fredag 31 mars 2017

Små glädjeämnen, del 3...

Om man nu sen kan kalla det glädjeämne... Åtminstone här nu ett tag efter avslutat vårdkapitel kändes/känns det jätteskönt att lite få sluta bry sej! Att inte behöva vara så noga. Med vad man stoppar i sej, kletar på sej, utsätter sej för... Att inte nödvändigtvis i allra högsta grad välja ekologiskt, inte rata det mesta ohälsosamma, inte vara viktig med regelbundenhet och tillräcklighet/måttlighet... Finns massor i denhär kategorin... Första tanken var att jag nu inte mera behöver tvinga mej till att äta tillräckligt! Kan nu skippa morgonmål eftersom jag inte trivs med att äta på morgon. Kan låta bli att vara noga med inte för långa pauser i matsammanhang. Får släppa lite på betoningen där. Så ett tag åt jag igen mindre. Väl medveten att man inte kan fortsätta hur länge som helst med det. Men rätt snabbt svängde fokus till tanken om att jag ju kan strunta lite i hälsosamhetsaspekten. Och introducerade igen chips t.ex, något som jag ytterst sällan ätit de senaste åren. Godis har jag nog ätit, men inte så speciellt mycket. Och inte är jag nu totalt måttlös nu heller, men märker av att jag ökat mängden... Därmed oklart om jag kan kalla det glädjeämne. För självklart tycker kroppen att det inte är så trevligt med mer ohälsosamheter. Ska ta mej i kragen med det... Men det var faktiskt befriande att ta aningen paus med kontrollen kring sånthär. Självklart sen också hädanefter bra och viktigt att ta hand om mej - för mej - men på nåt sätt fanns/finns värdet i att få strunta i det lite ett tag. Inte tog jag ju då heller hand om mej själv bara för fertilitetsvårdens och barnets skull, så ska ju nog fortsätta göra det, men med fokus på vad som känns bra för mej, istället för vad yttre instanser säger att är bra ur fertilitets-, graviditets- eller barnsynvinkel.

måndag 27 mars 2017

Waaay too much going on

Såndär trevlig heltförmångasakerpåengång-känsla här just nu. Försöker multitaska med saker och ting för att hinna med allt, och har fullt sjå att hålla koll på när jag ska vara var (och vad jag ska göra där). Speciellt under denna vecka nu är det liksom way too much. Endel saker har jag fixat dit själv, helt frivilligt, så får nu skylla mej själv då. Puust... Och tänker på nåt sätt att jag efter alla processer i fertilitetsvård och barnlöshet inte direkt är alldeles i toppform. Att även om jag mår bra så är nog toleransnivån och tillförsikten inte helt de allra bästa (ännu). Men allt ordnar väl sej, på sätt eller annat.

Satt tidigare idag på ett offentligt ställe och läste psykologi samtidigt som jag vänta på följande del av jobbdagen (multitasking...), och kunde inte låta bli att höra diskussionen mellan två mammor som var där med sina respektive barn... (Kände inte varandra men börja prata för att barnen lekte.) Samtalet handla om graviditet, förlossning och barnens milstolpar. Och jag sucka inombords, var beredd på en våg av saknad och vemod, men konstatera sen aningen förvånat att nej, det är helt okej. Det känns inte tungt att höra. Klappa mej själv på axeln lite. Rätt beroende av dagens känsla nog ändå...

Och som sista punkt för dagen ett citat ur en ny bok som Simpukka-föreningen gjorde reklam för, och Helsingin Sanomat hade en artikel om... Boken består av i första hand fotografier, i andra hand lite presentationer och texter av de fotograferade kvinnorna. Om och kring deras resa som barnlös. Med en variant av slutdestinationer. Ett par fick barn, en står i adoptionskö, en går fosterföräldrakurs och en valde att förbli barnlös, och lärde sig att acceptera den situationen. I artikeln plockas lite citat upp, och ett av dem träffa mej väldigt starkt, kändes kraftfullt. Skrivet av en av kvinnorna, till sig själv;

"Anna anteeksi ettei sinusta tullutkaan äitiä. Että lopetin kaiken ajoissa ennen kuin sinusta ehti tulla ihmisraunio. Anna anteeksi pahat sanani, hirveät tekoni, julmat ajatukseni. Etten riittänyt enkä jaksanut. Anna anteeksi sinä reipas nainen, joka olet selvinnyt niin paljosta."

