Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

fredag 8 september 2017

Händer när man minst anar...

Stanna upp inför ett citat i boken jag läser just nu. Där handla det om att söka en partner, men själv koppla jag till barnlängtan och försöken att få bli mamma. För att det är en ack så vanlig kommentar i sammanhanget, även om den har ytterst lite verklighetsförankring...

"Det händer när man minst anar det, brukade folk säga. Om det fungerade så fick man alltså inte längta, inte vilja, inte ens ana för då kunde det inte hända. Det innebar i så fall att man skulle trycka ner sin egen känsla, agera som om det inte spelade någon roll, och bara hoppas att ödet gjorde jobbet. Var det verkligen rimligt?"

Jaa, är det verkligen rimligt?? Ändå är det sånt man säger... Sånt man som barnlängtande får höra. Att tänk inte på det, slappna av, låt bli att längta, och när du minst anar. (Som jag ren tidigare har konstaterat, visst, som singel funkar det jättebra detdär med minst anar!) Du försöker för mycket, du vill för mycket, du tänker för mycket på det och du förstör allt genom det. Sure. Mitt tänkande gör mej infertil. Men alla vet ju domdär berättelserna om dom som fick barn när dom sluta försöka, så det måst ju vara sant ju!? Naturligtvis. Suck.

Och å andra sidan ska man ju sen också visualisera tillräckligt och tillräckligt tydligt visa åt gud eller universum eller världsalltet osv osv vad man verkligen önskar. Man har nu kanske inte önskat tillräckligt starkt och tydligt? Tänk riktigt tydligt på det du vill ha nu, sätt in en klar beställning, så får du nog. Då lyckas det nog. Du har bara inte velat tillräckligt mycket än. Sure. Nej, det är klart, denhär längtan är inte tillräckligt stor. Och det fåniga är att både ovanstående och denna kommentar kan komma från samma person tillochmed.

Så hur man än svänger sej i dessa sammanhang så har man nog inte gjort rätt, inte gjort tillräckligt, eller gjort för mycket. Att sen faktiskt tänka på att bakgrunden är medicinsk och fysisk, inte tanke och mentala krafter, det har många svårt för. Helknäppt, tycker jag. Och inte det minsta rimligt. Kanske vi nån dag kommer ifrån sådana oförstående kommentarer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar