Känslorna denhär sommaren

Det som för mej är sommar sjunger på sista versen. Nån ordentlig sommar har det ju inte direkt varit, sådär väder- och värmemässigt. Och inte heller i min inre känsla. Sorgen har tagit över sommaren.

Det har varit väldigt svårt att bara njuta. För det blandas upp med så mycket annat. Saknaden, eftersom detdär med egen tid och bara vara, ja - hela denhär situationen, inte är vad jag ville. Sorgen över att det gick som det gick. Hittills, jo. Men ändå. Den lilla skammen över att jag njuter ibland iallafall. Fånigt, jag vet, men den finns där. Och rädslan för vad som kommer sen. Också onödig, men likafullt svår att skaka av sej. Sammelsurium av känslor som inte ger mycket rum för bara sommar.

Ena dagen känns det relativt okej.

Jag vet att jag längtar, men inte så farligt.

Vardagen tar över en stund, och det rullar på.

Glädjen finns med, och förnöjsamheten. Ibland.

Men sen kommer det nånting som påminner mej.

Som väcker sorgen över att du inte kommit ännu.

Och igen en gång tar längtan alldeles överhand.

Igen en gång fyller alltihopa hela mej, så totalt.

Saknaden, sorgen, längtan, besvikelserna...

Med samma enorma kraft, samma styrka.

Visst vet jag att det är lättare sen igen.

Med de dagarna är så väldigt tunga.

De dagarna är jag så inne i mörker.

Så utan dej, så totalt värnlös.

I saknaden och sorgen.

Och det pendlar på. Ena dagen rätt okej. Tänker kanske inte ens på det så mycket. Det finns med, nånstans, men inte direkt närvarande. I solskenet går det oftast bättre. Ens en liten aning. Men så lyfter jag blicken från boken, tanken är tillbaka i mej själv, och den lilla sorgen som alltid finns nånstans smyger in. Trots att allt just för stunden är helt bra. I övrigt. Förutom det jättestora som saknas. Du. Andra dagar är fruktansvärda. Sorgen fyller mej så mycket mer. Tar över, drar ner, förmörkar.

Som värst smått panikartad sorg, krampaktig gråt. Som bäst lugn och förnöjsamhet, glädje t.o.m. Och oberoende försöker jag att ta det som det kommer, låta känslan vara den den är. För stunden.

Tårarna trillar ibland utan orsak.

Utan att jag känner att de är påväg.

Allt är bra för stunden, känslan är okej.

Ändå är de där. Mittiallt bara. Flödar över.

Låter dem trilla, fylla ögona, rulla över kinden.

Känner saknaden i bröstet och magens tomhet.

Och det är som det ska vara... Att den finns där.

Saknaden och tomheten. När du inte heller finns.

Så länge du fattas kommer de att följa med mej.

Dyka upp ibland och göra sej påminda. Idogt.

Och då trillar tårarna. Inte utan orsak. För dej.

Just nu känns det som att ingenting kan vara helt bra förrän sen. Men lever vidare tills dess iallafall. Ena dagen (eller ena stunden) rätt okej, andra bara barely. Men tar mej ur det, går vidare, hoppas igen. Och framför allt hoppas jag att tilliten med tiden ökar, inför nästa varv sen nångång...

En god sak med att sommaren tar slut, att tiden går, är att det varvet då också kommer närmare.