Och jag kunde ha skrivit det själv nästan. Det känns som något jag med fördel kan ta till mej och jobba på. Att förlåta mej själv för att jag slutade här. För det är verkligen inte lätt att acceptera det, även om jag vet att jag bara måst... Ibland är jag väldigt upprörd över att det beslutet finns, som jag redan har skrivit. Så det kändes som en bra och nyttig sak att också kunna säga till sig själv... Förlåt att du inte blev mamma!! Förlåt att jag slutade! Att jag inte räckte, inte orkade. Och också, som hon gör i sista meningen, ge sej själv en hel del cred och klapp på axeln för att man klarade så mycket som man gjorde.

torsdag 23 mars 2017

Vara barnlös eller barnfri

På svenska och engelska (åtminstone) gör man skillnad på barnlös och barnfri. Den första som synonym för ofrivilligt barnlös, den andra som "positivare variant" av frivilligt barnlös... Men jag funderar här om barnlös och barnfri inte är, eller åtminstone kunde vara, flexiblare begrepp än så. Funderar om det är så att man kan vara bägge, lite liksom enligt känsla och situation. Jag känner nämligen själv igen mej i båda begreppen just nu. Beroende på... Jag kommer alltid att vara ofrivilligt barnlös - så därmed identifierar jag mej nog mestadels med barnlös-epitetet. Men jag har - nu redan - också stunder då känslan faktiskt mer är barnfri. Stunder när jag njuter av nåt sådant som frånvaron av barn möjliggör, eller stunder då jag själv i allsköns ro får typ dalla runt i butiker medan nån annan får ta farten och gnällandet från barnen som finns runtom. Det är inte helt dumt att kunna se den goda sidan av det. I sorgen finns barnlösheten, i möjligheterna och glädjen är jag barnfri. Och jag tror att det är bra om vi kunde låta båda finnas inom oss, hur ofrivilligt vi än hamna där vi hamna. Menar inte att man borde vara där i de skeden när sorgen är som störst och barnlösheten tar över allt! Men sen... När sorgen lättat lite. Sen kan man till sin förvåning hitta också barnfriheten där. I stunder. Och det är okej! Låt dej då vara glad åt det i den stunden. Det tänker jag iaf göra... Barnfri kan vara en liten andningspaus i barnlösheten. Och det är ju verkligen okej!

lördag 18 mars 2017

Idag om ett år är jag, nja?

Via bloggen blev jag kontaktad och ombedd att ställa upp i det svenska tv-programmet Idag om ett år. Finns ett likadant i Finland också, har jag sen sett... Jag blev lite ställd, och tyckte framför allt att det är onödigt sent i processen för det, men sa sen efter ett samtal med den som maila och fråga att det är okej, och jag ställer upp. För vi tala om att jag kunde berätta min historia, följa det sista försöket på kamera och sen fundera efter klart resultat antingen på vägen mot barn eller livet efter vården. Och även om jag själv hade lite svårt att se den röda tråden i det hela så tyckte hon att det ju nog blir bra. Vi tala om å ena sidan vägen till mamma och å andra sidan att göra nåt av ett liv som fortsätter utan barn... Och jag tänkte att framför allt den vinkeln är viktig att synliggöra. Att även om det inte går som jag önska så kan livet bli bra. Att det går att fylla det med annat. Så därför valde jag att ställa upp.

Konceptet är alltså det att den som deltar intervjuas i studio i början av året, under januari, berättar om sig själv, sin dröm och sin bakgrund, och intervjuas sen på nytt i slutet av året, i december, då man fokuserar på resultatet. Hur gick det? Däremellan filmar deltagaren själv olika aspekter av resan under årets gång... Och jag tänkte att det är den biten som är viktig. Att tittarna kan se och kanske liiite identifiera sig med tankarna och känslorna i vårdskedet, och sedan antingen följa en graviditet efter så lång väntetid, eller ett omvandlande av livet från vård och förhoppningar till avslut och gå vidare. Jag tänkte och kände att det jag (eller vem som helst annan i liknande sits) kunde ha gett är en bild av alla de stora frågorna, alla känslor och funderingar, oberoende av hur det nu hade gått. Men jag tyckte det framför allt hade varit viktigt att kunna dela känslor och tankar kring en framtid utan mirakelbarnet.

Men då jag sedan pratade med nästa medarbetare var tonen annan. Det var inte okej att ha "flera mål". Så om vården hade slutat utan barn ansåg denna andra person att jag inte fick fundera på andra mål... Det är bara slut då liksom. Det sku isf bara konstateras att nej, då blev det så. Det var inte ok att tala om att kanske bli terapeut. Det var inte ok att fundera kring psykologistudier, nya inriktningar, en annan väg framåt. Jag kunde nog konstatera att nej då får det bli nåt annat, men inte gå in på vad isåfall. Och då tänkte jag att nej tack. För vad ger det?? Isf sku jag ha bandat in vårdförsök i januari, negativt test i början på februari, och så ingenting. Konstaterat i december att nä, det gick inte. Och inget mer. Kanske hade jag fått tala nåt kring hur det känns att vården slutar så. Säkert... Men inte sett framåt alls längs andra stigar. Inte alls gått in på vad det är jag kan tänkas se i en framtid utan barn.

Sa alltså nej då. Lät bli att delta. För jag ser det som icke-konstruktivt att sätta punkt där ingen punkt finns. Jag ser det som att ge ett negativt slut på något som inte nödvändigtvis är negativt. Det är ledsamt, sorgset, och inte alls som jag önska -  men livet går vidare, och kan bli något bra. Och det hade varit den viktiga storyn, tänkte jag. Dedär alternativa målen sku ha varit det viktiga att få fram... Alla känslor, funderingar och tankar som finns kring att avsluta ett vårdkapitel utan att barnet fick komma - visst är de viktiga och hade fått finnas där - men framför allt såg jag vägen vidare som viktig. Vägen upp, vägen ur, vägen trots, vägen tack vare och vägen vidare. Den syns mera sällan. Mirakelbarnen, de syns ju nog. Men inte livet som fortsätter utan. Inte lika ofta iallafall. Och jag hade gärna delat med mej av alla de känslorna, tankarna och stigarna. Men inte när inte alternativa vägar fick finnas.

Den storyn finns här. Och den storyn kommer i nåt skede förhoppningsvis att kunna och få finnas ännu synligare. Om inte min så nån annans. Det hoppas jag. För jag ser det som en viktig öppenhet, att visa på att ett liv som ofrivillig barnlös ju har många tunga sidor, och att det aldrig är helt utan sorg, men att det ändå kan bli något bra. Att det kan fyllas med annat. Och att det livet inte är mindre. Inte mindre värdefullt, inte mindre rikt, inte av mindre värde. Jag är inte av mindre värde. Och barnlöshet är en stor del av mej, den är en stor del av min vardag, men den definierar mej inte... Den finns med, den gör vissa saker tunga, men den kan också leda till nånting fint och nånting gott. Vägen blir nu en annan. Och en annan än jag hade önskat. Men ändå en väg som är väl värd att gå. Och väl värd att få utrymme... Jag kan och vill liksom inte rycka på axlarna och ignorera allt det som håller på och gror.

Så jag konstatera att programmet må få ha sitt koncept och följa det, men passar det konceptet inte min story så låter jag bli att delta. Att klämma in en story i ett koncept som inte passar är sällan bra eller konstruktivt, vare sig det gäller tv eller verkligheten. Min story är min, och behöver få berättas på det sätt som passar just mej och mitt liv. Din story är din, och ska få ges rum enligt dina individuella ramar. Förstås finns vi alla i en kontext, men det borde inte få inskränka på våra livsval i så stor mån att vi inte känner oss hemma i dem och i oss själva. Att visa sin story är viktigt, inte minst så att vi själva ser den, men det är viktigt att formatet är rätt och att storyn får komma till rätta i det. Och nu talar jag mer om livet än om tv. Och var jag är om ett år...? Det kan jag inte svara på idag. Och det är inte heller meningen. Dessutom är det rätt skönt att inte behöva planera för om si eller om så...

fredag 17 mars 2017

Stunder av känslosvängar

Har väl nog tangerat dethär ren, men... Tänkte nu ändå kommentera nånting om den nya bergochdalbanan som avslutandet av vården innebär. Speciellt som den innehåller ett eget beslut om att sätta punkt för försöken... Kanske för tidigt att säga nåt, men åtminstone kan jag fundera kring första tidens svängar... Vartåt banan för i det längre loppet är ju förstås ännu lite oklart. Det får jag försöka ha tålamod kring. Vänta och se...

Som ren konstaterat så mår jag förvånansvärt bra. Saker känns rätt lugna och stadiga, om man ser på livsriktning och nuläge ur barnlöshetssynvinkel... Jag vet hur det är, jag vet vad jag ska sikta in mej på. Mentalt. Vad gäller barn. Och för nu. Banan känns liksom säkrare, mindre svajig, med mindre svängar... Och utsikten från den är lite friare. Lite mindre om i vägen... Ett stort antingen-eller är undanröjt och färdigt. Typ, iallafall.

Men sen kommer dedär svackorna. Om än mer sällan, så finns de ändå där. Stunder när jag är beredd att ringa upp kliniken medsamma och säga att nej, vi fortsätter ändå, nu på momangen... Stunder när de följder som ett avslutat vårdkapitel obevekligt innebär känns fruktansvärda och helt fel. Stunder när jag grips av förtvivlan över att jag har sagt nej åt ett eventuellt kanske möjligen... Och då är sorgen obönhörligt där. Då står jag i dendär enorma ekande tomheten av all ouppfylld önskan. Då kramas mitt hjärta av paniken i slutgiltigheten (som ju inte är fullständigt sann, men som ju ändå känns så). Och då har jag svårt att hitta mej själv i ett beslut som egentligen är rätt ofattbart, innerst inne. De stunderna dyker upp nu och då. Oftast på kvällen. Smyger över mej gradvis eller hoppar på utan förvarning. De är skrämmande och tunga. Men de går om igen. Och jag försöker varje gång ha tillit till det.

Och för varje svacka finns också en topp. Eller, de är snarare dubbla i antalet. Minst. Stunder när jag uppskattar friheten som min situation innebär. Stunder när jag är innerligt glad åt att ha den så enormt tunga resan bakom mej, och veta hur det gick, om än svaret var ett annat än önskat. Stunder när livet i sej bara är härligt. För det finns ju också så mycket annat än barn. Och än barnlöshet. Och jag kan t.o.m mena det!

Så i det stora hela, 90% av tiden eller så, så vet hela jag att det beslut jag har tagit (eller egentligen bara har, för det fanns ju bara där) är rätt. I dendär resterande 10 % vet största delen av mej samma sak, medan en varierande stor del tvivlar, eller rentav bestämmer sej för nåt annat en stund. Och får lite lätt panik över saker och ting. Och jag andas då igen igenom det, och ser hur det är sen. Låter stunden gå över. Känslorna klinga av.

Livet har sin gilla gång också i detta läge. Och jag försöker se vad som händer och följa med strömmen. Mycket är på gång på andra fronter, så det faktum att jag är barnlös eller just har avslutat ett vårdkapitel får rätt lite fokus i det stora hela. Andra saker har mer rum. Eller tar det, snarare. En del sådant jag helst inte hade gett rum ens. Annat är helt frivilligt ditplockat. Och det var ju just det som jag önska - att kunna mentalt ge rum åt annat nu... Mission accomplished, ur den synvinkeln... Inte helt, eftersom stunderna av oro och tvivel dyker upp, men i det stora hela. Och jag tänker att då är det nog väldigt bra. Att helt kunna stänga dörren om en så enorm önskan, ett så långvarigt hopp och ett så idogt försökande, det är knappast ens möjligt. Självklart finns funderingarna och känslorna där. Så även om jag ibland blir trött och upprörd över dem så försöker jag låta dem finnas bara.

