Imorgon...? Hoppas...!!!

Har varit lite business as usual sådär mentalt, fram tills idag. Rent konkret är typ inget as usual iofs, men ändå har känslan i förhållande till fertilitetsvården varit den. Att jaja, vi kör nu med dethär nu. Tills jag satt ner psykologiboken idag på eftermiddagen, och inte hade nåt mer jobb mellan mej och insättning imorgon. Och det blev en hel del verkligare.

Insättning imorgon. Om embryot klarar sej. Spänningsmoment nummer ett där. Och sen fortsätter den, spänningen, om den får. Och det är ju liksom bara allt dethär... Ett helt liv. Barnets. Men också mitt. Fortsättningen. Lite överdramatiserat kanske, och ändå lite så. Ifall jag inte sen bestämmer mej för att gå vidare om detta inte lyckas. Vilket inte alls är säkert. Tar det iaf med ro just nu. Men nervositeten steg ett litet snäpp på skalan.

Insättning imorgon. Sista embryot i frysen. Om inget samtal kommer under morgon eller förmiddag så sätter jag mej på bussen och åker dit, tar med mej embryot, och åker hem tillbaka. Och väntar... Och hoppas... The notorious piinaviikot. Där den fina tanken är att man ska ta det lugnt och vara ... tja ... nästan omringad av gudomlighet, typ... Och det lyckas man ju absolut med. Tänka att det går som det går, när det bara betyder allt.

Så redan nu stiger känslan av att jag inte kommer att ta det direkt med ro sen om det inte lyckas. Hade för all del inte väntat mej det heller. Vet att det kan bli okej även om det inte går, men vet också att det inte kommer att kännas okej. För det här är självklart en sån situation där det ena alternativet i allt är såå mycket mer önskvärt än det andra.

Och allt jag kan göra är hoppas.