måndag 29 februari 2016

Hur kom jag till-boken

När nu vården med donerade celler kanske kommer igång snart tänkte jag presentera en bok kring äggdonation som jag hitta här tidigare... Hur kom jag till?, heter den. En bok om ivf och äggdonation, för barn som kommit till på det sättet. Eller egentligen, för föräldrar att gå igenom med sina barn. In case anybody else needs one...

Själv har jag lite tänkt att jag kan beställa den sen om vården lyckas. Problematiken kanske med att hitta böcker som passar för just mitt barns situation är att ingen bok ju passar helt. Det finns böcker om att få barn utan en pappa, men de tar inte upp äggdonation. Och det finns böcker om äggdonation men i dem finns det en pappa med. Så jag får väl anpassa, oberoende vilken vinkling boken har. Vi får hitta på vår egen bok, jag och barnet. Bygga upp vår egen tillblivningsstory. Men kan ju vara bra att ha lite existerande böcker som bakgrund och hjälp till det. I att hitta formuleringar för förklaringarna.

fredag 26 februari 2016

Läkarbesöket avklarat

Efter en lång paus på nästan ett år steg jag här i veckan in på kliniken igen. Kändes hemvant. Har ju ändå varit där ett antal gånger ren. Också nervöst. Men det får väl också kallas hemvant det... Är ju ändå stora saker i görningen när man är där. Stora saker som kan hända, eller så inte. Beroende på.

Anyway, denhär gången bara en suunnittelukäynti, planering av kommande vård. Men därmed är jag ändå lite klokare igen. Och det är ju alltid trevligt. Ju mer man vet om vad som komma skall, desto lättare. Bättre att veta än att vänta i ovisshet. Speciellt tidtabeller och procedur är skönt att ha klart.

För det första kunde med ultra konstateras att allt ser ut som det ska. Skönt! Kan man ju inte heller vara hundra säker på liksom. Är ett år sen sist... Men jag har fortfarande en fungerande apparatur och allt ser ut som att en graviditet bör vara helt möjlig. Inga garantier, men är en förutsättning nog...

För det andra så fick planen tydligare form. Papper med instruktioner, karta med tabletter. Letrozol, närmare bestämt. Kommer att utökas med Pregnyl e.d. samt Lutinus. Men inte mer, vilket är trevligt, jämfört med om cellerna sku ha varit färska ist.f. frysta. Kommer verkligen lindrigare undan såhär!

Instruktionerna säger att ring när cykeln börjat, ta Letrozoltabletter cykeldag 2-6 och kom in på ett ultraljud under dag 8-10. Därefter ser vi mera sen. Ultraljudet meddelar sen exaktare tidtabeller framåt. Tanken är insättning av embryo mot slutet av cykeln, dvs troligen precis efter påsk, om allt går väl.

Och detdär om allt går väl... Det betyder om cellerna klarar att tinas upp, blir befruktade och växer sej vidare genom odlingen till femdagars-embryon (blastocyst), om cykeln tajmar nåtsånär väl där med påsken, om min kropp reagerar på Letrona som den ska. Om embryona klarar att tinas upp sen igen.

Det finns många om i en sånhär process. Oberoende i vilken form den görs. Att göra embryon och att få någon gravid är en knepig business, där man inte kan mer än försöka och hoppas. I slutändan finns ändå inget man kan göra för att vara säker på resultat. Inga garantier. Men försöka måst man ändå...

Så nu väntar jag. Först på ett samtal från kliniken (inom de kommande par veckorna) om hur celler och embryon har klarat sej. Dvs blir det nån rond eller inte. Sen på att cykeln ska börja (i rätt tid) så att själva försöksronden kommer igång (om det finns nå embryon, som sagt). Sen på hur det går...

Och det är ju verkligen detdär sen på hur det går som är den största frågan. Om det finns nåt embryo att föra in så är ju den ultimata frågan vad som händer med det sen... Om det tar fast eller inte, om det växer vidare eller inte. Gravid eller inte gravid. Spännande veckor på kommande med andra ord.

Spännande månader, om allt sku gå väl. Men det är bara att vänta och se, ett steg i taget.

tisdag 23 februari 2016

Singelmamma i fokus

Vantaan sanomat hade häromdagen en artikel om en blivande singelmamma. Artikeln berättar kort om hennes väg till beslutet att gå in för vård på egen hand, och lite om själva vården, både ur hennes perspektiv och rent allmänt hur det kan se ut då man är singel. Inte mycket att orda om egentligen, tyckte jag, så det får man läsa själv om man är intresserad.

Däremot en faktaruta på slutet som jag tyckte var intressant. Nämligen det att antalet kvinnor som går in för vård på egen hand ökar. Allt fler väljer att försöka få barn på egen hand. Enligt THL har antalet fördubblats dom senaste tio åren, och på en del kliniker talas det tydligen om att antalet tredubblats under den tiden. I siffror just nu ca 150 singelkvinnor som får barn via fertilitetsvård, per år. Growing business. Helt tydligt finns det ett behov.

Och vad det då sen handlar om...? Who cares, egentligen. Good for you, tycker jag bara! Orsakerna är dessutom säkert rätt så individuella. För en del det att den rätta partnern inte dykt upp, för andra att han inte alls är så viktig... Huvudsaken, tycker jag, är det att denhär familjeformen blir allt mer accepterad. Vanligare betyder mindre ifrågasättande. Det är bra.

lördag 20 februari 2016

Så känsligt allt dethär!

Kom igen igår en situation där jag tänkte på hur känsligt dethär är. Barnlöshet, alltså. Dethär med att andra lyckas och inte jag... Dethär med att vara glad för nån annan men samtidigt reagera med sorg och bitterhet. Jag gör det fortfarande, lite. Inte lika starkt som för nåt år sen, men reaktionen finns. Numera inte så mycket när andra helbarnlösa får ett plus på test, speciellt inte om dom försökt länge. Där är reaktionen övervägande glädje för hens del. Men det jag reagerar starkare på är andrabarnen. För under det senaste halvåret har flera som var försökare samtidigt med mej (eller alldeles strax före mej) innan dom fick sitt första barn hunnit bli gravida med det andra innan jag ens hunnit komma till den första graviditeten. Och hur väl jag än unnar dem det så är bitterheten den starkare känslan där. Känslan av orättvisa tar över... Sorgen över att andra ren hunnit få ett och bli gravid med följande tar över. Helt overkligt, ofattbart att det kan gå så. För visst känns det som en lång väntetid (även om mina dryga två år inte är nåt jämfört med flera andras väntetider) - men att man hunnit få ett barn och börja vänta ett annat under samma tid jag bara fortfarande går och hoppas på det första - det känns ju ändå liksom helknäppt. Ofattbart. Hur gick det så!?! Och förlåt alla ni som kanske läser dethär och känner er träffade... Jag missunnar er inte. Det tror jag ni vet... Och jag tror också ni förstår min känsla. Tudelat och knepigt, och så jätte känsligt. Det är inte en känsla jag går och bär på, men den dyker alltid upp då när nyheterna kommer och stinger till en smula. Säkert alldeles förståeligt och rätt universellt i denhär situationen, men ändå känner man sej en aning elak också. För att jag känner så inför nån annans lycka. Försöker vara enbart positiv och glad i bemötandet iallafall, även om det inte alltid känns så. Lite för mångfacetterat ibland allt detta... Känsligt, som sagt.

fredag 19 februari 2016

Support in - dump out

Det var tal om medkänsla här tidigare, och med tanke på det så stötte jag på en bra artikel här tidigare. How not to say the wrong thing, heter den. Den presenterar "the ring theory", ringteorin. Support in - dump out. Eller comfort in - dump out. En bra tanke, tycker jag! En bra bild att ha i skallen när man stöter på nån i en tuff situation. Comfort in - dump out.

Såhär; Rita en cirkel. I cirkeln skriver du namnet på den som är huvudperson i den tunga sits som i närvarande stund är aktuell. Om det gäller min barnlöshet är det ju jag. Om det gäller nån som är sjuk i cancer är det den personen själv. Osv. You get the point...? Runt den cirkeln en cirkel till. I den är personen/personerna som står närmast huvudpersonen. En mamma, en partner, familjen, barnet eller vem det nu i just den situationen kan vara. I min situation min mamma. Och sen fortsätter man cirkel på cirkel utåt, med följande och följande i närhetsordning. Ju längre in, desto närmare huvudpersonen. You get the point?

Och här kommer poängen i det hela; Support in - dump out. Dvs att man i vilken position i cirkeln man än är enbart får stöda och ha omsorg om dem som finns längre in i cirkeln än man själv! Utåt kan man ventilera, ösa ur sej, vara upprörd. Men inåt får man enbart stöda! Fiffigt! En mycket åskådlig tanke. Så vad gäller min barnlöshet får jag uttrycka min sorg och oro till vem som helst, medan övriga befinner sej längre ut i cirkeln och enbart borde stöda. Gäller det nån av mina vänner och deras tunga situationer av diverse slag så är jag längre ut. Då är det jag som stöder. Då får jag enbart vara den lyssnande. Support. Capice?

Så när du befinner dej i en samtalssituation där nåt jobbigt och tungt är på tapeten - ta en funderare på var i cirkeln du befinner dej! Är personen du talar med en du kan beklaga dej åt eller en du behöver stöda? Det är inte ok för någon som är mer utomstående att beklaga sej åt mej eller min mamma när det gäller min barnlöshet. Inte ok att säga åt en cancersjuk eller hens partner att man själv mår så dåligt av hens sjukdom. Hen mår garanterat sämre själv. Att sådant. En viktig sak att komma ihåg, support in - dump out. Lite medkänsla tack!

måndag 15 februari 2016

Jättestort grattis Tyra!

Medierna meddelar att Tyra Banks har blivit mamma. Bl.a. HBL har en artikel idag med rubrik Tyra Banks lycklig mamma som skriver kort om hennes infertilitet och hennes väg till föräldraskap via en surrogatmamma. (På sin fb-sida toppar HBL artikeln med en fråga om det är ok med surrogat, vilket jag snarast nu tycker är en fånig fråga och en orelevant sak i sammanhanget.) Jag har sett tidigare att Tyra nämnt infertilitet i någon talkshow, med en väldigt stark känsloreaktion. Ett tungt och jobbigt ämne, jag vet. Och jag tyckte det var så fint att hon våga säga, våga kommentera - och våga visa sina känslor. På tv... Det är så värdefullt när ämnet får fler och fler ansikten och namn, och ett som hennes påverkar ju nog enormt mycket mer än vad anonyma lilla jag som privatperson kan göra. Så jag hejade på och var glad åt att hon tog upp det, samtidigt som jag var ledsen för hennes skull, kände igen känslan och kunde känna en stor medkänsla med henne. Det är en så tuff fight. En så jättejobbig sits. Så nu när jag såg nyheten om att hon fått bli mamma blev jag så glad!! Det finns möjligheter! Det finns hopp. Även om vägen kan vara lång. Grattis Tyra!!

torsdag 11 februari 2016

Och sen aning klokare

In sight, in mind... Så kan vara bra att ringa och fråga... Fick ett samtal en liten stund efter mitt samtal. Så nu är jag en aning klokare. Proceduren blir den att labbet ordnar cellerna nu först, och sen ser vi enligt hur de har klarat sej... Dvs cellerna tinas upp, befruktningen görs, och sen odlas dom embryon som blir till. När de är i rätt läge för insättning fryser labbet sen ner dom, i väntan på rätt tid i min cykel. På detta sätt ingen brådska och inget problem med tajmingen. Dessutom vet jag då ifall det ens lönar sej att sätta igång med mina hormoner - huruvida det finns ett embryo eller inte är rätt så klart ren innan jag startar med min del av "jobbet". Sounds good! Skrämmande är det ju ändå. Och ett litet frågetecken i hur embryot sen klarar av att tinas upp. Men det känns ändå som en bra plan. Det lilla jag vet nu iaf. En planeringstid till läkare är bokad, om ett par veckor, så då får jag veta mer om vad jag själv ska göra. Så i väntan på det då... Nu vet jag iaf hur länge jag nu ska vänta på nästa steg. Hinner inte i denna cykel, men kanskekanske sku lyckas få in det i nästa... Hoppas det...

Lite rådd, men still on

Ringde själv, för att vara säker på att inbokat program inte sen råddar med tidtabellerna. Planen var ännu inte klar, lite byten har skett tydligen, men jag har ännu/igen en donator. Eller ja, två - för en spermiedonator hade dom också sett ut åt mej nu. Så, still on, men får ännu vänta på klar plan. Enerverande. Som en väninna konstatera - är alltid jobbigast att vänta när det är nästan där... När man ser tröskeln men inte får komma in ännu...

söndag 7 februari 2016

Var samtalet på riktigt?

Eftersom jag får vänta lite, tydligen, mellan samtal med meddelande om donator och samtal kring klar plan så hinner jag också undra om det faktiskt var på riktigt. Ringde dom faktiskt? Visst gjorde dom ju? Tänk hur overkligt sånt kan kännas. Jo, jag vet att dom ringde. Ändå är det svårt att förstå. Inte ovant iochförsej, för har ju nog haft den känslan mellan varven genom hela projektet. Känsla av overklighet. Får nypa mej själv emellan. Påminna mej om att det nog faktiskt är sant. Dom ringde, en plan är under arbete just nu, och jag får bara ha tålamod i väntan på att den ska delges mej också. Samtalet var på riktigt, hur mycket min hjärna än inte hinner med, hur mycket jag än hinner oroa mej över att det inte var det. Ett snabbt samtal och en väntetid på det gör det svårt att hålla det fast förankrat i tankarna, tydligen. Men småningom går det vidare, blir mer och mer på riktigt. Snart, snart...?

lördag 6 februari 2016

Tankar och känslor igen

Efter samtalet om cellerna som finns i frysen är tankarna och känslorna igång igen.
En liten början på samma gamla bergochdalbana jag känner igen från tidigare ronder.

Eftersom jag inte har hunnit få nåt samtal med en klar plan finns funderingarna kring upplägg och tidtabeller i bakhuvet - när kan vi börja, vad ska jag ha för hormoner, hur många celler, vad kommer att hända...? Lite försiktigt ännu, men de finns i bakgrunden nånstans. Onödigt, för vet ju inte. Kan inget annat än vänta på att kliniken hunnit fixa en plan och ringa tillbaka.

Känslorna också igen i samma gamla snurra, från enorma glädjen då samtalet kom till oron och rädslan för hur det ska gå. För misslyckande... Innerst inne vet jag att allt just nu är bra. Jag har äntligen kommit till början på följande skede, som jag väntat på nu sedan slutet av mars... Just nu är allt ännu bra, och möjligheten finns. Äntligen finns den igen. Rädslan kan jag ändå inte ta bort. Den finns också där. En möjlighet är ingen garanti.

Det betyder också en risk för att det inte går. Och genom att sätta igång så får jag också småningom det svaret. Skrämmande... Visst, det är bra att veta, och jag har känt att det är en lättnad att få gå vidare - hur det än går. Men nu i startgroparna är oron för misslyckande ändå större än lättnad över att isåfall veta. För vill ju att det går. Det kommer jag inte ifrån. Ska jag inte heller. Men försöker andas lugnt, bara vänta och se.

Är tacksam och glad över möjligheten, och accepterar att det går som det går.

torsdag 4 februari 2016

Och sen kom samtalet!

På telefonen stod namnet på kliniken. Hjärtat slog tre volter och händerna skaka, ett leende sökte sej upp på läpparna. Mina arbetskamrater som stod bredvid såg direkt att nånting var på gång. Och sen sa tjejen i andra ändan att hon "när du nu närmar dej ändan av kön" bara ville kolla vad jag har för hår- och ögonfärg, för det stod av någon orsak inte i mina papper.

Hon undra också om jag fortfarande var intresserad av att stå i kön...? Svara att det är jag, och att jag bara väntat på samtal, och nog ärligt talat var lite besviken när det nu bara var detdär hon ville. Men nå - närmar mej ändan av kön - sa jag sen åt mina kolleger när jag lagt på luren. Och fick ta några (läs: ganska många) djupa andetag för att lugna ner mej.

Inte många minuter senare stod samma namn på telefonen igen. Denna gång med beskedet att läkaren hade tänkt att jag kanske sku vara intresserad av äggceller de har i frysen, vars genetiska ursprung ville donera dem vidare. Konceptet det att ifall vården med dem inte lyckas så behöver jag inte betala, då det är aningen osäkrare med frysta ägg.

Jag gick med på saken, varpå en noggrannare plan sku göras. Men pointen är alltså den att dessa ägg (eller en del av dem) tinas upp och befruktas med de donerade spermierna. Eventuella embryon som uppstår är mina. Ett sätts in, övriga i frysen. Lite mindre hormoner, överlag enklare, smärtfriare. Kanske. Återstår att se. Exakt vad som händer är ännu oklart.

Men - det är ON again!! Planen oklar, men nu händer det äntligen nåt! Så nu kan jag bara hoppas sen. Ivrig, spänd, nervös, råddig och innerligt, innerligt glad!!! Äntligen, äntligen!! Härligt!!! Det samtalet kändes helt underbart, väckte längtan och hoppet igen... Tog länge att skaka av mej övervarven jag hamna i efteråt, och kan inte påstå att jag helt lyckats än.

måndag 1 februari 2016

Medkänsla kostar inget

Mikä ihme myötätunnossa maksaa?, undrar Maaret Kallio i sin blogg Lujasti lempeä. Vad är det som kostar i medkänslan? Och ibland kan man ju verkligen undra det... Vi är så duktiga på att åsidosätta, ge råd, försöka fixa och hjälpa, kritisera och kommentera... Ja, egentligen allt annat än att bara finnas där för den som öppnar sin situation för oss och behöver vårt stöd. Ytterst sällan klarar vi av att bara säga "nog har du varit med om tunga saker". Bara ge rum åt känslan, bara erkänna den andras situation. Vi är väl för oroliga och rädda för det. Vi behöver fixa. Fast allt vi kan egentligen är att lyssna, finnas till för varandra - visa medkänsla. Empati. Ett lugn och en närvaro som ger öppenhet och tillit, som är att lyssna på både ord och känslor, och som ser hela mänskan så som hen är. Inte lätt, men ack så viktigt. Förmågan att ta emot den andras känslor ger hopp i desperationen, ger hjälp i att acceptera situationen. "Ju mer medkänsla en person får, desto starkare är hen att fortsätta sin resa framåt.", skriver Maaret. "Myötätunto on lempeyttä lujimmillaan."