tisdag 14 mars 2017

Nåt om graviditetssamtal

En situation som många ofrivilligt barnlösa fruktar lite är gruppsituationer där graviditet och barn kommer på tal. Speciellt om man är den enda barnlösa med i sammanhanget kan det kännas jobbigt... Och det gäller väl egentligen oberoende om man är frivilligt eller ofrivilligt barnlös, faktiskt... Den frivilligt barnlösa kan känna sej mer irriterad eller uttråkad när hen inte kan delta i samtalet (tänker jag, rätta mej om jag har fel ifall du känner till situationen bättre!) medan den ofrivilligt barnlösa ofta känner sorg och saknad... Känslan av utanförskap gäller troligen bägge. Och det är inte direkt en trevlig sits.

Hamnade i den situationen för ett tag sen, i ett sällskap där en var gravid, och de flesta övriga varit det i nåt skede. Den gravida själv var finkänslig och tog inte upp graviditeten alls (syntes nog, men jag hade som tur är anat hur läget är tidigare ren), medan en av de andra i gänget istället tog det till tals upprepade gånger. Första gångerna ok (för min del iaf, vet inte hur den gravida gilla det...), men den sista gången höll jag på att tappa nerverna en aning. Det var tyvärr inte direkt en situation där jag kunde säga nåt om saken. Annars skulle jag antagligen ha gjort det. På nåt finkänsligt sätt. Försökt iaf...

Till saken hör att samtliga i gänget visste om att jag är ofrivilligt barnlös. Det gjorde saken delvis knepigare och delvis lättare. Alla förstod (kanske) att jag inte deltog i samtalet, utan snarare stängde av. Men samtidigt tänker jag att också för övriga deltagarna i diskussionen kan det ha känts jobbigt...? Speciellt då kanske för den som var gravid... Som väl vet att jag gärna skulle vara, men inte kunnat. Den som tog upp ämnet tänkte troligen inte det minsta på vad hen vet om min situation. Inte alltså alls illa menat, det vet jag... Oeftertänksamt bara. Men det kändes ändå inte riktigt trevligt precis. Det kändes jobbigt.

Och det syntes tydligen... I sällskapet fanns en barnlös person till. En frivilligt barnlös... Trots olika sits kunde hon tydligt relatera till min känsla över samtalet. Hon läste känslan i kroppsspråk och mimik (eller nåt...), som t.ex. från det att jag svängde mej delvis bort från gruppen... Och i hennes blick uppfatta jag hennes förståelse. Det rädda rätt mycket just då. Att få en "jag förstår hur du känner"-blick är till stor hjälp, ofattbart nog. Skicka en tacksam blick tillbaka. Följande konstaterande var från hennes sida att "vi måst nog ta en kaffe här nåt tag!!". Och det lyfte känslan ännu ett snäpp. Sånt är såå jättefint!!

söndag 12 mars 2017

Evolution och fortbestånd

Kom underfund med att dethär med att läsa om evolution inte var att rekommendera som ofrivilligt barnlös. Blev bara ledsen och upprörd. Jag är iofs fullt medveten om hur evolution fungerar, men var inte förberedd på den diskussionen i en bok med tema personlighet.

Kapitlet handla om hur evolution medverkat i utvecklingen av personlighet i mänskligheten. Och evolution handlar ju om att arten ska fortgå. Texten förklarar att individens fokus är att gener ska föras vidare, och att personlighet är viktig där. Så det innehåller meningar som;

"...in the pursuit of species survival and reproduction, men and women are interested in selecting partners who enhance the success of reproduction and continuation of that person's genes."
"...males are thought to have evolved mechanisms that enable them to detect whether their potential female partner will provide them with a rapid production of offspring and be faithful to them, thus providing them with more offspring." 
"...the mating strategies are functional because they serve a purpose of obtaining a mate so that males and females can enhance their chances of, and success at, reproduction." 

Så enligt denna tanke är personlighet något som (delvis) utvecklats och utvecklas för att vi ska kunna lyckas med att hitta en partner och föra våra gener vidare. Och jag har ju liksom misslyckats med båda då. Varken hittat en partner eller kunnat föra vidare mina gener.

