Förra inlägget handla om sorgens individuella uttryckssätt och de olika behov vi kan ha i sorg, eller i olika skeden av den. Texten av David Kessler tala om sorg lika unik som våra fingeravtryck. Kessler medverka i ett avsnitt av Brene Browns pod Unlocking us; On grief and finding meaning.
I enlighet med titeln handla den här diskussionen mycket om vår tanke om mening - och hur vi ofta missuppfattar den, eller använder den fel. Vi talar om mening med allt, mening med det som hände - när meningen istället kan hittas i det vi bygger eller är - trots sorgen, inte i den.
”It’s making meaningful moments, not finding meaning in the situation.”
Kessler konstaterar att ”your loss is not a blessing, a test” ... ”it just happens”. ”There’s no gratitude in it”. Han menar att med tid, när sorgen inte är lika akut, kan man hitta saker att känna tacksamhet för. Men inte saker i själva dödsfallet/krisen, utan i livet, i det personen var för oss...
Och sorg tar sin tid. I början av en sorgeprocess (som INTE är linjär men som formas om och klingar av lite med tid) kan man inte hitta annat än sorg. ”You can not skip to meaning. Meaning is the cussion, but we need to feel the pain.” Först finns bara sorgen och smärtan.
We need to feel the pain. Och vi behöver få den sedd, hörd och bekräftad. Inte åsidosatt med tankar om ”meningen” med sorgen, meningen med det som hände. För meningen finns inte där. Den finns i oss, i livet - oberoende av vad som händer oss. I det vi bygger.
Jag har värde och mening, också som barnlös - men inte för att jag är barnlös. För att jag är jag. Mening finns inte för att jag gick igenom det, den sorgen, utan för att jag finns. Jag kan hitta mening i saker som finns i mitt liv, vissa pga barnlösheten - men jag ser det inte som att de sakerna är ”den mening som kom ur barnlösheten”, ”orsaken till att jag måste den vägen”. Den vägen bara var, bara hände. Och jag tvingades relatera till det, ta in sorgen som en del av mitt liv, och bygga mening(sfullhet) ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar