onsdag 13 december 2017

Nedvärdering av barnlösheten

Yle plockar idag in temat ofrivillig barnlöshet hos unga, och skriver om hur känslan hos dem ofta nedvärderas med kommentarer om hur den barnlösa ju ännu har tid. Jag är ju själv inte så ung mer, men som nyss konstaterat så får jag också den formen av kommentarer... Och kan känna igen mej i textens citat om hur otrevligt det känns.

Simpukkas verksamhetsledare Johanna Repo påpekar att det är grymt att nedvärdera på bas av ålder, eftersom det ju trots allt handlar om samma sorg över att önskan om barn inte fått uppfyllas. Håller helt med där. Det handlar liksom inte alls om det att det möjligen ännu finns tid (vilket ju, som både jag och texten här påpekar, aldrig är en garanti), utan om det att barnlängtan ännu inte uppfyllts, och möjligen aldrig gör det - och det är alltid en sorg oberoende. Åldern påverkar nu egentligen inte så mycket alls där.

Texten tar också upp det tvetydiga i samhällets förhållningssätt till unga föräldrar idag. Delvis påpekas det ofta att ålder är den enskilt största faktorn i barnlöshet, att nativiteten sjunker och att vi behöver börja ”skaffa” barn tidigare. Men sen å andra sidan så ser vi på unga föräldrar som lite naiva och okunniga, och undrar om de ska kunna ta hand om sina barn ordentligt. Och nedvärderar sorgen och längtan hos ofrivilligt barnlösa om de är ”för unga”. Motstridigt. Man borde få barn tidigt, men inte för tidigt, och ska åtminstone inte klaga på barnlöshet om man är ung...? Hur vill vi ha det här?

Som sista medtagna citat i texten säger Johanna att ”Många upplever att det är en väldigt stor lättnad att gå in i klimakteriet, för sen behöver man inte ens tänka att något längre sku vara möjligt.” (min översättning). Det kan jag också relatera till. Ännu finns också hos mej dendär lilla känslan av att kanske ännu nån dag, utan att egentligen veta om och vad jag vill. Skulle betyda mer vård iaf. Och antagligen kommer kommentarerna om att jag ännu hinner att fortsätta ända tills jag är typ 45 about. Och åtminstone kommer det att kännas skönt när de tar slut. Så ja, konstigt nog blir det troligen en lättnad.

måndag 11 december 2017

Reklamposter för äggdonation

Gick runt på ett universitetscampus häromdagen, tog en liten genväg, och gick rakt på en reklamposter med texten ”Surrogates & egg donors needed! Help make someone’s dream of having a family come true”. Högst uppe fanns också orden ”receive compensation”. Jag stanna upp, drog efter andan, och var totalt tom på tankar ett tag. Sen flöda dom till desto mer. Det kändes på nåt sätt så ... tja ... inte kanske direkt fel, men... Hittar inte riktigt rätta ordet för det. Oetiskt? Skrämmande? Dubiöst? Åt det hållet, känns det som för min del... Känslan jag har inför postern, önskemålet, uppmaningen, är nog mest väldigt olustig.

Inte själva reklamen i sej, men för det första det att den är placerad på campus... De som passerar den är i princip runt 20... Är det rätta åldern att ställas inför en sådan uppmaning? Vet man vad man ställer upp på - vilka enorma uppoffringar och krångligheter äggdonation, för att inte tala om surrogatmödraskap, innebär? Och har man nå hum om vilka känslor ett beslut om nåndera kan väcka, under processen eller senare? Hur kan man greppa det, i den åldern? Kan man? Jag tror inte att man kan. Det är ju liksom rätt så enorma saker... Iochförsej är donatorer anonyma här, så ingen som tar kontakt sen, men ändå...

För det andra handlar min fundering om ”receive compensation”. För risken för att man ställer upp pga behov av pengar finns ju. Mer kanske för killarna som rätt så lättvindigt kan donera, och t.o.m. ha trevligt på kuppen. Men det finns väl nog en viss risk för att man som tjej också tänker att nå jag kan förtjäna lite på det, tror jag. Och då undrar man ju liksom om pengar ska få vara en orsak att ställa upp på nåt sånt. För min del gillar jag systemet med icke-ersatt donation bättre. Bara alla utgifter kompenserade. Ingen kommer på att ställa upp som donator av annat skäl än just för att hjälpa. Tror och tänker jag nu iallafall.

