Jag är förvånansvärt nöjd i min nuvarande riktning. Detdär med psykologi känns så väldigt motiverande, engagerande och intressant! Och det tar över en stor del av mina tankar just nu. Slukar mej nästan i stunder. Så jag kan ibland tänka att det kanske är riktigt bra såhär. Att ett liv utan barn är helt okej. Oftare så tänker jag inte så mycket på hela barngrejen just nu faktiskt. Barnlösheten är mer en faktor som forslat in mej på inriktningen psykologi. Inget som definierar mej. Och rörelsen är inte mer sen när... Det finns ingen febril längtan mera. Jag vet inte ens vad jag ska kalla det. Jag vet inte ens alltid riktigt vad jag vill. För det är egentligen riktigt bra just nu. Adaptering...
Men sen ibland hugger det till. Längtan och saknaden. Häromdagen satt en liten typ på gräsmattan utanför huset där jag bor, iklädd halare med huvan uppdragen, stödd mot sin mammas (?) ben. Glatt plirande mot mej med runda kinder och stora ögon. Och jag glittra glatt tillbaka, tills jag gått förbi och tårarna steg upp. Tittade över axeln när jag gick vidare, på de glada, tultande försöken till steg de tränade på, med sorgen sakta slingrande i hjärtat. Tog ett djupt andetag och tog tag i arbetsdagen. Med saknaden kvar inuti ett bra tag ännu. Försökte säga nåt om den lilla episoden åt en kollega, men lyckades inget vidare med att sätta ord på känslan. Kanske hon ändå förstod.
Så den finns nog där, längtan. Övertäckt av realiteter och rationalitet. Dyker upp ibland. Och kommer väl säkert att fortsätta göra det. Komma och skölja över emellanåt, i olika situationer. Ändå, på det stora hela, så mår jag bra just nu. Jag står förankrad i en riktning framåt som känns bra. Så vad som än händer på barnfronten så kommer den linjen säkert i större eller mindre mån att få följa med. Psykologin.
Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar