måndag 26 juni 2017

Midsommarmagi och kyla

Midsommarhelgen är över. Kallt och ruggigt väder här, till en stor del. Men nog däremellan härliga stunder med sol och värme. Och trevlig samvaro med stora delar av familjen.

Sommar är ändå skönt, och grönskan och blommorna är så vackra just nu! Suset i träden, fågelsången... Värmen hade jag ändå gärna haft lite mera av. Liksom solen. Men, man tar vad man får i det hänseendet. Liksom med en del annat här i livet. En del saker ställs man inför bara. En del saker är/går inte som man önskar. Och man får göra så gott man kan i att göra nåt konstruktivt och vackert av det iallafall.

Oftast lyckas jag. Oftast mår jag alldeles bra i allt dethär, och vet att livet är okej också på dethär sättet. Men ibland svider det till av vemod. Midsommarens uråldriga magitankar om att se in i framtiden och kunna veta vem man ska gifta sig med (med sju sorters blommor, och vad det nu allt finns...) väckte nån form av melankoli i mej. Inte med tanke på karl eller giftermål, men med tanke på livet framåt sådär överlag. Som fick en annan riktning och ett annat innehåll än jag hade önskat.

Och visst känns det vemodigt - att barnet saknas. Även om jag vet att livet är okej också såhär, och t.o.m väljer det livet (just nu iaf), så är saknaden ändå där. Väcks mellan varven, av lite allt möjligt eller av ingenting särskilt. Alltid någonstans under, ibland lite mer på ytan. Midsommarens magiska underton rörde om lite i sorgen nu, där den låg rätt väl hopkurad långt inuti. Påminde mej om att den nog är där iallafall.

Idag redan mindre framträdande igen. Och nej - jag plockade inte sju sorters blommor.

söndag 11 juni 2017

Va...? Var det så nyligen??

Titta lite bakåt här på bloggen, och stötte på rubrikerna "Försöksrond satt igång" och "Sista embryot är insatt!". I januari. Reaktionen var förvåning. Var det så nyligen!?! Känns som en hel värld sen. Knäppt. Ofattbart att nuläget bara är knappa fem månader från fertilitetsvård. Ibland undrar jag över hur det kan vara så ok, mestadels bara låter jag det vara det... Svårt att förstå ändå att det bara gått så kort tid, när det känns som om jag är miltals ifrån allt det. När livet är så mycket allt möjligt annat just nu. Nu ren. Men bra så! Life goes on...

fredag 26 maj 2017

Lustiga paralleller i mina böcker

De senaste åren har temat barnlöshet ofta dykt upp i de skönlitterära böcker jag läst... Utan att jag vetat om det i förväg, som sidotema. Ofta så att det nämns om någon av personerna att hen väntat länge, men nu äntligen snart får barn. Har skakat på huvudet lite oförstående efter ett tag, när det temat har dykt upp igen en gång. I dagens bok igen barnlöshet som ett sidotema, men med en lite annan vinkling nu. Dagens huvudperson hade försökt många år, med många missfall, men förblivit barnlös. Bestående barnlös. Stanna igen upp då, när jag kom till de ställena i boken, och skaka oförstående på huvudet... Har inte stött på just det i böcker tidigare, vad jag minns. Bestående barnlöshet. Men nu dyker det temat upp när jag själv är där. Känns ofattbart, men är nu väl nån kombination av att temat tas upp allt oftare (vilket ju är jättebra!), att jag mentalt lägger mer märke till det temat än till annat och en hel del slumpmässighet. Känns konstigt ändå. Och de ställen som berörde den saken i dagens bok berörde nog också mej personligen en hel del... Väckte till liv en hel del vemod... Suck.

söndag 21 maj 2017

Hittade inhandlade babykläder

Har funderat nåt tag tidigare på vart två små bodyn jag handla för ett par år sen eller så månne kom. De hängde i mitt klädskåp tidigare, men fanns inte mera där i nåt skede. Hade inget minne alls av vad jag hade gjort med dem. Kom till att jag väl troligen gav dem vidare.

Idag hitta jag dem. Har städat i skåpen en del, men kom på andra tankar med en ryggsäck, som jag tänkte ändå kunde vara bra att ha. Satt den tillbaka, i andra ändan av väskhögen. Och där låg de inskuffade, de där babybodyna. Ännu på sina hängare, intryckta i hörnet.

Reaktionen var rent praktiskt att nappa tag i dem, dra ut dem, och sätta med dem i kassen som ska föras bort. Inget mer med det just då. Sen efteråt slog vemodet mej. Ingen kom som fick använda dem. Är annars också lite ur humör idag, och dethär hjälpte nog inte.

Det är nog oundvikligen nåt väldigt sorgligt i att städa bort små babykläder som man aldrig någonsin fick klä på barnet man drömde om, längtade efter och hoppades på. Undvek att köpa nåt, just för att inte hamna i den sitsen. Men dehär kom ändå i nåt skede med hem.

Återstår ännu att bestämma vad jag ska göra med mjukiskaninen som hela processen igenom har väntat på sin ägare. Men det beslutet måst jag nog ge lite tid ännu.

lördag 20 maj 2017

Nytt liv finns, grönskan är här

Äntligen är det vår ordentligt! Eller nästan sommar om man ser på värmen. Grönskan på träd, buskar och gräsmattor känns väldigt sen i år. Liksom en del av blommorna. Men nu grönskar det, äntligen!! Har den senaste veckan gått och lett stort åt knoppar, mössöron och blad. Jag älskar när det blir grönt! Först idag slog tanken mej - att det har jag ju inte gjort på ett tag... Älskat vårens nya liv.

De två senaste åren har det nya livet i naturen runtom gjort mej vemodig, ledsen, sorgsen. Känts som ett hån nästan. Vi kan, men du får inte... Bära nytt liv. Vårarna har känts tunga. Iofs också pga missfall förstås, men allt spirande och grönskande har varit en påminnelse om en längtan som inte fått bli till. Jag har inte kunnat ta till mej allt det vackra, det fina, det härliga. Och jag har, utan en tanke, gjort det i år. Glad över det!! Kanske det nu, när tanken slog mej, också finns en liten gnutta vemod med. Får se...

Iaf känns det som att denna vår har varit livgivande på många sätt, om den än inte fick bli det på det sätt jag länge önskade. Livet går vidare, våren kommer med nytt i år igen. Och jag är glad åt att kunna glädjas åt det. Nytt liv finns, iallafall.

söndag 14 maj 2017

Och så var det sen morsdag

... och till min förvåning (lite förvåning nog faktiskt, fast jag ju ändå mår bra sådär överlag) så klara jag det alldeles bra. Morsdagshälsningarna på Facebook väckte lite vemod mellan varven jo, men i övrigt nu inte så stort fokus på att det var morsdag idag. Min egen mamma fick en bukett, men det var i stort det firandet liksom. Och det passa för all del mej helt bra. Lugn och laidback vanlig söndag... Eller nå, inte helt vanlig, brukar oftast syssla med en massa studier... Efter mycket program senaste tiden tillät jag mej en ledig dag idag.

lördag 13 maj 2017

Lapsettomien lauantai, igen

Igen har ett år gått, och jag får/måst uppmärksamma de barnlösas dag i år igen... Det ser starkt ut som att det är lapsettomien lauantai jag får "fira" som min dag i fortsättningen, inte morsdag. Tyvärr, men jag kan leva också med det, som vi har sett under veckan... Från de föregående par de barnlösas dag jag har varit medveten om och uppmärksammat så har känslan svängt väldigt mycket. Och bra så! Jag är på ett helt annat ställe nu än för ett år sen, eller två, eller tre. Och jag är innerligt tacksam över det. Verkligen!!

För två år sen skrev jag att "Känslan är faktiskt mest tacksamhet idag... Vemodet finns där, men också glädjen över att min resa har en fortsättning." Jag fixa då en liten egen ceremoni för att släppa en del av sorgen över ett mycket tidigt missfall lite tidigare under året. Och jag såg framåt, nya möjligheter. "Jag är ledsen att det inte har lyckats, att jag firar de barnlösas dag istället för morsdag, men jag känner att jag kan leva ändå. Jag kan hoppas ändå."

För ett år sen innehåller blogginlägget bl.a. orden "Än "firar" jag min dag idag, inte imorgon. I hoppet om att sen någon dag få byta. Helst så fort som möjligt, men bättre sent än aldrig. Eller? För i nåt skede tar nog orken att hoppas slut, tar möjligheterna slut, och senast då blir endera dagen permanent. Får hoppas det före det har visat sej att det är morsdag jag i fortsättningen får fira. Men det finns ju inga garantier. Bara hoppet finns kvar. Ännu." Också då ett missfall strax innan, i vecka sju, konstaterat under tidiga ultran, och jag var ännu inte färdig att ta farväl och släppa sorgen. Men gjorde det nog, sen. Och hoppades ännu, lite.

I år fira jag faktiskt stort. Och hade en bra dag! Jag var på Simpukkas brunsch, tillsammans med ett gäng andra ofrivilligt barnlösa, i olika situation. Många som jag på olika sätt har lärt känna under vägens gång. Och det kändes fint! Det var en gemenskap som var konstruktiv och uppbyggande. Samtidigt kunde jag konstatera att jag har ett helt annat förhållningssätt till den gemenskapen nu. På ett bra sätt. Jag är, som sagt, på ett helt annat ställe nu. Och jag har det bra. Jag har min dag idag, men det är okej. Och det går att fira lapsettomien lauantai! Ofattbart, men sant... Det var en riktigt, riktigt bra dag idag. Glad över det!

Ren nu, eller just nu, kan jag säga att det är helt ok också att vara barnlös.

Dagens länkar;
Pauliinas berättelse om missfall & barnlöshet
Tidigare barnlöshets-inlägg på Lujasti lempeä
Barnlöshets-tema i Lapin kansa & Pääsky-lehti
Inlägg på Helmiä-blogi om att bemöta barnlösa
Bloggen Vitun syöpä om Lapsettomien lauantai
Riikkas berättelse om fertilitetsvård och graviditet
Maaseudun tulevaisuus om nya fotoboken Odotus
Många inlägg idag... Och det tycker jag är jättefint!!