Om att ge upp och gå vidare

Dök för ett tag sen upp en artikel i mitt fb-flöde som på många punkter stämmer överens med mitt eget nuläge och mina egna känslor. Ett som handla om barnlöshet, men mer ur synvinkeln "ge upp" och gå vidare med annat - alltså just där jag är nu. Och som oftast så kändes det så skönt att se nån annan ge ord på det man själv känner, tänker och upplever. En bekräftelse på att det man är med om är "rätt" och rättfärdigat, på nåt sätt. (Fånigt ju... Egentligen ska man ju inte behöva bekräftelse på att man är/känner rätt, men...)

Suren sitä, etten saa kiirehtiä töistä vanhempainiltaan är rubriken, och ändå handlar sedan inlägget mindre om sorgen och mer om livet efter, känner åtminstone jag. Visst finns sorgen med, ges erkänsla, för så stora saker som det handlar om så är det ju rätt självklart att den inte kommer att försvinna helt, och inte kan sopas under mattan - men det fina med denna text är att den ger rum också för det andra livet som finns, trots att barnlösheten består.

Texten är en berättelse om Maria, om hennes stora längtan efter barn, hennes år inom fertilitetsvården, och om beslutet att släppa det och fylla livet med annat. I tio år hann hon längta efter barnet, mer än nåt annat, innan hon valde att släppa den drömmen - "jotta ei enää toivoisi ja pettyisi vaan tekisi elämästä hyvän näin"... Så att hon inte längre skulle hoppas och bli besviken, utan göra livet bra såhär. Känner såå väl igen den känslan!!

"En halunnut enää roikkua välitilassa. Halusin mennä elämässä eteenpäin.", förklarar hon. Och jag instämmer. Därav inga fler vårdomgångar, och ingen lång adoptionsprocess. Det räcker nu, säger hela jag. Inga fler om, kanske, eventuellt, möjligen, beroende på... Inget mer väntande och hängande. (I denhär frågan alltså, för finns ju annat sånt i livet förstås...) I nåt skede säger det stopp med sånt. Iaf gjorde det så för mej. Räcker nu, måst gå vidare.

Det betyder inte att det alltid är lätt. Ibland ifrågasätter jag den känslan, det beslutet, och tycker det är totalt fruktansvärt och ofattbart. Som jag ren hunnit konstatera några gånger här också. Ändå är det så bara. Sorgen finns kvar, och ibland vill jag ännu bara bestämma annorlunda, men samtidigt är beslutet en lättnad. Räcker nu, måst gå vidare. Är det sen att ge upp? Beror på hur man ser det. Jag känner själv snarare att jag släpper, och ger rum.

"On opittava näkemään, mitä kaikkea hyvää elämässä on." Även om livet inte fick det innehåll jag, liksom Maria, hoppades på, så behöver jag kunna se allt det goda mitt liv har ändå. Sorgen finns kvar och sticker upp mellan varven. Livet ut antagligen. Ändå väljer jag att släppa, ge upp, låta drömmen om barnet förbli en dröm. För att kunna leva också. Och se att det finns annat, som också är gott. För att göra livet bra, så som det är. Fylla det, istället för att vänta. För att det är det jag måst göra, "helt enkelt". Tid att gå vidare.