Lite lättare procedur nu

Ultran över, och planen klar. Konstaterades en fin livmoderslemhinna (erinomainen, sa läkarn) samt en ordentligt stor äggblåsa. Därmed konstaterades att det är möjligt att jag självmant sku ovulera rätt snart, så fick en ägglossningsspruta (Pregnyl) på ort och ställe (för att vara helt säker på det), och ska på insättning ren på måndag. Passar mej utmärkt! Speciellt det att jag då slipper övriga sprutor... Hade ju senast en Ovitrelle-penna, och sku sticka en massa små doser plus en stor. Så mycket gärna såhär! Slapp ju dessutom lägga ut pengar på den nu också. Kommer väl med sluträkningen sen. Två lådor Lutinustabletter var allt jag behövde införskaffa idag. Start med dem på torsdag. Och, som sagt, insättning på måndag. Ifall upptiningen går bra. Sen igen bara att vänta. Och hoppas. Igen en gång.

Nå jag överlever sa hon

Det tredje temat i Simpukkas skrivargrupp är överlevnad, selviytyminen. Alla har haft lite sommar och så, så ingen har varit speciellt allert med att få den skriven enligt deadline. Men kom nu att tänka på den, faktiskt med några dagar kvar till ursprungliga tidtabellen, och jag funkkar nu så att när jag en gång börjar fundera så blir texter till... Här är den;

“Nå, jag överlever”, sa hon, med ett ryck på axlarna. För att underlätta för den andra. För att den som frågat inte sku behöva ta itu med alla de tunga känslor hon bar på, egentligen. Och för att skona sej själv lite. Ibland är det vad man behöver göra. Ta udden av allt det tunga och sorgliga, genom att avfärda det lite. “Jag överlever.”

Samtidigt är det ju självklart att hon gör det. Kändes kanske inte så i början, men så småningom. Allt eftersom. Sen när det inte kändes så ofattbart mera. När sorgen så smått klingat av. Det går att gå vidare, i sorgen och med sorgen. Sen småningom blir det väl utan sorgen. Kanske bara med litet vemod där i bakgrunden nånstans. Stilla.

Men överlever - hur gör man det…? Vad gör man? “Jag överlever”, sa hon, fast det i den stunden kanske inte ens kändes så. Just då, i början, är det säkert nog att andas bara. Att fortsätta finnas. Kanske som en ihopkrupen fläck i soffhörnet i stunder. Men ändå - att fortsätta finnas och andas - en stund i taget. Överleva. Från stund till stund.

Kanske fokuserar hon på andningen, på att vara i nuet och ta in sina känslor. Det är tungt, men det gör dem lite mindre bara av att kunna se dem, tillåta dem. Kanske ser hon sig omkring i naturen där hon går, och låter fågelsång och trädens sus skölja in och läka. Kanske pratar hon med vännerna, igen och igen, om det som är tungt.

Allt eftersom blir det lättare. Stunderna blir timmar. Blir dagar. Andningen löper lättare och lättare. Överlever blir lever. Pendlar lite, visst… Ibland igen i soffhörnet. Men det finns fler lättare stunder. Livet runtom finns mer igen. Solen skiner och värmer, och ger liv. Överlever blir lever. Och hon ser att allt goda finns kvar där också, trots allt.

Trots barnlösheten går hon vidare. Än så länge i bergochdalbanan av hopp och sorg. Möjlighet och besvikelser. Hon överlever varje sväng och varje skede. Misströstar, är nere i dalarna, men tar sig upp igen med nytt hopp i en ny omgång. Överlever. Får en ny chans, och nytt hopp. Och tar sig lite vidare igen på det. Om och om igen. Ännu.

Och fast barnlösheten sku bli bestående vet hon att hon överlever. Om än också det sista försöket sku sluta i ett negativt besked, eller avbrytas i förtid, så vet hon att det går att gå vidare. Hon kan överleva. Hitta nytt innehåll i livet och gå vidare på något annat spår. Konstruera ny mening med de pusselbitar som då finns. Och överleva.

“Nå, jag överlever”, sa hon, med ett ryck på axlarna. Lite blasé, sådär. Samtidigt så visste hon ren då att det är så. Trots sorgen som rev inuti. Hon överlever, även om det gör ont. Nånstans inuti visste hon att styrkan trots allt finns. Styrkan att orka ta alla de tunga känslorna. Styrkan att finnas i allt det. Tillåta, gå igenom, gå vidare.

Bäst att låta hen berätta

Kommentarer kring graviditet och kropp är mycket på tapeten nu. Helsingin sanomat hade ett inlägg på temat, med kommentarer av Simpukkas ordförande Miia Rajamäki. Onnittele vauvasta vasta, kun äiti on itse kertonut raskaudesta vill påpeka hur viktigt det är att tänka innan man kommenterar. En antagen gravidmage kanske inte alls är det, och då kan den situationen ju bli väldigt pinsam för bägge två. Speciellt om den som får kommentaren är ofrivilligt barnlös och inte kunnat bli gravid trots upprepade försök kan sorgen där triggas väldigt starkt. Så det är alltid bra att låta den andra ta upp själv. Men också här är vi olika. Jag minns själv en situation där en vän var upprörd över att en annan vän inte fråga. Hon hade försökt ge vinkar, och tänkte att den andra plockar upp dem och spinner vidare. Men det är säkert för svårt och för känsligt för att våga ställa en sån fråga. Är du gravid kanske, är knappast något man säger på basen av lite vinkar. En gravidmage ska nog vara ytterst tydlig för att det kanskekanske sku kunna vara ok att fråga och gratulera. Men helst, som inlägget påpekar, ska man låta den gravida berätta själv. Det är alltid bäst så... Att ställa frågan mer öppet - hur mår du? eller hur är det? Då är det upp till den andra att välja hur hen vill svara, vad hen vill berätta. Känns alltid bäst för mej så också. Sen om jag själv tar upp nåt kring barnlöshet, eller hoppeligen senare kring graviditet - då kan mer diskussion uppstå... Men även där bra att undvika kommentarer och råd - helst också då mest bara lyssna. Ett ämne som varit uppe här många gånger... Också i inlägget säger Miia att även gällande barnlöshet kan det vara bra att inte fråga rakt ut, utan snarare låta förstå att man finns där ifall personen i fråga vill tala. Uttalat ge sitt stöd istället för att fråga efter specifika saker. Hur mår du? är alltid ett bra sätt att inleda. Med en genuin närvaro som tydligt visar att man på riktigt vill veta. Jag finns här! är också ett bra uttryck. Så - hellre visa stöd, och lämna rum för berättelse och låta den andra bestämma om och hur och vad...

And now we're off then!

Startskottet gick av så nu kör vi! Ringde just kliniken och meddela vårdstart, boka en tid för kontroll nästa veckas tisdag. Och tog det första Letrozol-pillret. Så nu är det igång... Pirrigt, men känns riktigt, riktigt bra... Ofattbart hur man ännu efter 12 misslyckade försök av olika slag kan känna hopp, glädje och iver... Men verkligen fint och härligt att jag gör det!! Det är ju en möjlighet, en chans. Och fastän tilliten och tillförsikten nog kanske inte är de bästa så känner jag ändå hopp. Just nu iallafall. Sen vet jag av erfarenheten att känslan kommer att pendla under kommande veckor, och att det inte alls ens är sagt att en insättning blir till. Allt ska gå bra för att det ska lyckas, både med mej och med embryot... Men så långt har det ju lyckats tidigare, så det är jag nog inte speciellt orolig för. Vad som händer sen är den större frågan. Hittills så många negativa, och bara ett par plus, som ju sen då försvunnit mer eller mindre snabbt. Att då ha tillit till att det sku kunna gå hela vägen är inte så lätt. Men jag vet att det finns en möjlighet. Och jag har hopp. Och det räcker bra så, tänker jag... Så jag kör igång, tar mina piller och åker på ultra, och ser sen vad fortsatta planen blir. I övrigt tänker jag, så gott det går, bara fortsätta ha sommar och tänka så lite som möjligt på allt dethär... Hehe... Men försöka hålla det till lugna och glada tankar. Just nu skiner solen iallafall, och det brukar ju hjälpa en del. Just nu är känslan åtminstone riktigt bra! Det är jag glad över.

Snart tid för beslut igen

Känns som helt just jag tog beslutet att inte ännu köra i denna cykel, och nu är det strax dags att ta beslut igen... Mensen borde börja när som helst. En ny cykel att ta ställning till. Köra nu eller vänta ännu? Jag vet ren vad svaret är. Lika självklart som det sen i slutändan var just innan förra cykeln satt igång att jag då sku vänta, lika självklart är det nu att svaret denna gång blir köra nu. Jag har fått min paus, fått ha ledigt utan att räkna och fundera på vad jag kan stoppa i mej eller göra osv. Och nu har jag ännu tid med en försöksrond under semestern, innan jobbrumban börjar... Nästan hela går in ännu. Bara resultatet blir till efter jobbstart. Så, bara mensen sätter igång nu så kör försök 2 med donerade ägg igång. PAS nummer 2 - insättning av andra frysta embryot. Först Letrozoltabletter, sen Ovitrellespruta ett antal gånger och i slutändan Lutinustabletter. Om allt går väl är insättningen i början av nästa månad nåt tag. Tajmingen klarnar ju förstås först senare. Just nu väntar jag bara på startskottet, så jag kan ringa till kliniken och anmäla mej för vård. Känns bra! Men aningen skrämmande. Och försöker framför allt tänka och känna att det blir som det blir. Acceptera att jag ingenting vet och att inga garantier finns - men att jag ju åtminstone måst ge det en chans. Iaf är det skönt att vara aktiv igen. Positivt att göra nåt för saken, liksom. Sen bara blunda och hoppa, och hoppas... Går som det går, men visst hoppas jag ju.

Stöd & info, på svenska

Har efter sommarpratet snöat in mej lite på dethär med stödgrupp och info på svenska... Det är ju nämligen nåt som inte direkt är speciellt tillgängligt här. Simpukkaföreningen finns, men fungerar i princip sgs helt på finska. Det går inte att ta kontakt med dem på svenska och få svar på svenska. De lokala kamratstödsgrupper de har är alla på finska (väl...?). Kanske i teorin tvåspråkiga, men tror inte ändå det funkkar att tala svenska själv om alla andra (eller sgs alla) är finskspråkiga, och kanske inte ens förstår svenska. Dessutom är alla Simpukkas informationshäften på finska, och infon på deras hemsida, osv. Böckerna i deras webshop är alla på finska eller engelska. Nån gång dyker det upp nåt på svenska i medlemstidningen nog. Men det är ungefär det. Så jag har spånat en del idag på vad man kunde göra åt det. Hur man kunde få mer info på svenska, och mer tillgängligt stöd också i de svenska områdena. Anneli efterlyste ju också i sitt prat en stödgrupp där i sina faggor. Och jag undrar... Borde vi ha en svensk enhet inom Simpukka, som sen sku delas i lite regionala filialer? En egen svenskspråkig förening för hela kustremsan känns lite långsökt när det finns en nationell förening vars kunskaper och administration man kunde använda. Men samtidigt känns det ju dumt att ha en mängd olika lokala svenskspråkiga små grupper utan direkt samband med varandra. Eventuellt är behovet störst just i Österbotten, som har stora starkt svenskspråkiga områden, och vad jag vet inte några lokala Simpukkagrupper. Men har själv också funderat på en stödgrupp i mina faggor, och sku gärna förstås själv kunna prata mitt eget språk. Så även om det jag tidigare funderat på är en lokal stödgrupp kopplad till Simpukka så undrar jag nu om man/jag/vi borde tänka i större cirklar och dra igång nåt svenskspråkigt för hela regionen och försöka få igång stöd på svenska lite på olika håll. Gärna i Simpukkas regi, eller med hjälp av dem. Och också försöka få den info och kunskap som finns inom Simpukka översatt och spridd också inom de svenskspråkiga delarna av landet. Tänker stort och i många banor idag, så är lite råddigt och ofokuserat ännu... Men jag tror att det sku vara bra att på nåt sätt få igång stödet och informationen också på svenska här i landet - för det är ju faktiskt ett tvåspråkigt land dethär, och i en såhär jobbig sits så är info och stöd på sitt eget språk ofta väldigt viktigt. Men också bara det att stöd sku finnas på alla håll. Att man inte behöver känna att för att få stöd av andra i samma situation så borde man finnas i Helsingfors eller Tammerfors, eller på någon av de andra större orter där någon har gjort slag i saken och startat en lokal Simpukka-stödgrupp. Det borde vara synligt och klart att Simpukka finns till och hjälper i det rent administrativa om man vill få igång verksamhet på den egna orten - och också på svenska. Har ren satt ett mail till Simpukka kring dethär, men lär få svar först efter semestrarna. Lite bollar är nu satta i rullning på olika håll iallafall, så tror nog att det kan bli nåt bra av dethär ännu! Mer synlighet åt barnlöshet, mer stöd åt de barnlösa... Bra! Stöd och info behövs... Har du tankar och önskemål får du gärna kommentera eller skicka ett mail!

