Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

lördag 23 juli 2016

Nå jag överlever sa hon

Det tredje temat i Simpukkas skrivargrupp är överlevnad, selviytyminen. Alla har haft lite sommar och så, så ingen har varit speciellt allert med att få den skriven enligt deadline. Men kom nu att tänka på den, faktiskt med några dagar kvar till ursprungliga tidtabellen, och jag funkkar nu så att när jag en gång börjar fundera så blir texter till... Här är den;

“Nå, jag överlever”, sa hon, med ett ryck på axlarna. För att underlätta för den andra. För att den som frågat inte sku behöva ta itu med alla de tunga känslor hon bar på, egentligen. Och för att skona sej själv lite. Ibland är det vad man behöver göra. Ta udden av allt det tunga och sorgliga, genom att avfärda det lite. “Jag överlever.”

Samtidigt är det ju självklart att hon gör det. Kändes kanske inte så i början, men så småningom. Allt eftersom. Sen när det inte kändes så ofattbart mera. När sorgen så smått klingat av. Det går att gå vidare, i sorgen och med sorgen. Sen småningom blir det väl utan sorgen. Kanske bara med litet vemod där i bakgrunden nånstans. Stilla.

Men överlever - hur gör man det…? Vad gör man? “Jag överlever”, sa hon, fast det i den stunden kanske inte ens kändes så. Just då, i början, är det säkert nog att andas bara. Att fortsätta finnas. Kanske som en ihopkrupen fläck i soffhörnet i stunder. Men ändå - att fortsätta finnas och andas - en stund i taget. Överleva. Från stund till stund.

Kanske fokuserar hon på andningen, på att vara i nuet och ta in sina känslor. Det är tungt, men det gör dem lite mindre bara av att kunna se dem, tillåta dem. Kanske ser hon sig omkring i naturen där hon går, och låter fågelsång och trädens sus skölja in och läka. Kanske pratar hon med vännerna, igen och igen, om det som är tungt.

Allt eftersom blir det lättare. Stunderna blir timmar. Blir dagar. Andningen löper lättare och lättare. Överlever blir lever. Pendlar lite, visst… Ibland igen i soffhörnet. Men det finns fler lättare stunder. Livet runtom finns mer igen. Solen skiner och värmer, och ger liv. Överlever blir lever. Och hon ser att allt goda finns kvar där också, trots allt.

Trots barnlösheten går hon vidare. Än så länge i bergochdalbanan av hopp och sorg. Möjlighet och besvikelser. Hon överlever varje sväng och varje skede. Misströstar, är nere i dalarna, men tar sig upp igen med nytt hopp i en ny omgång. Överlever. Får en ny chans, och nytt hopp. Och tar sig lite vidare igen på det. Om och om igen. Ännu.

Och fast barnlösheten sku bli bestående vet hon att hon överlever. Om än också det sista försöket sku sluta i ett negativt besked, eller avbrytas i förtid, så vet hon att det går att gå vidare. Hon kan överleva. Hitta nytt innehåll i livet och gå vidare på något annat spår. Konstruera ny mening med de pusselbitar som då finns. Och överleva.

“Nå, jag överlever”, sa hon, med ett ryck på axlarna. Lite blasé, sådär. Samtidigt så visste hon ren då att det är så. Trots sorgen som rev inuti. Hon överlever, även om det gör ont. Nånstans inuti visste hon att styrkan trots allt finns. Styrkan att orka ta alla de tunga känslorna. Styrkan att finnas i allt det. Tillåta, gå igenom, gå vidare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar