söndag 28 augusti 2016

Lika, men ändå så olika

Funderar på dethär med vertaistuki. Kamratstöd. Där tanken är att folk med samma erfarenheter genom att dela får stöd av varandra. Lika, gelikar och på samma nivå. (I motsats till ett förhållande mellan terapeut-klient.) En verkligt fin och värdefull verksamhet! Men... Vi som där deltar är bara människor. Helt utan utbildning i att ta in och beakta andra. Och med våra svåra situationer med i bagaget, som förstås är (ska vara) den erfarenhet som gör att vi har utbyte av varandra, händer det ibland att vi bygger upp hinder för att se de andras situationer och känslor i just det läge där hen är. Det är lätt att utgå mer från sitt eget läge än från andras. Tänka att den egna känslan är den rätta(re), det sätt man själv förhåller sig till saken på kan och borde gälla också för andra, osv. Vi sårar lätt, när vi försöker visa den andra hur hen kunde tänkas göra/tänka/känna/vara. Oftast gör vi det i välmening, men regelrätta övertramp och elakheter förekommer också. Tänker här främst på ett nätforum där jag för ett tag sen ännu var med, men sen lämnade just på grund av detta. Det gjorde mej så ledsen att se när folk som mådde dåligt blev rätt skarpt och fult tillrättavisade för sina starka känslor. Och sånt borde aldrig få vara okej! Jag tycker att vi barnlösa, om någon, borde ha förståelse för den tunga process som var och en av oss går igenom, och tillåta den andra att vara just där hen är, utan att trampa på hens upplevelse och känsla. Barnlöshet är en kris, en sorg, och en sådan process har helt enkelt sina faser. Man kan på inga vis tvinga nån att ha ett "bättre" förhållningssätt innan hen har kommit igenom de tyngre faserna av ilska, bitterhet, avund och bottenlös sorg (m.m) först. Piste. Först när man kommit över allt det är perspektivet ett längre, bredare och lite lättare. Att kräva det av någon innan hen är färdig för det är alldeles totalt fel och idiotiskt. Ändå syndar vi ofta där. Inte bara vad gäller barnlöshet. Anyway.... Orsaken till att denhär funderingen är aktuell är att skrivargruppen har träff på kommande. Och även om vi alla tillhör övergruppen barnlösa så finns där undergrupper. Och de ställer till det. Vi kom nog överens om reglerna när vi börja, men folk har sen starka känslor för deltagande och förstås starka behov av att bearbeta. Så de som enligt överenskommelsen borde utebli (dvs de som blivit gravida) har nu en stark önskan att ändå få delta. Förståeligt, för alla upplevelser man har i bagaget försvinner inte i en handvändning bara för att en graviditet är igång, och behovet av att ventilera och bearbeta är förstås fortfarande stort. Den som har ett barn var och är väldigt orolig över hur hen mottas i gruppen. Och bland oss som inte (ännu) har barn är känslorna delade. Någon anser att det är fräckt att dela gruppen och anser att alla ska ha rätt att vara med för man vill träffa alla, medan andra upplever det som svårt och tungt att bearbeta den egna tunga saknaden och tomheten ifall personer som ren är påväg ut ur den finns med. Jag sympatiserar främst med de senaste... Inte för att jag själv mer har lika svårt med att ställas inför gravida, men för att jag fortfarande livligt kan koppla till den känslan och känner med de personer som är där nu. Dessutom fick jag nog konstatera att jag inte är så okej med det som jag har trott. Det kändes ändå för jobbigt att tänka mej att bearbeta min egen barnlöshet med gravida med i rummet. Jag tror att det för båda grupperna sku vara svårt att förhålla sej. Att veta hur man kan uttrycka sej. Att få igång skrivandet, när man inte vet om det man skriver går att ta upp sen. Vad kan man sen säga för att inte såra? Vilka frågor är okej att ta upp? Hur lämnar man avundsjukan utanför för att den som nu får uppleva en graviditet inte ska ta illa upp? Vi är självklart alla glada för den som äntligen får vara där, men det är ändå jobbigt att ställas inför det. T.o.m för mej. Jag tror att det framför allt känns jobbigt att bearbeta möjligheten att barnlösheten fortgår om där finns folk som nu har stigit över tröskeln till fd barnlös. Vet att de mentalt inte gjort det, men nog i praktiken. Så vi finns i så pass olika lägen, vi har rätt stora saker som särskiljer, och därför känns det knepigt att kombinera. Enligt mina tidigare ord borde vi ju... Alla stöda varandra i det läge där den andra är... Men jag tror att här finns en för stor skiljevägg. Vi som kommit längre i vår sorgeprocess borde klara av att stöda de som är i början. De ska däremot inte avkrävas samma sak, åtminstone inte i samma mån. Men det känns väldigt jobbigt att som ännu inte (och kanske aldrig nånsin) gravid kunna vara förstående och stödjande för den som redan kommit dit, hur mycket man än vet att också den har samma behov av stöd. Så det är ju verkligen knepigt! Vi visste när vi starta årets arbete att medlemmarna i gruppen kommer att hamna i olika läge och olika situation vartefter. Än mer än då vi börja. Men man kan ändå inte vara helt beredd på hur vi då klarar av att tackla det och hur det då sen känns. Tudelat, för mej. Jag sku vilja ge alla chans att delta, och jag sku gärna träffa alla. Men jag har, trots att jag kommit långt med att bearbeta, ännu för svårt att se mig kunna dela en diskussion kring barnlöshet med någon som är gravid. Så att vi bägge har samma rätt att tala om barnlöshet. För det ska vi ha om vi alla deltar i samma kamratstödsgrupp. Vi har ännu inte riktigt nått en lösning. Och jag är inte ännu säker om jag deltar. Men det beror mer på att mitt behov av att bearbeta inte längre är lika stort. Jag har mer fokus på annat. Borde gjort detta för ett år sen. Nu är jag ren så pass mycket påväg åt andra håll att det inte känns alldeles motiverat och viktigt att jobba kring barnlösheten mer. Min egen iallafall. Fast... Om jag reagerar såhär på en fundering kring att också de gravida får delta så kanske jag ändå har ett behov av att vara med...

