Känslorna denhär sommaren

Det som för mej är sommar sjunger på sista versen. Nån ordentlig sommar har det ju inte direkt varit, sådär väder- och värmemässigt. Och inte heller i min inre känsla. Sorgen har tagit över sommaren.

Det har varit väldigt svårt att bara njuta. För det blandas upp med så mycket annat. Saknaden, eftersom detdär med egen tid och bara vara, ja - hela denhär situationen, inte är vad jag ville. Sorgen över att det gick som det gick. Hittills, jo. Men ändå. Den lilla skammen över att jag njuter ibland iallafall. Fånigt, jag vet, men den finns där. Och rädslan för vad som kommer sen. Också onödig, men likafullt svår att skaka av sej. Sammelsurium av känslor som inte ger mycket rum för bara sommar.

Ena dagen känns det relativt okej.

Jag vet att jag längtar, men inte så farligt.

Vardagen tar över en stund, och det rullar på.

Glädjen finns med, och förnöjsamheten. Ibland.

Men sen kommer det nånting som påminner mej.

Som väcker sorgen över att du inte kommit ännu.

Och igen en gång tar längtan alldeles överhand.

Igen en gång fyller alltihopa hela mej, så totalt.

Saknaden, sorgen, längtan, besvikelserna...

Med samma enorma kraft, samma styrka.

Visst vet jag att det är lättare sen igen.

Med de dagarna är så väldigt tunga.

De dagarna är jag så inne i mörker.

Så utan dej, så totalt värnlös.

I saknaden och sorgen.

Och det pendlar på. Ena dagen rätt okej. Tänker kanske inte ens på det så mycket. Det finns med, nånstans, men inte direkt närvarande. I solskenet går det oftast bättre. Ens en liten aning. Men så lyfter jag blicken från boken, tanken är tillbaka i mej själv, och den lilla sorgen som alltid finns nånstans smyger in. Trots att allt just för stunden är helt bra. I övrigt. Förutom det jättestora som saknas. Du. Andra dagar är fruktansvärda. Sorgen fyller mej så mycket mer. Tar över, drar ner, förmörkar.

Som värst smått panikartad sorg, krampaktig gråt. Som bäst lugn och förnöjsamhet, glädje t.o.m. Och oberoende försöker jag att ta det som det kommer, låta känslan vara den den är. För stunden.

Tårarna trillar ibland utan orsak.

Utan att jag känner att de är påväg.

Allt är bra för stunden, känslan är okej.

Ändå är de där. Mittiallt bara. Flödar över.

Låter dem trilla, fylla ögona, rulla över kinden.

Känner saknaden i bröstet och magens tomhet.

Och det är som det ska vara... Att den finns där.

Saknaden och tomheten. När du inte heller finns.

Så länge du fattas kommer de att följa med mej.

Dyka upp ibland och göra sej påminda. Idogt.

Och då trillar tårarna. Inte utan orsak. För dej.

Just nu känns det som att ingenting kan vara helt bra förrän sen. Men lever vidare tills dess iallafall. Ena dagen (eller ena stunden) rätt okej, andra bara barely. Men tar mej ur det, går vidare, hoppas igen. Och framför allt hoppas jag att tilliten med tiden ökar, inför nästa varv sen nångång...

En god sak med att sommaren tar slut, att tiden går, är att det varvet då också kommer närmare.

Nånting om detdär med hopp

Hoppet är detdär med fjädrar

som slår sig ner i själen

och sjunger en melodi utan ord

och aldrig tystnar, alls.

-Emily Dickinson-

Hoppet är det man lever på. Hah? Kanske man har det ibland. Ibland inte. Pessimist idag. 

Men nej... Hoppet är det som driver en framåt, som lyfter en upp. Efter alla försök, besvikelser, finns den fruktansvärda nedstämdheten och sorgen där ett tag - men sen dyker hoppet upp, viskar att sen... Slår sig ner i själen, sjunger sin sång, sticker upp huvudet med jämna mellanrum, och påminner om att loppet inte är kört än - än finns det hopp.

Mitt hopp är att barnet en dag ska få komma. Hoppets drivkraft är kärleken som ren finns.

I december, före ivf:en, skriver jag "Tålamod krävs. Och en stor portion tillit och inre styrka. Tungt så sjutton emellanåt, men sen har jag igen tillit, vågar tro och hoppas, och är säker på min väg. Då går det bättre. Så bara att försöka hänga med i svängarna så gott det går, och lita på att slutändan är bra." Tillit har jag inte alltid. Men hoppet finns kvar. Tack och lov.

Ett träd med halvdöda grenar,

tomt spretande upp mot himlen.

Stående ensamt, mitt i grågul vass.

Inget liv, ingen spirande grönska.

Och jag känner igen mej i det.

Tänker att det är så jag är.

Halvdöd, till ingen nytta.

Men sen nästa gång jag går förbi,

trots halvdöda, spretande grenarna,

är trädet ändå smyckat av gröna löv!

Inte fullt så dött som jag trodde.

Och då fylls jag av nytt hopp.

Tänker - också jag kan!

Spira och grönska.

Hormonsprutor och tabletter

(Eller - "Ett lite annorlunda nyår").

Detdär med hormoner var jag skeptisk till och lite rädd för i början av hela processen, men mittiallt krävde jag insättning av stödhormoner i sista två inseminationsronderna, och fixa sen med mängder av hormoner under ivf-försöken. Elonva, Puregon, Menopur, Orgalutran, Pregnyl, Gonapeptyl. Glömde jag nån? Never mind, kändes som en hel del, men vet att det i jämförelse är relativt lite. Också mängd hormon relativt liten. Får vara glad över det... Och får också vara glad över att jag klara mej sgs helt utan biverkningar och symtom. Tacksam där! För de kan ställa till med en hel del har jag hört.

Att sticka sej själv. Det var inte vidare kul nej, men gick ju. För att jag måste. Fanns ingen annan som kunde sticka heller precis. Dessutom sku jag nog ha stuckit själv iallafall - är liksom lättare när man har kontrollen själv och vet vad som händer. Kontrollfreak? Första gångerna var nog lite obehagligt, sen vande man sej. (Allt vänjer man nu sej vid också...) Och jo, det gör lite ont. Och det blir ibland lite blåmärken. Undvek simhallen där ett tag... Och så lyckas man nog med en del strul... Som att varannan gång minst byta nålen till Pregnylen för tidigt när man har blandat den. Eller sticka sej i fingret.

Var ju lite småspänd på ett jullov och julfirande mitt i hela hormonrumban. Men som sagt - inga värre symtom, så familjen klara sej undan nåt hormonmonster. Fast blev ju en lite annorlunda nyårsafton nog. Börja med ultra på förmiddan och blanda sen då cocktailen Pregnyl och spruta vidare in lite Gonapeptyl. Så det var mitt firande på kvällen. Var lugnt med alkoholen med andra ord. Efter den kombinationen hade jag nog lite huvudvärk och illamående dagen efter. Vet iaf att det inte var baksmälla. Och sen äggplock ungefär det första jag gjorde på det nya året - klockan 9.00 den andra januari i år.

Ja, och sen hormonen jag glömde där i listan... Lugesteron eller Lutinus, gulkroppshormon. Tablett... Inte vidare trevlig... Går inte in mer på det... Men den sku användas ett par veckor efter insättningen. Av embryot alltså. Men återkommer till odling och insättning och det sen senare. However - hormoner går jo, men är inte kul. Otympligt, krångligt när man är on the go, otrevligt med stickandet - men som sagt - tacksam över frånvaro av biverkningar. Och tacksam över att den vetenskapen finns, så det är möjligt också för oss som inte lyckas annars att försöka vidare med nya metoder och mer stöd...

Nåja. Men den verkliga oron gällande hormonerna var ju nog vad de sen gör i kroppen. Gör de vad de ska?? Vad händer?? Utan symtom visste jag ju egentligen ingenting. Kunde varit helt dött också. Under inseminationerna var frågan ett, två eller flera ägg? Med ett eller två sku ingreppet ännu göras, men om fler sku ha stimulerats sku vi ha tvingats avbryta. Inga trillingrisker tas. Hoppades lite på två nog, faktiskt, för större chans. Men var orolig. Nå, ett fanns det per rond, och helt bra så. Fast sku knappast (med facit i hand) ha spelat nån roll alls hur många de var heller. Det sket ju sej sen iallafall...

I ivf-ronderna var frågan hur många äggceller de lyckades får till stånd. Ju fler dess bättre. Men inte för många heller för då kan det bli hyperstimulering och sjukhusbesök. Mysigt att veta... Och så ska de vara relativt lika stora för att kunna användas. Tillräckligt mogna men inte för mogna. En vetenskap i sej allt detdär. Hur många, hur stora, när plocka? Tur att det är läkaren som ska veta. Men ändå fanns förstås oron och funderingarna främst i mej. För det var ju mitt lyckande eller misslyckande som stod på spel. I slutändan en eller flera möjligheter till graviditet och barn. Eller så ingen. Hu fasa!

Så jaa - det är nog ett kapitel för sej detdär med provrörsbefruktning, med stimulering med olika hormoner, med hur olika kvinnors kroppar reagerar... Och sen först efter äggplocket vet man riktigt vad det är man har att jobba med. Vilken äggkvaliteten och -kvantiteten är. Följande skrämmande steg. Känns nog lite som att skjuta i blindo alltihop. Man hoppar i, i den djupa ändan, tar ett simtag i taget, och ser var man landar. Ingen vet vad det blir. Och det är skrämmande. Hoppet finns, men också en realism. Det finns inga garantier. Ingen vet vad det blir. Bara att blunda och hoppa(s).

Inställning på annan metod

Nu är jag framme vid (eller tillbaka till, beroende på hur man väljer att se) årsskiftet 14-15. I december ställde jag in mej på ny metod, efter de 9 misslyckade inseminationerna. Nästa steg var ivf, provrörsbefruktning (in vitro fertilisation). Bytte klinik samtidigt, av olika orsaker. Var inställd på behandlingsstart i januari, men vid första läkarbesöket på nya stället tyckte läkaren att nej, nog får vi in en provrörsrond mellan julrumban också! Så det blev igen en jul med pirrigt räknande av dagar och förhoppningar om att allt ska klaffa så att ronden går att fixa. Men samtidigt var jag innerligt glad åt det, för hellre en jul med nytt hopp i ny metod än en jul med 9 misslyckanden och besvikelser i tankarna.

Trots iver och glädje blev det ett snäpp mera stressfaktorer. Att tajmingen sku vara rätt, att jag sku göra rätt med alla hormoner och annat (mer om det sen senare), att kroppen sku reagera som den sku, att det sku finnas tillräckligt med äggceller osv osv. Är massor med orosmoment i en ivf-rond! Och jag var nervös, stressad, orolig, rädd... Att nåt sku vara fel, att allt inte sku lyckas... Ja, lite vad som helst. Och en vän som varit med om samma saker svara mej att det ju är klart jag är nervös när det är så galet mycket som står på spel. Och alldeles rätt hade hon! Redan det rent praktiska som ska klaffa, men sen också förstås önskemålet, slutresultatet, som är så jättestort och vid det laget ren så hett efterlängtat.

Ivf-rundan betades av ett steg i taget - hormonsprutor och kontroller, äggplock efter nyår. Allt väl, tajmingen lyckades. Och hoppet steg, ren för att metoden byttes till lite "hävare" sort med ett större procenttal för lyckade resultat, och sen lite till med varje lyckat steg i processen. Inseminationerna gick inte, men ivf - det sku ju ge resultat! Rädslan och "tänk om" fanns där i bakhuvet, men igen en gång trodde jag ju inte på det. Varför sku det inte fungera nu!? På kliniken sa sköterskan att "bara vi får dej gravid nu så är allt bra". Och det kunde jag inte annat än hålla med om. Tilliten stod högt, i det stora hela, mellan alla orosmolnen. Och glädjen över att komma ett steg vidare gav också mer hopp.

Hur kan jag glädjas...??

Solstrålarna silas genom grönskan,

värmer mej där jag ligger ute i gräset.

Gör allt så skinande. Ljust och vackert.

Fyller också mej med lugn, ro och glädje.

Men samtidigt också med vemod och sorg.

För hur kan jag glädjas? Hur kan jag njuta?

När det jag så velat uppnå inte finns med.

När nuet jag lever är annat än önskade,

saknar nåt så väsentligt, så jättestort.

Skulle byta ut lugnet om jag kunde,

för att istället få ha dej med här.