närvaro, ett ”jag är ledsen” och ett ”kan jag vara till hjälp på nåt sätt?”. Det viktiga är att ge situationen den fulla tyngd den förtjänar - ”noteerata tilanne vakavana”, och inte börja planera några alternativa framtidsvyer. Överlag är en lösningsfokuserad inriktning för snabbt inte ett ok grepp, utan personens känslor och tankar behöver ges rum. Sen är det också bra om den barnlösa berättar vilket stöd hen behöver och hur hen vill att omgivningen ska förhålla sig.

”Att prata hjälper, och nyckeln till att må bra finns hos andra personer.” 
- ”Puhuminen auttaa, ja avain hyvään oloon löytyy toisista ihmisistä.”

onsdag 13 juni 2018

Irritation kring Saarioinenslogan

Har garanterat sett den en bra mängd gånger, men inte alls tänkt på det tidigare... Saarioinens reklamer... Dom har ofta sloganen ”äitien tekemää ruokaa” - mat gjord av mammor. Och egentligen - vad f*n!? Och ja, det anspelar ju på tanken om att ”mammas mat är bäst” (för att man är van vid de smakerna kanske mer än för att ens egen mamma är en speciellt bra kock). Men ändå liksom...? Det signalerar att 1) enbart mammor arbetar (får arbeta?) på Saarioinen och 2) enbart mammor gör bra mat. Ingendera tycker jag är en helt bra signal när man tänker efter. Dessutom lär ju (förhoppningsvis) ingendera stämma. Nr 2 kan vi ren direkt konstatera att inte stämmer, och de lär knappast ha rätt att anställa bara mammor på Saarioinen, väl...? Så reklamen stämmer ju helt enkelt inte, egentligen.

Undrar hur man känner sig som anställd på Saarioinen om man är ofrivilligt barnlös...?

söndag 10 juni 2018

Barnlöshet i kulturens glasögon

Som alla andra frågor så bottnar ju förstås också uppfattningar om barnlöshet i viss mån i kultur. Sorgen och saknaden delar vi säkert alla, då barnlösheten är ofrivillig, men även om det är tungt nog här hos oss så slipper vi en del av de allra tyngsta kulturella kraven och de allra jobbigaste uppfattningarna. Som att det är kvinnans allra högsta uppgift att ge sin man barn. (Fast vissa tänker nog ännu så här med...) Eller som att om man inte kan ge mannen ett barn är man besatt av onda andar eller nånting. Mannens fel kan det på en del håll inte tänkas vara överhuvudtaget. Och allt man kan tvingas göra för att blidka gudar eller familj eller ho vet vem, och locka till sej detdär efterlängtade och av familjen krävda barnet... Skrämmande, och ledsamt. Som om man inte sku ha nog med egen sorg och oro...

Läste boken Stanna hos mig av Ayobami Adebayo. Därav denna fundering. Och den tacksamma tanken kring att åtminstone slipper vi det, även om också vår kultur kan ställa krav, utgå ifrån att barn är en självklarhet, komma med kommentarer och råd, lägga sten på bördan osv osv. En stor del av det som kvinnor i andra kulturer ställs inför slipper vi ju ändå här, och ur den synvinkeln kan vi väl tacka och ta emot, och konstatera att vi kommit en bit. Även om det nog ännu finns mycket jobb att göra också här.

Detdär med att mannen tar (eller tvingas ta) fler fruar om man inte kan ge dem barn t.ex. Endel gör det ju iofs annars också, men i denna bok pracka släkten på karln en ny fru (som han inte ville ha) när fru 1 inte blev gravid. Svärmor konstatera till fru 1 att ”Kvinnor tillverkar barn och om du inte kan det är du bara en man. Ingen borde kalla dig kvinna. ... Om du inte kan få barn måste du låta min son få några med Funmi. Du förstår, vi ber dig inte att avstå din plats i hans liv, vi ber dig bara att du ska maka lite på dig så att någon annan kan slå sig ner.” Och herregud vilken sits va - att bli tvingad att se på när din karl eventuell får barn med nån annan, medan du själv fortfarande längtar och väntar.

Många andra saker var också annorlunda, sämre och tyngre. Men annat likadant. Som detdär med att parera eller tolerera kommentarer och råd. ”Jag hade förväntat mig att de skulle prata om min barnlöshet. Jag var beväpnad med flera miljoner leenden. Urskuldande leenden, ömkanstörstande leenden, leenden som utstrålade att jag satte min tillit till Gud - alla leenden som kunde tänkas behövas för att ta sig genom en eftermiddag med en grupp människor som påstod sig bara vilja ens eget bästa medan de grävde runt i ens öppna sår med en pinne - jag hade dem i beredskap. Ibland behövs ett härdat hjärta.

Och en tanke kring kärlek, som inte direkt gäller mej, men som kanske kan vara sann för många andra i dethär sammanhanget, och som kändes som en bra beskrivning... ”Innan jag gifte mig trodde jag att kärleken kunde klara vad som helst. Jag lärde mig tids nog att den inte mäktade med bördan av fyra år utan barn. Om bördan är för stor och håller i sig för länge kan till och med kärleken böjas, spricka, komma nära bristningsgränsen och ibland faktiskt brista. Men till och med när den ligger i tusen bitar runt ens fötter betyder det inte att det inte längre är kärlek.” Och oberoende om det gäller kärlek eller annat så är barnlöshet, speciellt om processen blir lång, en väldigt tung sak att bära. Så det är mer än bara kärlek som kan brista. Orken också. Hoppet. Självkänslan. Modet. Tilliten. Och ekonomin. Tiden. Möjligheterna. Sen bara att plocka upp de bitar man kan, och se vilken bild man kan bygga av det istället. Så gott man bara lyckas, orkar, förmår, mäktar, ids och vill... En bit i taget.

Och här i landet har vi tack och lov möjligt att vara allt möjligt annat än ”bara” mamma, och räknas nog (i de allra flesta sammanhang) som kvinna även om vi inte fått barn. Visst, den egna önskan sa något annat, och jag sträva verkligen efter dendär mammarollen - men det att jag inte fick uppnå den rollen är inget hinder för andra viktiga roller, trots att jag ju gärna hade fått uppleva just den specifika. Tacknämligt nog hör jag till dem som inte heller känner att min kvinnlighet är hotad för att jag inte kunde få barn, och jag tror att vi som samhälle i stort har kommit ifrån den tanken, även om den ju nog lever kvar hos en del av oss barnlösa kvinnor, och hos en del folk runtomkring. Tyvärr.

Som sagt - jobb kvarstår även här. Men i det stora hela är vår kultur rätt ok, i jämförelse.

torsdag 7 juni 2018

Varför gick du med i Simpukka?

Blev ombedd att skriva en kommentar om varför jag blev medlem i Simpukka-föreningen, för deras nätsida som är under arbete. Kort och koncist. Ganska spontant var det två saker som var främst i mitt huvud, så kommentaren blev såhär; Jag blev medlem i Simpukka för att jag behövde stöd för min egen barnlöshet, och för att jag anser att mer förståelse för barnlöshetsfrågor behövs.‬

Kunde också ha tagit upp Simpukkas viktiga uppgift i att påverka barnlösas situation i samhället, jobba för att fertilitetsvård och adoption m.m. sku bli mer tillgängligt för flera människor, att också det psykiska stödet finns för dem som finns i de tunga processerna (på klinikerna t.ex.) - med mycket mera. Simpukkas roll är stor, mångfacetterad och enormt viktig, på så många olika sätt.

Men när det kommer till kritan är det nog dedär två sakerna som känns viktigast för mej. Kamratstödet och förståelsen. Så därför var det de som fick rymmas med. Kamratstödet är en av Simpukkas allra mest grundläggande uppgifter - en signal att man inte är ensam med sin situation, sina tankar och känslor - en möjlighet att dela bördan och sitsen. Delad börda är halv börda. En verkligt värdefull uppgift.

