Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

lördag 24 september 2016

Ifall jag inte mera finns?

Fick en lite fånig men samtidigt rätt talande insikt igår. Deltog idag i Peli poikki-demonstrationen i Helsingfors (mer om det nedan), och var lite fundersam igår över säkerhet och sånt. Lite orolig. Och så slog det mej; om något sku hända mej, av någon orsak, så är embryot som finns kvar i frysen det som känns svårast att lämna... I samma ögonblick som tanken att jag inte finns kvar dök upp i huvudet så gick också ett litet förlåt iväg till det barn som isåfall åtminstone inte kan komma. Om jag inte är - så är inte barnet heller. Troligen inte oberoende, men slutar jag existera så är det "mitt fel" att barnet inte kan komma... Om hen inte kommer trots alla mina försök att ge hen möjligheten så kan jag leva med det, men det kändes skrämmande och ledsamt att tänka mej att embryot sku lämnas kvar och jag inte längre sku finnas. Trots att det bara är ett embryo. Jag kan och vill inte tänka mej att lämna det. Och i mitt lilla förlåt läste jag igen in all den saknad och förhoppning som nog ännu finns där.

Men sen kort om själva demonstrationen. Det var en vacker, berörande, upplyftande och fin tillställning!! Vi lär ha varit över 15000 personer på plats, enligt polisens beräkningar. Många var vi... Och i gemenskapen finns styrka!! För ett öppet samhälle där alla har plats att vara. Ren folkmängden var berörande, och med de fina talen och musikuppträdandena på det så var det mäktigt. Avslutningen  - Sibelius Finlandia med en 60-manna symfoniorkester - gav mej, och flera andra, tårar i ögona. Jag är glad att jag var med. För jag vill att vi alla ska få uppleva att Finland är ett tryggt land att vistas och bo i... Vi är många och vi är olika, men inget kan ta bort det faktum att vi alla har samma värde!!! Ifall jag får förmånen att ha barn så vill jag att hen får växa upp i ett tolerant och öppet land, med vänliga bemötanden och förståelse för olikheter. Det känns skrämmande att det finns mycket just nu som går åt helt andra håll, men jag vill tro att vi genom att bryta tystnaden kan svänga den trenden. Peli poikki! Nu säger vi till - nu räcker det!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar