Barn & familj som samhällsnorm

I senaste Simpukka-tidningen bonga jag ett par meningar med en fundering...

Joonas Lönn skriver ”Lasten saanti ja perheen perustaminen on yhteiskunnassamme normi. Sen sanotaan olevan osa elämää ja yksi vaihe muiden joukossa. Miten tämä ajatus näyttäytyy heille, joille se ei ehkä ole osa elämää?” - Ungefär ”Att få barn och bilda familj är norm i vårt samhälle. Det sägs vara en del av vårt liv och ett livsskede bland andra. Hur ser den här tanken ut för dem som kanske inte har det som en del av livet?”

Well... Finns ju helt massor som man sku kunna säga om det, känns det som.

Talar nu mest för mej själv förstås, och andra sku kanske ta upp andra saker eller inte alls fundera såhär, men för min del handlar det om en sak i första hand. Utanförskap. Ju mer vi uppfattar barnfamiljen som norm desto svårare är det att se sig stå utanför, tror jag. Frivilligt barnlösa tvingas förklara sej, och ofrivilligt barnlösa får ännu en sten till på bördan. För den senare gruppen är sorgen över att inte få uppleva barnet och familjelivet tillräckligt stor ren helt ur det personliga perspektivet utan att man dessutom ska behöva bära på samhällelig norm, och via den alla uppfattningar om att man inte duger, inte uppfyllt sina uppgifter och inte är lika värd, när man inte har uppfyllt normen, inte gått igenom de skedena i livet...

Att säga att barn är en del av livet (vilket i princip då innebär allas liv) är som att säga att det inte är nåt liv utan barn. Och det stämmer ju rimligtvis inte... Man kan leva ett alldeles fullt liv, ett lika mycket värt liv, också utan barn. Och den egna kampen för att inse det sku kanske vara lite lättare om inte samhället så tydligt sku signalera att barn hör till och borde vara... Jag vet att ett liv utan barn är okej - numera också ur min egen personliga synvinkel. Tidigare tyckte jag att andra naturligtvis kan ha ett bra liv utan barn, men mitt kändes ju inte som att det kan bli bra om inte barnet kommer. För att längtan fanns där så starkt. Numera känns mitt liv ok, för det mesta, också såhär. Alldeles rätt, och mycket bra, men det tog ett tag att komma dit. Kunde kanske varit ens snäppet enklare utan samhällsnormen...?

Miten tämä ajatus näyttäytyy - hur ser den här tanken ut? Tja - den borde ju besvaras med ett rungande ”bullshit!”, men det går ju inte riktigt så. För den som inte får uppleva det, trots önskan, känns den tanken som en spark rakt i hjärtat och salt i såren. Och med alla trevliga varianter som den ger upphov i finns det nog tamejtusan trevliga sätt att gnida in saltet lite till med, för den som så vill... Andra varianter på ”barn hör till livet” finns det gott om, tyvärr.

”Man vet inte vad kärlek är förrän man får barn.”
”Man är ingen riktig kvinna/man förrän man får barn.”
”Först när man får barn kan man förstå (sätt in valfri fortsättning).”
”Inget i livet går upp mot att ha barn - du borde verkligen skaffa!!”
”När har ni tänkt skaffa barn då? Ni ska inte lämna det för sent...”
”Nästa skede nu sku ju nog vara att få barn, det hör liksom till.”
”Men du kommer ju att ångra dej sen om du inte skaffar barn!”
”Du har säkert små barn hemma och måst fara därför?”
”Hur gamla är dina barn?” (Svar; Aj vilka?)

Har ni andra bra och trevliga citat på lager? Finns en hel drös av dem. Suck...

Vad om vi nu, såhär under Helsingfors Pride-vecka, sku försöka vara ett snäpp skickligare på att låta alla vara den dom är, välja som dom gör, och öppna för att ibland är barn inte ett val man kan göra. Så därmed är en samhällsnorm som utgår från barn alltså inte okej.

Säger detdär sista en gång till: En samhällsnorm som utgår från barn är INTE okej.

Punkt.

Och egentligen - lever inte du DITT liv (inte eventuella barns)? Så då borde ”värdet” vara kopplat till DEJ (inte till eventuella barn). Eller hur? Så tycker nu jag åtminstone. Punkt.

Vilket i sin tur automatiskt innebär att värdet finns där.

Vill inte ha är det nya kan inte få

HBL skriver om den nya ”trenden” Baby Bust - motsatsen till baby boom. Dagens unga vuxna vill tydligen skjuta på barnskaffande och barnfamiljeliv till mycket sent, eller inte ha barn... ”Vi bevittnar ett fascinerande, snabbt, oförutsett skeende: överallt vill allt fler unga bli föräldrar mycket sent, om alls. Millenniegenerationen har fullt upp med allt möjligt, men inte med att bli föräldrar.” Och på nåt sätt känns det ju nog aningen ledsamt, tycker jag. Inte för planetens fortbestånd, och inte heller för enskilda individer - där bör var och en ha sin rätt att bestämma, är min åsikt. Men för att vi är så många som kämpar (kämpat) såå för att få barn, och nu finns det en halv generation som väljer bort eller skjuter på - för att eventuellt sen få problem om de senare vill ha barn... Lite krångliga frågor... För inte har vi heller rätt att påstå att nån ska få barn nu bara för att de senare kanske kommer att få problem med det... Kanske nog bra med lite upplysning här ändå, kring hur fertiliteten fungerar... Men är orsaken den att andra faktorer känns viktigare så ska de ju få göra det. Ingen är skyldig att få barn om hen inte vill. Frågan är där alltså att är ”vill inte” det nya ”kan inte”? Infertilitet har ökat ett bra tag, men nu går vi från oförmåga att få barn (sådär bara iallafall) till en ovilja att ha barn. Inte alldeles angenämt att höra för den som gärna hade valt att få om hon kunde... Egentligen fånigt, för vad andra gör spelar ju ingen roll för min del liksom. Och jag har inget problem med att folk i min närhet väljer att inte ha barn. Men när det är sådär som ett stort fenomen i allmänhet så känns det fånigt nog lite ledsamt. Att andra har ”råd” att välja...

THL-statistik ang. fertilitetsvård

THL publicera för ett tag sen statistik kring fertilitetsvård, och jag titta som hastigast på sammanfattade informationen. Fastna för hur jätteliten procent som egentligen lyckas.

”Hedelmöityshoitoja aloitetaan vuosittain runsaat 13000 - hoidoista noin 18 prosenttia johtaa lapsen syntymään.” - Dryga 13000 fertilitetsbehandlingar inleds varje år - av dem leder ca 18 procent till att ett barn föds.

Lite skrämmande på nåt sätt, när den ”allmänna uppfattningen” är att fertilitetsvård ju nog åtminstone ”fixar saken”, om man inte fått barn före det. Suck... Uppfattning och verklighet är ju definitivt rätt långt ifrån varann där...

Sku behövas lite upplysning. Framför allt förstås kring barnlöshet överlag, och kring risken för att barn inte kommer ”sådär bara”. Men där i samma veva också kring fertilitetsvårdens procenter... Kring att detdär med ”mirakelbabyer” inte är någon garanti alls, liksom. Tyvärr.

Med rätt att ge sorgen sin plats

En av de aspekter av barnlösheten jag kämpar med nu och då är rätten att kalla mej barnlös... Rätten att sörja att jag inte har barn, trots att jag inte gjort precis allt, vänt på alla stenar. Jag avslutade själv vården trots att det nu kanskemöjligeneventuellt hade funnits en liten chans ännu. Och jag har inte tänkt försöka mej på att adoptera. Ibland kämpar jag med det. Att jag inte har gjort totalt allt som går att göra. Och undrar om jag har rätt att sörja då.

I en diskussion tidigare idag uttryckte en annan bestående barnlös det så fint att jag måste fråga om jag får stjäla den kommentaren och använda den här. Använda den för att ge mej själv lite mera ro i den frågan... Hon skrev ”tahtoisin suoda tilan surulle ilman, että syyllistän itseäni siitä, etten tartu muihin mahdollisuuksiin”. Jag skulle vilja unna sorgen sin plats utan att jag skuldbelägger mej själv för att jag inte griper andra möjligheter. Bara såå bra sagt!

Och jag tror det är såå väldigt, väldigt viktigt! Att ge sig rätten att sörja. Men också rätt att avsluta. Och att se att de båda går att tillåta samtidigt. Att det ena inte utesluter det andra. Verkligen se det, och ge det plats... För det blir inte konstruktivt om man fortsätter när man själv är färdig att sluta. Och det blir inte konstruktivt om man inte tillåter sej att sörja. Vilket som så kör man troligen snabbt in i väggen liksom, och tappar bort sej själv i alltihopa.

Jag har gjort det jag kände att jag kunde göra, och det är bra så... Det ska få vara bra så, både i mina ögon och andras. Jag får ibland lite kämpa för att acceptera det, men ändå är det bara så. Det ska inte vara min sak att förklara det för andra, tycker jag. Och jag borde inte behöva argumentera för min rätt att sörja, när jag redan har tillräckligt med att ge mej den rätten själv. Igen ett område där vi borde få slut på folks tyckande och kommentarer.

Vilken livssituation vi än pratar om så är det viktigaste att lyssna på personen själv, och ge rum för den väg hen vill gå. Vilken kris och sorg som helst så är det vi kan och ska göra att stöda och lyssna, låta personens sorg bara finnas, utan att försöka fixa någonting. Sorgen behöver få sin plats och sin tid... Och vägen behöver få se ut just så som den personen upplever är rätt. (Utan att skada nån förstås.) Vi andra - vi bara stöder och bekräftar.

Visst?

Barnlöshetsterapeuten berättar

Helsingin Sanomat hade en bra intervju med barnlöshetsterapeut Mirka Paavilainen häromdagen. Jag har delat texter hon skrivit tidigare, kanske också nån intervju med henne ev, och också annat med samma teman och kommentarer. Men repetition är kanske inte till skada... (Eller så är det, folk tröttnar ju nog om man delar för mycket kring samma tema...) Delar iallafall, för att jag tycker att det är verkligen viktiga saker som tas upp i den... Kan tyvärr inte läsa om man inte är prenumerant, antar jag. Men valda delar kommer här...

Paavilainens främsta budskap i denna text är att vi måst sluta fråga om och kommentera folks barnplaner. För att 1) barnlöshet är vanligt, 2) barnlösheten är en allvarlig kris, och 3) frågorna ofta ger upphov i väldigt tunga känslor hos de barnlösa. Det är alltså inte speciellt finkänsligt och trevligt att utsätta folk för den sortens frågor, och vi borde kommit ifrån det.

Artikeln uttrycker det såhär (min översättning); ”För det första: ungefär vart femte par (och många singlar - mitt tillägg) i Finland lider i något skede av barnlöshet. När man frågar om barn utgår man ifrån att alla kan få barn om dom vill ha dem. För det andra: barnlöshet är en allvarlig kris som ger upphov i traumasymtom. Det är därför inte särskilt finkänsligt att peta i ämnet. För det tredje: människor förstår inte hur hemsk känsla de utlöser med sina frågor. Den barnlösa tvingas möta sin barnlöshet och all smärta som hör därtill i en hastigt påkommen och oförutsebar situation.” Så pga att det är vanligt och alldeles för tungt är det viktigt, eller egentligen nödvändigt, att vi kommer ifrån dehär frågorna och kommentarerna.

Som andra tema handlar intervjun och artikeln om olika känslor som Paavilainen möter på sin mottagning... Rädsla för att barnet kanske aldrig får komma. Och om inte - för hur man ska hitta nåt annat som ger mening i livet. Oro över om man har rätt att sörja när den man sörjer ju inte ens finns. Och förstås sorg över att barnet man längtar efter inte fått komma. Känsla av utanförskap finns ofta med, när så mycket i samhället och omgivningen kretsar kring barn, och man hellre undviker kaffebordets diskussioner eller dopfestligheterna m.m. Överlag konstaterar Paavilainen (liksom var och en som har gått igenom det hela) att den barnlösa är i en rejäl känslostorm. Där ryms skam, känsla av att ha misslyckats, skuld och ilska. Med mera. Ack så mycket mera... En hel del av det är sådant som dyker upp i mötet med omgivningen. Mieleen tunkeutuvuus - kryper in i tankarna... Och, när det handlar om barnlöshet, ofta sådant som får en att tappa fotfäste och hamna i dendär känslostormen.

Vad gäller stress konstaterar Paavilainen att alla som går igenom fertilitetsvård stressar, och att det ju sku betyda att ingen sku bli gravid om man påstår att stress gör att det inte lyckas. Enligt henne finns det inga studier som påvisar att stress minskar chansen att bli gravid via provrörsbefruktning. (Hjälper åtminstone inte att kommentera ”sluta stressa”.)

Att ”gå vidare” finns också med på ett hörn i texten. Hur klarar sig människor genom barnlöshetskrisen, frågar artikeln. Genom att hitta mening i andra områden i livet, verkar vara svaret. (Sen när man är klar för det, så inte direkt lätt eller sådär bara, utan sen när man hunnit tillräckligt långt i krisbearbetningen.) Paavilainen nämner begreppet resiliens, psykisk återhämtningsförmåga. Som i detta sammanhang innefattar att anpassa sig till (vänja sej vid - mukautua) det som är, och via det hitta nya riktningar. Ändå kan barnlösheten finnas med som en sorg resten av livet, påpekar Paavilainen.

Sista temat jag tänkte ta upp ur denna barnlöshetsartikel är förhållningssätt. Som många andra påpekar Paavilainen att några magiska ord inte behövs, utan bara närvaro, ett ”jag är ledsen” och ett ”kan jag vara till hjälp på nåt sätt?”. Det viktiga är att ge situationen den fulla tyngd den förtjänar - ”noteerata tilanne vakavana”, och inte börja planera några alternativa framtidsvyer. Överlag är en lösningsfokuserad inriktning för snabbt inte ett ok grepp, utan personens känslor och tankar behöver ges rum. Sen är det också bra om den barnlösa berättar vilket stöd hen behöver och hur hen vill att omgivningen ska förhålla sig.

”Att prata hjälper, och nyckeln till att må bra finns hos andra personer.” 
- ”Puhuminen auttaa, ja avain hyvään oloon löytyy toisista ihmisistä.”

Irritation kring Saarioinenslogan

Har garanterat sett den en bra mängd gånger, men inte alls tänkt på det tidigare... Saarioinens reklamer... Dom har ofta sloganen ”äitien tekemää ruokaa” - mat gjord av mammor. Och egentligen - vad f*n!? Och ja, det anspelar ju på tanken om att ”mammas mat är bäst” (för att man är van vid de smakerna kanske mer än för att ens egen mamma är en speciellt bra kock). Men ändå liksom...? Det signalerar att 1) enbart mammor arbetar (får arbeta?) på Saarioinen och 2) enbart mammor gör bra mat. Ingendera tycker jag är en helt bra signal när man tänker efter. Dessutom lär ju (förhoppningsvis) ingendera stämma. Nr 2 kan vi ren direkt konstatera att inte stämmer, och de lär knappast ha rätt att anställa bara mammor på Saarioinen, väl...? Så reklamen stämmer ju helt enkelt inte, egentligen.

Undrar hur man känner sig som anställd på Saarioinen om man är ofrivilligt barnlös...?

Barnlöshet i kulturens glasögon

Som alla andra frågor så bottnar ju förstås också uppfattningar om barnlöshet i viss mån i kultur. Sorgen och saknaden delar vi säkert alla, då barnlösheten är ofrivillig, men även om det är tungt nog här hos oss så slipper vi en del av de allra tyngsta kulturella kraven och de allra jobbigaste uppfattningarna. Som att det är kvinnans allra högsta uppgift att ge sin man barn. (Fast vissa tänker nog ännu så här med...) Eller som att om man inte kan ge mannen ett barn är man besatt av onda andar eller nånting. Mannens fel kan det på en del håll inte tänkas vara överhuvudtaget. Och allt man kan tvingas göra för att blidka gudar eller familj eller ho vet vem, och locka till sej detdär efterlängtade och av familjen krävda barnet... Skrämmande, och ledsamt. Som om man inte sku ha nog med egen sorg och oro...

Läste boken Stanna hos mig av Ayobami Adebayo. Därav denna fundering. Och den tacksamma tanken kring att åtminstone slipper vi det, även om också vår kultur kan ställa krav, utgå ifrån att barn är en självklarhet, komma med kommentarer och råd, lägga sten på bördan osv osv. En stor del av det som kvinnor i andra kulturer ställs inför slipper vi ju ändå här, och ur den synvinkeln kan vi väl tacka och ta emot, och konstatera att vi kommit en bit. Även om det nog ännu finns mycket jobb att göra också här.

Detdär med att mannen tar (eller tvingas ta) fler fruar om man inte kan ge dem barn t.ex. Endel gör det ju iofs annars också, men i denna bok pracka släkten på karln en ny fru (som han inte ville ha) när fru 1 inte blev gravid. Svärmor konstatera till fru 1 att ”Kvinnor tillverkar barn och om du inte kan det är du bara en man. Ingen borde kalla dig kvinna. ... Om du inte kan få barn måste du låta min son få några med Funmi. Du förstår, vi ber dig inte att avstå din plats i hans liv, vi ber dig bara att du ska maka lite på dig så att någon annan kan slå sig ner.” Och herregud vilken sits va - att bli tvingad att se på när din karl eventuell får barn med nån annan, medan du själv fortfarande längtar och väntar.

Många andra saker var också annorlunda, sämre och tyngre. Men annat likadant. Som detdär med att parera eller tolerera kommentarer och råd. ”Jag hade förväntat mig att de skulle prata om min barnlöshet. Jag var beväpnad med flera miljoner leenden. Urskuldande leenden, ömkanstörstande leenden, leenden som utstrålade att jag satte min tillit till Gud - alla leenden som kunde tänkas behövas för att ta sig genom en eftermiddag med en grupp människor som påstod sig bara vilja ens eget bästa medan de grävde runt i ens öppna sår med en pinne - jag hade dem i beredskap. Ibland behövs ett härdat hjärta.

Och en tanke kring kärlek, som inte direkt gäller mej, men som kanske kan vara sann för många andra i dethär sammanhanget, och som kändes som en bra beskrivning... ”Innan jag gifte mig trodde jag att kärleken kunde klara vad som helst. Jag lärde mig tids nog att den inte mäktade med bördan av fyra år utan barn. Om bördan är för stor och håller i sig för länge kan till och med kärleken böjas, spricka, komma nära bristningsgränsen och ibland faktiskt brista. Men till och med när den ligger i tusen bitar runt ens fötter betyder det inte att det inte längre är kärlek.” Och oberoende om det gäller kärlek eller annat så är barnlöshet, speciellt om processen blir lång, en väldigt tung sak att bära. Så det är mer än bara kärlek som kan brista. Orken också. Hoppet. Självkänslan. Modet. Tilliten. Och ekonomin. Tiden. Möjligheterna. Sen bara att plocka upp de bitar man kan, och se vilken bild man kan bygga av det istället. Så gott man bara lyckas, orkar, förmår, mäktar, ids och vill... En bit i taget.

Och här i landet har vi tack och lov möjligt att vara allt möjligt annat än ”bara” mamma, och räknas nog (i de allra flesta sammanhang) som kvinna även om vi inte fått barn. Visst, den egna önskan sa något annat, och jag sträva verkligen efter dendär mammarollen - men det att jag inte fick uppnå den rollen är inget hinder för andra viktiga roller, trots att jag ju gärna hade fått uppleva just den specifika. Tacknämligt nog hör jag till dem som inte heller känner att min kvinnlighet är hotad för att jag inte kunde få barn, och jag tror att vi som samhälle i stort har kommit ifrån den tanken, även om den ju nog lever kvar hos en del av oss barnlösa kvinnor, och hos en del folk runtomkring. Tyvärr.

Som sagt - jobb kvarstår även här. Men i det stora hela är vår kultur rätt ok, i jämförelse.

Varför gick du med i Simpukka?

Blev ombedd att skriva en kommentar om varför jag blev medlem i Simpukka-föreningen, för deras nätsida som är under arbete. Kort och koncist. Ganska spontant var det två saker som var främst i mitt huvud, så kommentaren blev såhär; Jag blev medlem i Simpukka för att jag behövde stöd för min egen barnlöshet, och för att jag anser att mer förståelse för barnlöshetsfrågor behövs.‬

Kunde också ha tagit upp Simpukkas viktiga uppgift i att påverka barnlösas situation i samhället, jobba för att fertilitetsvård och adoption m.m. sku bli mer tillgängligt för flera människor, att också det psykiska stödet finns för dem som finns i de tunga processerna (på klinikerna t.ex.) - med mycket mera. Simpukkas roll är stor, mångfacetterad och enormt viktig, på så många olika sätt.

Men när det kommer till kritan är det nog dedär två sakerna som känns viktigast för mej. Kamratstödet och förståelsen. Så därför var det de som fick rymmas med. Kamratstödet är en av Simpukkas allra mest grundläggande uppgifter - en signal att man inte är ensam med sin situation, sina tankar och känslor - en möjlighet att dela bördan och sitsen. Delad börda är halv börda. En verkligt värdefull uppgift.

Och förståelsen, den har ni fått läsa om upprepade gånger här om ni följt med lite längre. Det känns som en av mina egna stora ”passioner” - att jobba för att folk bättre ska förstå barnlöshet och dess olika former. För att vi ska slippa alla de välmenande men klumpiga och sårande kommentarer och frågor som tyvärr allt för ofta ännu existerar. Ju bättre vi förstår varandra desto bättre kan vi bemöta.