Och så kör vi ju lite talko sen då

Alltså, gammal nyhet ren. Men har inte hunnit. Och vet inte ens riktigt vad man ska säga. Annat än djup suck. Eller f.... y.... och lite dylikt. På riktigt!? Nativitetstalko, babytalko och förlossningstalko talar man alltså om här i landet, för att råda bot på den låga nativiteten. Gav upphov i en del skämt, men framför allt i en hel del upprördhet. Också som ofrivilligt barnlös känns det väldigt osmakligt. Åtminstone för mej. Orkar inte ens säga mer om den saken, fast det är mycket man hade lust att säga. Utan att ens helt veta vad. Blir bara lite trött på hela denhär frågan, och alla klumpigheter som den tycks ge upphov i. Otrevligt!

Och som ungefär följande grej på Facebook dagen då babytalko var på tapeten dök det upp en kommentar kring en gravid-fotosession. Bilden ren - vacker och skir, med fokus på stora magen - gav mej kalla kårar och några sorgestick i hjärtat. Och sen då texten på det; "Sällan är en kvinna så vacker som då hon är gravid. Det blir som ett gyllene skimmer om henne. Man känner av styrkan som blandas med en slags inre vishet. På nåt sätt vet hon. Har tillgång till dolda hemligheter." Well. Great... Och säger inte att det inte är sant, för all del. Det är det kanske. I alla fall för endel. Men sen kan det kanske också konstateras att det nog knappast utesluter annan skönhet eller annat skimmer, annan styrka och annan vishet... Graviditeten har säkert sin sort av alla dem, men de är, och ska inte heller vara, förbehållna det tillståndet. Även om vi nog ibland på nåt sätt signalerar så. Litet stänk av bitterhet och surpuppa i mej just där, kände jag. Avundsjukt sorgsen över att inte själv få anamma beskrivningen, och ställa mej och omfamna en egen stor gravidmage med mina egna händer på ett gravidfoto. Ibland kan jag ännu känna rent fysiskt hur det skulle kännas. Och hjärtat gråter. Just de stunderna känns magen, och famnen, alldeles fruktansvärt tom.