Med rätt att ge sorgen sin plats

En av de aspekter av barnlösheten jag kämpar med nu och då är rätten att kalla mej barnlös... Rätten att sörja att jag inte har barn, trots att jag inte gjort precis allt, vänt på alla stenar. Jag avslutade själv vården trots att det nu kanskemöjligeneventuellt hade funnits en liten chans ännu. Och jag har inte tänkt försöka mej på att adoptera. Ibland kämpar jag med det. Att jag inte har gjort totalt allt som går att göra. Och undrar om jag har rätt att sörja då.

I en diskussion tidigare idag uttryckte en annan bestående barnlös det så fint att jag måste fråga om jag får stjäla den kommentaren och använda den här. Använda den för att ge mej själv lite mera ro i den frågan... Hon skrev ”tahtoisin suoda tilan surulle ilman, että syyllistän itseäni siitä, etten tartu muihin mahdollisuuksiin”. Jag skulle vilja unna sorgen sin plats utan att jag skuldbelägger mej själv för att jag inte griper andra möjligheter. Bara såå bra sagt!

Och jag tror det är såå väldigt, väldigt viktigt! Att ge sig rätten att sörja. Men också rätt att avsluta. Och att se att de båda går att tillåta samtidigt. Att det ena inte utesluter det andra. Verkligen se det, och ge det plats... För det blir inte konstruktivt om man fortsätter när man själv är färdig att sluta. Och det blir inte konstruktivt om man inte tillåter sej att sörja. Vilket som så kör man troligen snabbt in i väggen liksom, och tappar bort sej själv i alltihopa.

Jag har gjort det jag kände att jag kunde göra, och det är bra så... Det ska få vara bra så, både i mina ögon och andras. Jag får ibland lite kämpa för att acceptera det, men ändå är det bara så. Det ska inte vara min sak att förklara det för andra, tycker jag. Och jag borde inte behöva argumentera för min rätt att sörja, när jag redan har tillräckligt med att ge mej den rätten själv. Igen ett område där vi borde få slut på folks tyckande och kommentarer.

Vilken livssituation vi än pratar om så är det viktigaste att lyssna på personen själv, och ge rum för den väg hen vill gå. Vilken kris och sorg som helst så är det vi kan och ska göra att stöda och lyssna, låta personens sorg bara finnas, utan att försöka fixa någonting. Sorgen behöver få sin plats och sin tid... Och vägen behöver få se ut just så som den personen upplever är rätt. (Utan att skada nån förstås.) Vi andra - vi bara stöder och bekräftar.

Visst?