Finns flera som hoppas

Ibland är det bra när ens vänners gilla-markeringar dyker upp i ens flöde på fb... Igår blev jag uppmärksammad på en bloggare som bl.a. skriver om fertilitetsvårdsförsöken hon och hennes fru genomgår. Trevligt att hitta ännu flera som skriver om det! Om barnlängtan och vården och rädslor och procedurer... Heja, tack för det och lycka till! Finns flera som hoppas just nu. Det vet jag ju för all del - att det vid varje given stund finns många här i världen som längtar, hoppas, blir besvikna och sen hoppas igen - men det är alltid trevligt att konkret se det, på nåt sätt. Och det är såå superfint att barnlängtan och barnlösheten kan formuleras och finnas synlig... Så kanske vi nån gång sen kommer till större öppenhet och förståelse för det, sådär allmänt i omgivningen. Kanske. Också här kan man iallafall hoppas och försöka. Göra sitt för att lite kunna påverka. Om man så vill, förstås.

Anyway, ur Catariina Salos blogginlägg Är du där, mini-Runeberg? vill jag plocka in ett citat; "Det fuckar med huvudet det här, oberoende om jag erkänner det eller inte. Alla 'vi tar vad universum väljer att ge' känns futtiga i just den här stunden och jag vill skrika åt mina ägg att ta emot de där satans spermierna och se för fan till att fastna där i livmoderväggen - jag orkar inte!" Och jag känner så igen mej i det. Mitt tidigare jag iallafall. Dendär maktlösheten inför att man sist och slutligen inget kan, fast man gör sitt allt. Dendär rädslan - tänk om inte nu heller... Och dendär tröstlösheten och mattheten. Att nu måst det ju gå, för annars orkar jag inte. Ändå gör man det sen igen, länge. Ofattbart länge många gånger. Att där i allt det kunna tänka att det går som det är meningen, att jag tar emot det som kommer och bara accepterar hur det än går - det känns rätt omöjligt, och aningen som ett hån nog om folk säger sånt. För man gör ju dethär för att man så innerligt längtar, och då finns inget annat än bara det - att det måst ju gå!! Det går inte att se nånting annat än att all längtan och allt arbete ger lön för mödan. Det måst bara vara så att man blir gravid, att barnet får komma, och förstås helst nu denna gång. Fullt förståeligt, och antagligen då den enda vettiga och möjliga känslan. Hur mycket man än sku vilja kunna ta det med ro och acceptera allt, så dyker dendär känslan upp. Desperationen och oron. För det är ju så innerligt viktigt!!

Tidigare jag, skrev jag. För just nu kännu det inte så. Inte mera. Eller inte ännu? Är förberedd på att det i någon mån troligen känns så igen sen när (om) embryot är insatt. Är förberedd på att det sen är lika svårt att mota desperationen. Lika svårt att tänka att det går som det går. Nu just vet jag att hur det än går så kan mitt liv bli helt bra. Jag vet inte om jag vet det sen. Jag visste det inte då, tidigare i denhär processen. Inte känslomässigt, fast jag visste det intellektuellt. Orken var nog många gånger helt borta, i alla svängar av hopp och besvikelser. Det fuckar nog med huvudet dethär, för att låna Catariinas ord. Återstår att se i hur stor mån det gör det denhär gången... Återstår att se hur det känns sen. Jag är ödmjukt medveten om att känslorna kastar väldigt mycket i denhär processen, så att jag på inget vis kan veta att jag är lika okej mera efter insättning och besked. Mer troligt inte.