Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

lördag 6 februari 2016

Tankar och känslor igen

Efter samtalet om cellerna som finns i frysen är tankarna och känslorna igång igen.
En liten början på samma gamla bergochdalbana jag känner igen från tidigare ronder.

Eftersom jag inte har hunnit få nåt samtal med en klar plan finns funderingarna kring upplägg och tidtabeller i bakhuvet - när kan vi börja, vad ska jag ha för hormoner, hur många celler, vad kommer att hända...? Lite försiktigt ännu, men de finns i bakgrunden nånstans. Onödigt, för vet ju inte. Kan inget annat än vänta på att kliniken hunnit fixa en plan och ringa tillbaka.

Känslorna också igen i samma gamla snurra, från enorma glädjen då samtalet kom till oron och rädslan för hur det ska gå. För misslyckande... Innerst inne vet jag att allt just nu är bra. Jag har äntligen kommit till början på följande skede, som jag väntat på nu sedan slutet av mars... Just nu är allt ännu bra, och möjligheten finns. Äntligen finns den igen. Rädslan kan jag ändå inte ta bort. Den finns också där. En möjlighet är ingen garanti.

Det betyder också en risk för att det inte går. Och genom att sätta igång så får jag också småningom det svaret. Skrämmande... Visst, det är bra att veta, och jag har känt att det är en lättnad att få gå vidare - hur det än går. Men nu i startgroparna är oron för misslyckande ändå större än lättnad över att isåfall veta. För vill ju att det går. Det kommer jag inte ifrån. Ska jag inte heller. Men försöker andas lugnt, bara vänta och se.

Är tacksam och glad över möjligheten, och accepterar att det går som det går.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar