Emilie berättar om hur hon hittat sätt att leva med barnlösheten, känner sej tillfreds med livet så som det är, men att hon säkert aldrig helt kommer över det. ”Självklart har jag ett parallellt liv i min hjärna där jag är utmattad, lycklig och mamma till ett barn. Jag bär det som en sorg och som en känsla av saknad.” Tänker att det kanske är delvis det som är också min känsla av saknad. Har inte direkt tänkt på det just så, men visst finns ju den tanken där allt som oftast, på vad som hade varit, om... Kanske t.o.m. alldeles bra att saknaden finns där som påminnelse om hur viktig den drömmen var. Inte lätt att bära, samtidigt ändå ganska så självklar. Sorgen & saknaden.
I den mer allmänna infon om barnlöshet tas det bl.a. upp lite om reaktioner på att ställas inför det, problemet med oförstående omgivning och otrevliga kommentarer, påverkan på självbild och självkänsla, tips om hur närstående kan bemöta m.m. sånt. Psykologen som intervjuas kommenterar bl.a. att ”Det är oftast psykologiskt utmanande att plötsligt befinna sig i en situation där man inte kan påverka någonting.”. Och det var verkligen en av mina utmaningar i hela den processen - att klara av att finnas i den, när man i slutändan inte kunde påverka alls, och inte visste hur det sku gå... Tungt!
Och sen går artikeln in på bestående barnlöshet. ”Att det inte blir som man önskat med något så stort som att bli förälder kan vara väldigt smärtsamt.”, konstateras i texten. ”Det är en djup existentiell fråga. Många skulle nog säga att barn är meningen med livet. Vi lever i en kultur som understödjer den åsikten och då kan det vara svårt att ställa sig utanför det. Särskilt eftersom man är väldigt tunnhudad under den tid man genomgår behandlingar och försök.” Well indeed! Smärtsamt, existentiellt och tunnhudad är allt sådant som verkligen känns igen. Oj så jag kämpat med vad livet är, vad jag är, då...
Och sen finns också detta; ”Sorgeprocessen kan vara svår men samtidigt är det många som upplever att de äntligen går vidare efter att ha pausat livet under den tid då allt gick ut på att försöka skaffa barn.” Ack ja. Hata den pausen, det hängandet, så lättnaden över att livet fick vara annat fanns verkligen också där... Finns ännu, fast det nu nog mera bara är, livet. Inte i förhållande till vården mera. Däremot nog i förhållande till barnet som inte kom, till tomrummet. Men att livet kan vara annat också, det är jätteskönt. Annat än tomrum, än saknad, än barnlöshet. Och framför allt skönt att det är annat än vårdförsök, hopp&misstro, hängande&väntande, osäkerhet&besvikelser... Äntligen går livet vidare, äntligen bara är det... (Nå, om nu liv nånsin kan ”bara vara”, föralldel.)
Rekommenderar den boken, kapitel Från bebisåren. Fint med berättelser som slutar utan det ”lyckliga slut” med bebis som de flesta berättelser om barnlöshet ännu gör.
