"Vänta mamma, vänta!"

Så ropade hon, den lilla flickan som cyklade nerför backen utanför vår gård. Vänta mamma, vänta!! Ett rop jag säkert hört många gånger. På håll. Till någon annan. Från någon annans barn. Denhär gången kröp det in under skinnet och stack till i hjärtat. För tänk om det aldrig blir min tur att höra det. Om jag aldrig får vara mamman i ropet. Det skrämmer. Det gör mej sorgsen. Samtidigt undra också en del av mej om det nånstans finns en liten som viskar så till mej? Vänta mamma... En som vet att hen nog kommer att komma, och som ber mej ha tillit, och tålamod. Vänta mamma. Jag hoppas. Hoppas att efter all väntan får hen komma. Får hen småningom på riktigt ropa åt mej att vänta sen. Och väntat har jag gjort. Inte mer än många andra, men ändå så att väntan känns väldigt lång. Och jag fortsätter, ännu ett tag till. Vänta mamma, vänta! Ja, jag väntar. Och hoppas. Ännu lite till.