söndag 7 januari 2018

Och sen när möjligheterna är slut...?

Bok och barnlöshet igen en gång... Denna gång dök barnlöshetstemat upp ur synvinkel ”sen när det är för sent”. En karaktär som, när maken (i ett barnlöst äktenskap - han ville inte, hon godtog det) dött, ställs inför en dagboksanteckning där han funderar på hur deras gemensamma barn hade sett ut, och hon slungas in i insikten om vad hon gett upp, och sorgen över att det är för sent. Att hon, genom att vara med honom, inte fick uppleva barnet. Och först då inser hon vad hon egentligen hade velat själv i frågan...

Och som alltid så blir jag lite ställd av att barnlöshetsvinkeln igen dyker upp... Ibland med lite road känsla. Tyvärr inte så denna gång... Nu blev jag snarast rädd. Och väldigt, väldigt känslomässigt påverkad... För de känslor som tillskrivs denhär karaktären (med små medel, men ändå väldigt tydligt) var så lätta att relatera till. Pga min egen historik. Och de kröp in under huden... Insikten om att det inte kommer att... Att barnlösheten fortsätter... Och att det är verkligt, verkligt ledsamt. Att om det hade gått annorlunda...

De tidigare (några) gånger som bestående barnlöshet har dykt upp i skönlitterära böcker har det varit ur vinkeln godta och gå vidare. Nu var det en sorge-vinkel. En sorg jag kunde relatera till, men inte förstås har helt tagit ur synvinkeln ”nu är det för sent”, ännu... Och det kändes skrämmande att ställas inför den. Det lämna mej med en oro över om det sen är så det kommer att kännas...? När det faktiskt är för sent... Och det - det leder till frågan ifall beslutet ändå är det rätta...? Om jag kommer att ångra det sen...?

Det är att gå händelserna i förväg jo. För det är ännu inte för sent, och jag behöver inte ta den funderingen nu. Men, samtidigt skrämmer den tanken mej... Att jag går vidare med det beslut jag har - men sen när tiden tagit slut ställs inför det enorma som fattas, för att jag inte fortsatt försöka. Det är en alldeles bottenlös brunn av sorg i det, känns det som just nu. Jag vet, enligt nuvarande (vanliga) känsla, att också det barnlösa livet är ett ok liv, men just nu ifrågasätter jag det. Just nu tappa jag lite bort mej i alltihop...

För jag kan ju inte veta hur det känns sen. Jag har tänkt, och också fått beskrivet av andra, att det snarare känns som en lättnad när man inte själv behöver fundera att tänk om ändå, och inte behöver ställas inför andras funderingar om när... Men nu undrar jag. För det kan ju också bli såhär... Att när det inte finns några möjligheter alls mer är tomheten enorm. Skrämmande! Vad gör man med den känslan sen isåfall!? Hur går man då vidare??

Det gör man ju antagligen. Också då. Liksom jag gjort nu. Men om det går så är skillnaden till nu förstås den att jag då verkligen inte kan mera... Nu har jag ändå en litenliten möjlighet kvar, ifall jag sku bestämma mej för att fortsätta. Och det är i det oron sitter i mej just nu... Att borde jag ändå...? Det är också en skrämmande och tung fundering. För det är så enorma frågor. Mentalt, framför allt. Och jag är just nu lite borttappad i allt dethär.

Just nu, i stunden, kan jag ändå ingenting annat än andas in i den oron och smärtan... I tyngden som satt sej i maggropen, och sorgen som kramar om hjärtat. Andas, och avvakta. Se hur det känns, sen, senare... Jag tror att det (igen) visar sej vara en övergående känsla. Som det varit många gånger tidigare. Känns som att det är ett tag sen dock. Och som att det är starkare än på länge. Men kan ändå bara avvakta, låta känslan klinga av, se sen.

Att denhär sitsen inte nu heller är enkel och utan känslor - det blir jag påmind om gång på gång... Denna gång igen starkare. Sorgevågor, som hotar att dra mej under en stund. Sen mindre och lättare igen. Så, i väntan på det just nu... Att vågorna ska dra sej tillbaka och låta mej dra andan. Men fick nog lite tankar och känslor att ta itu med här nu... Suck.

Jag har ibland en tendens att vara aningen onödigt kategorisk med känslor. Tappa bort det positiva, mer ”normala” känslotillståndet direkt när en tyngre stund kommer. Vet nog hur det brukar vara, men är aning orolig för att inte hitta dit igen. Fånigt. Men också tvärtom - att jag i vanliga vardagskänslan glömmer bort hur tungt det också kan vara ibland. Får nog sen en påminnelse igen mellan varven. Tyvärr. Men sånt hör ju till livet. However - vetskapen om att jag fungerar såhär säger mej att detta nog är en våg som kommer över just nu, som många gånger tidigare, och som sen ger vika igen... Ger rum för den vanliga, lugna, positiva framtidstron, också i förhållande till den bestående barnlösheten.

måndag 1 januari 2018

Problematisering av nyårskonceptet

Trots inlägget med boksluts- och framtidsfunderingar så är min känsla kring vår tendens till ”nyårshysteri” mest irritation. Ett nyår är ju rent praktiskt bara en ändring i vår konstruerade tideräkning, och på så vis inget som innebär en verklig förändring, eller ens alltid nån reell möjlighet till förändring fast man sku önska en. Förändring sker för all del kontinuerligt livet igenom, men mera sällan konkret kopplat till årsskifte, om vi inte talar om samhällssystem, lagar e.d. I individuella liv, åtminstone för min del, är nyår snarast en mentalt konstruerad förändring, om alls någon. Kan användas tankemässigt, men ändrar inte så mycket.

I år känns fokuset på ”nya möjligheter”, ”oskrivna blad” och annat dylikt, snarast som en skymf och chimär. Och med alla psykologistudier i bakhuvudet tänker jag att det t.o.m kan vara aningen farligt att tro, och signalera, att ett nytt år kan ge någon obegränsat med nya möjligheter. För så är det ju inte... Den jag är fortsätter vara densamma. Likaså (oftast) det sammanhang jag befinner mej i. Och den bakgrund jag kommer ifrån. Och allt det ger mej en referensram som nog påverkar en hel del vad jag kan eller inte kan. På gott och ont. Icke alls omändrat på något magiskt vis vid nyår. Alltså inga nya boksidor, inga större möjligheter. Ingen totalt ny person mittiallt bara för att siffra ändrar i året.

Visst, man behöver få ett nytt år för att kunna fortsätta drömma, och med tid dyker ju nya saker upp. Också nya möjligheter. (Men, nya svårigheter och begränsningar är i princip lika sannolika där ju.) Så tid är absolut en viktig faktor på många sätt, men inte begränsat till ett årsskifte! Förändring kan lika gärna råka ske, eller sättas igång, vid vilken annan tid på året som helst. Och det är kanske t.o.m. fiffigare att tänka så - att vill jag jobba på nåt så kan jag göra det när jag så önskar... Mentalt är vi på nåt sätt lite programmerade att behöva en bra tidpunkt, så nyår är liksom snyggt och prydligt där. Liksom månadsskifte, eller måndag. Vi gillar snygga tidpunkter. Så även jag. Men börjar mer och mer opponera mej mot det. Framför allt mot detdär med att påstå att möjligheten är annan, ny, större.

Nej - det är inte alls sagt, och det är inget jag har rätt att påstå, framför allt inte åt någon annan! För jag vet inte huruvida det faktiskt finns möjlighet eller ej. Period. Viktigt att veta var man har möjlighet att påverka och var inte. Vad man realistiskt kan drömma om och vad inte. Drömma är för all del alltid möjligt ja, men realiserade drömmar är nåt annat! Och nyår ändrar inte chansen för realiserade drömmar, om de är sådana som faktiskt inte har en reell grund. Genom våra signaler om alla nya möjligheter, alla tomma boksidor, alla bättre, nyare versioner av jaget osv osv har vi tyvärr en tendens att ge folk en känsla av att de inte duger, att de inte jobbat tillräckligt hårt än, och att vad som helst kan ordnas bara man drömmer, tänker, jobbar, vill... Och det är ju lika lite sant nu som det var före årsskiftet.

Drömmer gör vi alla ändå, och ska så få göra. Bara vi vet skillnad på önskedröm och verklighet, och vet vilka drömmar vi ska sätta i vilken kategori. Utvecklas gör vi alla också, och ska så göra. Det hör till livet. Som en totalt oundviklig del... Med positiva och negativa aspekter. Som väldigt sällan på något sätt alls är kopplade till nyår. Vill man se nyår som en möjlighet till ny utveckling för egen del, be my guest! Det är förstås tillåtet och alldeles okej. Inte begränsat till nyår förhoppningsvis för då kommer man inte speciellt långt. Och inte på nåt sätt extra möjliggjort av nyår heller, vilket är den synvinkel jag nu här försöker opponera mej emot. Ok att vilja ändra, välja en förändringsbar aspekt, och jobba på det. Vid nyår och närsomhelst annars. Men inte ok att signalera att vem som helst har vilka möjligheter som helst. Nu vid nyår, eller annars heller. Livet fungerar inte så. Inga magiska nya blad.

Jag har ju själv de senaste åren på nåt sätt haft dendär samma känsla av att ”nu i år...”, kopplat till fertilitetsvården. Nej, det gick inte dethär året (heller), men då måst det ju gå nu nästa/detta år!? Nej, det måst det inte. Ett nytt år innebär ingen magiskt bättre fertilitet alls. Sorry. Kunde gärna tagit den nog, men det var ju inte så det fungera. Så fastän årtalet hann få ny siffra flera gånger ändra sej den aspekten inte. Fertiliteten var det lika dåligt med även efter nästa årsskifte, och nästa, och nästa. Även efter detta, men det spelar numera ingen roll. Kan däremot bli lite sur och trött på de tankesätt vi har, och flitigt odlar, kring de nya möjligheterna - för ofta används de ju också i dehär sammanhangen, och signalerar åt mänskor att de med nya drömmar nog nu detta år... Dröm lite starkare bara...

Funkkar inte så. Inte efter nyår heller. Sorry. Men antar ni ju nog vet det lika bra som jag. Plattityderna fortsätter vi med iallafall. I mängder vid nyår, men nog annars också. Jag faller också i fällan ibland. Vi tänker inte på vad de egentligen säger, och inser inte hur illa de kan göra. Vill hjälpa, men gör allt annat. Att tänka sånthär själv - det är ju okej om man så vill. Men att uttrycka det åt nån annan, det kunde man kanske vara försiktig med... Det kan i värsta fall dra undan mattan för den andra, eller signalera att hen inte duger, inte gjort tillräckligt, eller nåt annat fånigt. Som, speciellt för en person som har tunga saker i hantering redan, kan få ganska jobbiga följder. Inte direkt okej liksom.

Hoppas ni inte missförstår mej nu... Jag är absolut för drömmar och utveckling!! Tänker själv också fortsätta med bägge, så gott jag kan. Oundvikligen. Psykologin ger mej en stor dröm, som just nu har många väldigt realistiska delmål. Men t.o.m. den, ändå rätt konkreta drömmen, har aspekter som inte helt säkert är genomförbara. Barndrömmen var inte en där jag kunde påverka, trots folks tankar om nya, nästan obegränsade möjligheter. Och jag är väl medveten om att jag, dröm eller ej, utveckling eller ej, inte är något oskrivet blad och inte kan bli lite vadsomhelst. That’s life. Ok så. Viktigt bara att vara medveten om det.