Dagens sommarpratare

I radio Vegas sommarprat kom idag turen till lyssnarnas val - ett prat om barnlöshet. Det enda jag hade spetsat mej på att lyssna på i år. Som tur är kom en påminnelse på fb, hade nog glömt annars. Men, det finns ju förstås på Arenan att lyssna på; areena.yle.fi. Prataren Anneli Heikkilä-Nordmyr berättar öppet och ärligt om sin barnlöshet och sin kamp för att få välkomna ett barn till familjen, via ivf till adoption. Känslosamt och tungt, satt många gånger med tårar i ögona här. Och kände ju igen mej i en hel del. Tack för ett fint sommarprat, och tack för att du orkar ta upp en så tung sak, så att vi andra som är i liknande båtar ska kunna känna igen oss och få stöd. Och, som du säger, så att övriga vid sidan om kanske sku få en liten förståelse för hur det kan kännas, och vad det kan löna sej att inte säga... Detdär med finkänslighet, liksom. Tycker som Anneli (som ni som läst bloggen redan väl vet) att det sku vara viktigt att möjligheten att tala öppet också om barnlöshet sku finnas, så att alla de som råkar ut för det inte blir så ensamma i sina kamper och i sin sorg... Det är fint att folk vågar trotsa tabut och prata. Det är fint att ett så tungt ämne småningom blir mer och mer öppet. Det är fint att stödet finns där, att signalerna om att man inte är ensam blir fler och fler. Det går att tala om barnlöshet. Vi är många, och på nåt sätt borde det synas, tycker jag.

Vi finns runtom, överallt

Idag igen dök ett inlägg kring barnskaffning och barnlöshet upp i mitt fb-flöde. Eller, kring sociala kommentarer, egentligen. Om detdär som så många ännu inte lärt sig låta bli... Att fråga om barn, att kommentera barnlöshet, att man bara har ett barn, eller att man har för många. Alltför känsligt, och egentligen nåt som ingen annan har att göra med.

"Somewhere there is a woman: 30, no children. People ask her, “Still no kids?” Her response varies from day to day, but it usually includes forced smiles and restraint.“Nope, not yet,” she says with a chuckle, muffling her frustration. “Well, don’t wait forever. That clock is ticking, ya know,” the sage says before departing, happy with herself for imparting such erudite wisdom. The sage leaves. The woman holds her smile. Alone, she cries…"

Har du barn? Aj inte, nå vänta inte för länge bara!! ... Utan en aning om hur den andra kanske har kämpat. Hur svaret "nej, inte ännu" kan vara väldigt svårt att säga utan tårar. Hur frågan lämnar ett vemod en lång stund efter. Alla olika situationer, där det bara inte gått eller inte blivit så, många... Vi finns överallt vi ofrivilligt barnlösa. Och också de som inte vill, men inte heller det anses okej. Svår fråga att svara på för många, och ännu finns inte förståelsen för det. Ännu existerar frågorna och kommentarerna.

"Another woman: 40, one child. People say to her, “Only one? You never wanted any more?” “I’m happy with my one,” she says calmly, a rehearsed response she’s given more times than she can count. Quite believable. No one would ever suspect that alone, she cries…"

Ett annat icke ännu klart ämne. Sekundär barnlöshet. Bara för att ett barn finns betyder det inte att nästa barn är självklart. Kanske inte det första var det heller... Igen en situation där kommentarerna kan göra såå ont... Lämna nu inte för stor åldersskillnad mellan dem, kan det heta. Har jag hört... Skrämmande... För hur vet du att den du fäller kommentarerna åt inte bittert hade önskat att hon kunnat ge sitt barn ett syskon, men det av olika orsaker inte gått. Så igen ett väldigt knepigt ämne, försiktighet krävs.

