Evolution och fortbestånd

Kom underfund med att dethär med att läsa om evolution inte var att rekommendera som ofrivilligt barnlös. Blev bara ledsen och upprörd. Jag är iofs fullt medveten om hur evolution fungerar, men var inte förberedd på den diskussionen i en bok med tema personlighet.

Kapitlet handla om hur evolution medverkat i utvecklingen av personlighet i mänskligheten. Och evolution handlar ju om att arten ska fortgå. Texten förklarar att individens fokus är att gener ska föras vidare, och att personlighet är viktig där. Så det innehåller meningar som;

"...in the pursuit of species survival and reproduction, men and women are interested in selecting partners who enhance the success of reproduction and continuation of that person's genes."
"...males are thought to have evolved mechanisms that enable them to detect whether their potential female partner will provide them with a rapid production of offspring and be faithful to them, thus providing them with more offspring." 
"...the mating strategies are functional because they serve a purpose of obtaining a mate so that males and females can enhance their chances of, and success at, reproduction." 

Så enligt denna tanke är personlighet något som (delvis) utvecklats och utvecklas för att vi ska kunna lyckas med att hitta en partner och föra våra gener vidare. Och jag har ju liksom misslyckats med båda då. Varken hittat en partner eller kunnat föra vidare mina gener.

Och fine, jag vet att boken talar i ett större perspektiv än individ, men det kändes ändå väldigt otrevligt att läsa. Det ger ju för det första ett inte alldeles smickrande betyg åt min personlighet, för det andra påstår det att mina gener ur evolutionssynvinkel inte är vettiga att föra vidare, och för det tredje så känns det lite som att vad är då enligt detta meningen med det infertila livet liksom...!? Jag är inte av den åsikten att meningen med livet är att få barn, men i just den delen av det kapitlet kändes det så. Som ras är det ju verkligen viktigt med fortbestånd, men som individ är ju inte reproduktion det enda livsinnehållet eller målet med livet. Ändå gavs lite den bilden i denhär texten. Och det kändes ledsamt. Dåligt humör pga bl.a det idag. Brukar kunna ha överseende med sånt, och mera se helheterna, men av någon orsak stör dethär mej idag. Och det stör mej att det stör mej. Allmänt rätt nere idag.

Eller om jag ändå ska...?

Till min förvåning är känslan just nu en annan än den varit de senaste månaderna. Gällande fortsättning av vården. Har känt att det sen räcker, om det sista nu tillgängliga frysembryot inte planterar sig och blir till. Men nånstans har det svängt, och idag känner jag tydligt att det rätt så säkert finns en fortsättning. Hur det sen känns efter kommande pas får vi se. Det får vara det som styr. Men i nuläget är känslan den motsatta - klart jag måst ge det ännu en chans. Är intressant dethär hur känslan svänger. Men visste ju att den kan komma att göra det. Avvaktar och ser. Fast det ibland är svårt och enerverande att inte kunna "veta" hur kommande tider/år/liv ska se ut. Kan man ju aldrig ändå, så är alldeles onödigt att försöka, I know, men det är ju liksom så stora saker dethär. Och också så att de tankar jag har om jobb och studier och byten och omändringar är väldigt beroende av detta. Så det är ofta svårt att orka vänta och se. Har ibland svårt att ha tillit till att det löser sej fast jag inte har klara planer och jobbar på att komma dit. Eller jo, det gör jag ju också, men det blir så råddigt i tankarna med så många olika plan och alternativ som ska hållas i beaktan för att om eventuellt... Knepigt. Nu idag går jag igenom boken till kommande tent, ett varv genom hela, och känner bara att dethär blir ju till ingenting, och får panik med alltihopa. Och inte bara tenten utan hela studierna och jobbet och livet och allt. Sån dag idag.

Krispsykologitematik

Har under hösten gått två kurser i krispsykologi. En introduktionskurs och en med tema chock. Naturligtvis relatera jag stup i kvarten det vi gick igenom till barnlöshetskrisen, så tänkte ta upp nånting gällande det jag fundera på här också...

En kris kan definieras som en plötslig förändring, en avgörande vändning och/eller en ödesdiger störning. Krisen är oförutsägbar, väcker starka känslor och innebär en förlorad kontroll. Den som är i en kris blir sårbar, uppvisar ångestreaktioner, tappar sin känsla av grundtrygghet och känner sig oftast hjälplös, skamsen och ensam. Känns det igen, my fellow barnlösa? Förståelsen för att barnlöshet är en kris saknas ofta i samhället runtom oss, och barnlösheten saknades nog också i genomgångarna i kursen, men i det vi talade om kände jag gång på gång igen mej själv och andra barnlösa jag talat med. Vi platsar nog in i kris-sammanhangen, fast det inte är så klart för andra att vi har där att göra.

Vi gick igenom en del olika indelningar av kriser. Vi tala om utvecklingskris - familjekris - akut kris, om trauma - långvarigt trauma - alarmtillstånd om hotkris - förlustkris - ansvarskris - kränkningskris och om traumatisk livshändelse kontra förändring av livssituation. Kommer att förklara dem lite nog. Men det jag främst reagera på var att man i princip kan sätta in barnlösheten i alla. Att alla former av kriser kan finnas närvarande i en barnlöshetsprocess. Ofta flera av dem. Beroende på hur processen ser ut och vilka ingredienser som finns med i den. Allt finns där. Och det säger ju nåt om hur stor sak det kan vara. Och nu talar jag ju förstås om den ofrivilliga barnlösheten, den frivilliga är ju ingen kris.

Utvecklingskris - familjekris - akut kris. Var sku du sätta din barnlöshet? Som singel är jag osäker på om min barnlöshet är en familjekris, fast barnlösheten ju ofta nog hör dit. Mina föräldrar och syskon är förstås i nån mån involverade, så kanske ändå. En utvecklingskris blir det ju garanterat, när det nästa skede man tänkt sig mittiallt kanske inte alls dyker upp. Jag kanske aldrig får bli mamma, utan måst istället anamma rollen som ofrivilligt barnlös. Det är helt klart en utvecklingskris. Akuta kriser kan det också uppkomma flera av under processens gång... Olika medicinska besked, alla misslyckade försök, missfall, fosterdöd osv osv. De akuta kriserna hör allt som oftast till under processen nog.

Vad gäller trauma - långvarigt trauma - alarmtillstånd så är det också en indelning som blir avhängig av hur processen ser ut för den enskilda personen. Ett trauma är ju en plötsligt påkommande upplevelse, och sådana kan det ju naturligtvis dyka upp. Snarare gör de det upprepade gånger, så vi pratar väl nog oftare om ett långvarigt trauma i en sånhär process. Och för en del kan det i förlängningen handla om ett alarmtillstånd, där kroppen och psyket sen till slut inte orkar med det mer och nästan stänger av. Jag är nog medveten om att man oftast använder trauma i mer livshotande e.d situationer, men jag tänker nog påstå att det för många också är ytterst traumatiskt att hamna i en ofrivillig barnlöshet.

Så har vi hotkris - förlustkris - ansvarskris - kränkningskris. Barnlösheten är ett hot om att aldrig få uppleva föräldrarollen, att aldrig få barn. Hotet kryper på en sakta och lugnt, men ligger sen starkt på under hela processen. Barnlöshet är en förlust, rent praktiskt i missfall eller fosterdöd, men också redan i varje misslyckade försök och i förlusten av barnet som skulle ha kommit, det egna föräldraskapet och livet så som man hade sett det framför sej. Barnlösheten är en ansvarskris, för vem av oss har inte frågat sig vad man borde ha gjort och inte gjort, och om man kan ha orsakat det själv. Och barnlöshet är en kränkning, i bl.a. alla de närgående medicinska processerna och omgivningens bemötande.

Och sen traumatisk livshändelse - förändring av livssituation. Igen beroende på hur barnlösheten dyker upp och hur processen går till. Den kanske uppkommer enbart som en traumatisk livshändelse - du får ett besked om att du aldrig kan få barn, och så var det där. Oftare är den kanske en förändring av livssituation, eller snarare av förväntad livssituation. Du får gå från blivande förälder till barnlös. I många processer finns båda två. Missfall och tunga besked som traumatiska händelser kopplade till förändringen av livssituationen som hela processen utgör. Så igen en gång finns alla ingredienser. Och dessutom kan du inte veta nåt om hur livssituationen ser ut innan processen är klar.

Vi prata också om olika skeden i en kris. När det gäller barnlöshet talar man om chock och förnekande - reaktion - sorg - acceptans. I princip jämförbara med de allmänna krisskedena chock - reaktion - bearbetande - nyorientering. Vet inte ens om jag ska orda så mycket om det, annat än att igen konstatera och kommentera att vi måst ha förståelse för att den som finns i ett visst skede i en kris agerar enligt det hen kan just då, och vi måste tillåta alla de reaktioner som kommer. Det gäller ju speciellt i chockfasen, men också reaktionsfasen har sina reaktioner (obviously) och i sorgefasen säger det ju sig självt att sorgen måst få finnas. Så vi borde kunna förstå det...