söndag 21 augusti 2016

Tänk så känslan ändras

Läste en medbloggares inlägg idag, och fastnade för hennes slutkläm. Hon är ofrivilligt barnlös som jag, och har gått igenom en lång vårdprocess, men har sen blivit tvungen att lämna den och gå vidare utan barn. Numera handlar bloggen således mer om annat än om barnlöshet. Men idag kom också det temat in kort på slutet, i denna formulering; "Elämä lapsettomuuden kanssa on erilaista näin hoitojen jälkeen kuin hoitojen aikana, jos vaan silloin olisin tietänyt että elämä voi olla palkitsevaa ja rikasta ilman lastakin, olisi ollut helpompaa...en tiedä olisinko mitään tehnyt toisin, mutta ainakaan en olisi niin peläten ja itkien elänyt elämääni." Ungefär: Livet med barnlösheten är annorlunda såhär efter vården än under den, om jag bara då hade vetat att livet kan vara såhär belönande och rikt också utan barn så skulle det ha varit enklare...jag vet inte om jag hade gjort nåt på annat sätt, men jag hade åtminstone inte levt mitt liv rädd och gråtande. (Min översättning.)

Och det är så sant! Livet med barnlösheten är annorlunda nu. Iochförsej har jag ju ännu vården pågående, men jag kan ren se livet efter vården som ett enklare barnlöst liv (om det fortsätter som barnlöst). Visst kommer ju sorgen att finnas kvar i nån mån, och dyka upp nu och då, men jag kan se att det finns mycket fint ändå. Trots avsaknaden av barn. Så länge vården är igång är det lätt att hamna i desperationen och den enorma oron, saknaden och sorgen. Den behöver absolut ha sin tid den med. Men ju mer man hunnit bearbeta, desto mer är den i bakgrunden, för att småningom klinga av till bara stilla saknad och vemod. Så jag håller med om att det nu i slutskedet av vården och säkert likaså sedan efter den är och kommer att vara lättare att leva med barnlösheten. Man påminns då inte på samma sätt om den hela tiden. Den är, och kommer alltid att vara, men det är inte en direkt aktiv del av ens liv. Den blir mer i periferin. Barnlösheten fortsätter ju, men annat tar mer plats i tankarna.

