Text på tema synvinklar

Skrivargruppens nästa inlämningsuppgift har tema synvinklar. Tanken var att se på samma sak ur flera perspektiv. Min första tanke var att fundera ur egen och andras. Typ mammas. Eller donatorns. Eller nån väns. Eller nåt sånt. Barnets kanske. Men sedan ändra jag mej. Texten blev ur enbart min egen synvinkel, men i flera tidsperspektiv. Som funderare, efter beslut, i försökarskedet osv. Här den;

Synvinkel 1 - funderare

Nånstans inuti bubblar funderingarna... I början långt inne och halvt omedvetet, men småningom mer och mer tydligt, mer och mer pockande. Skriker nästan till slut - du måste ta oss på allvar! Och då gör jag det. Lyssnar och funderar, på riktigt. Kan jag?? Vågar jag? Är det okej? Men vad månne alla tänker sen? Vad säger dom? Kan jag? Och är det rätt för barnet? Etiskt och praktiskt? Att lämna det utan en pappa… Har jag nu rätt att göra så mot hen? Är det inte väldigt själviskt att…? Bara för att jag vill… Tankarna snurrar och gör mej än mer förvirrad. Känslorna säger vad som är rätt - vågar jag lyssna? Vågar jag ta in det som hjärtat säger, och hoppa ut i det?

Synvinkel 2 - beslutet

Fullt av glädje är hjärtat när beslutet är taget. Hela jag är glad. Och lugn. Stormen i tankarna har lagt sej. Jag vet vad jag vill, det känner hela jag. Och jag vet att jag är fullt berättigad till att följa det som hjärtat säger är rätt. Jag får, och jag behöver. Jag ska. Kan. Jo... Men får ta det en dag i taget... Jag klarar nog av att vara singelmamma, även om det säkert blir tuffare än jag förstår. Just nu behöver jag inte ta in annat än glädjen över att få ta det beslut som hjärtat säger mej att jag ska ta.

Synvinkel 3 - blivande singelmamma

Från den stunden beslutet togs är hela jag ren mamma. Jag kan se dej för mitt inre öga. Jag kan höra de ljud du kunde tänkas ha. Jag kan känna din tyngd i min famn, din lena hud mot mina händer. Och jag gläds över att du en dag får komma. Snart?

Synvinkel 4 - försökare

Första besök och många undersökningar. Steg efter steg mot att få komma igång på riktigt. Osäkerhet och ett lite otrevlig bemötande. Tvivel igen, pga omgivningens krav... Läkarens burdusa och lite tvivlande frågor. Är dethär rätt?? Får jag? Ändå vet jag ren. Glädjen finns kvar. Ivern. Snart, snart! Möjligheten finns där, och jag hoppas, hoppas! Och blir besviken. Hoppas igen, men samma sak. Pånytt och pånytt. Förtvivlad, mer och mer orolig. Vad händer min vän? Varför får du inte bli till? Nästa gång kanske?

Synvinkel 5 - ofrivilligt barnlös

När allt fler försök runnit iväg utan att du får komma byts titeln blivande mamma ut mot ofrivilligt barnlös. Jag kan inte längre se dej i mitt inre. Jag blir förtvivlad, rädd. Tänk om du aldrig får komma!! Hur ska jag överleva då!? Försöken rinner förbi, ett efter ett, men alla möjligheter blir till besvikelser. Allt mitt hopp rinner gång på gång ut i sanden. Du får inte komma, inte nu heller. Och jag faller ihop, gång på gång. Ledsen och besviken, sorgsen och arg. Desperat nästan, när alla drömmar går i kras. Klarar inte av att se nåt annat än sorgen och saknaden... För jag vill ju att du ska få finnas!! Jag vill att du ska få komma till mej! Hur ska jag kunna gå vidare om du inte gör det?

Synvinkel 6 - överlevare

Småningom där någonstans byts känslan ut. Hoppet finns ännu kvar, litelite. Men är någonstans inte mera lika fast i det. Har inte längre all kraft och all framtid fäst i det enda. Jag känner och inser att jag kan gå vidare oberoende. Att mitt liv kan vara nåt annat också. Hur mycket jag än velat och vill att barnet får komma så är inget ändå sen beroende av det. Livet tar en helt annan vändning jo. En jag inte hade velat behöva uppleva. Men en jag kan klara av att acceptera. En jag kan leva med. Barnet finns där nog i tankarna, nånstans inuti i förhoppningarna ännu kvar. Men det finns också annat. Andra vägar. Nya pusselbitar som bildar nya mönster. Och jag ser den bilden lika tydligt nu. Eller snarare tydligare. De bitarna kan jag rå på. Dem kan jag själv göra mej en bild av. Jag kan bygga med dem. Och jag kan se att också det pusslet har vackra färger. Att bilden det kan bli är en som jag kan ta in. Kan förstå. Kan leva i. Har ännu båda stigarna med mej. Livet med barnet och livet utan. Ännu finns det hopp kvar om att den barnlösa får bli med barn. Men jag överlever också utan. Och kan glädjas åt den känslan, fast saknaden ibland påminner om sin existens.

Synvinkel 7.1 - barnlöshetsterapeut

I framtiden ser jag detta. Det lättare att se. De erfarenheter jag har från min egen väg genom fertilitetsvården och barnlöshetsträsket förde in mej på banan till terapeut. Ett nyväckt intresse för psykologin och mänskans förmåga att bearbeta sina erfarenheter och sorger. En vilja och önskan att kunna hjälpa till. Att via min egen kunskap få ge åt dem som går igenom samma helvete... Fick jag inte bli mamma kunde min väg ändå bli till nån nytta. Jag kunde bygga nåt gott av det som blev mitt nederlag. Besvikelse och sorg gav rum åt glädjen i att hjälpa andra. Att få bygga nytt och göra nytta. Min sorg finns visserligen kvar i allt det, men kan ge mej redskap att hjälpa andra.

Synvinkel 7.2 - mamma

För möjligheten finns ju än. Hur svårt jag än har att se det. Om vården till slut och äntligen ger dej rätten att komma får jag bli det som ju var orsaken till att jag ens satt igång denhär processen. Mamma. En stor och tung roll, men ack så efterlängtad… Har svårt att sätta ord på den framtidsvisionen. Även om jag nog hoppas att den finns. Hurdan månne jag är som mamma? Hurdan månne du sku vara mitt barn? Svårt efter allt detta att kunna föreställa sej det. Hur starka bilderna än var då i början… Innan allting... Kärleken kan jag ana. Och den får mej att nånstans hoppas ändå. Vardagen med barn känns så avlägsen, och ändå är den fortfarande möjlig. Jag vågar inte framkalla den, för jag räknar för mycket med att den inte går komma. Rollen finns nånstans inuti ändå, som en blomknopp som väntar och avvaktar - blomma ut eller tvingas dö bort...? Ser på den med en stilla sorg i hjärtat - den synvinkel som i begynnelsen var allt, men nu är den enda jag inte kan se tydligt framför mej… Trots att möjligheten finns kvar är det inget jag klarar av att se.

Synvinkel 7.2 - mamma - försök 2

Om du får komma så är jag din mamma, och det är den viktigaste rollen jag någonsin kan få äran att ta på mej. Som alla andra mammor är jag allt annat än perfekt, och får ständigt kämpa med både oro och otillräcklighet. Men jag älskar dej - och det bär långt och brett. Inget kunde förbereda mej för den enorma kärleken, och hur mycket du kan betyda för mej. Hädanefter är du på ett plan allt som finns. Allt som är viktigt. Trots att vardagen ibland kan vara allt annat än härlig är du, och den roll jag fick genom att du kom, så härlig att allt annat överskuggas. Störst av allt är kärleken. Jag älskar dej!