Och fine, jag vet att boken talar i ett större perspektiv än individ, men det kändes ändå väldigt otrevligt att läsa. Det ger ju för det första ett inte alldeles smickrande betyg åt min personlighet, för det andra påstår det att mina gener ur evolutionssynvinkel inte är vettiga att föra vidare, och för det tredje så känns det lite som att vad är då enligt detta meningen med det infertila livet liksom...!? Jag är inte av den åsikten att meningen med livet är att få barn, men i just den delen av det kapitlet kändes det så. Som ras är det ju verkligen viktigt med fortbestånd, men som individ är ju inte reproduktion det enda livsinnehållet eller målet med livet. Ändå gavs lite den bilden i denhär texten. Och det kändes ledsamt. Dåligt humör pga bl.a det idag. Brukar kunna ha överseende med sånt, och mera se helheterna, men av någon orsak stör dethär mej idag. Och det stör mej att det stör mej. Allmänt rätt nere idag.

onsdag 8 mars 2017

Drömmar på agendan igår

Hade en lång diskussion med min fertilitetsläkare häromnatten. I drömmarna, alltså. Lite undersökningar gjordes, tror jag, och så förklara hen vad vi sku kunna tänkas göra om jag vill fortsätta vården nåt tag iallafall. (Blev tyvärr inte klokare, annars sku det ju ha varit billigt och bra...) Vakna med en väldigt frustrerad känsla... Med en suck över att det tydligen ändå nånstans finns en sån tanke. En sån agenda. Vet för all del att det finns en liten del av mej som sku vilja fortsätta vården. En större del som önskar att jag kunde. Men det är som det är. Och jag blev mest upprörd över att dethär nu sen igen lyfte upp funderingarna. Trött på dem! Och det kändes rätt så irriterande att få dem slängda i facet såhär. Att mitt inre på nåt sätt påstår att du kanske borde... Kommer alltid till samma svar sen ändå, följaktligen känns det irriterande att de ens ids dyka upp. Denna gång lugna tankarna ner sej fort. Skönt. Men tyckte hela drömmen var rätt onödig.

I samma veva kom jag också ihåg en dröm jag hade natten då negativt svar var ett faktum och beslut fanns att avsluta här... Den viktiga detaljen var en enorm brinnande docka. I nåt sorts papper, men liksom en såndär uppblåst variant. Jag stod och såg sorgset på när den brann. Och sen byttes perspektivet, och jag såg med dockans ögon tillbaka på "mej"... Det jag såg var en ledsen, smutsig och slokande mjukiskanin, som satt ihopsjunken vid en lerig vattenpöl. Samma mjukiskanin som suttit hemma hos mej i åratal, och väntat på sin ägare. Sitter här ännu. Numera inte väntande. (Eller, vad vet jag vad den gör iofs.) Den drömmen lämna mej med en enorm känsla av vemod och sorg. Inte så mycket för min egen del som för kaninens. Fånigt, I know... Men där har den väntat i över tre år. Helt förgäves. Bara en tygkanin, I know, men efter den drömmen kändes det nog väldigt ledsamt... För min egen del också förstås. Drömmar är knepiga ibland...

lördag 4 mars 2017

Små glädjeämnen, del 2...

Denhär gången ett verkligt litet, men ändå inte helt obetydligt glädjeämne. Panadol kontra Burana. Ifall man är gravid får man inte äta Burana, och annars också bra under vården att undvika den (med undantaget inför äggplock när man inte får äta Panadol). Så, de senaste dryga tre åren har jag hållit mej till Panadol. Trots att Burana passar mej bättre. Hjälper mej mer. Tar bort huvudvärk (som nu är mest frekventa orsaken till att jag sku ta en värktablett) effektivare. Så när nu tabletterna i mitt badrumsskåp tog slut igår och jag gjorde en mental anteckning om att köpa nya (inte speciellt effektivt, har glömt ren två gånger) så insåg jag glatt att jag ju nu kan återgå till Buranan! Fånig småsak igen, men ändå...