Barnlöshetsterapeuten berättar

Helsingin Sanomat hade en bra intervju med barnlöshetsterapeut Mirka Paavilainen häromdagen. Jag har delat texter hon skrivit tidigare, kanske också nån intervju med henne ev, och också annat med samma teman och kommentarer. Men repetition är kanske inte till skada... (Eller så är det, folk tröttnar ju nog om man delar för mycket kring samma tema...) Delar iallafall, för att jag tycker att det är verkligen viktiga saker som tas upp i den... Kan tyvärr inte läsa om man inte är prenumerant, antar jag. Men valda delar kommer här...

Paavilainens främsta budskap i denna text är att vi måst sluta fråga om och kommentera folks barnplaner. För att 1) barnlöshet är vanligt, 2) barnlösheten är en allvarlig kris, och 3) frågorna ofta ger upphov i väldigt tunga känslor hos de barnlösa. Det är alltså inte speciellt finkänsligt och trevligt att utsätta folk för den sortens frågor, och vi borde kommit ifrån det.

Artikeln uttrycker det såhär (min översättning); ”För det första: ungefär vart femte par (och många singlar - mitt tillägg) i Finland lider i något skede av barnlöshet. När man frågar om barn utgår man ifrån att alla kan få barn om dom vill ha dem. För det andra: barnlöshet är en allvarlig kris som ger upphov i traumasymtom. Det är därför inte särskilt finkänsligt att peta i ämnet. För det tredje: människor förstår inte hur hemsk känsla de utlöser med sina frågor. Den barnlösa tvingas möta sin barnlöshet och all smärta som hör därtill i en hastigt påkommen och oförutsebar situation.” Så pga att det är vanligt och alldeles för tungt är det viktigt, eller egentligen nödvändigt, att vi kommer ifrån dehär frågorna och kommentarerna.

Som andra tema handlar intervjun och artikeln om olika känslor som Paavilainen möter på sin mottagning... Rädsla för att barnet kanske aldrig får komma. Och om inte - för hur man ska hitta nåt annat som ger mening i livet. Oro över om man har rätt att sörja när den man sörjer ju inte ens finns. Och förstås sorg över att barnet man längtar efter inte fått komma. Känsla av utanförskap finns ofta med, när så mycket i samhället och omgivningen kretsar kring barn, och man hellre undviker kaffebordets diskussioner eller dopfestligheterna m.m. Överlag konstaterar Paavilainen (liksom var och en som har gått igenom det hela) att den barnlösa är i en rejäl känslostorm. Där ryms skam, känsla av att ha misslyckats, skuld och ilska. Med mera. Ack så mycket mera... En hel del av det är sådant som dyker upp i mötet med omgivningen. Mieleen tunkeutuvuus - kryper in i tankarna... Och, när det handlar om barnlöshet, ofta sådant som får en att tappa fotfäste och hamna i dendär känslostormen.

Vad gäller stress konstaterar Paavilainen att alla som går igenom fertilitetsvård stressar, och att det ju sku betyda att ingen sku bli gravid om man påstår att stress gör att det inte lyckas. Enligt henne finns det inga studier som påvisar att stress minskar chansen att bli gravid via provrörsbefruktning. (Hjälper åtminstone inte att kommentera ”sluta stressa”.)

Att ”gå vidare” finns också med på ett hörn i texten. Hur klarar sig människor genom barnlöshetskrisen, frågar artikeln. Genom att hitta mening i andra områden i livet, verkar vara svaret. (Sen när man är klar för det, så inte direkt lätt eller sådär bara, utan sen när man hunnit tillräckligt långt i krisbearbetningen.) Paavilainen nämner begreppet resiliens, psykisk återhämtningsförmåga. Som i detta sammanhang innefattar att anpassa sig till (vänja sej vid - mukautua) det som är, och via det hitta nya riktningar. Ändå kan barnlösheten finnas med som en sorg resten av livet, påpekar Paavilainen.

Sista temat jag tänkte ta upp ur denna barnlöshetsartikel är förhållningssätt. Som många andra påpekar Paavilainen att några magiska ord inte behövs, utan bara närvaro, ett ”jag är ledsen” och ett ”kan jag vara till hjälp på nåt sätt?”. Det viktiga är att ge situationen den fulla tyngd den förtjänar - ”noteerata tilanne vakavana”, och inte börja planera några alternativa framtidsvyer. Överlag är en lösningsfokuserad inriktning för snabbt inte ett ok grepp, utan personens känslor och tankar behöver ges rum. Sen är det också bra om den barnlösa berättar vilket stöd hen behöver och hur hen vill att omgivningen ska förhålla sig.

”Att prata hjälper, och nyckeln till att må bra finns hos andra personer.” 
- ”Puhuminen auttaa, ja avain hyvään oloon löytyy toisista ihmisistä.”