fredag 16 februari 2018

Och andras barn blir fler, blir stora

Pust. Igen en del stunder med välbekant styng i hjärta och tomhetssug i magen. Med saknaden som kompanjon... Känns på nåt sätt som att det kommit emot väldigt många kommentarer/statusar/berättelser om barn som blir fler och barn som blir stora. Eller så kanske jag bara har varit mer mottaglig och haft mindre motståndskraft igen just nu, typ.

Det som ändrat sej sen tidigare i dethär hänseendet är att jag inte bara reagerat på magar och bebisar nu, utan dendär sjunkande känslan har också dykt upp t.ex. då folk berättar om milstolpar som deras barn tagit. Penkkis och gamlas dag, födelsedag, körkort, bröllop, egna barn... Såna mängder med allt sådant som jag aldrig får ta del av. Hela livet med (ett) barn.

Och det är ju just allt dethär som gör att barnlösheten följer med livet ut. Att man aldrig ”kommer över” det. För realiteten fortgår - att barnet man så gärna hade välkomnat inte fick komma - och tomrummet fortsätter finnas med, istället för alla de situationer och allt det liv man hade hoppats få istället. Allt det som andra får uppleva med sina barn... Det saknas.

Liten preview nu alltså på vad som kommer att leva med mej härefter. Inte bara magar och nyfödda, utan också alla andra åldrar, allt fler av dem ju mer de barn jag aldrig fick skulle ha uppnått just de åldrarna. För i bakhuvudet nånstans finns det en liten räknare med där nog. Nu hade hen varit... Jag hade kunnat ha en xx-åring nu, om inte... Parallell verklighet typ.

Inget jag funderar mycket på, men ibland finns det där. As you know. Kan inte annat än säga att jag mår bra och har det bra, men visst känns det när dehär stunderna kommer.

onsdag 14 februari 2018

Nånting om vikten av goda vänner

Tänker denna vändag att mina vänskapsrelationer fått en mindre framträdande roll för tillfället. Jag har inte träffat vänner lika ofta, och inte haft lika djupa diskussioner. Främst för att mitt eget behov just nu är mindre än det har varit de senast åren. Jag har haft ett väldigt stort behov av stöd och samtal, och många härliga vänner har svarat på det. Är evinnerligt tacksam för det! Och hoppas innerligt att alla ni samtidigt också fått något tillbaka. För det viktigaste för mej är att vänskap är ömsesidigt. Gemenskap. Både ge och ta... Och om en får mera en gång så balanserar det upp sej senare. Ömsesidighet...

Insikten om att vänskapssidan inte fått så starkt fokus just nu gör mej lite nedslagen. Iofs är det realiteter i livet att saker går i perioder, men vänner är ju ändå verkligen en enormt viktig aspekt i livet... Ger därför mej själv en liten uppsträckning över det, och försöker bättra mej. Vänner är syre, livskraft, en verkligt viktig källa till styrka och livsglädje... Djupa och öppna diskussioner ger mej massor, och jag tänker att jag absolut behöver vara noga med att ge det tid och möjlighet. Jag lever och mår inte bra hemskt länge utan sådana vänkontakter. Vänner är livets salt, och allt detdär... Och det är oersättligt viktigt.

Så denna vändag skickar jag igen ett enormt TACK till alla er härliga som funnits och finns där... Som lyssnar, som öppnar upp sina egna berättelser, som ger stöd, och som låter mig stöda. Jag uppskattar och värderar det enormt högt! Och hoppas att jag får hålla er med på färden ännu. För att få följa er väg lika mycket som att ha er med på min. Att få finnas som stöd lika mycket som, om inte mer än, att få stöd själv. Att glädjas och sörja tillsammans, mötas i djupa diskussioner om allt det viktigaste i livet. Det som på riktigt betyder nåt. Medmänniska till medmänniska, vän till vän. Livsviktigt och nödvändigt.

- Friends are the flowers in the garden of life. -

tisdag 13 februari 2018

Hoppades faktiskt att det var slut

En längre cykel än normalt, och jag kom på mej själv med att faktiskt hoppas att det var slut ren. Är för all del lite för ung för att det ska vara hemskt realistiskt, men visst finns det yngre än jag som får se fabriken stängas. Vilket ju oftast kommer som en chock och en allt annat än positiv förändring. För att det innebär ett brutalt slut på möjligheter.

Nu hann jag ändå riktigt innerligt hoppas att kanske jag är en tidig typ...? För att det sku ta bort alla de kvarvarande frågetecknen. Iaf vad gäller att få barn via fertilitetsvård. Adoption kvarstår ju nog ännu. Av den enkla orsaken att jag inte vet hur jag känner senare och vilka situationer som ännu kan komma emot så kan jag ju (naturligtvis) inte själv ta beslutet att stänga fabriken - men hade den realiteten av biologiska orsaker kommit emot hade det ju varit ett faktum jag hade fått godta. Det hade bara varit så då.

Har ren känt att sen långt i framtiden när jag är där så tror jag att det kommer att vara en lättnad, men nu fick jag inse att hade det dykt upp ren nu så hade en stor del av mej också känt att det hade varit en lättnad. Troligen inte hela jag, men den delen finns alltså helt klart där. Lite intressant, tycker jag. Om mensen hade bestämt sej för att sluta komma hade en del av mej faktiskt dragit en stor suck av lättnad och tyckt att bra så!

Nu gjorde den ju då inte det nej. Och jag vet inte riktigt hur jag ska tänka kring det nu då, när känslan att hoppas inte hann dyka upp så starkt. Realiteter, och det var ju också det förväntade, så bara att leva med det ett tag till. Men på nåt sätt hade självklarheten och slutgiltigheten varit ... tja ... underlättande. Även om den inre känslan att det räcker nu borde räcka och räknas så har ju en liten del av mej ibland lite svårt med det, och en lite större del av omgivningen. Så på nåt sätt hade detdär med självklart svar varit helt trevligt liksom. Att bara kunna säga att nej, jag kan inte, utan några som helst rum för frågetecken och ifrågasättande. Totalt slut på fabriken. ”Bara” adoptera ”kan jag ju” sådär i princip, om man nu vill börja dra i de trådarna. Men en fråga sku vara helt klar och avklarad.

Sen kan det ju hända att jag senare har orsak att tacka för att det inte gick så. Att möjligheten ännu finns kvar (?) ändå. Men just nu tänker jag att det är helt bra att ha fått känna på den känslan - att en avslutad biologisk möjlighet kan vara en lättnad. Och jag tänker tillåta mej att vara lite irriterad över att det inte var så.

Tanken när mensen börja var faktiskt ett irriterat ”äh fan!”. I samma sekund en flashback till tidigare ”äh fan” vid mensstart, många gånger om, med helt annan känsla. Sorg. Över ännu ett försök som slutat utan graviditet. Över hoppet, som senast när mensen börja måst ges upp. Igen. Så konstatera att dethär ”äh fan” nog inte var nån fara i den jämförelsen.

söndag 11 februari 2018

Ett fullvärdigt liv också utan barn

Beställde för närmare ett år sen en bok kring att lära sig leva med bestående barnlöshet, med titeln Living the life unexpected - A meaningful and fulfilling future without children. Boken var inte så aktuell för mej i det skedet mera, jag borde snarare ha läst den tidigare, så har läst slut den först nu. Mycket kan kanske vara till hjälp för andra fast jag inte kände att det behövdes eller kändes rätt för mej, så vill inte säga att boken inte är värd att läsa - men jag har redan insett att ett liv utan barn är alldeles bra det också, och att mitt värde absolut inte är lägre fast jag inte fick barn, så det mesta var rätt så självklart, kände jag mest. En del citat vill jag ändå ta upp, för visst fanns där saker jag också kan relatera till.