Bemötande har jag skrivit om tidigare ren, i flera sammanhang, men gör det kort igen. Det var uppe på agendan gång på gång under kursen, naturligt nog, då en av de allra viktigaste sakerna för en människa i kris är ett adekvat bemötande och enorma mängder stöd... Vad krishjälpen och andra som stöder kan göra är främst bara att finnas där, att lyssna och att försöka hålla stämningen lugn. Bara vara där. Kanske ge ett glas vatten och vara lyhörd för andra behov. Mest bara lyssna... Och det har jag ju skrivit tidigare också - tala mindre och lyssna mer. Det är inte råd vi vill ha, vi behöver få prata. Det bästa du kan göra är att finnas till för den som har det svårt.

Förståelsen för vad kris är och hur man ska bete sig med en person i kris är nog definitivt inte den bästa här i vårt land, oberoende vilken kris det handlar om. Eftersom barnlösheten inte ens riktigt räknas som kris sådär i samhället i stort så är förståelsen nog här ofta ännu mindre. Kommentarerna är många och gör med sin oförstående utgångspunkt så illa fast tanken kanske varit god. Det är dags, tycker jag, att vi som samhälle, inom vården, bland oss medmänskor, i politiken osv osv sku hitta en större förståelse för vad kris är och hur vi ska bemöta... Tyvärr verkar vi ju snarare gå åt fel håll just nu, speciellt i de riktigt enorma frågorna som medmänsklighet och omsorg...

Och här var en del av mina tankar utgående från kursens innehåll. Det som tangera barnlöshet. Mycket av det gjorde det, men det fanns förstås också mycket annat. Och självklart handlar ju allt det jag tagit upp också om mycket annat än barnlöshet - jag bara vinkla det så här när det ju är denhär bloggens tema nummer ett. In alles verkligt givande kurser, om än också aning skrämmande.

Ibland hugger det till lite

Jag är förvånansvärt nöjd i min nuvarande riktning. Detdär med psykologi känns så väldigt motiverande, engagerande och intressant! Och det tar över en stor del av mina tankar just nu. Slukar mej nästan i stunder. Så jag kan ibland tänka att det kanske är riktigt bra såhär. Att ett liv utan barn är helt okej. Oftare så tänker jag inte så mycket på hela barngrejen just nu faktiskt. Barnlösheten är mer en faktor som forslat in mej på inriktningen psykologi. Inget som definierar mej. Och rörelsen är inte mer sen när... Det finns ingen febril längtan mera. Jag vet inte ens vad jag ska kalla det. Jag vet inte ens alltid riktigt vad jag vill. För det är egentligen riktigt bra just nu. Adaptering...

Men sen ibland hugger det till. Längtan och saknaden. Häromdagen satt en liten typ på gräsmattan utanför huset där jag bor, iklädd halare med huvan uppdragen, stödd mot sin mammas (?) ben. Glatt plirande mot mej med runda kinder och stora ögon. Och jag glittra glatt tillbaka, tills jag gått förbi och tårarna steg upp. Tittade över axeln när jag gick vidare, på de glada, tultande försöken till steg de tränade på, med sorgen sakta slingrande i hjärtat. Tog ett djupt andetag och tog tag i arbetsdagen. Med saknaden kvar inuti ett bra tag ännu. Försökte säga nåt om den lilla episoden åt en kollega, men lyckades inget vidare med att sätta ord på känslan. Kanske hon ändå förstod.

Så den finns nog där, längtan. Övertäckt av realiteter och rationalitet. Dyker upp ibland. Och kommer väl säkert att fortsätta göra det. Komma och skölja över emellanåt, i olika situationer. Ändå, på det stora hela, så mår jag bra just nu. Jag står förankrad i en riktning framåt som känns bra. Så vad som än händer på barnfronten så kommer den linjen säkert i större eller mindre mån att få följa med. Psykologin.

Några tankar om plan B

Vet inte hur mycket jag ska våga säga om mina tankar och funderingar just nu, för de känns ännu lite osäkra, och inte heller hundra procent "rumsrena", eller vad jag nu ska säga. Men i mitt inre snurrar nu en plan B. En "om inte barnet får komma"-plan. Inuti är jag i mångt och mycket inställd på ett slut på vården som kan innebära ett liv utan barn. Och jag har en klar tanke om vad det sku kunna innehålla. Innebära. Jag kommer också redan nu aktivt att ta steg mot den planen. Mentalt och rent praktiskt. Så det har varit, är och kommer att vara mycket på gång detta läsår - både på det inre bearbetningsplanet och det yttre framtidsplaneringsplanet.

Bearbetningsplanet är långt påväg ren. Inte slutgiltigt formulerat och fixat, men med flera steg tagna. Inom mej finns insikten om att jag behöver ett skede när jag ger upp. Jag kan känna att det nog är nu snart faktiskt - bara det sista embryot är checkat. Huruvida jag alls behöver fundera på ett slut, eller om jag får en lyckligare avslutning på vården, det vet jag ju inte... Så kan hända jag inte behöver fundera ens. Men jag känner ett behov av att veta var jag står. Just nu är känslan att ett kvar och sen slutar jag. Är dock medveten om att den känslan kan ändra, så slår inte fast nåt, utan säger till mej själv att jag ser sen vad känslan är när den ronden klarnar. Om svaret är negativt och känslan är en annan än nu så är en fortsättning med "färsk" donator absolut en möjlighet. En tankepaus är också en möjlighet. Men - att min vårdväg är slut där är faktiskt också fullt möjligt. Det är inte en tanke som alla har lätt att ta. Det finns dom som ren svarat mej med oförstående höjning på ögonbrynen eller ett "du kan nog ångra dej sen senare". Men jag kan inget annat än gå med den inre känslan och vad den säger mej sen. Håller den i bakhuvet än så länge, men jag vet vad den just nu insinuerar.

Framtidsplaneringsplanet är också en god bit påväg, i planeringen. Jag vet vad jag sku vilja att sker. Ifall att inte plan A går i uppfyllelse alltså. Och delvis oberoende. I min framtid finns studier. Ämne psykologi. Med hopp om att kanske nångång kunna jobba som terapeut med specialisering barnlöshet... Eller ifall barnet får komma kanske åtminstone komma så långt som till behörighet för psykologiläraryrke. Till det behövs 60 sp. Inte så mycket, och går att göra via Öppna universitetet. Tar steg också på den vägen under detta läsår. Har tänkt (lite optimistiskt eventuellt) tentera 4 kurser och gå en nätkurs, dvs sammanlagt 25 sp, dvs hela grundstudierna. Detta vid Helsingfors universitets öppna uni. Samtidigt har jag också liksom planerat in tre kurser i krispsykologi vid Åbo akademis öppna uni. Så som sagt, rätt mycket och kanske lite väl ambitiöst. Men det känns viktigt och det känns motiverande och jag vill!! Har lite snöat in mej på det hela faktiskt... Men detta är nåt som just nu engagerar mej, och nåt jag kan göra nåt åt. Jag kan jobba på det, jag kan påverka. Det går inte alls på samma sätt i barnlöshetsfrågan. Jag gör vad jag kan - sen kan jag inget mer... Och för all del finns det en risk att jag inte kommer hela vägen i detta heller, men jag tror nog att jag sku kunna klara det. Och jag tror jag sku tycka om det.

Så - mycket på gång - både mentalt och "på riktigt". Ett brytningskede både inom mej och utanför. Saker skakas om lite inuti för att hitta nya platser. Växlar läggs i andra lägen för att kunna köra in på nya spår. Eftersom projekt A inte ännu är slutfört kan ju projekt B inte helt klargöras, tills vidare. Men det är i startgroparna, och har för stunden tagit en större del av fokuset. Jag omvärderar och jag ser på mitt kommande varande ur andra vinklar. Försöker hålla alla möjligheter kvar i tankarna, men har så mycket lättare att se B än A. Alla tidigare motgångar gör väl det. Och det att jag i projekt A inget kan göra... Sist och slutligen är det inget i det som finns i mina händer. När embryot är insatt är livet utom min kontroll. Lättare att se då hur jag kan göra nåt för projekt B. Betyder inte att inte A fortfarande är just A. First choice och det allra högst önskade. Men jag kan se mej leva riktigt gott också enligt plan B. Den gör mej faktiskt också ivrig och engagerad. Inte lika himmelskt glädjerusig som plan A gjorde för tre år sen när ett beslut togs och den vägen startades. Inte på långa vägar. Men jag kan känna en tillfredsställelse också med den vägen... Jag kan se att också den kan vara bra. Med försiktigt trevande steg går jag just nu parallellt på de två stigarna, tills jag antingen får lov att gå rätt så totalt helhjärtat på den ena stigen eller blir tvungen att ta ett kliv åt andra hållet och lämna den gamla stigen bakom mej.