Om toxisk positivitet

Kopplat till sorg - och till rätten att visa den - är fenomenet toxisk positivitet. Toxisk som i giftig, skadlig - för att det är ett sätt att använda positivt tänkande som tystar sorgen och vägrar ge den rum. Fler av inläggen kring sorg tangerar också den här problematiken.

Har hittat några inlägg med tema toxisk positivitet kopplat till ofrivillig barnlöshet. Det är ett rätt kraftigt förekommande fenomen i det här sammanhanget - fokus på framtidstro, hopp, andra möjligheter, goda råd osv osv, istället för att ge plats åt sorgen.

På bloggen Blooming with care finns en text med rubrik Infertility and Toxic Positivity. Skribenten Carrie skriver om hur vi behöver få rum och rätt att sörja, att vara oroliga, att känna ilska, att falla i bitar osv osv... En för lösningsinriktad och överslätande positivitet signalerar att vår situation och vår känsla inte är rättfärdigad - och åsidosätter därmed det vi går igenom och det vi upplever.

”I am worthy of feeling the emotions I have. ... We need to process all of the emotions we encounter. We are worthy of this time and attention. This self work makes us better as we are learning more about who we truly are. This work is essential.”

En annan resurs kring barnlöshet och toxisk positivitet är Katy (Chasing Creation) och hennes samtal med Carrie (Blooming with Care) och Sadie (This Curious Life), Toxic Positivity in Infertility and Childlessness. Verkligen värt att lyssna på! Orkar du inte lyssna kan du läsa en bloggtext kring samtalet på Childless by Marriage blog.

Katy, Carrie och Sadie pratar om samma överpositiva, åsidosättande tankesätt och stil att kommentera, som för all del är menad som ett stöd och en hjälp - men som gör allt annat än hjälper. Att säga nåt som ”tänk på allt du har”, ”du kan åtminstone...”, ”det kommer att lyckas”, ”din tur kommer ännu” osv osv - det åsidosätter den sorg och oro som har rätt att finnas och synas - och bemötas. Det sätter munkavle på den som försöker öppna upp för det tunga hen har svårt att orka bära ensam.

Och det, känner jag åtminstone själv, är väldigt frånstötande. Det tar bort all rätt att uttrycka sin oro, sorg, rädsla osv osv. Det skuldbelägger, för att man inte lyckas ”vara positiv”. Det åsidosätter den tyngd som hela situationen faktiskt innehåller - vare sej det som i detta fall är barnlöshet, eller nån annan oro eller sorg. Att påstå att ”ja men tänk nu på”, ”fokusera nu på det fina”, eller annat sånt - det sårar. För det säger att du inte har nån förståelse för den andras tunga känslor och situation. Att du inte vill eller orkar höra om dem. Att du inte anser vi har rätt till dem, eller rätt att känna dem. Och då börjar man lätt ifrågasätta dem själv.

Istället - föreslår de - är det en vettig idé att bara finnas där, berätta att man inte vet vad man ska säga eller göra, men att man gärna lyssnar om den andra vill prata. Fråga vad man kan göra. 

Tankar om sorg, del 6

Sjätte och sista delen, även om nästa också tangerar ämnet...

Lite fler citat av @zoeadelle på agendan idag, med lite annat tema.

Den här gången vår tendens att tala om closure, om att se det goda, om att tragedi kan ge upphov i nåt vackert m.m. dylika tankar. Samma ”myter” var uppe tidigare i sorg-serien ren - här lite till...

Zoe liknar tanken om closure vid myten om enhörningar. ”Closure following a loss is as much of a myth as unicorns and fairytales. One can not close a door on grief. ... One can only learn to accept what has happened and live with this new state of reality.”

Vad gäller silver linings, bright sides, beauty out of grief od. är hon lika krass; ”... at times there is no upside, there is no happily ever after... sometimes it is as bad as it looks and there is healing to be found in just acknowledging that fact. Loss is devastating.”

”Often it is suggested that tragedy will turn into something beautiful down the line, and whilst I am a huge believer that joy can arise from the ashes, I am acutely aware that to even suggest something good can come out of loss is hurtful and insulting. Just because someone finds happiness following a loss, doesn’t mean someone’s death turned into something good. Likewise just because someone finds a way to turn their pain into purpose, doesn’t mean the loss happened for a reason.”

Som jag konstaterat många gånger om - ja, folk vill hjälpa. Jag gör säkert sånthär själv också. Men det är allt annat än hjälpsamt. Sorg är sorg, saknad är saknad - och inget i världen kan ta bort det. De behöver få finnas, få rum och erkänsla. Ett lyssnande öra. Förståelse. Det bara är - utan ”blir bättre sen”, ”har nån mening”, ”kommer nåt vackert ur” och annat sånt. Sorg är brutalt, gastkramande, enormt i början, och måst så få vara. Sen lär vi oss sakta, sakta leva med den ändå.

Tankar om sorg, del 5

En otroligt inkännande röst i sorg-frågor är @zoeadelle på Insta. Hennes vinkel är främst missfall, men också barnlöshet och annan sorg ryms med. Här är några av hennes tankar;

Zoe talar om sorg som vågor, som labyrinter - där vi tappar bort oss och hamnar på samma ställe om och om, eller där vi stundvis finns i dalarna med mindre sorg och stundvis under en vågtopp igen. ”Grief is far from linear, it’s a maze of epic proportions.” ”Eventually, the waves become gentle and the grief becomes more of an undercurrent in your life.”

Något hon är noga med att poängtera är att det inte finns nån tidsram, nån ’rätt längd’ för sorg. ”There is no worldly standard of what is ’normal’ when it comes to mourning...” Hur du än känner, hur mycket du än känner, hur länge du än sörjer, hur (om) du än gråter - det är normalt och det är tillåtet och det är rätt. ”Your grief. Your loss. Your normal.”

Och vad gäller de där vågorna som sen blir mildare - ”The world often states that grief gets less over time, but I disagree. Grieving is a lifelong process. ... What happens is we get stronger. We get better equipped at carrying the weight. We learn new skills to adjust our balance, so we can function whilst journeying with this substantial loss.”

Tankar om sorg, del 4

Farsdag... För en del bara glädje, för en del bara sorg, och för många bägge två i lite olika proportioner och konstellationer. Antar att den sistnämnda är vanligast...

Till alla er som får vara pappor - ett stort grattis! Jag hoppas att ni får njuta av dagen, får ha kontakt med barn (och barnbarn), och kan ta in den fina roll som är er!

Till alla er som hade önskat sig barn, hade önskat få bli pappa - kramar! Det är en enorm sorg att inte få välkomna det barn man längtar efter och hoppas på.

En kram också till alla er som inte får fira dagen med er pappa eller med ert/era barn (och barnbarn). För att de inte finns mer, eller för att kontakten inte finns.

Farsdag är en väldigt känslosam dag för många. Absolut ska vi fira pappor, och deras viktiga roll för oss - men vi behöver också ge rum för att alla inte får och kan bli pappor, att alla inte har en pappa att fira, att många är utan kontakt med sin pappa eller sina barn, och att den familjesituation man finns i kan kännas än mer tung en dag som denna, som så tydligt lyfter upp ”normen” eller idealet.

Också för mej har dagen varit tung. Allt det som inte är fanns mer på ytan, mer synligt. Gick en lång promenad i solskenet, och hade för mitt inre öga med mej det barn som inte kom... Hade första inseminationen lyckats hade hen nu varit 6 år, om sista embryoinsättningen tagit sku hen vara 3 - och där emellan 12 andra möjligheter, andra tidtabeller, som inte heller blev till. Det känns... Kunde inte hålla tårarna borta under promenaden idag.

Megan Devine prata om kratern som finns där vid sidan av det vackra som livet också är. Kratern som sorgen gett upphov i. Ibland finns den bara där, men fokus är på annat. Ibland sneglar man lite, eller får en glimt av den i ögonvrån... Och ibland finner man sig där nere i kratern igen, i sorgen. För sorg lever med, som en del av den man är och det liv man lever.

Tankar om sorg, del 3

Ett pod-inslag att rekommendera till; The howl at the center of grief.

Underbart inkännande inlägg kring hur sorg fungerar, och hur vi som samhälle har så svårt att hantera sorg. Vi är en kultur som är ”illitterate” när det kommer till sorg, säger Megan Devine som intervjuas. Hon är författare till boken It’s okay that you’re not okay - inte läst men hört mycket gott om.

Finns massor jag kunde plocka upp ur det här inlägget, men väljer nu några...

Megan talar om samma bekräftande som Kessler - witnessing. Om hur vi försöker tysta det skrik som finns i sorgen - smärtan - när det den sörjande behöver är att få smärtan, skriket, ekat tillbaka till sig. ”That is the only thing that helps in the moments where the world desolves.” - ”Having people witness; that is how we survive.”

Hon pratar också om vår önskan om att fixa, att göra det lättare. Om hur det inte finns något man kan göra för att lösa det - och det är okej. ”Our job is not to relieve someone’s pain, but instead to support them inside it.” Vad vi kan göra är att finnas där, med den andra i sorgen en stund. Bara se, lyssna. Witness. ”Acknowledge that something is what it is.” 

En annan myt/ovana Megan pratar om är tanken på att komma över, move on eller get closure. We don’t move on, we carry it with us. Det är inte något man kan lämna bakom sej - det finns med, och integreras som en del av en själv och ens liv. Hon talar t.o.m. om att det är fräckt att ens tänka sej att personen bara ska lämna det/den som varit så viktig för hen bakom sej - som om hen inte betydde nåt. 

Dessutom, konstaterar hon, förlorar man inte personen (eller i mitt fall det barn som aldrig kom) i den stund de dör - man förlorar allt hen skulle varit och blivit, hela den framtid man hade haft tillsammans, alla stunder och milstolpar och situationer osv osv. Det är ett helt liv som från och med då inte får bli mer. Ingen del av det. Så det är inget som händer bara isolerat helt just där och då.

Megan listar också några don’t:s - t.ex. jämför inte sorg, ta inte upp din egen - du skiftar bara fokus från den som sörjer till dej själv och signalerar åt den andra att du inte vill höra, tystar hens story. Kom inte med din agenda eller med några råd - ”we don’t need your false confidence, we need your awkwardness”. Och förvänta dej inte att den andra ska ”återgå” till det ”normala” - se det som är. 

Till slut kommer tankarna kring förändringen i sorgen... Megan talar om hur man inte har nån som helst möjlighet att vara där innan man är det, att ta in det innan man kommit dit; ”the idea of this loss not taking up as much space feels horrible”. (Och där är samhället alltför snabb i att ”se framåt”, vilja visa möjligheterna och det ”ljusa” som kommer...) I nåt skede gör det ofta det ändå - blir lite lättare. Inte alltid, men sådär överlag. ”Now it doesn’t feel terrible to have a beautiful life.” ”That crater is still there, and there’s a beautiful life alongside it.”

Tankar om sorg, del 2

Förra inlägget handla om sorgens individuella uttryckssätt och de olika behov vi kan ha i sorg, eller i olika skeden av den. Texten av David Kessler tala om sorg lika unik som våra fingeravtryck. Kessler medverka i ett avsnitt av Brene Browns pod Unlocking us; On grief and finding meaning. 

I enlighet med titeln handla den här diskussionen mycket om vår tanke om mening - och hur vi ofta missuppfattar den, eller använder den fel. Vi talar om mening med allt, mening med det som hände - när meningen istället kan hittas i det vi bygger eller är - trots sorgen, inte i den.

”It’s making meaningful moments, not finding meaning in the situation.”

Kessler konstaterar att ”your loss is not a blessing, a test” ... ”it just happens”. ”There’s no gratitude in it”. Han menar att med tid, när sorgen inte är lika akut, kan man hitta saker att känna tacksamhet för. Men inte saker i själva dödsfallet/krisen, utan i livet, i det personen var för oss...

Och sorg tar sin tid. I början av en sorgeprocess (som INTE är linjär men som formas om och klingar av lite med tid) kan man inte hitta annat än sorg. ”You can not skip to meaning. Meaning is the cussion, but we need to feel the pain.” Först finns bara sorgen och smärtan.

We need to feel the pain. Och vi behöver få den sedd, hörd och bekräftad. Inte åsidosatt med tankar om ”meningen” med sorgen, meningen med det som hände. För meningen finns inte där. Den finns i oss, i livet - oberoende av vad som händer oss. I det vi bygger.

Jag har värde och mening, också som barnlös - men inte för att jag är barnlös. För att jag är jag. Mening finns inte för att jag gick igenom det, den sorgen, utan för att jag finns. Jag kan hitta mening i saker som finns i mitt liv, vissa pga barnlösheten - men jag ser det inte som att de sakerna är ”den mening som kom ur barnlösheten”, ”orsaken till att jag måste den vägen”. Den vägen bara var, bara hände. Och jag tvingades relatera till det, ta in sorgen som en del av mitt liv, och bygga mening(sfullhet) ändå.

Tankar om sorg, del 1

Har en del inlägg med tema sorg jag velat reagera på ett tag - och när passar väl det bättre än i samband med allhelgona. Är så mycket saknad och sorg kopplat till den dagen...

Eftersom sorg är ett så otroligt brett begrepp - innehåller så många aspekter, så blir det här inte ett inlägg, utan en serie. Under november är tanken, men får se om jag hinner...

Hitta för länge sen ren en text med rubrik Our Experience of Grief is Unique as a Fingerprint, och den resonera i mej på många sätt. Säger mycket som känns sååå viktigt.

Det första texten talar om som jag vill plocka upp är tanken om att gemensamt är att vi har ett behov av att få vår sorg sedd och förstådd - ”The need is for someone to be fully present to the magnitude of their loss, without trying to point out the silver lining.” Vi vill ofta hjälpa genom att se det ”positiva”, se framåt - men i sorgen finns inte det. I sorgen behöver vi bara få finnas den. Fully present to the magnitude.

Sorg borde vara en ”no judgement zone”, skriver David Kessler i texten. Bara ett tillåtande av det som finns - det den andra upplever. Inget ”komma över”, ”gå vidare från”, ”låta sorgen fara”. Sorg är, finns, som en del av livet. Och ibland kan man inte annat än försöka acceptera den.

”The act of witnessing someone’s vulnerability can bring the person out of isolation if the witnessing is done without judgment.”

Kessler beskriver sorg som en process, en resa. Utan klart slut. Det är dessutom en resa som biter sej själv i svansen flera gånger - tar steg bakåt lika mycket som framåt. Vartåt nu det är. Sorg finns alltid där med, ibland underliggande, ibland kraftigt på ytan. En process utan slutpunkt.

Och många gånger får sorg också nya lager med tid. Nya milstolpar, nya aldrig mer. Ny förståelse för gamla sorger. Nya synvinklar. Nya kommentarer... Det finns så mycket runtom som kan väcka sorg, och det gör i sin tur att sorg sällan försvinner helt. För tomrummet finns ju kvar.

För mej dök det upp en ny aspekt igår. En tanke inombords, som bara fanns där. Ett förlåt, som jag hörde mej själv säga, inuti - åt det barn som aldrig kom. Ett förlåt för att jag inte orka försöka mer. För att jag inte gav hen den chans som ännu kanske hade funnits för hen att komma.

Och den sved - svider - ordentligt, den tanken. Vet inte riktigt om jag kan sätta ord på det ännu. Men där finns en skuldkänsla som jag inte sett, och ett lager av sorg som får tittas på lite nu då. Förlåt för att jag inte orka mer, lilla du! Förlåt att jag inte gav dej ännu fler chanser till liv.

Ofta vet vi inte vad vi ska säga när vi ställs inför sorg. Och då är väl den bästa tumregeln faktiskt att inte säga något. Att bara lyssna, om den andra vill prata. Ge en kram (förutom i coronatider). Säga att man saknar ord. Berätta att man finns där, om den andra vill prata. 

Eller bara sitta tyst tillsammans. För ord blir faktiskt för fattiga, och många saker kan bli fel - för den situation den andra är i. Vi har väldigt olika behov när det kommer till sorg, så det behövs en stor portion lyhördhet, och acceptans för den andras sätt att finnas i sorgen, bearbeta den. 

”Some grieve with darkness, some with light, some with both, depending on where they are in the cycle of grief. It would be a mistake to conclude that one is better than the other or that there’s a right way to grieve. There are just different ways to grieve, different feelings evoked by loss.”