Eftersom sorg är ett så otroligt brett begrepp - innehåller så många aspekter, så blir det här inte ett inlägg, utan en serie. Under november är tanken, men får se om jag hinner...
Hitta för länge sen ren en text med rubrik Our Experience of Grief is Unique as a Fingerprint, och den resonera i mej på många sätt. Säger mycket som känns sååå viktigt.
Det första texten talar om som jag vill plocka upp är tanken om att gemensamt är att vi har ett behov av att få vår sorg sedd och förstådd - ”The need is for someone to be fully present to the magnitude of their loss, without trying to point out the silver lining.” Vi vill ofta hjälpa genom att se det ”positiva”, se framåt - men i sorgen finns inte det. I sorgen behöver vi bara få finnas den. Fully present to the magnitude.
Sorg borde vara en ”no judgement zone”, skriver David Kessler i texten. Bara ett tillåtande av det som finns - det den andra upplever. Inget ”komma över”, ”gå vidare från”, ”låta sorgen fara”. Sorg är, finns, som en del av livet. Och ibland kan man inte annat än försöka acceptera den.
”The act of witnessing someone’s vulnerability can bring the person out of isolation if the witnessing is done without judgment.”
Kessler beskriver sorg som en process, en resa. Utan klart slut. Det är dessutom en resa som biter sej själv i svansen flera gånger - tar steg bakåt lika mycket som framåt. Vartåt nu det är. Sorg finns alltid där med, ibland underliggande, ibland kraftigt på ytan. En process utan slutpunkt.
Och många gånger får sorg också nya lager med tid. Nya milstolpar, nya aldrig mer. Ny förståelse för gamla sorger. Nya synvinklar. Nya kommentarer... Det finns så mycket runtom som kan väcka sorg, och det gör i sin tur att sorg sällan försvinner helt. För tomrummet finns ju kvar.
För mej dök det upp en ny aspekt igår. En tanke inombords, som bara fanns där. Ett förlåt, som jag hörde mej själv säga, inuti - åt det barn som aldrig kom. Ett förlåt för att jag inte orka försöka mer. För att jag inte gav hen den chans som ännu kanske hade funnits för hen att komma.
Och den sved - svider - ordentligt, den tanken. Vet inte riktigt om jag kan sätta ord på det ännu. Men där finns en skuldkänsla som jag inte sett, och ett lager av sorg som får tittas på lite nu då. Förlåt för att jag inte orka mer, lilla du! Förlåt att jag inte gav dej ännu fler chanser till liv.
Ofta vet vi inte vad vi ska säga när vi ställs inför sorg. Och då är väl den bästa tumregeln faktiskt att inte säga något. Att bara lyssna, om den andra vill prata. Ge en kram (förutom i coronatider). Säga att man saknar ord. Berätta att man finns där, om den andra vill prata.
Eller bara sitta tyst tillsammans. För ord blir faktiskt för fattiga, och många saker kan bli fel - för den situation den andra är i. Vi har väldigt olika behov när det kommer till sorg, så det behövs en stor portion lyhördhet, och acceptans för den andras sätt att finnas i sorgen, bearbeta den.
”Some grieve with darkness, some with light, some with both, depending on where they are in the cycle of grief. It would be a mistake to conclude that one is better than the other or that there’s a right way to grieve. There are just different ways to grieve, different feelings evoked by loss.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar