fredag 27 januari 2017

Sista embryot är insatt!

So far so good! Embryot klara sej, och är insatt. Piinaviikot siis alkakoot. Graviditetstest-dags tisdag 7.2. Så, nu då bara att vänta och se... Blastocysten var av god kvalitet, och läkaren var ytterst noga med att den sku komma in på rätt ställe, så alla förutsättningar borde finnas. Ändå inget man slutligen kan göra. Bara hoppas. Hoppas, hoppas...

torsdag 26 januari 2017

Imorgon...? Hoppas...!!!

Har varit lite business as usual sådär mentalt, fram tills idag. Rent konkret är typ inget as usual iofs, men ändå har känslan i förhållande till fertilitetsvården varit den. Att jaja, vi kör nu med dethär nu. Tills jag satt ner psykologiboken idag på eftermiddagen, och inte hade nåt mer jobb mellan mej och insättning imorgon. Och det blev en hel del verkligare.

Insättning imorgon. Om embryot klarar sej. Spänningsmoment nummer ett där. Och sen fortsätter den, spänningen, om den får. Och det är ju liksom bara allt dethär... Ett helt liv. Barnets. Men också mitt. Fortsättningen. Lite överdramatiserat kanske, och ändå lite så. Ifall jag inte sen bestämmer mej för att gå vidare om detta inte lyckas. Vilket inte alls är säkert. Tar det iaf med ro just nu. Men nervositeten steg ett litet snäpp på skalan.

Insättning imorgon. Sista embryot i frysen. Om inget samtal kommer under morgon eller förmiddag så sätter jag mej på bussen och åker dit, tar med mej embryot, och åker hem tillbaka. Och väntar... Och hoppas... The notorious piinaviikot. Där den fina tanken är att man ska ta det lugnt och vara ... tja ... nästan omringad av gudomlighet, typ... Och det lyckas man ju absolut med. Tänka att det går som det går, när det bara betyder allt.

Så redan nu stiger känslan av att jag inte kommer att ta det direkt med ro sen om det inte lyckas. Hade för all del inte väntat mej det heller. Vet att det kan bli okej även om det inte går, men vet också att det inte kommer att kännas okej. För det här är självklart en sån situation där det ena alternativet i allt är såå mycket mer önskvärt än det andra.

Och allt jag kan göra är hoppas.

tisdag 24 januari 2017

Och därför funkkar det!

Jag har liksom lite mycket andra frågor på gång just nu, jobb och psykologi och funderingar på framtiden på alla möjliga fronter, så mängd mental fokus som ligger på fertilitetsvården är inte särdeles stor. Får sätta in påminnelser i telefonen för att komma ihåg sprutor, och har faktiskt flera gånger glömt att det är insättning på fredag. Med ett litet skratt har jag kommenterat om det åt folk, och märker att folk lätt tänker nåt i stil med "nämen vad bra - då funkkar det ju säkert!". Har t.o.m själv svarat nåt i den stilen åt en vän per sms... Att "det kanske är helt bra bara". Tror inte på det själv. Visst finns det saker man kan och bör göra för att öka sina möjligheter, men vad man tänker på är ju nog inte en faktor som påverkar huruvida man blir gravid eller inte. Hur lite eller mycket man än tänker på det kan man sist och slutligen inget göra. Och det är inte första gången jag har rätt lite fokus på det hela, och needless to say så har den "strategin" inte "funkkat" tidigare heller. Lär nog alltså inte vara nån som helst större chans för att jag har mer fokus på jobb. Tyvärr, kanske jag får säga. Stressnivåer, om de kommer upp till riktigt stora höjder, kan för all del nog ha en möjlig påverkan (oberoende av vad det är som ökar nivån...), men jag kan då lugna er med att säga att no worries där. Visst finns det faktorer i jobbsoppan som lite stressar mej, men inte i sån mån att det ställer till med större problem i fertilitetsvårdshänseende, vågar jag påstå. Varit både mer och mindre stressad under försöksåren. Ingendera har hjälpt as you know. Så detdär med att "nu funkkar det" - för att jag tänkt mindre på det, varit mer avslappnad, haft fokus på annat, eller i allmän mån varit mer "blasé about it" eller vad det nu kan vara - det har hittills inte lyckats fast folk gärna påpekat så - så lär knappast ha nån faktor i det nu heller... Ändå är det just vad folk kommer att säga ifall det går... Att det lyckades för att jag hade så lite fokus på det. Eller att det lyckades för att jag hade gett upp ren. Varsågod, nu är de serverade, så bara att välja en. Eller för all del, hitta på flera. (Märks det att jag är lite trött på sånahär kommentarer?) Det funkkar om det funkkar, rätt oberoende av vad jag gör.

söndag 22 januari 2017

Finns flera som hoppas

Ibland är det bra när ens vänners gilla-markeringar dyker upp i ens flöde på fb... Igår blev jag uppmärksammad på en bloggare som bl.a. skriver om fertilitetsvårdsförsöken hon och hennes fru genomgår. Trevligt att hitta ännu flera som skriver om det! Om barnlängtan och vården och rädslor och procedurer... Heja, tack för det och lycka till! Finns flera som hoppas just nu. Det vet jag ju för all del - att det vid varje given stund finns många här i världen som längtar, hoppas, blir besvikna och sen hoppas igen - men det är alltid trevligt att konkret se det, på nåt sätt. Och det är såå superfint att barnlängtan och barnlösheten kan formuleras och finnas synlig... Så kanske vi nån gång sen kommer till större öppenhet och förståelse för det, sådär allmänt i omgivningen. Kanske. Också här kan man iallafall hoppas och försöka. Göra sitt för att lite kunna påverka. Om man så vill, förstås.

Anyway, ur Catariina Salos blogginlägg Är du där, mini-Runeberg? vill jag plocka in ett citat; "Det fuckar med huvudet det här, oberoende om jag erkänner det eller inte. Alla 'vi tar vad universum väljer att ge' känns futtiga i just den här stunden och jag vill skrika åt mina ägg att ta emot de där satans spermierna och se för fan till att fastna där i livmoderväggen - jag orkar inte!" Och jag känner så igen mej i det. Mitt tidigare jag iallafall. Dendär maktlösheten inför att man sist och slutligen inget kan, fast man gör sitt allt. Dendär rädslan - tänk om inte nu heller... Och dendär tröstlösheten och mattheten. Att nu måst det ju gå, för annars orkar jag inte. Ändå gör man det sen igen, länge. Ofattbart länge många gånger. Att där i allt det kunna tänka att det går som det är meningen, att jag tar emot det som kommer och bara accepterar hur det än går - det känns rätt omöjligt, och aningen som ett hån nog om folk säger sånt. För man gör ju dethär för att man så innerligt längtar, och då finns inget annat än bara det - att det måst ju gå!! Det går inte att se nånting annat än att all längtan och allt arbete ger lön för mödan. Det måst bara vara så att man blir gravid, att barnet får komma, och förstås helst nu denna gång. Fullt förståeligt, och antagligen då den enda vettiga och möjliga känslan. Hur mycket man än sku vilja kunna ta det med ro och acceptera allt, så dyker dendär känslan upp. Desperationen och oron. För det är ju så innerligt viktigt!!

Tidigare jag, skrev jag. För just nu kännu det inte så. Inte mera. Eller inte ännu? Är förberedd på att det i någon mån troligen känns så igen sen när (om) embryot är insatt. Är förberedd på att det sen är lika svårt att mota desperationen. Lika svårt att tänka att det går som det går. Nu just vet jag att hur det än går så kan mitt liv bli helt bra. Jag vet inte om jag vet det sen. Jag visste det inte då, tidigare i denhär processen. Inte känslomässigt, fast jag visste det intellektuellt. Orken var nog många gånger helt borta, i alla svängar av hopp och besvikelser. Det fuckar nog med huvudet dethär, för att låna Catariinas ord. Återstår att se i hur stor mån det gör det denhär gången... Återstår att se hur det känns sen. Jag är ödmjukt medveten om att känslorna kastar väldigt mycket i denhär processen, så att jag på inget vis kan veta att jag är lika okej mera efter insättning och besked. Mer troligt inte.

lördag 21 januari 2017

Ovitrellebaksmälla idag

Ägglossnings-inducerande 15 knäpp på Ovitrelle-pennan igår kväll. (= 3900 enheter). I jämförelse med 1 knäpp (= 260) övriga dagar. Förra gången mådde jag rejält illa dagen efter. Och var ganska så snurrig. Tvungen att gå hem tidigare från jobbet. Förberedd på Ovitrellebaksmälla idag alltså. Och jo, jag mår lite illa. Men inte alls lika farligt som senast. Ännu iallafall... Peppar, peppar!! Kroppen vänjer sej kanske vid sånt med...? Trots att det bara är andra gången i mitt liv som den utsätts för det. Hoppeligen också den sista, men det får vi se. Tar det however lite långsamt idag nog. För känns nog som att det behövs.

torsdag 19 januari 2017

Mellanultran, allt okej...

Tidtabells-check med läkarbesök och ultra idag. Allt ok såhär långt, och planen klar vidare. Ny erfarenhet en sköljning med koksaltlösning, som tydligen ska hjälpa embryot att ta fast. Hm. Men, om det kan ha nån effekt så! Inte hundra procent angenämt, men inte var det nu på nåt sätt farligt heller... I pappren nu instruktioner om Ovitrelle-doser och Lutinustabletter, och en tid till insättning 27.1. Som sker om blastocysten i frysen klarar av att tinas upp. Så, nu sköter jag mitt med sprutor och tabletter, och så håller jag tummar för lyckad upptining och insättning om en vecka. Mentalt inte helt med i dethär just nu. Det känns mer som ett sidospår, som nu bara måst fixas här mitt i all annan soppa, så att jag sen vet och kan gå vidare med annat... Men - man ska inte ge upp för tidigt, och det finns ju förstås en chans att det går som jag innerligt hoppas. Hoppas, hoppas, hoppas!!

onsdag 18 januari 2017

Jaja, det kommenteras

Det tycks ha kommit en del mindre trevliga kommentarer på artikeln kring frivilligt singelmödraskap häromdagen. Nå naturligtvis. Det kunde man ju tänka sej. Jag väljer att inte läsa dem... Läste däremot om dem på ett par blogginlägg, och vill plocka upp ett sånt. Amanda Audas-Kass skriver i inlägget Klandervärda kvinnor försonande och förstående att vår uppgift aldrig är att lägga mer börda på ren tyngda axlar, vad vi än personligen tycker.

"Att svara så på en annan människas djupaste längtan känns bara elakt.", konstaterar hon, och fortsätter sen lite senare att "Det blir på något sätt ännu elakare för att det inte är sant. Kvinnor som ensamma väljer barn är ju inte mera själviska än andra. Alla vi som har barn har ju valt dem för att VI vill. Det är alltid ett val som vi gör för vår egen skull.". Vi har alltså igen kallats själviska, kan jag konstatera. Naturligtvis. Men som också Amanda påpekar så är ett val att bli förälder alltid själviskt. Vi "skaffar" inte barn för barnens skull, utan för att vi önskar och vill det (förhoppningsvis, dessutom). Själva... Varför man som singel sku vara mer självisk i detta sammanhang har jag svårt att förstå.

Det som också igen en gång kommit upp är barnets rätt. Gäller det singelföräldraskap eller samkönat äktenskap så kommer det varje gång upp - att barnet har rätt till en mamma och en pappa. Jag kan bli lite ledsen över att vi ännu finns där. Att vi inte ännu heller, 2017, kan acceptera att familjer kan se olika ut, och att det som är viktigast för ett barn är att hen har en vuxen - men förstås gärna många - som älskar hen och som kan ge en trygg vardag. Vilka kön de har eller exakt i vilken roll de står till barnet är verkligen av mindre betydelse.

Däremot trampar de som, med god vilja, kämpar för barnens "rätt" på alla de barn som nu redan idag lever i vackra, fina och omtänksamma familjer, bara för att de inte råkar passa in i "normen"... Barn behöver många trygga och närvarande vuxna som älskar dem, och sak samma om de nu sen råkar vara en, två eller flera primärt tillgängliga i det egna hemmet, och vilka kön de än råkar ha... Ju mer vi kan acceptera familjers olika former, desto bättre för barnen som redan nu finns i dessa familjer. Jag önskar alla barn en trygg och älskande omgivning - något som verkligen inte uppfylls i alla hem idag - men det har ingenting med frivilliga singelmödrar eller samkönade par att göra!! Tvärtom kommer barn i sådana familjer alltid till hem där de är efterlängtade och medvetet valda.

