söndag 27 augusti 2017

Och så kör vi ju lite talko sen då

Alltså, gammal nyhet ren. Men har inte hunnit. Och vet inte ens riktigt vad man ska säga. Annat än djup suck. Eller f.... y.... och lite dylikt. På riktigt!? Nativitetstalko, babytalko och förlossningstalko talar man alltså om här i landet, för att råda bot på den låga nativiteten. Gav upphov i en del skämt, men framför allt i en hel del upprördhet. Också som ofrivilligt barnlös känns det väldigt osmakligt. Åtminstone för mej. Orkar inte ens säga mer om den saken, fast det är mycket man hade lust att säga. Utan att ens helt veta vad. Blir bara lite trött på hela denhär frågan, och alla klumpigheter som den tycks ge upphov i. Otrevligt!

Och som ungefär följande grej på Facebook dagen då babytalko var på tapeten dök det upp en kommentar kring en gravid-fotosession. Bilden ren - vacker och skir, med fokus på stora magen - gav mej kalla kårar och några sorgestick i hjärtat. Och sen då texten på det; "Sällan är en kvinna så vacker som då hon är gravid. Det blir som ett gyllene skimmer om henne. Man känner av styrkan som blandas med en slags inre vishet. På nåt sätt vet hon. Har tillgång till dolda hemligheter." Well. Great... Och säger inte att det inte är sant, för all del. Det är det kanske. I alla fall för endel. Men sen kan det kanske också konstateras att det nog knappast utesluter annan skönhet eller annat skimmer, annan styrka och annan vishet... Graviditeten har säkert sin sort av alla dem, men de är, och ska inte heller vara, förbehållna det tillståndet. Även om vi nog ibland på nåt sätt signalerar så. Litet stänk av bitterhet och surpuppa i mej just där, kände jag. Avundsjukt sorgsen över att inte själv få anamma beskrivningen, och ställa mej och omfamna en egen stor gravidmage med mina egna händer på ett gravidfoto. Ibland kan jag ännu känna rent fysiskt hur det skulle kännas. Och hjärtat gråter. Just de stunderna känns magen, och famnen, alldeles fruktansvärt tom.

lördag 19 augusti 2017

Livsfilosofering på kvällskvisten

Det har varit så mycket på gång de senaste veckorna, så jag har inte hunnit skriva nåt alls. Tiden har ockuperats av förändringar - nya miljöer, nya mänskor och nya (eller väl snarare nygamla) uppgifter. Det har varit intensivt och full fart, men för det mesta verkligen i positiv anda. Andra dagar och andra stunder har det varit både tungt, stressande, upprörande och sorgligt... Och världen, här i landet, känns just nu inte lika trygg som förut... Osäkerhet och oförutsägbarhet kryper in, överallt... Ändå vinner kärleken, medmänskligheten, toleransen och gemenskapen - det tror jag blint på. Tillsammans är vi starkare än allt det destruktiva.

Men ja. Förändringens vindar har blåst detta år. Ett fertilitetsvårdskapitel avslutades, och en identitet som bestående barnlös är anammad. En första insikt var att den totalförändring jag hade trott mej behöva om så går inte alls var nödvändig. Tur! Det var mentalt okej att också fortsätta som det var, trots att barnet inte fick komma. Men sen blev det ändå, helt av andra orsaker, så att förändring behövdes... Våren blev ett sökande av ställe, och efter sommaren kom miljöbyte och inkörning på nya ställen... Den processen är förstås rätt så på hälft ännu. Speciellt nytt arbete kräver mycket jobb... Hehe... Så där är en hel del i inledning och under utredning, men kommer nog att bli bra, tror jag. Miljön trivs jag ren med!! Och överlag, trots en hel del huvudbry på jobbfronten, är känslan i denna förändring riktigt positiv! Som det nu ser ut är det en tillfällig flytt, men hur det egentligen blir, det ser man sen... Och det är både betryggande och frihets-ökande. Alla möjligheter finns, på nåt sätt... Men allt det trygga och hemtama finns också där, ifall denhär tillfälliga lösningen sedan visar vägen tillbaka dit, om ett knappt år (eller senare). Så på nåt sätt är känslan just nu lugn i att det mesta nog går att ordna, och allt löser sej - och nuläget där jag hamnade är alldeles gott som det är. Nya vyer är sällan helt fel, och alltid lär man sej nåt nytt av sånt. Så jag landar rätt nöjd i mitt nuläge, och ser med tillförsikt framåt på de månader jag (åtminstone) kommer att vara här. Skönt.

Och sen samtidigt så finns förstås den lilla del av mej som säger att det ju inte egentligen var här jag skulle hamna. Att stället där jag fysiskt fanns nog var den rätta platsen, och att verkligheten just nu borde vara familjelivets, inte denhär barnlösa singeltillvaron. En del av mej ser mej själv i min egen vackra lägenhet, med barnet antingen påväg eller redan där, så som det var tänkt. Och visst ger den bilden en stark känsla av vemod och saknad. Det var så det var tänkt och det var det jag så innerligt önska. Hur mycket jag än njuter av den frihet jag har så visst - det var inte den jag hade i siktet. Det var inte alls meningen att jag skulle byta boningsort och jobb, jag skulle byta ut singellivet mot frivilligt singelmödraskap och tvåpersons-familjeliv. Barnet och jag, i mitt (vårt!) eget hem. Nu när jag inte är där (för tillfället), när förändringen blev en annan än väntat, så känns det på nåt sätt ännu tydligare att livet tog en annan vändning än den jag hoppades på och gick in för att försöka uppfylla.

Så, det jag konstatera när det gick upp för mej att någon enorm livsförändring inte alls är nödvändig, det stämmer ju nog...  Nämligen att tomrummet efter det så efterlängtade men ouppnåeliga barnet inte helt kan fyllas, vilka förändringar som än görs... Var jag än finns här i världen, och vad jag än gör med mitt liv, så kommer ju sorgen över barnlösheten nog med jämna mellanrum göra sig påmind, och vemodet över den dröm som inte fick komma och förgylla (och för all del också delvis försvåra kanske...) mitt liv är något som i tid och otid, med eller utan yttre triggande faktorer, dyker upp och sätter sig i maggropen och kramar om hjärtat ett tag. Det får jag lära mej att leva med. Och det tror jag att jag kan. Rätt bra.

För trots det, och trots att det är så kort tid sen vården avslutades att jag kunde vara gravid fortfarande om sista försöket hade lyckats, så är känslan så pass övervägande positiv i min rätt så nya identitet som bestående barnlös att jag glatt kan njuta av den frihet den ger - när jag inte gavs möjligheten att välja bort den. Inte vad jag hoppades, men när jag nu ställdes inför den så tänker jag ta mej frihet att njuta av den. Friheten. För visst är det ju härligt, att vara herre över sin egen tid och sina egna göranden (i stort). Så, att vara ofrivilligt barnlös har också sina goda sidor, och jag är glad åt att kunna se dem, och ta vara på dem... Tycker absolut jag är värd det. When life gives you lemons...