Single, and happy about that

Hade en liten diskussion kring begreppet "ikisinkku" (ungefär evig singel) för ett tag sen. Jag hitta en text som tog upp den termen i betydelsen någon som alltid eller länge varit singel och trivs med det. Eftersom många tänker, tror och tycker att man som singel ska längta efter att ha en partner så var jag glad åt att hitta en text som var mer inne på min linje - att man kan njuta av att vara singel och inte alls vara i behov av att ändra på den statusen. Att en singel kan vara riktigt nöjd som det är, och trivas med att vara bara själv. Just precis exakt!!, tänkte jag. Det är iofs ett tag sen nu, men jag känner nog ibland att folk lite överseende tänker att nå visstvisst... Ibland försöker folk para ihop mej med någon. (Nu tror jag iofs att det gått hem lite bättre, för det är länge sen nu.) Så jag var glad åt att kunna dela en text som satt lite ord på såna aspekter av singellivet som jag känner igen. Singeln som inte söker partner, utan helst glatt fortsätter med sitt singelliv.

Till min förvåning fick jag mothugg. Eller, vet inte om det var mothugg direkt, men det var iaf en av mina bekanta som ansåg att hen behövde påpeka att det också finns singlar som inte är nöjda med att vara singlar. Kanske bara var en annan uppfattning av begreppet ikisinkku det handla om där iofs... Jag blev iaf lite ställd, för naturligtvis är jag ju också medveten om att alla singlar inte är nöjda med att vara singlar. Rätt otrevligt medveten om det, eftersom de flesta utgår från att jag också hör till den gruppen. Att alla singlar gör det. (Man kan ju inte vilja vara singel liksom!?) Jag tyckte därför det var konstigt att nån ansåg sig tvungen att förklara att det också finns (iki)singlar som inte trivs med sin ensamhet. Och ja - om man har hamnat i ett långvarigt singel-tillstånd utan att trivas med det, då kan det vara verkligen, fruktansvärt jobbigt. Absolut! Och säkert kan också ikisinkku-termen användas här. Men då denna text nu handla om termen ikisinkku i betydelsen nöjd singel, och jag gladeligen ville dela den för att dela med mig av hur jag känner inför mitt eget singelliv - då tyckte jag nog det var en aning onödigt att kontra med att det minsann också finns icke nöjda singlar.

Men - den diskussionen fick mej ändå att tänka till lite djupare på saken. För grejen är ju egentligen den att man ska vilja ha en partner ja - men inte för mycket. Att som singel inte söka partner, och påstå sig inte ens sakna en, det är helt jäättekonstigt, och avfärdas ofta som självbedrägeri eller nåt... För man ska ju vilja ha en partner!! Men sen samtidigt så är det inte heller okej att vara ledsen och nere över att vara singel. Man ska liksom inte vara så behövande. Inte så osjälvständig. Det är nu inte riktigt comme il faut att vilja, längta och sakna för mycket heller... Att berätta åt sina vänner hur väldigt ensam man känner sej, och hur mycket man längtar efter att få dela livet med nån, det kan också bemötas med skepsis och bortförklaringar, har jag märkt... (Och jag har nog också fallit i den fällan själv, måst jag erkänna.) Så igen en gång har vi här en situation där budskapen är väldigt varierande, och ingendera ytterligheten är bra. Man ska vilja ha en partner, men man ska också klara sej super på egen hand. Vårt samhälle är bara så jättekonstigt ibland...

Och vad gäller detdär med inte comme il faut att vilja, längta och sakna för mycket så stämmer det ju också väldigt bra in på folks tankar om barnlöshet. Naturligtvis ska man vilja ha barn (och ska också ha dem, eller ha dem påväg) - men man ska ju inte vilja, längta och sakna för mycket! Dom kommer ju nog sen, om du vill lite mindre... Tulee jos on tullakseen - dom kommer om det är meningen. Och så ska man liksom vara gladeligen nöjd med det och skita i att vilja och längta så väldigt. Och då ska dom ju sen naturligtvis bara dyka upp sen också. För barn ska man vilja ha - bara inte för mycket.

Men nu tillbaka till rubriken... Single, and happy about that. Det är länge sen jag var av den åsikten att jag ville ha en partner i mitt liv, och jag vet inte ens nu om jag faktiskt ville ha det då heller, eller om det var mer för att det är så livet ska se ut som jag kände så... Det är så man ska känna liksom. Visst kan jag ännu också attraheras av karlar, eller tycka att dom är trevliga. Men jag vill inte bli ihop med nån. Jag vill väldigt gärna fortsätta vara bara jag. Som i texten så är jag dendär ikisinkkun som inte vill ändra på läget... Som trivs bra med att vara bara själv, och som har färdighet och kunskap att sköta sej själv och sina egna ärenden på egen hand. Självgående, självständig och självtillräcklig. Visst behövs det mänskor runtom också mej - familjen, vänner, kolleger, bekanta... Men jag behöver ingen karl som delar min vardag. Dyker han upp ska jag försöka bereda det plats, men gör han inte så fortsätter jag gladeligen såhär. Enligt nuvarande känsla alltså. Känslor kan ju svänga förstås.