”Behind every woman without children is a story, often many stories woven together into a complex pattern of pain and disappointment.” Vill nu här göra en ändring och ta bort every. Den frivilligt barnlösa känner knappast smärta och besvikelse över frånvaron av barn. Men för oss ofrivilligt barnlösa, vilka storyn som än finns bakom, så är nog sorgen, smärtan och besvikelserna ett gemensamt tema. Och en av orsakerna till att dethär påpekas i boken är att vi borde öka förståelsen för att dethär med barn inte är ’sådär bara’, och att de tunga saker folk bär på borde visas mer respekt.

”Amongst the wreckage of my life I saw the beginnings of a new kind of hope.” Det var en orsak till att jag stängde dörren om ”barnprojektet”. Hela saken börja vara så fruktansvärt tung, och nånstans växte nåt annat starkare. Möjligheten till ett bra liv utan barn. Annat hopp, annat liv. Inte vad jag hade hoppats - men bra ändå. Och det kändes, och känns, nästan som en lättnad, efter allt det tunga som hade dragit ner mej, mer och mer, under åren i fertilitetsvården. Mitt hopp för den, för barnet, var slut, men annat hopp börja växa starkare och ta över. Hopp om ett liv där jag får må bra.

”You never ’get over’ childlessness, but it is possible to heal around it. ... It’s a part of me now, thought it will always be a tender spot.” Och dethär kan vi tror jag inte påpeka nog. Att barnlöshet ju alltid kommer att finnas där. Vi kommer inte ifrån att jag inte har barn. Och det är ledsamt emellan. Men jag kan leva med det. Helas runt det, och verka ur det. Ibland utan nåt problem, ibland med ett stråk av saknad och vemod, ibland med styng av regelrätt sorg. Inte över det, men okej med det. Elämä on... Fast det är ledsamt ibland. ”Grief is not about getting over a loss, but about healing around it until that loss is integrated into our new identity.”

”There are moments when something touches the scar on my heart, and it can feel like all the air in my chest is suddenly gone. However, having done my grief work, such moments still hurt but, at a deeper level, I understand that I’m ok and that I can handle it.” Ja, dethär rör sej nu om samma saker som föregående punkt. Även om jag är okej så finns stunderna när något väcker sorgen, och jag är där i alltihop igen. Oftast en kort stund numera, men det kan vara ack så starkt iallafall. Och lämnar nog ofta ett vemod efter sej ett tag.

”Acceptance is about coming to terms with our destiny and making peace with it. It doesn’t mean we like it, or that we think it’s fair. It just is what it is.” Sant, hur vi än kanske vill annat. Det är bara vad det är. Fast jag inte gillar det, fast det inte är ’rättvist’, och fast jag hade önskat mej nåt helt annat, så är det ju vad det är. Och jag är tacksam över att jag kan acceptera att det är så, och faktiskt kan ta det med ro. Mitt liv fick dehär pusselbitarna istället för dem jag hoppats på, och då måst jag bygga nåt annat. Det är bara så det är. Ibland ledsamt, och det får det ju vara, men jag kan acceptera att det är så.

”Sometimes I feel like a fish out of water. I am neither clearly straightforwardly childfree or clearly straightforwardly childless, but I do suspect this is not uncommon. At this point whatever I was or am is not so important anymore because I am happy to be where I am and it doesn’t really matter whether it’s ’less’ or ’free’.” Och intressant nog så kan jag helt relatera till detdär också, fast min bakgrund ju är flera år av fertilitetsvård och verkligen en stark önskan att få barn - och därmed helt klart barnlöshet mer än barnfrihet. Och ändå kan frihetsaspekten också finnas där i känslan. Och framför allt så spelar det egentligen inte så stor roll numera. Jag definieras inte av frånvaron av barn. Visst påverkar barnlösheten mej, på flera sätt, men inte enbart negativt. Så det är liksom ibland en icke-fråga, ibland en barnlöshet och ibland barnfrihet.

