Jaja, det kommenteras

Det tycks ha kommit en del mindre trevliga kommentarer på artikeln kring frivilligt singelmödraskap häromdagen. Nå naturligtvis. Det kunde man ju tänka sej. Jag väljer att inte läsa dem... Läste däremot om dem på ett par blogginlägg, och vill plocka upp ett sånt. Amanda Audas-Kass skriver i inlägget Klandervärda kvinnor försonande och förstående att vår uppgift aldrig är att lägga mer börda på ren tyngda axlar, vad vi än personligen tycker.

"Att svara så på en annan människas djupaste längtan känns bara elakt.", konstaterar hon, och fortsätter sen lite senare att "Det blir på något sätt ännu elakare för att det inte är sant. Kvinnor som ensamma väljer barn är ju inte mera själviska än andra. Alla vi som har barn har ju valt dem för att VI vill. Det är alltid ett val som vi gör för vår egen skull.". Vi har alltså igen kallats själviska, kan jag konstatera. Naturligtvis. Men som också Amanda påpekar så är ett val att bli förälder alltid själviskt. Vi "skaffar" inte barn för barnens skull, utan för att vi önskar och vill det (förhoppningsvis, dessutom). Själva... Varför man som singel sku vara mer självisk i detta sammanhang har jag svårt att förstå.

Det som också igen en gång kommit upp är barnets rätt. Gäller det singelföräldraskap eller samkönat äktenskap så kommer det varje gång upp - att barnet har rätt till en mamma och en pappa. Jag kan bli lite ledsen över att vi ännu finns där. Att vi inte ännu heller, 2017, kan acceptera att familjer kan se olika ut, och att det som är viktigast för ett barn är att hen har en vuxen - men förstås gärna många - som älskar hen och som kan ge en trygg vardag. Vilka kön de har eller exakt i vilken roll de står till barnet är verkligen av mindre betydelse.

Däremot trampar de som, med god vilja, kämpar för barnens "rätt" på alla de barn som nu redan idag lever i vackra, fina och omtänksamma familjer, bara för att de inte råkar passa in i "normen"... Barn behöver många trygga och närvarande vuxna som älskar dem, och sak samma om de nu sen råkar vara en, två eller flera primärt tillgängliga i det egna hemmet, och vilka kön de än råkar ha... Ju mer vi kan acceptera familjers olika former, desto bättre för barnen som redan nu finns i dessa familjer. Jag önskar alla barn en trygg och älskande omgivning - något som verkligen inte uppfylls i alla hem idag - men det har ingenting med frivilliga singelmödrar eller samkönade par att göra!! Tvärtom kommer barn i sådana familjer alltid till hem där de är efterlängtade och medvetet valda.

Tack till Amanda för ett fint och inkännande inlägg i "debatten"!!