Tack till Amanda för ett fint och inkännande inlägg i "debatten"!!

måndag 16 januari 2017

Allt mer singelmammor

Media plocka upp den ökande siffran singlar som får barn via fertilitetsvård idag. Både på svenska och på finska finns en artikel med det temat idag. Samma artikel på båda språken. Inte många kommentarer på den här, eftersom jag själv mer identifierar mej som barnlös, men ville nu dela länkarna iallafall. Här den svenska versionen, och täällä suomeksi.

torsdag 12 januari 2017

Försöksrond satt igång

Igår börja cykeln, så idag starta jag med Letrozol. It's officially on. Nästa vecka mellanultra för att kolla tidtabell och funktioner. Har en tid bokad, men pga all osäkerhet och knepighet med de tillfälliga arbetsuppgifterna just nu så måst jag kanske omboka, om det nu lyckas. Anyway - onsdag, torsdag eller fredag måst jag få in ett sånt läkarbesök. Och efter det borde jag veta när insättningen blir. För mycket annat på gång, så har inte så mycket tankeverksamhet över för dethär. Men det är kanske inte någon dålig sak direkt. Åtminstone inte enbart.

torsdag 5 januari 2017

They go through you...

Såg filmen Collateral beauty nyss. Med tårarna trillande stora delar av den. Att förlora ett barn är mer fruktansvärt än man kan eller vill föreställa sej. Ändå är det en vacker film. Och mycket tankeväckande... Jag fnissa till lite för mej själv när en av huvudpersonerna fundera på singelföräldraskap via donator. Vi finns ju nog lite överallt. Hon konstaterar sen att tiden tagit slut för henne, och "Tiden" svarar att "Children don't come from you, they go through you." Tyckte om den meningen. Kan innefatta såå mycket, och det är väl just det vi borde lära oss - att barn kan komma till oss på så många olika sätt, att vi kan få en föräldraroll på olika sätt, och att familjer kan vara väldigt olika, och samtidigt betyda lika mycket. Återstår att se om och hur... Och - remember to see the collateral beauty. (Och då menar jag inte filmen, även om jag nog kan rekommendera den med. Var dock isf förberedd på tårar.)

onsdag 4 januari 2017

Tandläkarens utlåtande

Finally some good news! Tandläkaren gav grönt ljus för fertilitetsvård nu i januari! Så bara cykeln kör igång startar jag med letrozol-tabletterna. Typ nån gång i början eller mot mitten av nästa vecka. Sen förstås som alltid att hoppas att det övriga klaffar och både tabletterna och kroppen gör det de ska, så att vi kommer till själva insättningen. Men, ett steg i taget, och jag slipper iallafall vänta en månad till pga tanden. Skönt att kunna köra igång med försök nu snart!! Samtidigt också lite skrämmande, som sagt.

söndag 1 januari 2017

Förändringens år, eller?

Jaha. Nytt år. Jag bytte år i rätt dyster stämning. Känns som att vad hjälper nu det liksom. Världsläget är inte påväg åt bättre håll bara för att sista siffran i årtalet ändrades. Och själv sku jag inte riktigt orka börja klättra på det berg av förändringar som 2017 innebär. Behöver veta, men ändå skrämmer det kommande vårdförsöket... Och nytt jobb, som inte är just det jobbet jag vill göra. (Det hade jag, men kunde inget annat än lämna.) Höstens jobb är ännu oklart och måst sökas under början av våren. Eller om det blir mera studier då...? Men dom är skitsvåra att komma in på och sku innebära flytt och massa jobb och många år av tunga studier. Och allt sammantaget känns rätt så övermäktigt just nu. Ett nytt år sägs innebära nya möjligheter. Jo, visst. Många förändringar i år, så många möjligheter. Oberoende om jag orkar tro på det eller inte så kan jag bli mamma i år. Nytt jobb kan nog också vara en möjlighet. Och nya studier är sannerligen många möjligheter... Fast just nu känns de allihopa mest som svårigheter. Hoppeligen svänger den känslan rätt fort.