Barnlöshets-haiku?

Läste bidrag i finlandssvenska haiku-mästerskapet.
Haja till och stanna upp vid den här haikudikten;

ett streck på stickan
skriker år av tro, kärlek -
snön dalar ner stum

Kan ju inte veta att temat är barnlöshet, men tolka det så.
Ett streck - inte två. Vilket betyder inte gravid på testspråk.
Skriket, om och om, inombords. Besvikelsen och sorgen...
Och den stumma snön som forsätter falla. Iskall och tyst.

Haikun gav åtminstone mej rysningar. En känsla av stumhet, tomhet och sorg. Och av den inre ångesten, längtan, misstron, besvikelsen... Den rev nog i en varje gång, rejält, då det fortfarande bara var ett enda streck på stickan... Inte gravid, nu heller, trots år av tro och kärlek. Sen småningom försvann de. Tron och kärleken. Gömda under den stumma snön.

Tänk att tre korta rader kan förmedla så mycket.

Tungt att se tillbaka

Fundera under dagen igår på varför det är så smärtsamt att bli påmind om glädjen i inledande skedet av vårdkontakten, glädjen i beslutet att försöka bli mamma. Varför det i princip är tyngre att minnas den, glädjen, än sorgen och de tunga processerna. Kom till att det är för att det påminner om hur stor längtan efter barn var, plockar fram de drömmar jag hade om graviditet och livet med barn - och med konstaterat faktum att jag aldrig kommer att få uppleva det är det jättetungt och oerhört sorgligt att ta in de känslorna, drömmarna. Det gör ont att se på dem, på hur jag ren då älska barnet som inte sen kom, gladde mej åt att få vara mamma, få välkomna ett barn. Den glädjen triggar sorgen mera, gör tomrummet såå mycket större. Den visar på hur enormt viktig den drömmen var. Och nu är den borta. Att berätta om processen och besvikelserna känns lättare, men att lyfta på locket till den glädje och de drömmar jag hade då i början - det gör så ont. De egna drömmarna, hoppet, det väcker mer än något annat insikten om hur enormt tomrummet faktiskt är... Hur mycket jag verkligen går miste om... Att få uppleva graviditet, att få vara mamma, barnet - i famn, vardag och framtid... Allt som inte finns, för att inte... All den glädjen, alla drömmar, och resultatet ändå bara tomrum. Den kontrasten - glädje och slutpunkt - den är för stor... Avsluta dagen igår med världens ångest över hela det perspektivet. Alltför tungt.

6 år senare, allt slut

Facebook påminner idag om den ”mest gillade bilden” för 6 år sen. En bild med ett hav av färggranna blommor. Med texten ungefär ”this is how I feel right now”. Orsaken bakom det, som inte berättades då, var det första samtalet till fertilitetsvårdsklinik och ett bokat besök. Jag stod precis inför att inleda vården, försöken att bli mamma, och jag kände mej sååå otroligt lycklig. Vet inte om jag nånsin förr (eller efter) känt riktigt så starkt. Lycka, alltså.

Visst fanns de där mellan varven, lyckan och glädjen, också när processen starta, men då så väldigt uppblandat och varvat med oron, besvikelserna och sorgen... Glädjen fanns i de inre bilderna av barnet, av mej som mamma, och i takt med processens gång försvann de bilderna allt mer. Våga inte längre tro, orka inte se de bilderna riktigt, för tänk om inte...?

Och de skräckbilderna, om inte, var de som processen sluta i. Och hur innerligt ledsamt det än är så lärde jag mej nånstans under vägen att förlikas med den tanken... Med att trots all längtan, all glädje i bilden av barnet och föräldraskapet, så kan livet vara okej också såhär. Ändå förstås med tomheten och sorgen med, allt som oftast. Och att se tillbaka på den glädjen, nu med facit på hand, det känns rejält tungt. Väldigt, väldigt vemodigt.

Men att det bara är 6 år sen!? Känns som ett helt liv.

Sorgen efter en vän

Har varit orolig för en nära vän de senaste veckorna, eftersom jag fick veta att någon i husbolaget tagits in på sjukhus, och inte fick tag på henne. Nu i tisdags försökte jag ringa henne igen, telefonen sa att abonnemanget inte finns, så konstatera att nu måst jag försöka få reda på, och ringde hennes dotter... Visste egentligen ren innan, och senast när hon sa ”oj, du vet inte?!”. Ville inte höra resten, och samtidigt behövde jag ju veta. Hon gick bort redan två veckor tidigare. Klara av att vara stödjande i telefonen, och lät tårarna komma först sen. Känns ofattbart ledsamt, fruktansvärt oförståeligt... Hur kan hon vara borta!?

Jag har inte så många vänner som verkligen har funnits där och lyssnat och stött mej under barnlöshetsprocessens gång, men denhär grannen var en av dem. Vet inte ens riktigt när vi börja prata mer öppet och djupt, men sedan dess har hon varit en viktig samtalspartner och ett enormt stöd mååånga gånger. Och jag för henne, det vet jag. En ömsesidig fin vänskap och djup kontakt, som har känts helt oerhört varm och viktig. Hon har kunnat förstå många av de känslor jag tampats med, och kunnat bemöta de tankar och funderingar jag haft. Ja, mest lyssnat, alltså. Och också delat sin verklighet och sina känslor med mej. Det har varit väldigt värdefullt. Hon har betytt väldigt mycket för mej. Har vi inte hunnit ses har tankarna varit med henne ofta ändå. Med fundering om hur hon har det, önskan om att hon orkar...

Och nu är hon borta. Har haft ett ljus stående tänt på bordet sen jag fick höra. En ljusstake jag fått av henne faktiskt. Och musik spelande. Spelar sällan musik hemma, men nu känns det som att jag behöver det. Har gråtit mej till sömns de senaste kvällarna. Och varje gång det dyker upp i tankarna är tårarna där. Såg upp på hennes fönster, som jag oftast gör, när jag kom hem från bussen igår kväll. Och insåg, igen en gång, att hon inte är där och aldrig kommer att vara det mera. Döden är ett så ofattbart slutgiltigt koncept. Och sååå ledsamt! Önskar att jag hade hunnit träffa henne innan hon for! Och försöker nu samla styrka för att delta i begravningen om en vecka. Bävar, men är samtidigt glad att jag fick reda på i tid för att hinna delta. Hinna ta farväl. Och kanske via den förstå att hon faktiskt är borta.

Säg inte, att ingenting blir kvar

av den vackraste fjärilen livet gav.

Säg inte, att vingarnas färg bleknar bort

och försvinner i vinden som stoft, som stoft.

Om fjärilens kropp

måste gömmas i grav,

är ändå den svindlande flykten kvar!

- Bo Setterlind

Saknar dej fruktansvärt min vän!

Önskar jag kunde ge dej ens en sista kram.

Och ni andra som finns här nära - ni betyder väldigt mycket för mej!!