”When we are ready, we can create our life around something that makes us feel alive in the way we were convinced only having a child could.” Nå nu tror jag att jag aldrig har tänkt att bara ett barn kan ge mej känslan av att vara levande iochförsej, men visst har det krävt en hel del att komma från bilden av moderskapet och barnet till en bild av ett gott liv utan barn. Det tog sin tid, och sitt jobb. Det är inget man kommer till sådär bara. Och framför allt - när vi är redo. Jag tror inte att vi kan kräva den insikten eller inställningen av någon innan hen är färdig för den. Det betyder inte att vi måst släppa sorgen - den finns säkert alltid där - men trots den kan livet utan barn få ett gott innehåll.

”Childlessness is not the end of our story. It’s the start of a new way of life - the life unexpected. There’s no reason why our new lives can’t be meaningful and fulfilling - and whatever that is will be unique to each of us.”

Mer om boken och annat kring bestående barnlöshet på gateway-women.com.
En annan webbsida med likande teman och stödfunktioner är thedovecote.org.

fredag 9 februari 2018

1 år... Ibland en dag, ibland ett liv

Efter en tillbakablick här på bloggen kan jag konstatera att det idag har gått ett år sen den sista slutpunkten på det sista försöket. Det sista graviditetstestet gjordes 9 februari ifjol, och efter det har försöken fått ge vika för annat. Annat liv. Livet som bestående barnlös.

Ett år är, som vi ju alla vet, och som så många andra tidsrymder, väldigt varierande långt ur mental synvinkel. Oftast känns det året som en hel evighet sen. Ett annat liv. Svårt att förstå att det bara är ett år... Men sen ibland kryper året ihop till ingenting, och jag är tillbaka där igen. Som om allt det hade varit igår, och ingen tid alls gått ännu. Tiden spelar spratt... Känslomässigt. För det är känslan som seglar. Ibland stabilt lugn, ibland tillbaka i sorgsenheten och vemodet. Bara att vänja sig vid och leva med.

Då, för ett år sen, när känslan inför det inre beslutet om avslut tumla om ganska vilt ibland, sa jag till mej själv att andas lugnt och avvakta, se sen om ett år eller så. Och ett år kändes oändligt. Här är vi nu, ett år senare, hux flux iallafall. Fast det är en annan tidsrymd.

Och om jag idag skulle evaluera det (drygt) ett år gamla beslutet om att nu sätter vi stopp här, så skulle jag lugnt och säkert säga att det var rätt beslut. Ännu mer säker på det nu. Eller, visst var jag säker då också, för det mesta. Men känslan att det var ett ohyggligt obeskrivligt beslut fanns ofta där i bakgrunden. Ofattbart att besluta så, att stänga dörren om eventuella möjligheter. Ändå kunde jag då inget annat. Och ser fortfarande att så är det, så ska det vara. Just nu. Kanske för alltid. Det får jag se. Med tiden.

fredag 2 februari 2018

I drömmar dyker allt möjligt upp...

Iakttog roat mej själv häromnatten, i en mycket tydlig och detaljerad dröm där jag både var med och åskådare. Och konstaterade när jag vakna att ja, nånstans finns ju verkligen alla dehär frågorna alltid med...

I drömmen figurerade en ung man, 31 år gammal berättade han när jag frågade, och jag. Vad som hände innan vet jag inte, men i slutet av drömmen fanns en diskussion där han berättade att han inte har barn men gärna sku ha. Någonstansifrån kom då min försiktiga fråga om att slå ihop vår längtan och ingå ett avtal kring ett gemensamt barn. Hans svar, lugnt och varsamt, var att han inte är beredd att ha barn bara på deltid. Kände min egen rodnad, men svarade att jag förstod, och egentligen helt höll med.

Och där vakna jag, och fortsatt iaktta diskussionen en stund, fascinerad över att den fanns där. Frågan har funnits, från andra, om det inte hade varit enklare och billigare att göra just så. (Eller ragga upp nån på krogen bara. Vilket ju verkligen känns ännu mindre vettigt.) Min egen inställning har nu hela tiden varit att nej, att ha barn tillsammans med någon som inte finns med i samma vardag, och därmed ha barn bara på halvtid - det är inte för mej. Iaf inte som första lösning. (Alltså, skiljer man sej är det ju en realitet, men jag ville inte planera in en sån lösning liksom, ha den som förstaalternativ och utgångsläge.)

Därmed är jag fortfarande lite fundersam över varför en sån fråga dök upp i drömmarna. Både för att jag alltså inte själv känner att det är en lösning för mej oberoende, och för att det ju rent medicinskt antagligen inte heller är en reell möjlighet, då jag med allra största sannolikhet inte kan få barn med egna celler, och åtminstone inte utan provrörsassistans. Ändå tycks en del av mej ha kvar dendär längtan, och fortsätta försöka hitta lösningar. Spännande... Iakttar det hela med lugnt intresse just nu.

Det är ändå på inget vis något jag tar ”på allvar” eller uppfattar som en signal om fortsatta försök. Någonstans finns delen av mej som viskar att borde du inte, men trots att jag förstås väldigt gärna skulle ha barn så är jag helt enkelt inte i den sitsen (nu) att jag skulle fortsätta försöka. Det finns inte i min verklighetsbild, just nu... Trots diverse påminnelser och tyngre stunder är jag förvånansvärt nöjd med mitt liv som bestående barnlös, så låter det därmed förbli så, for now iaf. Livet får sen avgöra vad som sker, med tiden.

Säger naturligtvis inte att jag anser att ett kontrakt mellan vänner/bekanta om gemensamt barn är något dåligt. Jag känner till flera såna lösningar, som verkar fungera ypperligt. Och för många är just det rätt sätt till föräldraskap. Jag säger bara att det inte kändes/känns rätt för mej. Att ha sitt barn bara på deltid, eller ha en överenskommelse där en part har mindre rätt. Och ett sådant kontrakt bygger alltid i stor mån på en gemensam överenskommelse, och vem vet vad som sker med känslor och annat under ett barns uppväxttid. Knepiga frågor. Inget oöverkomligt, men jag valde iaf att inte ha det som alternativ. Väljer nog fortfarande så, om jag sku frångå möjligheter och svårigheter. 

Och överlag så väljer jag ju faktiskt nu aktivt att inte försöka uppnå ett liv med barn. Jag väljer bort. Att skriva det, tänka det, känns ännu lite skrämmande och ledsamt - men helt konkret är det ju så. Jag väljer att inte fortsätta fertilitetsvården, efter att ha försökt så länge jag kände att jag klara det. Jag väljer att inte inleda en adoptionsprocess. Jag väljer att inte utreda fosterföräldraskap. Jag väljer, just nu, att forsätta vara ofrivilligt barnlös. Att lägga lock på den biten, och fokusera på annat. För att jag behöver göra det.

Med jämna mellanrum dyker ändå frågan upp. Ibland utifrån, ibland från mej själv. Vissa gånger med påverkan på känslor och mående. Andra gånger, som denna, resulterar det mera i ett stilla och intresserat iakttagande.

söndag 7 januari 2018

Och sen när möjligheterna är slut...?

Bok och barnlöshet igen en gång... Denna gång dök barnlöshetstemat upp ur synvinkel ”sen när det är för sent”. En karaktär som, när maken (i ett barnlöst äktenskap - han ville inte, hon godtog det) dött, ställs inför en dagboksanteckning där han funderar på hur deras gemensamma barn hade sett ut, och hon slungas in i insikten om vad hon gett upp, och sorgen över att det är för sent. Att hon, genom att vara med honom, inte fick uppleva barnet. Och först då inser hon vad hon egentligen hade velat själv i frågan...

Och som alltid så blir jag lite ställd av att barnlöshetsvinkeln igen dyker upp... Ibland med lite road känsla. Tyvärr inte så denna gång... Nu blev jag snarast rädd. Och väldigt, väldigt känslomässigt påverkad... För de känslor som tillskrivs denhär karaktären (med små medel, men ändå väldigt tydligt) var så lätta att relatera till. Pga min egen historik. Och de kröp in under huden... Insikten om att det inte kommer att... Att barnlösheten fortsätter... Och att det är verkligt, verkligt ledsamt. Att om det hade gått annorlunda...

De tidigare (några) gånger som bestående barnlöshet har dykt upp i skönlitterära böcker har det varit ur vinkeln godta och gå vidare. Nu var det en sorge-vinkel. En sorg jag kunde relatera till, men inte förstås har helt tagit ur synvinkeln ”nu är det för sent”, ännu... Och det kändes skrämmande att ställas inför den. Det lämna mej med en oro över om det sen är så det kommer att kännas...? När det faktiskt är för sent... Och det - det leder till frågan ifall beslutet ändå är det rätta...? Om jag kommer att ångra det sen...?

Det är att gå händelserna i förväg jo. För det är ännu inte för sent, och jag behöver inte ta den funderingen nu. Men, samtidigt skrämmer den tanken mej... Att jag går vidare med det beslut jag har - men sen när tiden tagit slut ställs inför det enorma som fattas, för att jag inte fortsatt försöka. Det är en alldeles bottenlös brunn av sorg i det, känns det som just nu. Jag vet, enligt nuvarande (vanliga) känsla, att också det barnlösa livet är ett ok liv, men just nu ifrågasätter jag det. Just nu tappa jag lite bort mej i alltihop...

För jag kan ju inte veta hur det känns sen. Jag har tänkt, och också fått beskrivet av andra, att det snarare känns som en lättnad när man inte själv behöver fundera att tänk om ändå, och inte behöver ställas inför andras funderingar om när... Men nu undrar jag. För det kan ju också bli såhär... Att när det inte finns några möjligheter alls mer är tomheten enorm. Skrämmande! Vad gör man med den känslan sen isåfall!? Hur går man då vidare??

Det gör man ju antagligen. Också då. Liksom jag gjort nu. Men om det går så är skillnaden till nu förstås den att jag då verkligen inte kan mera... Nu har jag ändå en litenliten möjlighet kvar, ifall jag sku bestämma mej för att fortsätta. Och det är i det oron sitter i mej just nu... Att borde jag ändå...? Det är också en skrämmande och tung fundering. För det är så enorma frågor. Mentalt, framför allt. Och jag är just nu lite borttappad i allt dethär.

Just nu, i stunden, kan jag ändå ingenting annat än andas in i den oron och smärtan... I tyngden som satt sej i maggropen, och sorgen som kramar om hjärtat. Andas, och avvakta. Se hur det känns, sen, senare... Jag tror att det (igen) visar sej vara en övergående känsla. Som det varit många gånger tidigare. Känns som att det är ett tag sen dock. Och som att det är starkare än på länge. Men kan ändå bara avvakta, låta känslan klinga av, se sen.

Att denhär sitsen inte nu heller är enkel och utan känslor - det blir jag påmind om gång på gång... Denna gång igen starkare. Sorgevågor, som hotar att dra mej under en stund. Sen mindre och lättare igen. Så, i väntan på det just nu... Att vågorna ska dra sej tillbaka och låta mej dra andan. Men fick nog lite tankar och känslor att ta itu med här nu... Suck.

Jag har ibland en tendens att vara aningen onödigt kategorisk med känslor. Tappa bort det positiva, mer ”normala” känslotillståndet direkt när en tyngre stund kommer. Vet nog hur det brukar vara, men är aning orolig för att inte hitta dit igen. Fånigt. Men också tvärtom - att jag i vanliga vardagskänslan glömmer bort hur tungt det också kan vara ibland. Får nog sen en påminnelse igen mellan varven. Tyvärr. Men sånt hör ju till livet. However - vetskapen om att jag fungerar såhär säger mej att detta nog är en våg som kommer över just nu, som många gånger tidigare, och som sen ger vika igen... Ger rum för den vanliga, lugna, positiva framtidstron, också i förhållande till den bestående barnlösheten.