Och förståelsen, den har ni fått läsa om upprepade gånger här om ni följt med lite längre. Det känns som en av mina egna stora ”passioner” - att jobba för att folk bättre ska förstå barnlöshet och dess olika former. För att vi ska slippa alla de välmenande men klumpiga och sårande kommentarer och frågor som tyvärr allt för ofta ännu existerar. Ju bättre vi förstår varandra desto bättre kan vi bemöta.

torsdag 31 maj 2018

Okej - måst berätta om ett konstverk

Av alla berörande, träffande och beskrivande konstverk igår är det främst ett som kröp in under skinnet och blev och snurra i huvudet. Ett timglas. Sirligt och vackert. Av nappflaskor. Med sanden i botten. Tiden runnit ut. Man fick svänga på det nog, sakta och försiktigt. Men det gjorde inte jag, för sanden i botten kändes liksom mest sanningsenligt. Mest i enlighet med min sits. Tiden tog slut, inget händer mer. Sanden har runnit, stannat där den är, och så lever jag med det. Det kändes väldigt starkt, som bild. På nåt sätt så enormt vemodigt.

onsdag 30 maj 2018

Snipp, snapp, snut... Sen pituinen se

... heter en utställning med barnlöshetstema som just nu finns på Galleria Lapinlahti, fram till söndag. Har tänkt gå tidigare ren, men idag fick jag mej dit. Såg inte på klockan när jag gick in. Inte när jag kom ut heller för den delen. Men en god stund vandra jag runt där och kände in både helheten och enskilda delar... För den som själv är i liknande sits var det en berörande och stark berättelse med hög igenkänningsfaktor... Om att vänta, längta, sakna och sörja. Månad efter månad, år efter år. Och ändå inte. Om storken som inte får med sitt bylte ända fram. Om drömmarna som finns med där nånstans, men aldrig får bli annat än drömmar. Om tiden som runnit ut, händerna som är tomma trots all längtan. I starkt form- och bildspråk. Stod nog där med tårar som nästan svämma över. Och smälter antagligen upplevelsen ett bra tag ännu. Det gick rakt in, och var en stark påminnelse. Men mest fin. För att det är fint att känna igen sej. Och för att det är såå härligt att de kan sätta så tydlig form på allt det som barnlösheten kan vara. Verkligen en tydlig berättelse, tyckte jag! Och de berättelserna behövs. De behöver vara synliga och tydliga och beröra. Så tack för det konstnärerna Maja och Hans-Peter, som så innerligt och öppet har delat sin berättelse!

Konstnärerna skriver i informationen om utställningen att deras tid för familjebildning är över - många drömmar raserade. ”Tankar, fantasier och framtidsvisioner som länge varit intensivt närvarande i vår vardag får vi nu försöka lämna bort.” Genom arbetet med de här konstverken har de bearbetat sorgen, sett på sin situation, för att via det komma vidare och se möjligheter till annat sedan. ”Konsten att lära sig avstå hade dock varit enklare att erfara genom mindre viktiga händelser.”, kommenterar de. ”För oss var barnlösheten inte ett val, och detta är ett område laddat med många känslor och tankar som det tar tid att behandla och finna acceptans för. Barnlösheten blev till en sorg som kommer att vara följeslagare livet igenom.” De kommenterar också att de berättelser som syns är de där barnet till slut får komma, för ”omgivningen är nog trots allt mer intresserad av de historier som efter misslyckanden och ändlösa försök trots allt lyckades och sagan fick ett lyckligt slut?”.

Lyfter upp det för att jag själv känner lika. De historier som slutar utan barn syns alltför sällan, och det i sin tur ger en snedvriden bild av vad barnlöshet är och hur processerna ”alltid” slutar. Många har bild av att fertilitetsvård och adoption etc. är processer som rätt självklart slutar i att man har barn, men tyvärr är det ju nog inte så. Att också de slutgiltigt barnlösa berättar sin historia är därför väldigt viktigt. En såhär starkt berättad historia med konstens medel är jättefin - och har förhoppningsvis gett många en bild av de känslor och processer som barnlösheten handlar om. Och också gett andra barnlösa en liten stund av igenkänning och gemenskap... Det är en tung sak att dela, men det var ett fint språk att ta in det på. Och ett ack så tydligt budskap om alla tankarna, drömmarna och känslorna...

Och jag sku egentligen så gärna vilja sätta ord på de olika konstverken och vad de sa mej, men det sku vara en alltför futtig representation av det de berätta och det de var - så jag väljer att låta bli. Jag tror inte ens jag sku finna ord för att beskriva dem. Inte heller är det meningen, tänker jag. Konst är oftast sitt rätta jag just i den formen, och då har jag ju inte rätt att gå och beskriva den, hur mycket jag än sku vilja kunna uttrycka det på nåt sätt åt er. Gå och se!, säger jag istället.