"These women are everywhere. They are our neighbors, our friends, our sisters, our co-workers, our cousins. They have no use for our advice or opinions. Their wombs are their own. Let’s respect that."

Vi finns runtom, överallt, vi ofrivilligt barnlösa. Primärbarnlösa och sekundärbarnlösa. För oss är många av dehär frågorna och kommentarerna väldigt jobbiga. Kan riva upp sår som gör väldigt ont. Det är inte oproblematiskt att fälla kommentarer om nån annans avsaknad av barn eller antal barn. Vi behöver inte råd och åsikter. Deras livmoder är deras egen - låt oss respektera det, avslutas texten. Också - vars och ens liv är hens eget, och inget vi andra borde känna att vi behöver blanda oss i.

Riktigt väl rutet Jennifer

Många mediala inlägg kring Jennifer Anistons svar på tal i graviditetshetsen idag. Har läst ett par. Länkar till ett inlägg här. Gillade att Jennifer har gjort saken till en större grej än bara kommentarer och spekulationer kring hennes utseende och möjliga graviditetsmage och så gillade jag själva dethär inlägget... MTV:s text Lapsettomuus ei ole utelun aihe tar avstamp i Anistons kommentarer, och blir ett fint inlägg kring barnlöshet utgående från det. Om det att barn"skaffning" och graviditet, eller nån annans civilstånd, inte är något man kan lägga sej i och kommentera. Om att det är en privatsak som inte hör nån annan till. Att det alltid är den personens sak att ta upp - om hen själv vill det... Huruvida man är singel, tillsammans med någon, har barn eller inte har barn - det definierar inte en som människa. Ens värde hänger inte på nåt av det. Och det är aldrig okej att försöka pracka på nån annan det liv som man själv anser är "rätt", för den andra kanske har helt andra tankar, och är helt nöjd med saker som de är. Som jag, t.ex, då det gäller att vara singel. Eller hinder, som kan vara såå väldigt jobbiga, och som gör alla frågor och kommentarer väldigt tunga. Som jag t.ex, då det gäller ofrivillig barnlöshet. Så bättre att låta bli att spekulera och kommentera, bara lugnt inse att alla har rätt till sitt eget privatliv utan att nån kommer och kommenterar. Om jag/nån själv tar upp saken, då är det okej att fråga. Men kanske allra helst bara lyssna... Jag är öppen med saken, så diskussion är ok, men jag sku ändå inte vara så glad åt att folk runtom mej spekulerar öppet i saken. Hellre då prata om det med mej. Men eftersom det är en så pass känslig sak så krävs det ju nog en stor portion finkänslighet där... Bäst i sammanhanget är kanske att fråga "hur är det?", och så får jag välja själv i vilken form jag svarar på det. Och råd behöver jag inte. Eller förslag om vem jag kunde tänkas vara ihop med. Nej tack... Jag vet vilken väg jag vill gå och är riktigt på riktigt helt nöjd med den. Helst sku den naturligtvis få sluta i graviditet och barn, men om inte så har jag gått den väg jag behövde och ville och fortsätter på en annan väg sen... Anyway - jag håller fullt med Aniston om att ingen kvinna ska definieras utgående från om hon är ihop med nån och har barn - en kvinnas värde är precis lika fullt även om hon skulle vara singel och barnlös. Jag ser mej inte som på nåt vis mindre värd, trots avsaknad av både man och barn. Inte ens fast jag inte kan få barn med egna celler anser jag att mitt värde sjunkit, överhuvudtaget. Mitt värde, liksom alla andras, ligger i mycket mer grundläggande saker än så. Värdet - det bara har du.

"Vänta mamma, vänta!"