Jag sku inte heller ha gjort nåt annorlunda - dethär var den väg jag måste gå, jag ångrar inte att jag gick den. Den kan få ett annat slut än jag hoppades, men jag hade inte kunnat låta bli att gå den. Om jag bara hade vetat då, skriver skribenten... Men jag tror att det inte är så det funkkar. Då, i allt det, var man inte färdig för att veta. Då fanns inte den förmågan än. Kanske fanns vetskapen innerst inne - för visst vet man rent intellektuellt att man kan leva ett gott liv utan barn - men man hade inte tillgång till den, och man ville inte se. För då fanns bara det - att få bli mamma och att få bära liv. Sen först efteråt, när den processen är genomkörd och sorgen bearbetad - sen kan man se att allt det andra finns, och kan bli helt bra det med, även om det ju förstås varken väger upp till eller kompenserar för ett barn. Barnlös är man fortfarande, men den rollen är inte längre lika svår och tung att bära.

Här hittar du nämnda blogg; eilapsiatehdniitsaadaan.blogspot.fi.

onsdag 17 augusti 2016

Några tankar om plan B

Vet inte hur mycket jag ska våga säga om mina tankar och funderingar just nu, för de känns ännu lite osäkra, och inte heller hundra procent "rumsrena", eller vad jag nu ska säga. Men i mitt inre snurrar nu en plan B. En "om inte barnet får komma"-plan. Inuti är jag i mångt och mycket inställd på ett slut på vården som kan innebära ett liv utan barn. Och jag har en klar tanke om vad det sku kunna innehålla. Innebära. Jag kommer också redan nu aktivt att ta steg mot den planen. Mentalt och rent praktiskt. Så det har varit, är och kommer att vara mycket på gång detta läsår - både på det inre bearbetningsplanet och det yttre framtidsplaneringsplanet.

Bearbetningsplanet är långt påväg ren. Inte slutgiltigt formulerat och fixat, men med flera steg tagna. Inom mej finns insikten om att jag behöver ett skede när jag ger upp. Jag kan känna att det nog är nu snart faktiskt - bara det sista embryot är checkat. Huruvida jag alls behöver fundera på ett slut, eller om jag får en lyckligare avslutning på vården, det vet jag ju inte... Så kan hända jag inte behöver fundera ens. Men jag känner ett behov av att veta var jag står. Just nu är känslan att ett kvar och sen slutar jag. Är dock medveten om att den känslan kan ändra, så slår inte fast nåt, utan säger till mej själv att jag ser sen vad känslan är när den ronden klarnar. Om svaret är negativt och känslan är en annan än nu så är en fortsättning med "färsk" donator absolut en möjlighet. En tankepaus är också en möjlighet. Men - att min vårdväg är slut där är faktiskt också fullt möjligt. Det är inte en tanke som alla har lätt att ta. Det finns dom som ren svarat mej med oförstående höjning på ögonbrynen eller ett "du kan nog ångra dej sen senare". Men jag kan inget annat än gå med den inre känslan och vad den säger mej sen. Håller den i bakhuvet än så länge, men jag vet vad den just nu insinuerar.

Framtidsplaneringsplanet är också en god bit påväg, i planeringen. Jag vet vad jag sku vilja att sker. Ifall att inte plan A går i uppfyllelse alltså. Och delvis oberoende. I min framtid finns studier. Ämne psykologi. Med hopp om att kanske nångång kunna jobba som terapeut med specialisering barnlöshet... Eller ifall barnet får komma kanske åtminstone komma så långt som till behörighet för psykologiläraryrke. Till det behövs 60 sp. Inte så mycket, och går att göra via Öppna universitetet. Tar steg också på den vägen under detta läsår. Har tänkt (lite optimistiskt eventuellt) tentera 4 kurser och gå en nätkurs, dvs sammanlagt 25 sp, dvs hela grundstudierna. Detta vid Helsingfors universitets öppna uni. Samtidigt har jag också liksom planerat in tre kurser i krispsykologi vid Åbo akademis öppna uni. Så som sagt, rätt mycket och kanske lite väl ambitiöst. Men det känns viktigt och det känns motiverande och jag vill!! Har lite snöat in mej på det hela faktiskt... Men detta är nåt som just nu engagerar mej, och nåt jag kan göra nåt åt. Jag kan jobba på det, jag kan påverka. Det går inte alls på samma sätt i barnlöshetsfrågan. Jag gör vad jag kan - sen kan jag inget mer... Och för all del finns det en risk att jag inte kommer hela vägen i detta heller, men jag tror nog att jag sku kunna klara det. Och jag tror jag sku tycka om det.

Så - mycket på gång - både mentalt och "på riktigt". Ett brytningskede både inom mej och utanför. Saker skakas om lite inuti för att hitta nya platser. Växlar läggs i andra lägen för att kunna köra in på nya spår. Eftersom projekt A inte ännu är slutfört kan ju projekt B inte helt klargöras, tills vidare. Men det är i startgroparna, och har för stunden tagit en större del av fokuset. Jag omvärderar och jag ser på mitt kommande varande ur andra vinklar. Försöker hålla alla möjligheter kvar i tankarna, men har så mycket lättare att se B än A. Alla tidigare motgångar gör väl det. Och det att jag i projekt A inget kan göra... Sist och slutligen är det inget i det som finns i mina händer. När embryot är insatt är livet utom min kontroll. Lättare att se då hur jag kan göra nåt för projekt B. Betyder inte att inte A fortfarande är just A. First choice och det allra högst önskade. Men jag kan se mej leva riktigt gott också enligt plan B. Den gör mej faktiskt också ivrig och engagerad. Inte lika himmelskt glädjerusig som plan A gjorde för tre år sen när ett beslut togs och den vägen startades. Inte på långa vägar. Men jag kan känna en tillfredsställelse också med den vägen... Jag kan se att också den kan vara bra. Med försiktigt trevande steg går jag just nu parallellt på de två stigarna, tills jag antingen får lov att gå rätt så totalt helhjärtat på den ena stigen eller blir tvungen att ta ett kliv åt andra hållet och lämna den gamla stigen bakom mej.

lördag 13 augusti 2016

Och nu måst jag ge upp

Sinne meni sit se. Den lilla gnistan av hopp försvann. Samtidigt känns det nästan mest lugnare att veta. Var lite jobbigt att hänga i luften och inte riktigt (fast nog nästan) veta vad som var på gång... Anyway - nu satt mensen igång, så då är det ju ännu mer klart med det. Ingen lycka denna gång heller. No lucky 13. Ledsamt, men var så förberedd på det att det mest bara känns tomt. Lite tankar på annat emellan nu och sen finns det ett embryo ännu kvar i frysen. Tänker inte alls bestämma nåt om när, tar det sen enligt hur det känns.

fredag 12 augusti 2016

Diskussion med kliniken

Confused. Men är bara att avvakta. På kliniken konstatera dom iallafall att det nog inte kan vara Ovitrellen som syns nu mera. Inte med så liten dos och så pass länge sen. Så då är det väl då nåt...? Frågan är om det är en rest av nåt som håller på att försvinna, eller om hormonnivåerna bara stiger väldigt långsamt och nåt ändå är på gång. Det lillalilla hoppet sticker upp igen. Tänk om ändå...? Vågar inte ändå tro nåt när detdär andra strecket var så väldigt svagt. Nog klart där, har tittat flera gånger och alltid kommit till samma resultat. Det finns där. Men bara knappt. Barely. Har svårt att ta det som nåt annat än ett negativt svar men samtidigt så är det ju faktiskt inte riktigt det. Men vet inte riktigt vad det är...? Bara att avvakta... Skaka av sej förvirringen och försöka att inte fundera på det. Och se sen... Suck.

Testdag... Och svaret är

Negativt. För all del med en så svag antydan till andra streck att jag bara just och just ser det, men om det ens alls finns där så är det väl en rest av Ovitrellen från förra veckan som fortfarande syns. Så det är nu sgs hundra procent säkert negativt. Den lilla resten stör mej. Betyder att jag inte helt kan stänga dörren om denhär gången än. Men får väl bara avvakta, och ifall det ännu finns orsak (dvs om mensen inte dykt upp under helgen) göra ett nytt test i början av veckan sen. Egentligen finns det ändå knappast någon idé med det, för i dethär skedet borde nog en graviditet helt klart synas mer på testet. Så det måst väl nog räknas som negativt. Precis som jag räkna med, men visst är det ju ändå ledsamt. Lite som om luften gått ur mej just nu. Plockar upp mej och sätter igång med dagen om en stund.

torsdag 11 augusti 2016

Nu aningen nervös nog

Som senast så vill jag inte göra detdär testet. Sku vara dags imorgon. Och måst ju. Men... Är nog nervös... Trots att jag är inställd på negativt så vill jag inte se det på testet. Från att inte ha haft det i tankarna just alls så har det snurrat där nu ikväll. Att imorgon ser vi sen då, och sen var denhär gången där. Räknar jag med. Hoppas ju ändå på annat, trots allt.

tisdag 9 augusti 2016

Inga symtom; inte gått?

Jo. Jag misströstar. En aning molande i nedre magen emellan, men i övrigt har jag inga symtom alls som tyder på att det kan ha gått. Jag räknar med att det inte gjort det. Några dagar kvar till test... Ett som jag nog helt klart tror är negativt. Just nu känns det mest lite likgiltigt på nåt sätt. Men sen när det är slutgiltigt och klart, sen kommer det ju nog säkert inte att kännas så. Bara att vänta och se. Har inte ens haft det i tankarna så mycket alls denhär gången. Bara emellanåt tar det plats, påminner om vad som är eller inte är på g. Korta stunder åt gången. För mycket annat som händer. Och bra så.

torsdag 4 augusti 2016

Hoppas nu på Lucky 13

Några dagar gått sen insättningen, och just nu mest tvivel i skallen. Knappast? Ofattbart hur snabbt de dyker upp. Hur snabbt man tolkar frånvaron av symtom som misslyckande. (Senast dök symtomen upp två dagar efter insättningen.) Men möjligheten finns ju ännu!!! Hoppet står till denna Lucky 13. Trettonde möjligheten. Kan inte förstå att så många försök runnit förbi, samtidigt som det verkligen känns som många försök. Och hoppas, hoppas att det sku vara slut på dem nu!! Lucky 13... Återstår att se bara. Än så länge mestadels lugnt nog, förutom de små stunderna av misströstan. Antagligen inget på gång, säger mitt inre. Tyvärr. Så förväntar mej nog inget. Men möjligheten kvarstår, så jag hoppas nog ännu...

måndag 1 augusti 2016

Matkalainen on mukana

Insättningen gjord. Ett stycke embryo är nu ombord. Åtminstone ett tag... Förhoppningsvis ett bra tag. Alla nio månaderna. Men det återstår att se. Som vanligt bara att ta det ett steg i taget och hoppas. Nu iaf so far so good - typen klara att tinas upp. Och en blev ännu kvar i frysen. Några doser Ovitrelle blev det iallafall, varannan dag från idag fram till söndag. Testdag 12.8. Lugn och lite distanserad just nu, men det lär väl pendla här under kommande par veckor. Tummarna är uppe and fingers crossed och allt detdär.