Sen finns det absolut nåt väldigt sympatiskt och heartwarming i ”Help make someone’s dream of having a family come true”. För det är ju verkligen så att donatorerna behövs och att de är guld värda...! Informationen om att möjligheten finns att hjälpa någon på detta sätt behöver ju absolut finnas, så att folk vet vilken enorm god gärning de sku kunna göra. Men inte ännu för så unga mänskor. Inte ännu i en ålder när man inte riktigt kan greppa vad det är man gör. Oberoende om man sen behöver kunna möta någon som kommit till med ens gener eller inte så känns det som att det ändå inte är en sak man kan göra och sen bara glömma bort helt...? Och om man inte helt vet vad det kan handla om - hur känner man liksom sen inför allting senare...? I en mera vuxen ålder... Med mer perspektiv.

Jag tänker t.ex. på mej själv. Jag hade gärna ställt upp som äggdonator, men inte förrän jag själv fått barn. Det kändes som att om jag inte får barn, men vet att det någonstans finns ett barn som bär mina gener, så skulle det ju kännas väldigt tungt... Att inte själv få rå om egna barn, men andra har barn med min genetik. Nu dög ju då inte mina ägg för donation förstås när dom inte gick för mej själv heller, men i princip... Om jag hade donerat ägg tidigare, och de hade resulterat i barn, och jag själv stått i denna situation senare - det hade känts riktigt, riktigt jobbigt. Så jag undrar - hur sku det vara ifall någon av studerandena som nappar på kampanjen sen själv inte kan få barn. Hur tar man det? Och jag tror nu inte att någon av dem kanske riktigt tänker så långt precis... Så är det rätt att be dem...? Knepigt.

fredag 8 december 2017

Du är ännu ung, du hinner nog

Fortsätter lite på senaste inläggs citat och tankar. För dethär med du är ännu ung, det är nåt jag ännu får höra med jämna mellanrum. Och nåt jag nog inte är alldeles tillfreds med att bli itutad. Ska försöka förklara lite varför den kommentaren irriterar och inte känns okej.

När jag får höra att jag ju är ung, ännu har tid, nog hinner, och annat på samma tema, så är det förstås yttrat i största välmening, och som ett sätt att trösta och inge hopp eller nåt sånt. Tyvärr har det inte den effekt folk tänker sej, och de kan få en lite irriterad uppsyn till svar.

Here’s (a few of the reasons) why;

1) Du vet egentligen inte tillräckligt för att ställa några ”diagnoser” om huruvida det finns hopp, tid och möjlighet. Och att vara ung är ingen garanti. Någonsin. Så att ta till ung ålder som ett gott tecken är i det stora hela statistisk sett ok, men inte i enskilda individuella fall.

2) Alla mirakelstoryn som finns i svang och eldar under uppfattningarna om att det kan gå lite i vilka situationer som helst, när man minst anar - de ger en falsk känsla av tilltro till att möjligheterna är sgs ändlösa. Men de historierna är statistiskt sett en liten minoritet. Sorry.

3) Jag har ren mentalt gått vidare från allt detdär, och att förklara att det ännu finns hopp känns som att underkänna min livssituation. Om jag förklarar att vården inte lyckades men livet kan vara bra ändå vill jag inte höra att ”men du hinner ännu”, för det är som att säga att min ”plan B” inte duger. Att det på något sätt inte är okej om livet fortsätter utan barn. Ibland har jag berättat om mitt nuläge och konstaterat att det är bra såhär trots allt, och ändå gång på gång fått ett ”jamen ge inte upp” eller ett ”det kan nog ännu” osv osv till svar... Not cool! Lyssna lite innan ni svarar, please! Livet kan vara helt bra också utan barn, så ids inte underkänna det genom att insistera på att jag ännu hinner eller det ännu kan gå osv.

Sen vet jag också själv att livet ibland kommer med överraskningar, att man kan ändra åsikt eller att nåt som inte funkkar mittiallt kan göra det sen ändå. Sånt händer nog ja. Men det är som sagt statistiskt sett en mindre sannolikhet, och sku ju också kräva antingen en partner eller ett nytt vårdbeslut (eller båda, rätt sannolikt, om den förstnämnda sku bli aktuellt, och om barn isf sku vara en fråga). Saker händer anyway, så visst, det kanske finns möjlighet, och rent åldersmässigt har jag lite tid kvar. Men i mitt nuläge är det på inget vis pointen, liksom. Pointen är att just nu är jag bestående barnlös, och lever med det, och det kan också vara bra. Please let it be. Om jag accepterat så kanske ni också sku kunna...?

lördag 2 december 2017

Böcker och barnlöshetstema...

I serien böcker där barnlöshetstemat dyker upp, liksom... Ofattbart... Igen helt annat tema och inget på bokens pärm eller baksida som säger nåt om saken. Men där var det. Igen en gång. I denhär boken togs saken upp med några väldigt bra poänger, som jag vill citera och kommentera här... För att de är rätt allmängiltiga tankar, situationer och känslor.

”The thing about being barren is that you’re not allowed to get away from it. Not when you’re in your thirties. My friends were having children, friends of friends were having children, pregnancy and birth and first birthday parties were everywhere.”

Ja verkligen. Det går inte att komma undan. Varken från babynyheter, gravidmagar, bebisar eller barn... De finns överallt. Naturligtvis, efter som de är en del av livet, av samhället. Och ska ju så få vara. Dock anser jag fortfarande att man som ofrivilligt barnlös barnlängtare bör ha rätt att lite skydda sej, och att omgivningen helst inte ska bli upprörd om man, i den mån man kan, trappar ner på mängden möten med allt det. Helt kommer vi aldrig undan det, allt detta finns oundvikligen runtom oss, men där det går att välja tycker jag man ska ha rätt att göra det... Inte för att vara elak mot den andra, men för att vara lite skonsam mot sej själv. Det är tungt och jobbigt att ständigt påminnas om det egna tomrummet. Det blir lättare, ja, men försvinner nog troligen aldrig helt. Och blir man under de tyngsta perioderna ständigt överöst med allt man inte själv får uppleva går man nog lätt under.

”I was asked about it, all the time. ... When was it going to be my turn?”

Dethär kan jag bara till viss del relatera till själv. Främsta tanke här är säkert detdär med ”nå - när ska ni ’skaffa’ barn?” och annat sånt. Och jag vet att de frågorna, kommentarerna, vinkarna fortfarande existerar i alltför stor grad, och många av mina vänner och bekanta har utsatts för dem i mängder - något som ofta orsakar stor sorg och smärta. Så varför, varför kan vi inte börja förstå att sluta kommentera!? Suck. Själv har jag inte egentligen fått just den frågan, men däremot mer som hjälpsam och medkännande filosofisk fråga - när ska det då lyckas för dej, när ska det bli din tur? Bra fråga. Visste jag det så... Suck... Förstår den innerliga önskan om att det sku lyckas för mej, men det är inte speciellt trevligt att nån spekulerar ”med mej”, ”för att hjälpa”. Leder ju ingen vart. Funkkar när det funkkar, om det funkkar. Gjorde ju inte det. Hjälper inte att fråga, fundera, spekulera.

”At some point our childlessness became an acceptable topic of Sunday-lunch conversations ... What we were trying, what we should be doing, do you really think you should be having a second glass of wine?”

Haha. Jaa. Öppenheten har som baksida att folk vill hjälpa till. Och det är inte alltid en bra sak nej. Jag är absolut öppenhets-anhängare, och för egen del fortfarande glad åt att jag kunnat berätta, för det har gett sååå mycket - både stöd och förståelse och andra djupa diskussioner... Men jag förstår också dem som skonar sej för alla välmenande råd och kommentarer. Har du prövat...? Visste du att...? Jag känner en som... Borde du kanske... Min homeopat sa... Osv osv osv. Jag har i perioder varit såå trött på allt sånt, även om jag vet att de sägs i all välmening. Det konstiga är att folk faktiskt tror sej hjälpa, även om de ju sällan vet hemskt mycket om bakgrund, orsak, medicinska faktorer osv. Hm. Acceptabelt att kommentera och ge råd, men ack så svårt att bara lyssna och finnas. Bakvänt.

”I was still young, there was still plenty of time, but failure cloaked me like a mantle, it overwhelmed me, dragged me under, and I gave up hope.”

Först vill jag nu (igen) påpeka att ”fortfarande ung” ju inte är någon garanti. Tid ja, kanske, men inte alltid möjlighet för det. Resten stämmer oberoende, på nåt sätt... Besvikelse efter besvikelse, misslyckande efter misslyckande - det tär fruktansvärt. (Som ni nog har sett här tidigare, om ni följt med ett tag.) Tydlig bild på det här i texten tycker jag. Svepte in mej som en mantel, överväldigade mej, drog mej under (ytan...?). Och hoppet, det tappar man orken att hålla. I det mörka, dystra under besvikelsens mantel finns det mycket lite rum för hoppet kvar. Och nej - det hjälper inte att säga ”nu ska du bara...” eller ”tänk nu på att...” e.d. Som tur är går hoppet att få tillbaka. Om inte om barnet så om något annat. Ibland krävs det lite jobb för att komma dit bara, och där kunde det ibland finnas mer stöd och hjälp, tänker jag själv efter mina vårdbergochdalbanor. Hjälp att se framåt. Se annat. Se hopp.

måndag 27 november 2017

Resfeber, och lite ”allmän oro”

Min hjärna (eller kanske mer hjärta, iofs) kopplar till en tidigare känsla här nu. Jag är påväg på resa, och är allmänt lite orolig och småstressad för själva resandet; alla saker med, orka upp i tid, komma igenom kontroller utan jätteköer osv osv. Småsaker, och inget jag direkt är jätteorolig för, men sånt som finns i bakhuvudet och stör. Och jag funkkar dessutom trevligt nog lite så att när en sak stressar upp mej så tar jag en bunt andra saker då medsamma - när jag en gång stressar. Allmänt lite oro i systemet just nu alltså. Suck. Men ja - en del av mej kände igen den känslan av allmän oro och insåg hur mycket värre den känslan var när jag hade hela fertilitetsvården på gång. För en del av mej tänkte då hela vägen igenom inte bara på mej själv, utan på hur vaddetnuänvar sku påverka projektet, barnet, möjligheterna osv osv... Så konstatera, med en lättnadens suck, att den dimensionen iallafall är borta nu. Jag behöver inte vara fundersam för nån annans del än min egen. I dethär sammanhanget iallafall. Nå, iofs funderar jag nog också på föräldrar och syskon, ifall nåt sku hända mej på vägen... Men det går nu iaf inte ut över nån annans vara eller inte vara, liksom...

torsdag 23 november 2017

Det vet varje nybliven förälder

... ??? ...

Rubriken är ett citat från en föreläsning idag. Fanns i skriftlig form, och upprepades muntligt. Och jo, det är i sej inte fel, men det var nu där frågan om en sak som sgs alla vet. Common knowledge och rätt common sence. Så jag undra i mitt stilla sinne där varför man måste blanda in föräldrarollen alls. Och sucka för mej själv över att (igen) bli utelämnad i ett sammanhang där jag nog visste alldeles väl, trots att jag inte är förälder... Happens all the time, och ingen menar nåt illa med det, men det känns nu ändå inte helt trevligt direkt.

Sorry, jag tycks fortsätta min bitch-period här bara... Hänger upp mej på ”småsaker”.

onsdag 22 november 2017

Och tydligen i Efter Nio också

Blev upplyst om att fertilitetsvård och barnlöshet figurera i Efter Nio också. Vid ungefär 35:40. Samma Niklas som i Huomenta Suomi. In case anyone is interested... Temat för programmet är föräldraskap, så det är fint att de också plockar upp det faktum att det inte är en självklarhet att få bli förälder. För den saken är det ju många som inte har förstått än.