Så ropade hon, den lilla flickan som cyklade nerför backen utanför vår gård. Vänta mamma, vänta!! Ett rop jag säkert hört många gånger. På håll. Till någon annan. Från någon annans barn. Denhär gången kröp det in under skinnet och stack till i hjärtat. För tänk om det aldrig blir min tur att höra det. Om jag aldrig får vara mamman i ropet. Det skrämmer. Det gör mej sorgsen. Samtidigt undra också en del av mej om det nånstans finns en liten som viskar så till mej? Vänta mamma... En som vet att hen nog kommer att komma, och som ber mej ha tillit, och tålamod. Vänta mamma. Jag hoppas. Hoppas att efter all väntan får hen komma. Får hen småningom på riktigt ropa åt mej att vänta sen. Och väntat har jag gjort. Inte mer än många andra, men ändå så att väntan känns väldigt lång. Och jag fortsätter, ännu ett tag till. Vänta mamma, vänta! Ja, jag väntar. Och hoppas. Ännu lite till.

Vädret speglar humöret

Eller humöret speglar vädret? Nåndera eller både och. Dystert och regnigt ute, dyster och tårmild också jag. Känner mej nog till en stor del ganska så grå och mulen just nu. Ganska nere. Har inte lust, inte ork. Vet inte och vill inte. Mest suttit inne i soffan och läst bara, för att det inte har varit väder att vara ute. Och när det äntligen är det så tar det inte länge så kommer molnen igen. Igår hann jag där på halva dagen just få på mej solkräm och bikini och lägga mej i solen så blev det mulet. Kändes just då väldigt fräckt och ledsamt. När jag äntligen sku få lite sol. Behövde lite sol. Nehej. Inte då. Dumt att bli ledsen över en sån sak, för är ju inget att göra åt det. Ändå blev jag. Lite. Också på insidan samma sak. Finns bättre stunder med solsken och bättre känsla. Ibland kopplat till solskenet ute och ibland inte. Sen kommer det en vindpust, ett moln, och det dystra är tillbaka. Tårarna trillar, stämningen är i moll... Grått och ledsamt. Moloket. Vemodigt. En allmän avoghet, en allmän nedstämdhet. Svårmod. Trött och ledsen. Med stunder av lite bättre och lättare känsla. Följer med, för vet att det kan gå åt olika håll detdär. Borde ju ta sej i kragen och... Men det är inte alltid sådär bara. Och jag vill inte. Aning trotsigt småbarn i mej, som inte vill och orkar. Som drar upp fötterna ännu längre under sej i soffan och fortsätter kura ihop sej därinne. I skydd mot regnet och rusket. Men det inre rusket finns det inget skydd för. Det finns där oberoende, och är lättare om man accepterar det, tittar på det. Har gjort det lite mer idag, och idag var därför lite lättare. Lite mindre låst. Lite mindre dystert. Men i bergochdalbanesvängarna får man bara försöka ta en dag i taget. Leva med att det pendlar. För det gör det. Obevekligt.

Rätten att vara sig själv

Idag var det Prideparad i Helsingfors, så därmed nu ett inlägg om att få vara den man är. Rätten att vara sig själv. Tyvärr är vi ännu långt ifrån det, i många olika aspekter... Sexuell läggning en av dem. Mänskliga rättigheter, allas lika värde och självbestämmanderätt i sina egna frågor innefattar tyvärr ändå inte alla. Långt ifrån. Själv tycker jag att vars och ens rätt att vara just sig själv är väldigt viktig. Ingen annan har något att göra med vilka val man gör, vilken läggning man har, vem man älskar, hur man tänker och känner osv. Så länge det inte skadar nån annan förstås. Det som för mej är viktigt är att man följer det som känns rätt för en själv. Det som kommer från ens eget inre. Det som är det riktiga jag/du. För det största, viktigaste av allt är ju att verkligen vara sig själv. Att sen andra inte kan låta bli att värdera, se ner på, ifrågasätta eller ha åsikt - det tycker jag är väldigt synd... Jag väljer att gå in för föräldraskap på egen hand. Det valet är förankrat starkt i mitt inre - det är det som känns bäst just för mej. Och då anser jag inte att någon annan har rätt att försöka påverka det. Åsikter har folk, det kommer vi inte ifrån, men ingen har rätt att kränka någon annan på basen av de livsval hen gör eller den läggning hen har osv osv. Pride påminner om att människovärdet är det främsta, att alla har rätt att vara den dom är och älska den dom älskar. Kärlek kan och får se ut på många sätt, familjer kan och får se ut på många sätt. Mångfald är en rikedom. Och vi har alla rätt att vara de unika och härliga individer vi är.